Gotländska krigsseglare - De som överlevde helvetet 1914 - 1918

S/S Luna

Minsprängd 7 december 1914

Gotlänning i besättningen: Karl Rudolf Winqvist

S/S Luna var byggd 1905. Ägare Stockholms Ångfartygs Rederi AB (S:t Eriksbolaget), Stockholm. På resa från Mäntyluoto, Finland till Sundsvall - Stockholm går fartyget på en mina strax efter att lotsen lämnat fartyget utanför Mäntyluoto. Besättningen på Luna hade observerat nödsignaler från det svenska fartyget Everilda från Hälsingborg. Luna styr dit och sätter livbåtarna i sjön och lyckas rädda sex av besättningsmännen på Everilda, samtliga sex var medvetslösa. Under räddningsarbetet exploderar en mina under Luna andra lucka. Besättningen som var kvar ombord på Luna gick i livbåtarna. Strax därefter exploderade ytterligare en mina under Luna och fartyget sjönk inom några minuter. Hela besättningen på Luna överlevde.

S/S Rosalind

Minsprängd 21 maj 1916

Gotlänning i besättningen: Gustaf Andersson

Byggd: 1879 vid Tyne Iron Shipbuilding Co, Willington Quay, Newcastle.

Sjösatt: 21 juni 1879. Ägare: Rederi AB Vala (Otto Hillerström). Besättning: 15 man, ingen omkom. Förliste den 21/5 1916 på mellan Köpenhamn och Stugsund  ca.5 nm SO Långviksskär. (O Tärnskär, O Biskopsön), Stockholm.

Befälhafvare ombord å Rosalind, den i söndags morse (21/5 1916) utanför Hufvudskär minsprängda Hälsingborgsångaren, hvarom telegraferades till oss igår, är en i Visby välbekant man, sjökapten G. Andersson, som på sin tid aflagt både styrmans- och skeppareexamen vid dåvarande navigationsskolan i Visby och som är gift med en dotter till skomakaremästare E. A. Ekman härstädes.

Med afseende å huru det tillgick, när Rosalind sprängdes och gick till botten, berättas utförligare i dagens post.

Olyckan inträffade kl. 4,10 f. m. vaktombyte hade just ägt rum, och det är sannolikt denna omständighet man har att tacka för att besättningen lyckades komma i båtarna på den korta tid som stod till buds. Hela besättningen var nämligen på benen utom stewarden och en eldare, hvilka lågo till kojs. Kaptenen hade varskotts af andre styrmannen om en flytmina på styrbords sida samt skyndat efter sitt gevär för att oskadliggöra den. Vid andra skottet törnade fartyget på en mina, som förut icke iakttagits, och explosionen inträffade.

Det lyckades icke besättningen att ta med sig sina tillhörigheter, då de hals öfver hufvud fingo bege sig från fartyget. Flera af dem voro ganska lätt klädda och kylan på sjön under färden i lifbåtarna var besvärlig. Kaptenen hann icke heller få med sig sina skeppspapper. Bl. a. som gick förloradt var ett belopp af omkring 2,000 kr., som kaptenen hade i sin hytt. Han medhann icke att springa ned, utan måste skyndsamt bege sig i båtarna. Det var ändå i sista ögonblicket man stötte ifrån för att icke dragas ned i hvirfveln då båten sjönk.

Färden i lifbåtarna var icke heller utan faror. Man höll nämligen på att på att kollidera med en flytmina, och en af båtarna var den så nära att de ombordvarande kunde iakttaga att minan har fem ”taggar” samt var påmålad en hvit rundel samt uptog ett nummer. Efter tre timmars färd togo sig de skeppsbrutna i land vid Långviksskär på Nämdö, där de blefvo gästvänligt mottagna och fingo låna en del kläder. På e. m. infördes de till Stockholm med ångaren Serla.

Rosalind var ett jämförelsevis gammalt fartyg, bygdt i Newcastle 1879, och mätte 572 nettoregisterton. (Källa: 309) 

S/S Emmy

Minsprängd 11 juni 1916

Gotlänning i besättningen: Gunnar Arvid Eriksson

Byggd 1872 på Lindholmens Mek. Verkstad, Göteborg. Tonnage 496,21 brt. 343,82 nrt. Mått: 47.15 x 7.50 x 4.5 m. Djup i rum: 4.64 m. Besättning: 13 man, (varav 11 män + 2 kvinnor) 5 omkom. På resa Söråker – Råå. Sjönk mellan Hildagrundets prick och Avläggarnas fyr, Falsterbo rev.

Ång. Emmys undergång. Vid den i gårdagstidningen omnämnda stockholmsångaren Emmys minsprängning utanför Falsterbo i söndags räddades bl. a. befälhafvaren kapten Gunnar Arvid Eriksson. Han är bördig från Västerhejde och har aflagt sina examina vid dåvarande navigationsskolan i Visby.

Det uppgifves att kaptenen på Emmy själf förklarat, att han ganska litet kände till huru minfältet låg. Han hade gått den vanliga vägen från Trälleborg, men skulle sedan gå ned igenom tremilsgränsen; han kom då för nära de tyska minorna, som blott ligga cirka 80 meter från den utprickade farleden. Enligt en uppgift af kaptenen är det rederiets afsikt att låta bärga båten, hvilket möjligen kan lyckas, då masterna nå öfver vattenytan. (Källa: 310) 

S/S Alfhild

Uppbringad 5 augusti 1916

Gotlänning i besättningen: Frans Emanuel Dahlberg

Byggd: 1883 Torskog. Tonnage: 176,92 brt.107,06 nrt. Under däck: 146,18..  Mått: 30.30 x 6.88 x 3.0 m. Djup i rum: 2.99 m.

Visbyångare uppbringad af tyskarne och införd till Swinemünde. Här i Visby hemmahörande ångaren Alfhild, kapten Frans Dahlberg, blef den 26 sistlidne juli, då den befann sig på resa från Köbenhavn till Raumo, uppbringad af tyskarne och införd till Swinemünde. (Świnoujście) Sedan en del af lasten upplossats, fick ångaren i lördags (5/8 1916) fortsätta resan till destinationsorten. Alfhild, som i april i år inköptes hit från Göteborg af kapten Dahlberg, har förut gått i kanaltrafik, men sedan i våras varit insatt i fraktfart på Finland. (Källa: 311)

Hon förliste den 18/10 1916 på resa Stockholm - Mäntyluoto via Öregrund, norr om Girarna, Bottenhavet. Men hon var då såld till ett konsortium i Stockholm.

Besättning: 12 personer . Av dessa omkom åtta stycken. www.divecorner.se/sidor/alfhild.html.

S/S Runhild

Uppbringad och sänkt 3 nvember 1916

Gotlänning i besättningen: Befälhavare Axel Krokstedt

Byggd 1872 på Denton Gray & Co. i West Hartlepool. Tonnage: 1,170 brt. 729 nrt. 1,280 dwt. 72-1873. Tidigare namn: I tysk tjänst 1872-1873 som Theben. I dansk tjänst 1873-1916 som Dagmar. Mått: Längd 57,6 m. Bredd8,6 m. Djup 7 m. Maskin: Compound om 160 n.h.p – 540 Psi, (Blair & Co., Stockton). Ägare: Ångfartygs AB Uman.

Runhild avgick från Stockholm onsdagsmorgonen den 1 november 1916, som första anhalt gjordes Öregrunds redd där man på eftermiddagen samma dag ankrade. I lastrummet liksom på däck var hon lastad med styckgods av skilda slag. Totalt 1,335 ton bl.a. Järnvaror, maskindelar, kaffe, tändstickor, kalk, tomfat, mjölkflaskor samt levande växter.

Vädret var bra och kl. 02 lättades ankar och kursen sattes österut mot Finland. Vid middagstid befann man sig på N 61° 3’5 x O 20° 43’ och vinden var sydvästlig med frisk bris och regndis. Cirka 15 min senare siktar man en den tyska ubåten U 22 2 streck om styrbord på en kurs skärande Runhilds. Ett prejskott lät inte vänta på sig och ubåten hissar signalen M. N. vilket betyder ”Stoppa genast”. Ombord på Runhild fann det säkrast att lyda ordern och strax därefter kom ny signal från Ubåten T. A. F. vilket i sin tur betyder ”Bringa ombord skeppspapperen”.

På Runhild satte man ut babords livbåt och kapten Krokstedt förde över skeppspapprena till ubåtsbefälhavaren som lät granska dem. Efter frågor om avgångsort, destination m. m. förklarade ubåtschefen att Runhild var ”uppbringad samt tagen i pris” Kapten Krokstedt protesterad givetvis och framhöll att endast en liten del av lasten eventuellt var att räkna som krigskontraband. Men detta ledde givetvis ingen vart utan ubåtschefen påpekade att kaffe fanns i lasten och bara den var anledning nog att beslagta Runhild.

Från ubåten sattes ombord en löjtnant samt 2 underofficerare som prisbefäl och kursen sattes VSV mot Libau (nu Liepāja), för att där ställas inför tysk prisrätt. Ombord sattes också den 7 man starka besättningen från m/s Frans som ubåten sänkt dagen innan. Kursen ändrades strax före klockan 7 till SV t V½V och man passerade Grundkallen och Understen. Därefter gick man med land i sikte hela tiden och kursen blev därefter väldigt varierande och kapten Krokstedt protesterade mot att gå igenom det ryska minfältet i Ålands hav nattetid.

Efter det Svartklubben passerats sänktes dock farten en aning, men prisbefälet hade för avsikt att försöka ta sig igenom minspärren. Dock kom tjockan till räddning för den svenska besättningen och man blev tvungen ankra upp tätt intill Flisläggarens grund. Vid gryningen hade tjockan lättat och färden fortsatte.

Kommen till Simpnäs yrkade Krokstedt på att hissa lotsflagg för att få lämna av den 7 man starka besättningen från Frans, bl.a. eftersom det inte fanns tillräckligt med proviant ombord, detta avslogs dock men tyskarna kunde gå med på att sätta iland besättningen när man passerat Gotland. Hittills hade man inga problem varken av minor eller örlogsfartyg. Krokstedt protesterade nu mot det felaktiga förfarande att segla med svensk flagg under tysk prissättning och man halade den neutrala svenska flaggan. Sedan Tjärven och Norrgrundets prick passerats hölls klart Nord- och Sydbådan utanför Söderarm. Man passerade Storgrundets prick strax efter 9 på förmiddagen på fredagen den 3/11 1916 och 09.18 inträffade en kraftig explosion under förskeppet och Runhild började sjunka.

Order gavs genast att sätta ut båtarna och manskapet togs plats i dessa. Vid explosionen skadades två från Runhild och en från Frans, varav en allvarligt. Efter cirka 5 min sjönk Runhild och båtarna satte kurs mot Storskärs stångmärke. Man befann sig klockan 13.20 mellan Storskär och Svenska stenarna när man siktade en av flottans torpedbåt № 8 under befäl av kapten Beck-Friis som skyndsamt kom till undsättning. Alla kom ombord och livbåtarna togs på släp och kursen sattes mot Stockholm.

På grund av att den ena besättningsmannen var svårt skadad och behövde läkarvård släpptes livbåtarna som hindrade snabb transport. Alla blev ilandsatta på Skeppsholmen och kapten Beck-Friis tog hand om Runhilds skeppspapper då prisbefälet och Krokstedt inte var överens vem som skulle ta hand om dessa, så det fick bli en kompromiss.

Togs av tyskarna men sänktes av ryssarna

Förbjuden last

Axel kom 1904 ombord i S/S Hudiksvall av Hudiksvall. Trävarubolaget, vilket var lierat med Iggesunds bruk. Under många år var Axel första styrman och blev 1913 befälhavare.

Man lastade järn och trävaror i Hull, men eftersom järnet ansågs vara kontraband måste trafiken från Sverige upphöra.

Varorna gick nu i stället på järnväg till Hommelvik i Trondheimsfjorden varifrån den gick obehindrat till Hull. Axel kunde genomföra dessa resor genom att undvika de rekommenderade lederna genom minfälten, som med största sannolikhet bevakades av tyska ubåtar. Denna anställning varade till 1915 då rederiet sålde fartyget.

Året därpå var Axel befälhavare i Anchérs ångfartyg Runhild i trafik mellan Stockholm och Raumo i Finland. I augusti skriver han till sin syster ”Manna” om sin oro över denna riskfyllda Finlandstrafik med ständig fara för tyska ubåtar.

Prejad av tyskarna

Axel gjorde flera resor utan problem men i november fick trafiken med Runhild ett abrupt slut. Runhild avgick den 1 november 1916 med last av maskindelar, järnvaror, kaffe och kalk, inalles 1.335 ton. På eftermiddagen ankrade fartyget på Öresunds redd. Här fick Axel upplysningar att några tyska ubåtar inte varit synliga eller rapporterade de senaste dagarna.
Tidigt på morgonen den 2 november fortsatte resan och strax efter middagen siktades en ubåt med skärande kurs. Ubåten sköt ett prejskott och uppmanade Runhild att genast stoppa. Ubåten hissade sedan signalen T.A.F.(Bringa skeppspapperen ombord).

Babords livbåt sattes i sjön och Axel gick ombord i ubåten. Den tyske ubåtschefen granskade handlingarna och förklarade ångaren tagen som pris. Axel protesterade under framhållande att endast en mindre del av lasten eventuellt vore krigskontraband. Ubåtschefen påpekade att bara kaffelasten (450 ton)  var skäl nog att beslagta fartyget.

Mot Libau

En löjtnant och två underofficerare sattes ombord som prisbefäl, varefter Runhild beordrades att avgå mot Libau. Axel avsade sig nu ansvaret för navigeringen. Tidigare samma dag hade ubåten sänkt motorfartyget Frans och tagit ombord dess besättning på sju man. De sattes nu ombord i Runhild för att följa med till Tyskland.

Man passerade Grundkallens fyrskepp och Understens fyr och följde nära Väddölandet. Axel protesterade mot att i rådande mörker passera igenom det ryska minfältet i Ålandshav och när man passerat Svartklubbens fyr reducerades farten för att man vid dagningen skulle passera Söderarm.

Axel påvisade det felaktiga att Runhild under tyskt befäl seglade under skyddet av neutral flagg, varefter den svenska flaggen nedhalades. Man passerade Tjärven och höll klart ut utanför Söderarm och passerade Storgrundspricken kl. 09.07. 11 minuter senare inträffade en häftig explosion under förskeppet.

Räddade hans liv

Axel gav omedelbart order att gå i livbåtarna. Vid sjösättningen av livbåten fastnade Axel i ett tåg och blev hängande fritt i luften. Hans belägenhet uppmärksammades av en av tyskarna som skar loss honom och troligtvis räddade hans liv.

Besättningen räknades och alla hade räddats. Kl. 09.23 försvann Runhild i djupet.

Vid explosionen skadades tre man ur besättningen, samt en man ur Frans besättning som hållit utkik på backen.

Båtarna sökte sin nu mot land mot Storskärs stångmärke. Olyckan hade observerats från Söderarms fyr och redan kl. 13.20 siktades flottans torpedbåt n:r 8 under befäl av kapten Beck-Friis. Båtarna togs på släp men lämnades snart för att man skulle kunna öka farten, då en besättningsmans skador krävde snar läkarbehandling.

Dess skeppsbrutna landsattes på Skeppsholmen kl. 19.30 samma dag.

Skeppsdagboken, som hade räddats av den tyske officeren, togs efter en dispyt nu omhand av kapten Beck-Friis. Det påstods senare att den tyska ubåten, var densamma som tidigare sänkt Lusitania i Atlanten. Man diskuterade också huruvida Runhild gått på en mina eller sänkts av en torped. Man ansåg, att omständigheterna kring olyckan tydde på att det varit en rysk torped. Av Carl-Magnus Krokstedt  (Skepparegillet i Visby Medlemsblad № 54 1/3 2004)

Hugo Hamilton

Sänkt februari 1917

Gotlänning i besättningen: August Norberg

Hugo Hamilton: Byggd 1883 av Harland & Wolff, Belfast. (De byggde senare Titanic). 2,577 registerton. 2.233 nettoton. 4.000 dödviktston. 92,02 m. långt. 13,7 brett. 7,65 m. djupgående. FINGAL, R. Martin & Co., Dublin, Irland. 1909 – 1915. FINGAL, Chr. Hannevig, Horten, Norge. 1915 - 1916: FINGAL, Transatlantic Motorship Co., Kristiania, Norge. 1915: Två hjälpdieselmotorer (160 ihp) installerade 1916 – 1917. HUGO HAMILTON, August Löffler & Söner Nya AB, Göteborg.

Sänktes med granateld av den tyska u-båten U-81 under befäl av Raimund Weisbach nordväst om Irland 55.39N, 12.13W.

Hugo Hamilton.

S t o c k h o l m, 19 febr.  Det torde vara konstateradt, att riksförbundets stålskepp Hugo Hamilton verkligen är sänkt. (Källa: 312)

Hugo Hamiltons sänkande högeligen att beklaga.

S t o c k h o l m, 21 febr. Svenska Dagbladet finner skeppet Hugo Hamiltons torpedering ytterst beklaglig och ägnad att väcka djup ovilja. Öfvergreppet kan ej sonas med penningar, utan man måste kräfva skadestånd uti för folknäringen nyttiga industrialster. Besättningens öde är ännu okändt. (Källa: 313)

Besättningen bärgad.

Stockholm, 23 febr. Enligt till utrikesdepartementet ingånget meddelande har besättningen på Hugo Hamilton bärgats och införts till Funchal af norska ångaren Rio de la Plata. (Källa: 314)
 

Räddad med den öfriga besättningen från motorbarken Hugo Hamilton är äfven matrosen Aug. Norberg från Visby. (Källa: 315)

Tysk motivering af Hugo Hamiltons sänkning.

Skedde i enlighet med prisförordningen och folkrätten.

Raimund Weisbach

Wolffs byrå meddelar: I den nordiska pressen förekommer en rad häftiga uttalanden rörande torpederandet af det svenska segelfartyget Hugo Hamilton. Enligt hvad vi erfarit från vederbörligt håll utgår man därvid från falsk förutsättning. Hugo Hamilton har icke alls blifvit torpederad utan har före utgången af den i spärrområdet för neutrala fartyg stadgade fristen blifvit hejdad och behandlad i enlighet med prisrätten. Vid undersökning visade det sig, att fartyget med last af absolut kontraband befann sig på väg till Kirkwall, således en fientlig hamn, Fartyg, som föra absolut kontraband till fientlig hamn såsom mellanstation, betraktas emellertid af den tyska prisförordningen som därvid följer Londondeklarationen, som om det förde kontrabandet till fienden. Den tyske befälhafvaren handlade alltså i öfverensstämmelse med prisförordningen och folkrätten, då han efter undersökningen uppbringade fartyget och då ett införande till hamn under rådande förhållanden icke var möjligt, efter att ha räddat besättningen sänkte det. Besättningen på segelfartyget Hugo Hamilton har enligt telegrafisk underrättelse upptagits af ett norskt fartyg (Rio de la Plata), och landsatts (den 20/2) i Funchal på Madeira. (Källa: 316)

Fyrmastskonaren Winslow (USA)

Bordad och sänkt juni 1917

Gotlänning i besättningen: Johan Albert Andersson

Winslow: Ägare: Mr G E Billings, San Francisco. 576 bruttoton. 497 nettoton. Längd 52 m. Bredd: 11,5 m. Djupgående: 3, 9 m. Byggd 1899 av Hall Brothers i Port Blakely, Washington, U.S.A.

Gotländsk sjöman på äfventyr med tyska kryssaren Wolf.

Hemkommen i går berättar han intressanta detaljer från kaparbragderna i Indiska oceanen.

Den tyska hjälpkryssaren Wolf har låtit mycket tala om sina bedrifter ute på hafven och det intresserar därför säkerligen våra läsare att få en skildring af äfventyrsfärden af en som varit med om denna, så mycket mer som denne är en gotländsk sjöman. Den unge på upplevelser rike mannen, hvars namn är Johan Andersson, hemma i Karby i Roma, hemkom på tisdagen (12/3 1918) efter att sedan 1911 icke besökt Gotland utan seglat i alla jordens farvatten, men väl ett par gånger under dessa år besökt Göteborg. Andersson, som var segelmakare ombord på en amerikansk fyrmastskonare, vid namn Winsloo (eg. Winslow) af S:t Francisco, hvilken sänktes af Wolf samtidigt med att kryssaren tog en japansk passagerarbåt, har därefter tillbragt åtta månader på kryssaren. Han har för oss lämnat en liffull skildring af kryssarens framfart.

”Wolf” gick i november 1916 ut från Kiel och tog vägen upp mot Island. Söder om Island var den nära att råka fast för två engelska kryssare men den gick midt emellan dessa – och klarade sig. Kort därefter blef den fastsittande i isen och lyckades inte komma ur den fångenskapen på tre dagar. Lös kom den emellertid och gick ut på krigiska bedrifter. Den lade sålunda ut minor bl. a. vis Port Aden och Columbia (eg. Colombo), där den placerade afsevärda partier af denna ej särdeles välkomna varan. Äfven vid Singapore sysslade den med minutläggning. Man var nog djärf att midt på ljusa dagen lägga ut minor framför en japansk kryssare och ökade kort därefter sina bedrifter med att sänka Winsloo, på hvilken vår sagesman Johan Andersson som sagdt uppehöll sig, och därefter öfverflytta de neutrala från Winsloo som prisbesättning på den japanska passagerarbåten (Hitachi Maru), hvilken medförde mycket proviant och 1½ miljon pund i guld, hvilket allt beslagtogs af kryssaren. Man förde den japanska ångaren med sig till Kerguelen i Indiska oceanen, där dess besättning togs ombord på kryssaren. Därvid uppstod panik på den ångaren och flera personer hoppade öfver bord. Då lifbåtarna sattes ut, råkade några af dessa komma med fören rätt ned i vattnet och sjönko. Vår sagesman uppgaf att 20 à 30 man från den japanska ångaren vid detta tillfälle omkommo.

Efter denna bragd uppehöll sig kryssaren i samma farvatten omkring en veckas tid, hvarunder en engelsk ångare på väg till Australien och en amerikansk ångare kapades.

I november förlidet år yppade sig kolbrist och kryssaren låg då och dref – emellanåt kapande någon ångare. Som räddning kom en spansk båt med kollast, afsedd för brittiska kryssare.
– En kryssare skall nog få kollasten, sade ”Wolfs” befälhavare, men inte en engelsk! Och så tog man den spanska ångaren med på hemfärd. En australisk båt, hvars andra styrman tidigare varit i klorna på ”Emden” fick syn på ”Wolf” och styrmannen gaf order om försiktighet, ty han visste hvart det skulle …, om man inte undgick den tyska kryssaren. Man undgick den inte…

Den 4 januari i år kom den norska seglaren Storebror af Kristiansand inom synhåll för äfventyrskryssaren, och denna styrde kurs på seglaren men aflägsnade sig sedan den frågat efter dess mål. Emellertid kom den tillbaka senare och lät då kapa norrmannen. 15 minuter fick besättningen på sig att gå i båtarna och därefter togo tyskarna allt af värde, hvarefter de placerade tre bomber i seglaren och lät den gå all världens väg. Den 14 januari öfvergaf man för att undvika misstankar den spanska ångaren, sedan man emellertid tagit för sig af dess kolförråd. Så styrde man iväg mot hembygden. Först sökte man styra norr om Island, men misslyckades på grund af is, hvarför man gick mellan Färöarna och Shetlandsöarna. Här uppenbarade sig 25 engelska patrullfartyg, hvilka man emellertid undgick genom att styra syd om flottiljen. Man fortsatte så och gick norr om Bergen. När man fredagen den 15 februari fick sikte på land, kördes besättningarna från de kapade fartygen ner och fingo inte visa sig på däck förrän lördag kväll, då en man från hvarje bord fick komma upp för att hämta mat. Andersson och en besättningsman från ”Storebror” voro då uppe, och de kunde se Vinga fyr; som A; igenkände.

Vid Vinga fyr mötte man en annan tysk kryssare och växlade signaler med denna, som frågade hvilket fartyg den hade att göra med. Då den till svar fick ”Wolf”, kom svaret omedelbart att ”Wolf” sänkts af en japansk kryssare. När man öfvertygat vederbörande om att så ej var fallet, blef glädjen stor. På lördagen den 17 februari fingo de på kryssaren varande neutrala rätt att vistas på däck ett par timmar, hvarefter de åter kördes ner. Kl. 7 på kvällen ankrade kryssaren på Flensburgs redd, dit den anlände den 24 februari. Här låg vid tillfället en stor del af den tyska östersjöflottan och ”Wolf” mottogs med musik och hurrarop efter den långa färden.

De neutrala fördes tisdagen den 26 februari ombord på ett annat fartyg, och måndagen den 4 mars efter omsorgsfull visitering lämna Kiel och öfver Warnemünde och Gjedser resa till Köbenhavn, därifrån vår interlokutör som nämndt i går via Stockholm anlände till Gotland.

Andersson har f. ö. utom de äfventyr han upplefvat på ”Wolf” varit med om många äfventyr, som han berättar, men hvilka vi af utrymmesskäl ej kunna inlåta oss att skildra. 7 februari 1916 var han med om en torpedering, då det fartyg, ombord på hvilket han var, af en tysk ubåt sänktes. Det kostade emellertid 2 torpeder och 20 skott utan att fartyget sjönk, och man fisk cå ombord och där lägga två tankbomber för att fullborda förstörelseverket. Det tyska u-båtsbefälet uppförde sig därvid mycket brutalt enligt Anderssons relation af saken. Efter att ha tillbragt 36 timmar i lifbåten nåddes Scillyöarna, därifrån resan gjordes till Falmouth och vidare till Liverpool, och därifrån åter ut till Amerika, dit A. med det snaraste nu ämnar sig.  (Källa: 317)

Winslow, i bakgrunden Wairuna. Fotot taget från Wolf.

Blockadbrytaren, hjälpkryssaren S. M. S. Wolf lämnade Kiel den 30/11 1916. Den 24/2 1918 återvände hon till Kiel efter att har företagit den längsta resan som något fartyg ur den kejserliga tyska flottan gjorde under första världskriget. Hon seglade i och vid Skagerrak, Nordatlanten, Skottland, Godahoppsudden, Indiska oceanen, Sydasien, Australien och Nya Zeeland Hon hade förstört 35 handelsfartyg och två krigsfartyg på sammanlagt omkring 110.000 ton. Med till Tyskland tog hon, förutom 467 krigsfångar, råvaror som var mycket behövda i Tyskland såsom: gummi, koppar, zink, mässing, silke, kopra, kakao och andra strategiskt viktiga material. Wolfs befälhavare Karl August Nerger dekorerades med Pour le Merite. Nerger internerades av ryssarna 1945 i NKVD:s läger Sachesenhausen, där dog han 1947. Nämnas kan också att en av Wolfs besättningsmän var Theodor Plivier som sedermera blev berömd författare med sin bok Stalingrad.

S/S Fredrika

Torpederad 12 juli 1917

Gotlänning i besättningen: Simon Wilhelm Emanuel Borgström

S/S Fredrika var byggd 1890. Ägare Rederi A/B Fredrika (J. Mannerheim), Härnösand. Torpederad av tyska ubåten U 52 under befäl av Oberleutnant zur See Hans Walther, 50 miles öster om Orkney Islands. Fartyget var på väg från Uddevalla till Hull med en last av timmer.

S/S Jarl

Torpederad 7 augusti 1917

Gotlänning i besättningen: Frans Oskar Alfvengren

S/S Jarl var byggd 1882. Ägare Rederi A/B Nordatlanten (E. Olander), Stockholm. Torpederad av tyska ubåten U 22 under befäl av Oberleutnant zur See Hinrich Herman Hashagen, nordväst om Skottland och sydväst om Färöarna. Fartyget var på väg från Göteborg till Pasajes med en last av massaved.

S/S Tellus

Kapad 14 september 1917

Gotlänning i besättningen: Oskar Sigfrid Bernhard Johansson

Maskineri. En 2-cyl, compound ångmaskin.Effekt. 456 ihk. Efter maskinbyte. En 3-cyl, trippelexpansion ångmaskin. Effekt. 520 ihk. Levererades till Stockholms Ångfartygs Rederibolag Stockholm 1882. Byts ångmaskineriet1900. Såld till Nya Rederi AB Svea Stockholm1907. Insatt  i trafik på Frankrike 1915 - 1916. På resa Rotterdam - Sundsvall 1917-09-14 med kollast kapas Tellus av ett brittiskt örlogsfartyg och förs till Harwich och därefter till Greenhite. Tellus förklaras beslagtaget. Går till Greenhithe, där besättningen lämnar fartyget 1917-09-20. Överförd till Mann, McNeal & Steeves, London 1917. Omdöpt till Polstell. Såld till Luis Llanc S & N, Santander Spanien 1922. Omdöpt till Alfredo. Förliser fartyget utanför Bretagne på resa Ayr – Bayonne 1924-12-29.

Tre månader internerad i England.

En gotländsk sjömans äfventyr.

Vi ha haft ett samtal med en ung gotländsk sjöman, Oskar Bernhard Johansson från Barlingbo, i söndags hemkommen från England via Bergen för att fira jul i födelsebygden, hvilken blef så att säga illustrationen till vår i går meddelade nyhet om Englands beslagtagande af allt neutralt tonnage. J. har nämligen tillhört besättningen på en i England i tre månader internerad ångare tillhörande Sveabolaget, och först nu, sedan ångaren på allvar beslagtagits och satts i engelsk trafik, har J. jämte den öfriga besättningen fått lämna ångaren och hemresa.

Ångaren afgick med tyskt kol från Rotterdam till Sundsvall för svenska statsjärnvägarnas räkning i början af september. I midten af september blef den kapad af en engelsk jagare, prisbesättning, bestående af en löjtnant och fem man, sattes ombord, och ångaren beordrades gå in till Harwich. Sedan den legat omkring en vecka, fick den gå upp i en af Londons förstadshamnar, där man låg med lasten inne i tre månader, hvarefter den lossades. Därpå gick ångaren in i torrdocka och gjordes klar för engelsk trafik, och först när den var dockad, klar och färdig att afgå, vederbörligen ommålad i alla regnbågens färger – liksom alla engelska fartyg för att undgå uppmärksamhet – och förde engelsk flagg, fick besättningen afmönstra, och påföljande dag gjordes hemresan. Samtidigt med J. hemreste till de skandinaviska länderna med två båtar från Aberdeen inalles omkring 200 sjömän, som på detta sätt efter längre och kortare internering fått lämna sina fartyg, sedan dessa beslaglagts.

Under sin ofrivilliga internering i England har J. gifvetvis fått upplefva ett och annat och gjort en del iakttagelser, som kunde varit af intresse, men af fruktan för att hans redogörelse för dem skulle kunna rendera honom obehag vid en eventuell återkomst till England vill han ogärna gå in på dem.

Ögonblick af sensation voro gifvetvis de stunder då – såsom fallet var i början af oktober under en hel veckas tid – hela eskadrar af tyska zeppelinare och aeroplan med sina strålkastare upplysande rymden på flera mils afstånd drogo fram öfver hamnarna om aftnarna för att senare på natten göra luftanfall öfver London. Äfven så sent som nu i början af december gjordes ett luftanfall klockan 5 på morgonen mot sjöstaden Gravesend, beläget blott två sjömil från den plats där J. låg internerad, och samtidigt ett vid en annan sjöstad högre upp, hvavid fem personer dödades och ett 60-tal skadades. På de båda plasterna voro ammunitionsfabriker förlagda, och det är framför allt mot dem, som tyskarna rikta sina bomber. I land har man äfven inrättat sig härefter, och så snart en flygeskader närmar sig utrymmas genom sirénrop alla ammunitionsfabriker, hvarigenom anfallet, äfven om ej någon direkt materiell skada för hvarje gång tillfogas, åtminstone medför upprepande hinder i arbetet. (Källa: 318)

Barken Bellville

Sänkt 12 december 1917

Gotlänning i besättningen: Kapten Fredrik Wallin

Barken Bellville sänktes i Atlanten sydväst om irländska Tuskar Rock (51°42'N 6°19'W) av den tyska ubåten UB.65 under befälhavaren Martin Schelle, genom att tre granater placerades på babords sida där de bringades att explodera.

Registreringsnummer: 5442, Byggd 1877 av A. G. Weser, Bremen, Tyskland. Tonnage: 992 bruttoton, 968 nettoregisterton, 1 560 dödviktston. 57,90 m. lång, 10,20 m. bred, 6,25 m. djupgående. Ägare: 1877 - 1888: Fürst Bismarck, Fritze & Gerdes, Bremen, Tyskland. 1888 - 1892: Fürst Bismarck, Schrader & Gärtner,  Bremen, Tyskland. 1892 - 1912: Fürst Bismarck,, C. D. G. Haye, Brake, Tyskland. 1912 - 1916: Bellville, Rederi AB Bellville (A. S. Cronberg), Landskrona, Sverige. 1916 - 1917: Bellville, Sidney Bolt, Landskrona, Sverige.

Torpederat fartyg. Svenska barken Bellville på resa från England till Spanien med kollast har torpederats. Fartyget, som är hemmahörande i Landskrona, fördes af kapten Fredrik Wallin från Slite. Telegrammet meddelar ingenting närmare om tilldragelsen, men besättningen tros vara bärgad. Bellville var ett gammalt järnfartyg. Det var bygdt 1877 i Bremen och mätte 931,55 netto registerton. (Källa: 319)

När ”Bellville” sprängdes.

Befälhafvaren ombord, kapten Fredrik Wallin från Slite, berättar.

I natt hemkom till Gotland befälhafvaren på den inom krigszonen vid England torpederade järnbarken Bellville från Landskrona, kapten Fredrik Wallin från Slite, och vi ha i dag haft ett samtal med honom, hvarvid han berättade ett och annat från katastrofen.

”Bellville” var på väg från Fleetwood till Cadiz i Spanien med last af 1,547 ton beck. Fartyget afgick den 12 november, men blef redan påföljande dag uppehållet af stark storm och måste ingå till Holyhead, där det måste stanna till den 10 december, dels på grund af vindförhållandena, dels på grund af att hamnen stundom var afspärrad. Sagda dag afgick fartyget emellertid, men hade blott två dagar varit på väg, då det den 12 december på ungefär 40 sjömils (74,08 km.) afstånd från Tuscar på sydöstra Irland, klockan half nio på morgonen upptäckte periskopet på en undervattensbåt i omedelbar närhet. Fartyget slogs back och båtarna gjordes klara, medan man väntade på varningssignalen. I stället för denna kom emellertid en torped framrusande från ett par kabellängders (370,4 m.) afstånd. Torpeden gick emellertid för lågt och passerade under fartyget mellan stormasten och akterluckan och kom upp på andra sidan. Man firade då ned båtarna och gick i dem, hvarefter ubåten gick akter om fartyget. Den beordrade härefter kaptenen och tre man ombord. Hela besättningen på Bellville utgjordes af 14 man. En af lifbåtarna återvände med fyra tyska underofficerare. De började härja ombord och togo hvad de kunde komma öfver, proviant, metaller, framförallt koppar, den s. k. slaggkistan som innehöll alla kaptenens kläder, skor och stöflar och underkläder, vidare ratten o. s. v. Ett porträtt af Bismarck (fartyget har innan det inköptes till Landskrona varit tyskt och hette då ”Fürst Bismarck”) togs också och det var ju dem väl unnadt. Därpå hängde de ut tre granater på babords sida, tände stubinen och lämnade fartyget, och tio minuter senare exploderade granaterna med en half minuts mellanrum, hvarvid fartyget upprefs och sjönk fem minuter senare, först sakta men när däcket närmade sig vattenytan ganska hastigt. Det var stilla sjö och alldeles lugnt väder. Det säger sig själft, att den syn, då fartyget sjönk, står lifligt inristad i kaptenens minne, och hans ögon tåras då han berättar om förstörelsen af det skepp, som i tre års tid så att säga varit hans hem.

  Besättningen, fördelad på de båda lifbåtarna, fingo kurs att styra efter. Vid åttatiden på kvällen landade den ena båten, med hvilken följde styrmannen och 6 man, vid fyrskeppet Coanningbee, (Coningbeg) och upptogos där, hvarefter de med patrullbåt fördes till Waterfoord. (Waterford. Iriska Port Láirge) De andra, bland hvilka kaptenen befann sig, upptogs af ett annat fyrskepp 6 mil från Southarklow (South Arklow) 12 timmar senare, och fördes äfven de till Waterfoord och vidare till Dublin och Hull, därifrån kaptenen har gjort hemresan.  (Källa: 320)

Kapten Fredrik Wallin död.

I den höga åldern av åttionio år avled i sitt hem förre sjökaptenen Fredrik Wallin, Slite. Den bortgångne gamle sjöbussen var född i Hellvi den 3 september 1858. Under sitt långa liv har han farit vida omkring och givetvis också varit med om åtskilliga äventyr på haven, som ännu på den tiden behärskades av segelfartygen. Nu är det emellertid ganska länge sedan han slog sig till ro på landbacken, närmare bestämt i Slite, där han på ålderns dag sysslade med litet av varje och bl. a. bedrev fiske. Vid sin nu timade bortgång hade han varit sängliggande någon månad.

Fredrik Wallin kom till sjöss redan i unga år. Hågen för sjön hade han redan från barndomen, fadern var patron och skeppare och tillhörde en gammal kalkpatronsläkt. Den första skuta som den unge Fredrik for ut med var ett Slitefartyg, för av kapten D. Herlitz. Sedan var han på andra fartyg och for vida omkring tills han på 1880-talet avlade sina styrmans- och sjökaptensexamina. Därefter seglade han i många år i utrikesfart, bl. a. i flera omgångar på kustfart i Amerika. Vidare hade han anställning som styrman på svenska långtradare och var även upprepade gånger flaggskeppare på fartyg av olika slag. Vidare har han fört befäl på flera andra segelfartyg och seglade bl. a. under första världskriget som befälhavare på en bark tillhörig ett engelskt rederi. Fartyget sänktes f. ö. under kriget, men kapten Wallin liksom den övriga besättningen klarade livhanken. I början av 1900-talet förde han och hade del i barken Dan av Slite. Under förra världskriget fick W. vid ett tillfälle i uppdrag av engelsmännen att reparera och föra det illa åtgångna vraket efter en av engelsmännen utanför den afrikanska västkusten kapad tysk motorskonare av järn. I detta uppdrag deltog f. ö. några andra gotlänningar. Skutan blev småningom sjöduglig och avgick i sinom tid från Sierra Leone till engelsk hamn med W. som befälhavare. Detta var den sista långresan som kapten Wallin var med om. Han bosatte sig därefter i Slite där han var hamnmästare åren 1925-32, varpå han slog sig till ro på sitt ställe i Slite, där han sedan sysslade med fiske och skötte om sin trädgård m. m.

Den nu bortgångne gamle sjömannen efterlämnar minnet av en sympatisk och humoristisk person med många goda historier från gamla tider. Han tillhörde Skeppargillet, vars årshögtider han sällan försummade. Han sörjes närmast av maka, född Engström, (sic) en broder, bosatt i Alaska, samt släktingar i Slite, Visby och Lärbro. (Källa: 321)

S/S Lake Michigan (USA)

16 april 1918

Gotlänning i besättningen: Karl Ture Alfvegren

Efter att ha tjänstgjort på ett flertal utländska fartyg mönstrade han den 10 september 1913 på S/S Lake Michigan. Under första världskrigets skeppade fartyget trupper från olika ställen i det brittiska samväldet till krigsskåde-platserna i Gallipoli och Frankrike. Alfvegren deltog i 18 av dessa resor bl a som "Boatswain", ungefär liknande däckunderofficer.

Den 15 november 1916 på resa mellan Montreal i Kanada och Brest gick fartyget på en mina utanför Brest. Fartyget kunde emellertid ta sig på egen hand in till närmaste hamn utan några förluster i människoliv.

Den 16 april 1918 torpederades S/S Lake Michigan nordväst om Eagle Island av den tyska u-båten U-100 under befäl av Kapitanleutnant Degenhardt von Löe. Besättningen lyckades lämna fartyget. Fartygets kapten A. J. Peters följde dock fartyget till botten.

S/S Jönköping I

Torpederad 13 augusti 1918

Gotlänning i besättningen: Befälhavare / Kapten Carl Anton Herlitz

S/S Jönköping I var byggd 1881. Ägare Rederi A/B Nordstjernan (A. A. Johnson), Stockholm. Torpederad av tyska ubåten UB 104 under befäl av Oberleutnant zur See Thomas Bieber, vid Robin Hood Bay utanför Newcastle. Fartyget var på väg från Göteborg till Hull med styckegods.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper