Gotländsk sjöman hem efter 4 år i Shanghai

I över fyra års tid har 27-årige motormannen Stig Eriksson från Etelhem gått i Shanghai och väntat på möjlighet att få resa hem, men inte förrän i november i fjol lyckades han komma med ett engelskt trupptransportfartyg. Till Sverige kom han för några dagar sedan och är nu på besök hos anhöriga på Gotland. I nedanstående intervju för Gotlänningen berättar Eriksson om sina spännande upplevelser.

De fyra åren i Kina tycks inte ha tagit så hårt på honom att döma av hans utseende. Trygg och bredaxlad och med en klädsam solbränna sitter han framför oss och berättar om sina öden och äventyr.

Jag gick till sjöss vid 18 års ålder, säger han. Min första båt var stockholmsångaren Aros. Vi gick med virkeslast till England, och sedan anlöpte vi Gdynia och intog last till svensk hamn. Efter tre månaders slit på däck ledsnade jag och mönstrade av. Eftersom jag var intresserad av motorer var det min mening att övergå från däcksjobb till att arbeta i maskinen och ett par månader senare gick min önskan i uppfyllelse: Jag mönstrade på Johnson-liniens 10,000-tonnare Buenos Aires. Det blev en tripp på sex månader. Vi besökte bl. a. Panama, San Pedro, San Francisco och Vancouver. Jag hade nu fått tillräckligt praktik för att mönstra som motorman på Amerika-liniens Gripsholm. Färden gick först till New York, där vi tog ombord en massa rika amerikanare, som skulle vara med på den efterföljande sommarkryssningen i Östersjön, under vilken besök gjordes bl. a. i Zoppot, Visby, Leningrad och Stockholm. Kryssningen fortsatte sedan i de norska fjordarna – en underbar upplevelse även för en sjöman – varpå den avslutades med besök vid Bermudasöarna, där formlig tropikvärme rådde. ”Gripsholm” lämnade de flesta av turisterna i New York och återvände sedan till Göteborg. Det andra världskriget hade just brutit ut, och under hemfärden blev vi prejade av ett engelskt örlogsfartyg o. införda till Kirkwall för undersökning av passagerare, post och last. Efter ett dygn fick vi emellertid fortsätta och anlände utan missöde till Göteborg. Ännu en amerikaresa hann vi med innan ”Gripsholm” lade upp och besättningen mönstrade av.

Prejad av fransmän

− I febr. 1940 mönstrade jag som smörjare på s/s Karl Gorthon av Hälsingborg, fortsatte Eriksson. Fartyget, som i Göteborg lastat pappersmassa, vilka på järnvägsvagn sänt från Norrland, var destinerad till Rio de Janeiro och Buenos Aires. Sjökriget pågick för fullt och då ångaren bara var på 3,000 ton var det inte utan att det kändes lite kymigt, när vi en mörk och kulen februarikväll ensamma stack till sjöss. Allt förlöpte dock utan intermezzon tills vi hunnit till Biscayabukten. Här blev vi prejade av en fransk högsjöseglare, som med hotfullt pekande kanonmynningar närmade sig oss. Sedan såväl skeppspapper som last kontrollerats fick vi emellertid fortsätta resan till bestämmelseorterna. Ny last av spannmål togs in i Buenos Aires och meningen var att denna last skulle lossas i Sverige. Men i samma veva bröt tyskarna in i Danmark och Norge, vilket som bekant medförde att Sveriges förbindelse västerut klipptes av genom den utlagda minspärren. Vi fick order att gå ut och i avvaktan på ytterligare order för halv maskin styra kosan hemåt. Dag efter dag gick utan att någon order hördes av, men då den slutligen kom innebar den att vi skulle lossa i Glasgow, en färd som normalt brukar ta endast 20 dygn.

Bombanfall under konvojfärd

Sedan vi lossat fick vi medfölja en engelsk konvoj, eskorterad av jagare till S:t John’s på New Foundland. I konvojen ingick ett 40-tal fartyg. En dag kon 6 à 7 tyska flygmaskiner och släppte ett 15-tal bomber mot oss. Två engelska lastfartyg i konvojens mitt träffades och gick till botten, varvid större delen av besättningarna, ett 40-tal man, följde med. En av bomberna hamnade bara hundra meter framför stäven på vår båt, som av lufttrycket så gott som reste sig rakt upp och ner.

Det var ruskiga minuter, kanske de mest spännande i mitt liv. Jag var ute i tunneln och höll på att smörja propelleraxeln, då bomben föll. Jag slängde smörjkannan och rusade ut i maskinrummet för att vara behjälplig vid ev. manövrar. Man kunde ju inte tro annat än att fartyget blivit träffat, eftersom det reste sig på detta sätt.

Under den återstående delen av färden hände inget uppseendeväckande, utan vi kom lyckligt i hamn. De följande sex månaderna gick vi med propslaster mellan ett par hamnar på New Foundland och då träffade vi ofta på isberg, dessbättre dock utan att få någon närmare kontakt med dem.

Skadad under tyfon till sjön

I början av 1941 lastade vi olja i New Orleans för Japan. Därifrån gick vi till Filippinerna och lastade kopra, som lossades i San Pedro. På väg till Celebes i Holländska Indien överraskades vi av en tyfon. I den starka stormen kastades båten som ett nötskal omkring på det upprörda havet Jag stod i maskinrummet och kastades omkull och skadade ryggen så svårt att jag blev arbetsoduglig och måste efter framkomsten till Celebes lägga in mig på sjukhus. Efter att par månader var jag åter på benen. Nästa jobb fick jag i Manila på Filippinerna. Det var ombord på den stora svenska motortankern Pan Gothia av Kungsbacka, som gick med olja från Sumatra till Shanghai. Jag stod dock inte ut med den usla, s. k. europeiska kost, som de två kineskockarna lagade, varför jag mönstrade av i Shanghai i juli 1941. Jag hade hört att det skulle vara lätt att få ny hyra. Men jag hade otur. Ungefär samtidigt stoppade nämligen amerikanarna exporten på Shanghai och Japan, vilket resulterade i att all sjöfart upphörde.

Japanerna ockuperar Shanghai

Den 7 dec. 1941 började kriget mellan Japan och Amerika. Jag vaknade vid 4-tiden på morgonen av kraftig eldgivning från hamnen och rusade ut på gatan och kunde med egna ögon se hur ett engelskt och ett amerikanskt krigsfartyg sänktes av elden från japanska fartyg till följd av att man vägrat godvilligt ge vika för japanerna. Det hela, som kostade många människoliv, var över på cirka tio minuter. De japanska gendarmerna ryckte sedan ut och ockuperade staden. Här och var kom det till skottlossning mellan dessa och amerikanska och engelska soldater, varvid de senare dock måste ge vika för övermakten. Alla vita blev sedan registrerade, och engelsmän, amerikanare, som holländare och belgier erhöll röda armbindlar, som visade att de var av fiendenation. Ända till 1943 fick de röra sig fritt i staden, men då tog japanerna och satte in dem i stora koncentrationsläger, där de fick utstå omänskliga lidanden.

Till att börja med for japanerna ganska hyggligt fram, men framgången mot amerikanarna började de ta ton mot samtliga representanter för den vita rasen. Man kunde t. ex. gå på gatan och bli antastad av soldater, som tog en med till polisen för undersökning och förhör. Det var inte heller ovanligt att man utan vidare blev slagen i gatan av japanerna. Det kan ju inte hjälpas att man tyckte det var för galet att bli behandlad på detta sätt av små skelögda gulingar. Men slog man igen blev man genast förd till en polisstation, där man fick så mycket stryk med stora träbatonger att man varken kunde gå eller stå efteråt. Detta hände mig mer än en gång.

Bestulen och lurad på understöd

I Shanghai, som är Kinas största och förnämsta handelshamn, rådde ett brokigt liv. Krogar och bordeller fanns i varje kvarter. Bland den lägre befolkningen var nöden stor och svåra sjukdomar, såsom dysenteri och kolera, härjade. Många av oss skandinaver var också sjuka, och det var inte utan att vi ibland undrade över vem av oss, som skulle stå i tur att ”lämna in” nästa gång. Under den kalla tiden såg jag flera gånger lik efter ihjälfrusna människor liggande på gatorna, sargade och halvt uppätna av kringstrykande vilda hundar. Tjuvar härjade vilt i staden, och allt man lämnade utom synhåll försvann spårlöst. Då jag en dag kom hem till mitt rum – jag bodde hos en rysk familj – fann jag dörren uppbruten och praktiskt taget allt av värde som jag ägde borta.

Vi var ungefär ett 40-tal svenska sjömän som gick och väntade på att få återvända hem. Kontakten med hemlandet var så gott som bruten, undantagandes den som uppehölls av det svenska generalkonsulatet i staden. I understöd från utrikesdepartementet erhöll vi 20 kr. i veckan, vilket motsvarade 1,800,000 shanghaidollar. Denna hjälp var i knappaste laget och det var därför mycket sällan vi hade möjlighet köpa smör eller socker. Den mjölk som fanns att få gick till barn och sjuka. T. o. m. kineserna själva, som av ålder ätiti ris, måste nu nöja sig med grått bröd.

Jag måste också tala om att vi svenska sjömän av en legationstjänsteman – ett f. d. tyskt krigsbarn i Sverige, som kommit ut på falskt pass . blev lurade på ungefär 8,000 kr. Pengarna fick han ut genom att förfalska våra namnteckningar på understödskvittona. Sedan han, halvt slagit ihjäl en svensk sjöman med en hundpiska kom oegentligheterna i dagen och han fick avsked, blev åtalad och dömd till 2 års straffarbete.

I början av kriget bombades Shanghai omkring en gång i månaden av amerikanska plan. Mot slutet kom raiderna betydligt tätare för att kulminera under krigets två sista veckor. Vårt distrikt bombades dagligen av upp till sextiotalet flygare. Eldsvådor sågs överallt, och minst ett par tusen människor fick sätta livet till.

Min rumskamrat, en sjöman från Landskrona, satt tillsammans med tre kamrater på ett kafé, då bomberna började droppa. De rusade ut för att söka skydd, men på gatan träffades han av splitter och blev liggande svårt skadad. Vi förde honom till polissjukhuset, där en fruktansvärd syn mötte oss. På gården låg ett par hundra lemlästade människor, En av de skadade hade fått lårbenet krossat och en kinesisk doktor kom fram och tog i brist på kirurgiska instrument – japanerna hade lagt beslag på dessa – upp sin fällkniv och skar bort benet och lade ett provisoriskt förband. Det säger sig självt att dödlighetssiffran var stor i dessa sjukläger.

I kamp med kinesiska quislingar

Då den s. k. Nankingregeringen i augusti  1943 övertog ledningen av Shanghai upplevde jag ett obehagligt för att inte säga livsfarligt äventyr. Det var kväll och vi satt några stycken på en uteservering utanför staden, då plötsligt kinasiska förrädare började kasta sten på oss. Stora tegelstenar haglade om öronen, men när vi satte efter de skyldiga försvann de i mörkret. Strax efter kom de tillbaka med långa bambustänger och började slå på oss. Vi sökte hålla stånd, men måste, obeväpnade som vi var, ge upp. Själv fick jag flera slag, bl. a. träffade ett över högra smalbenet, där det kvarlämnade ett märk, jag får ha till minne i hela mitt liv. Halvt medvetslös kastade jag mig ner i ett dike i närheten och spelade död, och detta blev min räddning. Jag låg kvar tills våldsverkarna försvunnit, varpå jag tog mig tillbaka till staden.

I augusti i fjol gick rykten i Shanghai att japanrena kapitulerat, men ingen kunde ge direkt besked om detta. En söndagskväll kom emellertid två amerikanska fästningar över staden och släppte ned flygblad, vilka bekräftade att kapitulation skett och uppmanade befolkningen att hålla sig lugn i avvaktan på att amerikanarna skulle komma och besätta staden. Det var också ett efterlängtat ögonblick, då strax därefter enheter ur sjunde amerikanska flottan stävade upp för Jangtsefloden och ankrade på redden vid Shanghai.

Utblottad till hemlandet

Det dröjde emellertid till den 21 nov. innan vi kunde lämna staden ombord på det engelska trupptransportfartyget Tamaroa. Färden gick via Singapore och Ceylon till Liverpool, dit vi anlände den 29 dec. Här fick vi vänta en vecka på att få följa med Sveabolagets Freja till Stockholm. Vi var 12 sjömän som steg i land vid Finnboda varv, samtliga utblottade på pengar. En del av oss fick hjälp av släktingar och vänner, medan de övriga måste gå till sjömansinstitutet och låna pengar för att resa till Göteborg och söka ny hyra.

Nu återstår att se om svenska staten kommer att kräva tillbaka allt vad den lagt ut för oss i understöd och sjukhusvård under vår ofrivilliga men nödtvungna vistelse i Kina. Om så skulle bli fallet är det bäst att man för alltid emigrerar, slutar den oförskräckte sjöfararen, som med längtande blick väntar på att på nytt få kasta loss mot okända öden. −we.  (Källa: 433)

---------------------------------------

Efter en kortare tids sjukdom har maskinist Stig Eriksson, Slite, avlidit i en ålder av 74 år.

Stig Eriksson var född i Etelhem (sic) men gick tidigt till sjöss. Under åren på sjön arbetade han som maskinist på många olika båtar, mest norska tankbåtar. Efter tiden på sjön arbetade han några år på Liljeholmens ljusfabrik och till sist kom han tillbaka till Gotland och Slite där han arbetade som maskinist på Geab fram till pensioneringen.

Stig var aktiv gammeldansare och bland andra sysselsättningar tyckte han mest om fiske. Stig var medlem av PRO.

Närmast sörjes han av syskon och syskonbarn. (Källa: 434)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper