Befälet har ordet

Kommendör Erik Braunerhielm

En av de första dagarna i september förra året (1939), då solen sken från en molnfri himmel men kriget just släppts loss över Europa, stampade några lastångare långsamt framåt från en hamn "någonstans på ostkusten" på väg till Visby. Lasten var ganska egendomlig, den bestod av åtskilliga hundratal fastlänningar och gutar i förskingringen, på väg till beredskapstjänst på Gotland.

Stämningen var till det yttre ganska munter, man sjöng och berättade historier, men innerst inne var det nog många som tänkte att det kunde bli annorlunda. En erinran om allvaret fick vi även. En del av flottans fartyg dök fram, först ett par jagare som cirklade runt oss i hög fart, och sedan de större fartygen lite längre bort.

- "Det är skönt att ha flottan i alla fall", utbrast någon.

Vi tror att det kan vara av intresse för "Gotlands" läsare att få reda på något av det som från flottans sida gjorts för Gotlands försvar. Vi vänder oss till chefen för Gotlands marindistrikt, kommendör Erik Braunerhielm.

- Hur gammal är egentligen den nya organisationen i marindistrikt, och hur fungerar den?

- Det var erfarenheterna från förra världskriget som utgjorde första upprinnelsen till denna organisation, Flottans arbetsuppgifter medförde att skilda sjöstyrkor opererade vid de olika kusterna. Deras befälhavare måste ständigt stå i kontakt med fartyg i olika hamnar och på olika platser, och dessutom med vissa sjöfartens myndigheter. Det skedde lämpligast, om befälhavaren satt i land med ständig tillgång till telefon. Samma erfarenheter gjorde man på flera håll i utlandet och rättade sig därefter.

Vi har nu också det totala kriget tätt inpå oss. Som vi alla vet riktar det sig inte bara mot de stridande styrkorna utan mot allt som kan uppehålla fiendens motståndskraft, inte minst hans sjöfartsförbindelser. För att effektivt skydda dessa i fall av krig måste respektive marindistriktschefer samarbeta med sjöfartsmyndigheter, rederier o s v, och det låter sig svårligen göra från ett fartyg.

Allt detta och många andra rent militära skäl ledde alltså fram till vår nuvarande organisation som fastställdes i 1936 års försvarsbeslut.

Det behövdes heller inte alltför stora förändringar. Stationsbefälhavarna i Stockholm och Karlskrona blev chefer för Ostkustens och Sydkustens marindistrikt, Göteborgs örlogsdepå bildade stommen till Västkustens marindistrikt och befattningarna såsom kommendant i Hemsö fästning och sjörullföringsbefälhavare i Malmö sammanslogs med befattningarna såsom chefer för Norrlandskustens och Öresunds distrikt. Endast på Gotland saknades marin representant i fredstid. Det ansågs inte erforderligt att chefen för Gotlands marindistrikt i fredstid placerades på Gotland, utan hans expedition har varit förlagd till marinstaben i Stockholm, dock med erfordeliga längre eller kortare resor till Gotland. Gotlänningarna fick alltså inte förrän i fjol ständig kontakt med det nya systemet.

- Vika är de viktigaste uppgifterna som åligger marindistriktet?

- Det är mycket olika för skilda marindistrikt och för fredstid eller under neutralitetsvakt. Beträffande Gotlands marindistrikt skall under fredstid beredskapen förberedas och det är kanske onödigt att nämna att det skett och sker i nära samarbete med militärbefälhavaren på Gotland.

Under neutralitetsvakt är uppgifterna många och skiftande. Det gäller att avpatrullera det svenska territorialvattnet, se till att inga neutralitetskränkningar förekommer och att våra handelsfartyg får skydd och hjälp inom svenskt vatten. Det har också anordnats eskortering genom krigsfartyg, vilket medför, att handelsfartygen ständigt är åtföljda av örlogsfartyg, som kan konstatera, om de befinner sig inom svenskt territorialvatten och ingripa i händelse av neutralitetskränkning.

Isbrytartjänsten ligger nu också under marindistrikten, man behöver bara läsa dagspressens skildringar av issituationen i Öresund för att förstå att den uppgiften kräver mycket arbete just nu.

