Dålig flotta för Gotlands försvar

Hur var det egentligen med de fartyg som ingick i Visbyavdelningens, den flottenhet som skulle ta första stöten vid ett fientligt anfall mot Gotland?

Ja, det var egentligen inte så mycket att hoppas på. Det får man fullt klart för sig om man läser Åke Holmquists bok ”Flottans beredskap 1939-1940” han har gått igenom all korrespondens inom marinen som utväxlades under de år boken behandlar. Chefen för Visbyavdelningen var fullt på det klara med att Visbyavdelningen bara kunde sättas in mot en fiende under gynnsamma omständigheter, helst under mörker.

DE HÄR FARTYGEN SKULLEFÖRSVARA GOTLAND I KRIGET

… med nuvarande sammansättning kan Visbyavdelningen endast svara för minsvepning och konvojering. Jagarna kan möjligen, under gynnsamma omständigheter sättas in mot en landstigande fiende, men endast under mörker.

Det skrev chefen för Gotlands marindistrikt. E. Braunerhjelm, i ett brev till chefen för marinen, C. de Champs, under septemberkrisen 1939. Hitler hade ställt stora krav på Tjeckoslovakien. De militära myndigheterna i Sverige såg allvarligt på notutväxlingen mellan Tjeckoslovakien och Tyskland. Man började undersöka den svenska beredskapen.

För några år sedan bildades Riksbankens jubileumsfond, en fond som skall stödja forskningen om hur Sverige förhöll sig under andra världskriget. Forskningsarbetet är knutet till historiska institutionen vid Stockholms universitet. Åke Holmquist är knuten till denna organisation och i bokform har hans forskningsarbete utkommit. Boken heter Flottans beredskap 1938-1940, och ingår i serien Sverige under andra världskriget.

Åke Holmquist blev känd för ett 10-tal år sedan då han ställde upp i TV:s 10 000-kronorsfrågan. Han tävlade i ämnet Beethoven.

Forskningen har han bedrivit i de militära myndigheternas omfattande arkiv. Åke Holmquist har läst så gott som all korrespondens som förekom under de aktuella åren. Han har tagit reda på vilka aktioner som planerades, hur flottan skulle uppföra sig, vilken organisation den hade och vilka uppgifter flottan fått bland annat. Men han har också tagit reda på hur det var med beredskapen och i vilket skick fartygen var.

FARTYGEN

De fartyg som ingick i Visbyavdelningen kunde alltså inte marinchefen på Gotland skryta med. Visbyavdelningen bestod av torpedkryssaren Jacob Bagge, som var 41 år, samt jagarna Ragnar och Sigurd, båda 30 år gamla när tilldelningen beslutades i 1936 års försvarsordning. Åke Holmquist har konstaterat att alla fartyg hade, då stärkt försvarsberedskap anbefalldes i samband med kriserna vid kriget, uppnått eller överskridit den totala livslängden enligt bestämmelserna i försvarsordningen.

I brevet till marinchefen från Braunerhjelm som Åke Holmquist hittat stod det alltså att fartygen i Visbyavdelningen var i så dåligt skick att de endast kan användas till konvojering och minsvepning. Men minsvepningsuppgifterna kunde fartygen ändå inte klara av, de var inte utrustade med paravaner eller svepanordningar. Istället fick hjälpfartyg sköta om den detaljen.

DÅLIGT ARTILLERI

− Artilleriet var svagt och ålderdomligt på kryssaren och jagarna, skriver Åke Holmquist. Beträffande Jacob Bagge föreslog marinchefen och marinförvaltningen samma åtgärder som för den 1897 byggda torpedkryssaren Örnen, som var det enda örlogsfartyget i Norrköpingsavdelningen. Det vill säga att artilleriet moderniserades liksom luftvärnet.

12-centimeterskanonerna kunde bara skjuta 8 000 meter. En modernisering av luftvärn och artilleri var det enda marinförvaltningen kunde tänka sig med torpedkryssarnas låga stridsvärde och höga ålder.

− Jagarna var enligt marinförvaltningens uppfattning ”jämförelsevis i gott skick”

Åke Holmquist fortsätter:

− Jagarna var enligt marinförvaltningens uppfattning ”jämförelsevis i gott skick”, och författaren citerar ur ett brev ”Alla dessa jagare, vilka är sjösatta åren 1907 fram till 1911, äro emellertid trots verkställda reparationer till följd av sin långa och påfrestande tjänst nedsatta i fråga om hållfasthet och driftsäkerhet”.

JAGARNA

När kriget bröt ut den 1 september 1939 var Jacob Bagge rustad och klar. Jagaren Ragnar var klar den 3 september. När det gällde jagaren Sigurd tog det dock längre tid. Fartyget blev inte färdigrustat förrän först den 14 oktober. Anledningen till den förseningen var bland annat personal- och penningbrist. Men ett annat stort problem med fartyget var skrovet. Åke Holmquist skriver:

Den 26 september 1938 beviljade regeringen 71 000 kronor för reparation av Sigurds skrov. Arbetet beräknades vara klart den 1 juli 1939.

Senare meddelades dock att jagaren inte kunde bli mera än halvfärdig till den 1 juli 1939. Den 8 februari reagerade marinchefen på de många uppskoven med Sigurds reparation:

− För flottans krigsberedskap är att örlogsfartygen hållas i den högsta beredskap som omständigheterna medgiva, och att alltså tiderna för beredskapsförläggning och reparation av olika fartyg i möjligaste mån nedbringas, står det i ett brev som marinchefen skrivit till marinförvaltningen och som Åke Holmquist citerar i boken.

FÖRSENING

Först den 28 april 1939 varvsförlades Sigurd. Reparationerna beräknades vara avslutade i mitten på juni, men Sigurd blev inte klar förrän den 30 juni. Varför det blev en försening har Åke Holmquist inte lyckats ta reda på. Jagaren blev inte klar för expedition förrän i mitten på oktober, ett år efter det att regeringen beviljat anslag för reparationerna.

Men det skulle ännu dröja några veckor innan Sigurd skulle komma att ingå i Visbyavdelningen. Jagaren Wale, som ingick i Karlskrona-avdelningen, var så dålig att man i Karlskrona måste låna Sigurd ett par veckor.

Men även kustflottan, som med sina tre pansarskepp Gustaf V, Victoria och Sverige, utgjorde kärnan av den svenska marinen, har Åke Holmquist funnit hade problem. Bland annat var de tre pansarskeppen aldrig rustade samtidigt så någon samövning hade aldrig skett. Men även materiellt var det dåligt. Åke Holmquist:

− Orsaken till att de båda rustade pansarskeppens materiella beredskap inte var tillfredsställande vid krigsutbrottet får sökas i deras drivmedelsförsörjning. I september 1939 rådde brist på pannbrännolja. Det bestämdes därför att brännolja skulle sparas i största möjliga utsträckning och att fartygen under gång skulle använda kol. Pansarskeppen fick kol som dock var av dålig kvalitet. Användningen av denna förorsakade skador på pannornas kåpor och eldstadsramar. Och för att hålla maskinerna igång krävdes ständiga reparationer. Med enbart koleldning kom fartygen upp i högst 13 till 14 knop. Normalt var maximal fart 22,5 knop.

När fartygen fick olja gick det däremot bättre. Då både olja och kol användes kom pansarskeppen upp i en fart av 19 knop.

UPPGIFTER

Enligt de handlingar som Åke Holmquist funnit kom Gotland lite vid sidan om i den stora planläggningen för flottan. Det mesta intresset fick Åland. En mycket stor del av ”Flottans beredskap 1938-1940” handlar också om Ålandsproblematiken. Åke Holmquist har tagit del av anteckningar från sammanträden ända upp till regeringsnivå om just Ålandsfrågan. Om en fiende fick fotfäste på Åland skulle det kunna bli en spjutspets mot Sverige.

Överbefälhavaren Olof Thörnell hade några sammanträden med statsministern, Per Albin Hansson, och detta resulterade 1938 i tre promemorior. Där riktades inte särskilt stort intresse åt Gotland.

− Försvaret av Åland och Ålandshav var den svenska flottans huvuduppgift, men dess medverkan krävdes även på andra håll, exempelvis i Öresund och på Västkusten. Dessutom skulle flottan assistera vid vissa beredskapskapstransporter till Gotland.

Vid en stabstjänstövning som hålls våren 1939 fick flottan tre uppgifter, spärra tillträdet till Bottniska viken, skydda trupptransporter till Åland och till sist skydda trupptransporter till Gotland. Denna övning gav många erfarenheter, bland annat att personalen inte räckte till för att bemanna Gotlands marindistrikt och halva kustsignalväsendet ifråga om signalmatroser.

TVÅ NYA FARTYG

Samtidigt var två nya fartyg på väg att bli färdiga som skulle bli välkända i de gotländska farvattnen, minsveparna Arholma och Landsort, de fartygen som under en stor del av andra världskriget skulle bevaka transporterna till och från Gotland. Den 24 augusti 1939, endast någon vecka innan kriget var ett faktum bestämdes det att Visbyavdelningen med stab skulle upprättas, rustning av strids- och hjälpfartyg och två hjälpvedettbåtar skulle ske om det blev order om förstärkt försvarsberedskap. De båda vedettbåtarna tilldelades Gotlands marinflygstation.

Nästan omedelbart när kriget brutit ut blev det order om neutralitetsvakt. Och som tidigare nämnts fanns det endast två fartyg tillgängliga för Gotlands del. Det var torpedkryssaren Jacob Bagge och jagaren Ragnar. Åke Holmquist har funnit: uppgifter på att de övervakade Gotland med ett fartyg på vardera sidan om ön. Bättre var det ställt mellan Landsort och Öland: Det sköttes om av kustflottan, som ibland anlitade den så gott som nya flygplanskryssaren Gotland och pansarskeppen för ändamålet.

ISSVÅRIGHETER

Men snart kom vintern 1939-1940, med den mycket svåra issituationen. Enligt Åke Holmquist var det dock en gudagåva till marinen. Inga stridsfartyg, varken eventuellt fientliga eller svenska, kunde förflytta sig med någon större framgång genom isarna. Det var svårforcerad fast is mellan Haparanda i norr och Simrishamn i söder. För övrigt fanns det bara två större isbrytare, Ymer och Atle. Och Visbyavdelningen kunde inte lämna Visby hamn. Under vintern fick flottan tillfälle att bättra på fartygsbeståndet, men det blev ändå inte bra. Åke Holmquist har gjort en tabell som visar hur beredskapsläget var vid kustflottan strax före krigsutbrottet:

Gustaf V, skadade pannor, reducerade fartresurser, Drottning Victoria: samma sak, Sverige var varvsförlagd, Gotland: relativt god beredskap, Dristigheten: motorhaverier, Klas Uggla: god beredskap, liksom Stockholm, Malmö, Gripen, Ulven, Sjölejonet, Sjöbjörnen, Springaren, Delfinen och kustflottans vedettbåtar och trängfartyg. Ehrensköld: dåliga pannor och reducerade fartresurser, Svea: synnerligen dåligt skick.

Flottan fick: alltså en dålig start, det framgår klart i boken. Likaså var Gotlands läge ganska utsatt. Den 3 september – två dagar efter krigsutbrottet fanns de två första fartygen, Jacob Bagge och Ragnar, på sin plats i Visbyavdelningen. Ensamma.

MINSVEPARNA LANDSORT – på bilden – och ARHOLMA kom senare att ingå i Visbyavdelningen och deras huvudsakliga uppgift blev att bevaka transporter till och från Gotland. De båda fartygen var tämligen nybyggda och alltså moderna fartyg.

TORPEDKRYSSAREN JACOB BAGGE var 41 år när kriget kom. Fartyget skulle egentligen ha skrotats för länge sedan. När kriget utbröt var fartyget så gammalt och stridsvärdet så lågt att marinen inte ville lägga ut några större pengar på modernisering.

JAGAREN SIGURD ingick i Visbyavdelningen, men fick först ligga på varv för omfattande reparationer och fick sedan lånas ut en tid till Karlskronaavdelningen, som det var mycket dåligt ställt med. Bilden på Sigurd här är tagen i Visby hamn.

JAGAREN RAGNAR var systerfartyg till Sigurd, och båda mer än 30 år gamla och skulle egentligen vara skrotade. Chefen för Visbyavdelningen insåg det låga stridsvärdet i fartygen och skrev till marinen att de kan insättas mot en landstigande fiende endast under gynnsamma omständigheter och under mörker.

PANSARSKEPPET GUSTAV V utgjorde tillsammans med två andra pansarskepp kärnan i kustflottan. Med oljeeldning gjorde drygt 22 knop. Men när kriget kom fanns det inte brännolja. Istället eldades skeppen med dåligt walesiskt kol. Farten blev då högst 13, 14 knop. Kolen skadade också pannorna och medförde ständiga reparationer. Den dåliga kolen utvecklade sådan rök att att man ombord inte kunde använda luftvärnsartilleri: man såg inte målen för röken. Pansarskeppet Sverige var rustat först efter den 9 april 1940. Då hade man fått låna ångpannor från jagaren Ehrensvärd och ångpanneventiler från jagaren Nordenskjöld. (Källa: 1290)