Den 1 november 1941 omorganiserades de frivilliga motorbåtsflottiljerna till 16 sjövärnsflottiljer, Göteborgs, Stockholm, Östergötland, Blekinge, Västernorrlands, Sörmlands, Södertörns, Kalmarsunds, Öresunds, Norra Smålands, Gävleborgs, Roslagens, Gotlands, Sydöstra Skånes, Vänerns och Norrbottens. Dessa underställdes marinen och en chef för sjövärnskåren, som måste vara sjöofficer i reserven, tillsattes.

Kåren ingick således i försvarsmakten och räknades inte som frivillig försvarsorganisation i egentlig mening. Dess ställning kan jämföras med den hemvärnet intog i detta avseende. År 1981 avvecklades sjövärnskåren och ersattes av Sjövärnskårernas Riksförbund som blev erkänt som frivillig försvarsorganisation.

1973 föreslår chefen för marinen att Sjövärnskåren skall medverka i marinens frivilligutbildning på samma sätt som FBU-rörelsen. 1974 bildas Sjövärnsföreningarnas Riksförbund, SVFRF. De gamla stöd- och kamratföreningarna ombildades till Sjövärnsföreningar.

Sjövärnskårernas Riksförbund har till uppgift att medverka i frivilligutbildning inom Marinens krigsorganisation, att leda sådan utbildning och verksamhet som Försvarsmakten inte anordnar, att medverka i rekrytering till och utbildning av hemvärn med marina uppgifter, att bedriva försvarsupplysning samt maritim ungdomsverksamhet.

Utbildningsverksamheten omfattar både ungdomsutbildning och vuxenutbildning. Förbundet samverkar främst med hemvärn med marina uppgifter. Sjövärnskårernas Riksförbund är organiserat i 17 sjövärnskårer längs kusten och ett centralt förbund med kansli. Organisationen har år 2000 cirka 4 600 medlemmar, antalet har sjunkit något under 1990-talet. Från och med den 1 januari 2001 är Sjövärnskårernas Riksförbund en avtalsorganisation. Därmed kan Sjövärnskårernas Riksförbund teckna avtal med marinens krigsorganisation och hemvärn med marina uppgifter. Avtalsbehovet uppges vara 950 personer. Sjövärnskårernas Riksförbund ser framtida uppgifter att utbilda ungdomar ur utbildningsreserven som underlag för rekrytering till officerare/reservofficerare, att samverka med civila maritima myndigheter som Kustbevakningen och Sjöfartsverket och att vara en resurs för hela samhället vid behov.

Sjövärnskåren på Gotland

Sjövärnskåren är en ideell organisation, som finns spridd över hela landet. Föreningen lyder under Försvarsmakten. Det är bara vissa kårer, däribland Gotlands Sjövärnskår, som har tillgång till båtar och det av god standard. Båtarna ligger i Marinhamnen i Fårösund. En heter Hojskär och transporterar passagerare och en heter Fårö och är en ren transportbåt. Kåren på Gotland har dessutom tillgång till ett vandrarhem/kursgård, Sjövärnsgården, som hyrs ut nästan året runt. Där arbetar medlemmarna ideellt med att serva de boende och se till att anläggningen fungerar. Medlemmarna träffas för arbetshelg ett par gånger per år för att reparera anläggningen. Kåren utbildar sina medlemmar, (idag ca 300), för tjänstgöring på båtarna, som trafikerar Stora Karlsö och Gotska Sandön på uppdrag av Länsstyrelsen på Gotland. Det handlar om transporter av människor och utrustning ut till öarna året runt. På båtarna ska det vara ett visst antal i tjänst för säkerhetens skull. Utöver kapten/befälhavare, så finns maskinist och säkerhetsbesättning. Sommartid lånas kårens båtar ut till Stockholms Sjövärnskår/Märsgarn. Dit kan ungdomar från hela landet sedan söka olika kurser. De utbildas i allt som har med båtar och sjö att göra. Andra platser för utbildning sommartid är Karskrona, Göteborg och Härnösand. Sjövärnskåren på Gotland samarbetar med bl.a. Sjöräddningen, Hemvärnet, Försvarsmakten, vänföreningen i Danmark m fl. Det samarbetet kan bland annat bestå i övningar till havs. Sjövärnskårens "bibel" är "Lilla Blå". I den står allt, som föreningen ska verka för. På Sjövärnskårens hemsida, www.sjovarnskaren.se, kan du läsa vad som sker centralt och bland kårerna ute i landet. Det är långt ifrån alla kårer, som har en levande verksamhet. Gotlands Sjövärnskår är en av de få. (Texten skriven av Cecilia Carlén och är hämtad från P 18 • A 7 • Lv 2 • KA 3 Kamratförenings tidning 1-2011)