Ibland inrapporterad minor från fiskare, handlesfartyg, kustbevakning eller våra egna organ. Är de av en känd typ kan de desarmeras, medan de okända i regel oskadliggörs genom beskjutning eller sprängning.

- Minsvepning hör väl också till uppgifterna?

- Ja visst, men det blir vid ett eventuellt krigstillfälle den uppgiften sväller ut. Redan nu kan det dock behövas ibland, särskilt när vinterstormarna bringat oreda i minfälten, både svenska och utländska.

Och så till slut har vi ett kustsignalväsen som också lyder under distrikten.

Vi vet att flottans folk i sin hårda tjänst är medvetna om att de för nuvarande inte kan bli avlösta och inte heller få någon motsvarande den tjänstledighet gotlänningarna till lands i vissa fall kan komma i åtnjutande av.

Men vi frågar ändå kommendör Braunerhielm om blåkragarna har någon utsikt till ledighet.

- Tyvärr behövs varje man på sin plats och det är svårt att ordna längre permissionsperioder. Men i den utsträckning det är möjligt permitteras manskapet i enstaka fall. Dessutom brukar fartygsbesättningarna få ledighet när deras fartyg ses över i docka, och sådana översyner måste ske ganska ofta nu när materialet utsättes för så hårda påfrestningar. Men trots den ansträngande tjänsten är andan mycket god, det är inte bara min utan även alla fartygschefernas åsikt.

Jag vill gärna berätta ett exempel på det. Av Radiotjänsts julpengar skulle ju en stor del gå till hjälp åt de hemmavarande. Befäl och förtroendemän gjorde upp listor på dem som bäst syntes behöva denna hjälp. Men flera av dem, som stod på listorna och som själva bevisligen inte hade det för fett, erbjöd sig ändå att avstå till förmån för de kamraters familjer de ansåg behövde pengarna bättre.

- Och hur trivs flottans folk på Gotland?

- Ja, till skillnad från majoriteten av de inkallade här på ön är den allra största delen fastlänningar och kan nog inte undgå att känna hemlängtan ibland. Men vi har blivit väl omhändertagna av gotlänningarna och trivs naturligtvis bra. På den stora vänligheten vi fått röna vill jag även berätta ett exempel. En dag före jul kom två herrar ifrån staden till en av fartygscheferna och bad att få ge var sin avsevärda sedel till manskapets julglädje. Här i Visby har vi fått Gotlands turistförenings läs- och skrivrum i Gamla apoteket upplåtna till oss som sällskapslokaler. Framför allt vill jag tacka Visbylottorna för allt de gjort för oss, de har ordnat samkväm, fester. föredrag mm.

- Hur kommer vår flotta att kunna bidra till Gotlands försvar?

- Jag är tyvärr förhindrad att avge något svar, hur svenska flottan kan bidra till Gotlands försvar. Men jag skall gärna antyda vad en flotta i största allmänhet kan göra vid en fientlig landstigningsoperation mot en ö eller en utsatt landsända.

Ju starkare lantförsvaret är ju starkare måste den anfallande vara och den transportflotta, som skall överföra trupperna blir större. Och ju större den är, desto sårbarare är den för anfall av sjöstridskrafter. På det sättet underlättar ett starkt lantförsvar sjöförsvarets uppgift. Och för att se saken från andra sidan så är blotta existensen av ett kraftigt sjöförsvar avskräckande för den fiende som reflekterar på ett landstigningsföretag. Dessutom kan tillräckliga sjöstridskrafter vålla en fiende stort avbräck under landstigningsförsöket och under vägen till landstigningsplatsen, och om företaget lyckats, kan de störa de nödvändiga sjöförbindelserna bakåt. På det sättet underlättar ett starkt sjöförsvar lantförsvarets uppgift, ett vackert exempel på samverkan mellan lant- och sjöstridskrafter.

Vi tackar kommendör Braunerhielm för hans upplysningar. Vi känner oss förvissade om att intet kommer att försummas i samarbetet mellan Gotlands trupper och marinen i den mån det kommer att bero på härvarande militära och marina chefer. (Källa: A-104)