Tyske kejsar Wilhelm med Hohenzollern II samt pansarbåten Blitz på besök i Visby 18/7 1893

"SMY Hohenzollern II". Byggd av AG Vulcan Stettin. Längd: 120 m. Bredd: 5.6 m. Djupgående 4.8 m. Kejserlig jakt åren 1893-1914. Skrotad 1923 i Wilhelmshaven.

"SMS Blitz". Byggd vid: Norddeutsche Schiffbau-Gesellschaft, Kiel. Tagen i tjänst 28/3 1883. Skrotad 1921. Vikt: 1 486 ton. Längd: 78,43 m. Bredd 9,90 m. Djupgående: 4,22 m. Hastighet: 15,7 knop. Besättning: 7 officerare, 127 man. Beväpning: 1 st. 12,5 cm. K L/23 kanon, 4 st. 8,7 cm. K L/23 kanoner, 1 st. 35 cm. torpedtub.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kejsarbesök i Visby. Det synes nu blifva verklighet, att Visby under nästa vecka kommer att gästas af tyske kejsaren och hans gemål.

Gårdagens Posttidning meddelar, att kejsarparet kommer efter riksdagens slut att på ”Hohenzollern” företaga en resa på Östersjön, under hvilken resa Bornholm och Gotland torde komma att besökas. I Augusti väntas kejsaren till England för att öfvervara regattan i Cowes.

Tyska riksdagen afslutas, så vidt man hittills vet, om tisdag, hvadan afresan då skulle äga rum.

Detta öfverensstämmer med ett annat, hit ingånget telegrafiskt meddelande, som förkunnar, att kejsarparet vore att hitförvänta efter 18 dennes.

Före onsdagen synes ”Hohenzollerns” väldiga skrof sålunda icke gerna kunna uppenbara sig på vår redd, der den får kasta ankar. Dess djupgående är nämligen 6 meter, så att den ej flyter in i yttre hamnen.

Kejsaren lär icke komma att besöka Stockholm. Men då Drott med vår konung samtidigt befinner sig i Östersjön, ligger det ju ej utom möjlighetens gräns, att Stockholms skärgård får bevittna ett möta mellan de båda monarkerna.

Hvad anordningarna för kejsarens mottagande vidkommer, har naturligtvis ingenting hunnit ännu bestämmas, men vi ha sport, att en ruinfest är tillämnad den dag han anländer. (Källa: 1163)

Utfärden till Stora Karlsö företages i morgon bittida kl. 1/2 9 med Gotland och beräknas återkomsten hit till kl. 7 e. m. för den händelse, att säker underrättelse i afton ingår att kejsarbesöket här inträffar i morgon, uppskjutes resan till torsdag med ”Visby”. (Källa: 1164)

Senaste nyheter. Enligt till härvarande lotskontor ankommet telegram anländer kejsar Wilhelm i morgon tisdag till Visby. Timmen är ännu obestämd. (Källa: 1164)

Nihil incertius vulgo, d. v. s. ingeting är i allmänhet osäkrare. Denna studentikosa öfversättning af den gamla romarsentensen har osökt fallit en i minnet nu vid det tilländagångna kejsarbesöket. Man påminne sig endast att börja med de växlande och hvarandra motsägande uppgifter om det furstliga parets hitkomst.

Ändtligen, just som vi i måndags varit nära att gå i fullgod borgen för att besöket ej skulle äga rum här förrän om torsdag, kom i sista stund underrättelsen om att redan två dagar förut skulle ankomsten ske.

Vi för vår del trodde just ej så mycket derpå. Men den gången hade kejsaren ej, likmätigt sin vana annars, lust att dementera, utan kom verkligen. Med sin jakt Hohenzollern hade han verkligen afgått från Kiel på måndagsmorgonen och man kunde då vänta honom hvilken stund som helst tjugufyra timmar senare. Kl. 8,45 i går på morgonen varskoddes vi från Vestergarn, att ”den kejserliga eskadern” då passerade derförbi. Eskadern! Det lät storståtligt. Och hvad var naturligare än att man rangerade så, att den till följd af kejsarfebern från Karlsöutfärden hindrade ”Gotland” skulle gå ut att möta flottiljen.

Vädret var det härligaste, solen sken och endast en mycket beskedlig vind krusade hafsböljorna.

Klockan 1/2 10 ångade Gotland i väg med nära 200 personer ombord, alla hopblåsta med dubbla ånghvisslor, som läto riktigt otäckt.

Färden stäldes nedåt Högklint. Något hitåt det pittoreska klipputsprånget kunde man varsna konturerna af ett par fartygsresningar. Der var Hohenzollern, der dess ångadjutanter,

Man närmade sig. Plötsligt insveptes eskadern i hvit rök. Man sköt, ehuru ljudet, som i går långsammare än ljuset, inte hann fram till oss.

Genast hade man sin mening ombord färdig. Jaha, det kan inte vara på annat sätt, det der svarta skrofvet – man hade märkt det svart genom kikaren – är Drott, naturligtvis, med kungen ombord. Kungen kommer till Visby.

Ännu närmare kom man. Solbeglänst höjde sig ett väldigt hvitt skrof öfver vågorna. Metallen ombord lyste som strålande stjernor. Det var Hohenzollern. ”Eskadern” föröfrigt bestod af en enda ångare, den svarta, som man nu såg föra den örnprydda hvita flaggan. Alltså en tysk, äfven den, icke alls någon ”Drott”.

Den kejserliga jakten passerade förbi, majestätiskt verkligen, bländande hvit, ångan ut tvänne väldiga skorstenar. Damerna ombord på Gotland funna den ”rysligt söt”. Vi vände med vårt kofferdiskrof, och banade i väg så fort vi kunde, men blefvo på efterkälken, då Hohenzollern gjorde an fart af 15 knop. Hunnen upp under vågbrytaren, lät den ankaret gå och sackade sedan ned för vinden. Den svarta följeslagaren – Blitz hette han, en pansarbåt med försvarlig ramm, lade sig ett stycke derifrån, närmare in under land – tyska kejsarparet befann sig utanför Visby.

Det svärmade af små flaggprydda roddbåtar på den lugna vattenspegeln. En af dem förde tyska flaggan. Det var landshöfdingens och tyske konsulns båt, från hvilken de sedan uppför den präktiga mahognytrappan begåvo sig ombord för att genom tjenstgörande hofschefen anmäla sig hos kejsaren.

Efter någon kortare stund for landshöfdingen i land med en af Hohenzollerns ångbarkasser, konsuln stannade något längre för att framlägga för deras majestäter det projekterade programmet för dagen, hvilket accepterades.

Hela vågbrytaren och hamnen föröfrigt var nu klädd med talrika brokiga menniskoskaror, som väntade på kejsarparets landstigning. Enligt hvad kejsaren tillkännagifvit, skulle denna äga rum kl. 3 eftermiddagen, men tiden ändrades senare till kl. 5.

Timmarne från kl. 12 till 5 synes kejsaren ha ombord användt hufvudsakligen till skötandet af sin korrespondens, ty oupphörligt anlände postombud i land. En mängd telegram växlades ock mellan den kejserliga jakten och land. Särskildt mottog kejsarinnan en mängd telegrafdepescher.

Landstigningen

I staden var folket under hela förmiddagen i rörelse i stora skaror och hela samhället hade en festlig prägel. Från de flesta af murtornen svajade sedan tidigt på morgonen flaggor. Prydda med flaggdekorationer voro ock artillerikasernen, residenset, tyska och engelska konsulaten samt en stor mängd enskilda byggnader.

Landstigningsplatsen vid södra delen af hamnområdet var inhägnad med linor och belagd med et blått kläde med insydda gula kronor. Här hade folkmassan vid 5-tiden samlat sig. Färdiga att mottaga kejsarparet stodo borgmästaren i uniform, landshöfdingen och tyske konsuln civilklädda. På båda sidor hade 12 ljusklädda flickor tagit plats med blomsterkorgar för att blomsterströ vägen för fursteparet.

Först anmälde ett par ångbarkasser med en del civila som militära uppvaktande, hvaribland märktes professorn d:r Paul Güssfeldt, hvilken alltid plägar vara kejsarens följaktig på hans resor.

Femton minuter efter den utsatta tiden kom kejsaren i läckert blått med guld målad ångbarkass till landstigningstrappan. Hofschefen hoppade ur och bjöd kejsarinnan handen; omedelbart följde kejsaren. Fröken Matilda Poignant öfverräckte åt kejsarinnan en bukett med band i de tyska färgerna.

Utan vidare presentation steg kejsarparet och sviten i för dem afsedda vagnar och började sin färd genom staden.

Kejsarinnan, var liksom den henne åtföljande hofdamen, klädd i en helhvit klädning af yllemusslin samt hvit sjömanshatt. Hon såg stark och frisk ut, något kejserligt ståtligt fans ej egentligen hos hohenzollarens maka.

Kejsaren var klädd i mörkblå civil drägt. Han såg på det hela taget ganska medtagen ut. Figuren var ej stor, ganska spenslig.

Omkring i staden

Färden stäldes först norrut, utefter strandvägen och in genom murfallet. Vidare Silfverhättan uppför, ut genom Norderport, förbi östra stadsmuren in genom Skansporten, förbi residenset och Strandgatan framåt öfver Späcksrum in på Tranhusgatan och upp till St. Nikolai ruin.

Under besöket här liksom i öfriga ruiner tjenstgjorde landshöfdingen, lektor Bergman och lektor Klintberg som ciceroner.

Kejsarparet uppehöll sig ganska länge i Nikolaus. Här började bland uppvaktningen ett ögonblicksfotograferande, som sedan fortgick i alla ruiner – nästan hvarannan i följet var försedd med en kamera. Frimurarträdgården och dess sydländska växtlighet beundrades mycket.

Derifrån styrdes kosan till fots till St. Helgeands ruin, der kejsarparet och uppvaktningen genast gingo upp genom kyrkans båda våningar til taket, der den ”wunderschöna” utsigten öfver staden betraktades och togs äfven här en fotografisk vy.

Likaledes till fots begaf sig kejsarparet till domkyrkan, der ett längre uppehåll gjordes. Denna ursprungligen tyska kyrka tycktes väcka kejsarens lifliga intresse och han besåg särskildt den tyske borgmästaren Tinnapfels epitafium samt det vackra kapellet. Under besöket spelades af direktör Söhrling en orgelmarsch.

Ruinbesöken afslutades vid S:ta Karin, dit vagnarna begagnades.

Under kejsarparets hela besök i staden förtjenar allmänheten särskildt loford för god ordning och ett värdigt iakttagande af återhållsamhet gent emot kejsarparet. Ingen påträngande nyfikenhet besvärade dem.

Det hade nu dragit ut på tiden, så att klockan blifvit 1/2 8. Derför instäldes tillämnade besök i S:t Lars, fornsalen och Burmeisterska huset, och kejsarparet begaf sig strax före kl. 8 ombord.

Hohenzollern

Medan kejsarparet är i land, begagna vi tillfället att taga Hohenzollern i betraktande. Det är ett ståtligt fartyg, ej mindre är 120 meter långt. Det är alldeles nytt, bygdt i Stettin och gick af stapeln i våras samt gör nu sin första resa. Samtidigt med att denna kejserliga lustjakt blef färdig omdöptes gamla Hohenzollern till Kaiseradler.

Skrofvet är synnerligen smalt och smäckert, fören skarp som en knif, aktern deremot mindre vacker. Det ligger mycket högt i vattnet, men dess rullning i sjö minskas genom väl anbragta slingerkölar. Med två propellrar framdrifves fartget till en fart af högst 22 knop. Desss djupgående är 21 fot.

Till färgen är Hohenzollern bländande hvit med tvänne rundt kring fartyget löpande förgylda lister skurna som kabeltåg.

Ofvan egentliga däcket höja sig tvänne bryggor. På den nedre befinner sig, utom några rökhytter, en väldig matsalong spegelg(l)as och guld. På öfversta däcket som löper längs nästan hela fartyget, finnas åtskilliga mindre salonger.

Kejsaren och kejsarinnan ha sina privata våningar under däck midskepps, rymliga och ytterst elegant inredda, sängkamrar, salonger – sidenklädda – toalettrum, konversationsrum, fullkomligt slottslikt. För- och akterut bor den talrika sviten, som vid denna resa uppgår till omkring 40 personer.

Allt ombord är glänsande fint, putsadt.

Befälhafvare ombord är amiral von Sander. Besättningens fulltaliga numerär går löst på ett par hundra man.

Middagen ombord på Hohenzollern

Till denna voro inviterade landshöfding Poignant och konsul Karl Ekman. Middagen serverades i den stora matsalen på däcket, sittande taffel för 40 personer under strålande elektrisk belysning och musik af Hohenzollerns musikkår.

Kejsaren hade sin plats på bordets ena långsida med hofschefen och konsul Ekman till venster om sig. Midt emot hade kejsarinnan sin plats med landshöfding Poignant på sin venstra sida.

Matsedeln var särdeles riklig. Öfver dussinet rätter serverades, deribland frukter och desserter i växlande former. Samtalet vid taffeln var allmänt och lifligt, och kejsaren befann sig i särdeles godt humör.

Vid kejsarens kuvert hade genom hofschefen framlagts ett af konsul Ekmans framlemnadt af artisten Karl Romin utfördt program till den senare på aftonen anordnade ruinfesten.

Detta var ett litet vackert konstverk.

Öfverst syntes tyska riksvapnet i färger och guld, derifrån voro draperade svenska och tyska flaggorna och derunder kom sedan sjelfva programmet, tecknadt med s. k. artistgrotesk. Till venster var anbragt en stämningsfull liten vy i aqvarell af St. Karin. Programmet öfverlemnades af kejsaren till hans gemål, som sedan medförde detsamma vid ruinfesten.

Middagen varade ej längre än en timme, och sedan kaffe intagits vid bordet, skedde uppbrott, och kejsarparet begaf sig i land till

Ruinfesten

Denna var ursprungligen meningen att förlägga till St. Karin allena. Men på särskild framställning af kejsarinnan, som hört talas om ”die Kreuz-gänge” och ”die Nonnen” i S:t Lars beslöt sällskapet ”N. N.”, som arrangerat hela festen, att äfven sjunga i denna ruin.

Kl. strax före 1/2 10 stannade de kejserliges ekipage utanför St. Lars, till hvilken allmänheten ej hade tillgång. Vid de kejsarparets inträde, stämde sångarne upp den tyska kejsarhymnen ”Heil dir im Siegeskranz”, sjungen fyrstämmigt och uppvaktningen afhörde stående, de civila med blottadt hufvud.

Kejsaren, hvilken nu, såväl som vid middagen å Hohenzollern, var iklädd svensk amiralsuniform, steg härefter fram och tackade sångarna för den vackra hyllningen.

Omedelbart sedan kejsarinnan tagit plats sjöngs Josephssons stämningsfulla ”Requiem”, under hvars toner nunnetåget ägde rum i murgångarna, allt medan ruinen flammade i effektfull belysning.

Nu som alltid var svafvelröken från eldarne i högsta grad besvärande, och det torde vara till fullo utredt nu, att så länge man endast har bengalisk belysning att tillgå är Lars olämplig för dylika tillställningar.  Så väl åskådare som sångare och agerande hålla rent af på att storkna af de obehagliga svafveldunsterna.

Denna lilla privata ruinfest tog icke fullt femton minuter minuters tid. Kejsarparet  åkte derifrån öfver det med folk packade torget till S. Karin, der bortåt 700 personer inväntade dess ankomst. Jämte sin uppvaktning togo kejsaren och kejsarinnan plats på en för dem afsedd estrad, från hvilken  de hade god öfverblick öfver denna vår vackraste ruin.

Så började sången, som på det hela taget gick särdeles bra. Programmet upptog: Sturmbeschwörung af Dürrner, Neckens polska, Suomis sång af Pacius, Integer vitæ, Kornmodsglandsen af Lange-Müller, Stridsbön af Lindblad, Fjärran han dröjer, serenad af Josephson, Nur im Herzen af Witt och Hör oss Svea – alltså ett rikligt urval af våra allra vackraste qvartettstycken.

Himlen hade mörknat och den belysning, som den i detta hänseende så skicklige bokhandlare Vilhelm Nyberg bjöd på var ytterst effektfull. Det är omöjligt att för den, som ej varit i tillfälle att se en illumination af Karin, skildra det trolska intryck som framkallas genom det färgade skenets flammande på pelare och hvalfbågar, fönster och dunkla murpartier. Ehuru kejsarparet, likasom deras följe föröfrigt, voro ganska tystlåtna i fråga om sina intryck, syntes det nogsamt att de båda voro angenämt öfverraskade öfver hvad som bjöds, och senterade det verkligen stämningsfulla innehållet af festen i dess helhet.

Ett litet missöde inträffade med eldarne under qvällen. En hel del sådana, afsedda för illumination på stranden senare på aftonen, råkade nämligen komma i för nära beröring med en brinnande eld och kom i lågor. Det sken som ett eldhaf, det blef en öfverväldigande ljuseffekt. Naturligtvis var icke den ringaste fara för handen, men några minuters skrämsel uppstod bland de närmast stående fruntimren. Man lugnade sig dock snart.

Festen fortgick med berömvärd raskhet och på en half timme var all slut. Vid kejsarparets afresa tändes eldar öfver allt så att den åldriga ruinen stod o flammande rödt ljus.

En fest sådan som gårdagens kan ingen stad i norden bjuda på mer än Visby. Och sedt från den synpunkten, att de med ett besök sådant som det nu tilländagångna förbundna festligheterna äro i högsta grad egnade att fästa uppmärksamheten på vår gamla härliga stad, förtjenar sångsällskapet N. N., som alltid villigt går i spetsen vid dylika tillfällen, ett tacksamt erkännande.

Besökets slutscener

Det var en härlig afton i går. Sommarqvällens genomskinliga dunkel låg bredt öfver staden, vinden hade somnat så att flaggdukarne hängde orörliga utefter sina stänger. Öfverallt, på vågbrytaren, utefter strandpromenaden, myllrade det af folk.

Då kejsarparet ångade ut ur hamnen, tändes vid stranden flammande bengaliska eldar i lång rad och raketer fräste i luften.

Och ute på det lugna hafvet låg Hohenzollern från ofvan till nedan garnerad med elektriskt ljus, så att den tog sig ut som ett féslott, med ljusen speglande sig i vattnet. Det var en härlig tafla, som man icke fort såg sig trött på.

Under eftermiddagen och aftonen inkommo i vår inre hamn tvänne större torpedobåtar, smala, spetsiga tingestar med skorstenen ända fram i fören. De tillhörde kejserliga eskadern och hade afgått en från Kiel, en annan från Wilhelmshahen. Den ena hade blifvit ett par timmar försenad på färden genom något mankemang med maskinen. De intogo här ett ganska stort kolförråd.

I morgse samma strålande väder som i går. Ombord å Hohenzollern blef det tidigt lif och rörelse. Redan vid 8 tiden kunde kejsaren med kikare från land iakttagas promenerande i rask fart på öfre däcket jämte sin hofschef och en af kejsarinnans uppvaktande damer.

Afresan var bestämd till kl. 10 f. m. Hohenzollern låg med ångan uppe och några minuter efter bestämd tid gingo ankarena rasslande upp och fartyget satte kurs norrut, helsad med flaggorna från konsulatet och hamnen. Omedlbart derpå afgick avisoångaren Blitz och torpedobåtarne. En af dessa måtte dock ånyo fått fel i maskinen, ty hon syntes ett stycke härutanför signalera till Blitz, som vände åter och tog honom på släp.

En stund senare hade den kejserliga eskadern försvunnit ur sigt.

Såväl till landshöfdingen som tyske konsuln uttryckte kejsarparet vid affärden från land i går afton sin stora belåtenhet med såväl stadens sevärdheter som den alltigenom lyckade ruinfesten.

Bevis härpå får man väl anse de presenter vara, som till de några personer efterlemnade här. Så erhöll fröken Poignant af kejsarinnan en dyrbar brosch Hr Karl Romin fick genom landshöfdingen i dag på morgonen mottaga såsom ett välförtjent tack för sitt vackra program en briljanterad kråsnål med en ametist och notarien V. Åman erhöll samtidigt i egenskap af sångsällskapet ”N. N:s” anförare, ett par smakfulla manschettknappar med kejsarens initialer och kejserlig krona. Till ruinerna öfverlemnades åt tyske konsuln en summa af 200 kr.

Och härmed är kejsarbesökets runa ristad. Säkerligen har det hos de höga resenärerna qvarlemnat ett angenämt minne. (Källa: 1165)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper