Gotländska krigsseglare 1939 - 1945

Visbyskeppare till sjöss i 45 år

Han har klarat torpeder i Östersjön och indianer på sydamerikansk strand

Av BJÖRN SMITTERBERG

Allan Friberg i Visby kommer aldrig att glömma nyårsaftonen 1921. Då var han i Chile, i en liten stad som hette Punta Delgado. Han tillbringade julen där också. Allan Friberg var nämligen sjöman, och hans båt gick på grund i Magellans sund ett par månader tidigare. Han fick stanna länge i Chile. Mer än ett halvt år.

- Resan skulle ta fyra månader, säger han. Men den tog ett år och fyra månader istället.

Allan Friman har varit sjöman i 45 år. Och det var inte så konstigt att han blev sjöman. Hans far, hamnkaptenen och konsuln Nils Friberg, startade de fribergska rederierna, och ägde flera båtar.

- Jo, det var många båtar, det var skonerten Anette, jakten Elida, Svea, Enigheten, Emeli som var en skonare, Aldebaran, Genius och Nanna som jag kommer ihåg så här på rak arm.

- Skonerten Anette var den första båt jag mönstrade på. Det var 1919. Vi seglade mest på Östersjön med ”Anette”.

- 1921 mönstrade jag på en annan av båtarna, Aldebaran. Men där stannade jag inte så länge. Samma år kom jag till Stockholm och mönstrade på ”Lima”. Det var en modern båt. Den hade två Burmeister & Wain dieselmotorer och var på 6 500 ton dödvikt. Johnsonlinjen hade fyra sådana, alla utom ”Pedro Christoffersen”. Det var hon som i många år under 50-talet låg i Nynäshamn.

- Några dagar efter det att jag mönstrat på Lima gick vi till Göteborg och hämtade mer last. Det var styckegods till Sydamerika. Den 25 juli 1925 lämnade vi Göteborg och gick till Hamburg där mera last väntade. Sedan satte vi kurs mot Pernambuco, en hamnstad på Sydamerikas östkust. Men det var inte allt som skulle dit. Vi lossade i Bahia Blanca, Santos, Rio de Janeiro, Montevideo och Buenos Aires,

- Det var en annan gotlänning med ombord också. Eje Smitterberg från Klintehamn. Johnsonlinjen hade regelbunden trafik på Sydamerika som de som ville se Sydamerika mönstrade på dessa båtar.

- Från Buenos Aires gick vi till Punta Arenas och Valparaiso och slutlossade. Sedan gick vi till Antofagasta och Lima för att lasta gödning.

- När vi på hemvägen skulle runda Sydamerika gick vi in i Magellans sund. Klockan var nästan 12 på natten till den 28 oktober 1921 och jag gick upp på bryggan för att avlösa. Det var regnperiod då och så långt söderut som vi var så blev det snötjocka.

- Har vi inte ankrat ännu?, sa jag. Då vet ingen hur det går, berättar Allan Friberg. Det fanns ju inga fyrar på den tiden så man var inte riktigt säker på var man var någonstans i det vädret.

- Strax efter gick vi på ett klippgrund. Hela botten blev uppriven på båten. Vi hade kommit 150 meter ut ur farleden. Vi gick naturligtvis i livbåtarna.

INDIANER

- Det var inte långt till stranden, men vi ville ändå inte gå iland. Stranden var full av indianer så vi tyckte det var säkrast att gå ombord på ”Lima” igen.

- Vi hade ingen radio ombord, men det är mycket trafik i Magellans sund så vi blev ju snart upptäckta. Det dröjde inte länge förrän bärgningsarbetet var i full gång.

- ”Lima” drogs in i en vik och reparerades provisoriskt. Sedan gick vi tillbaka till Punta Arenas igen. Där lossade vi lasten och reparerades ordentligt. Det var fortfarande regnperiod och man var trött på vädret.

- Det var inget vanligt varv vi reparerades på. Vi fick gå in i en vik och när det var högvatten sattes båten på grund så nära stranden som möjligt. Där fick vi fira jul och nyår. Någon gång i januari var vi färdiga.

- Men då togs båten i beslag av chilenarna. Försäkringsbolaget ville inte betala och vi blev kvar i Chile tills betalningarna var klara. Under tiden lastade vi den last som inte var skadad, och så fyllde vi ut med annan last. Men den fick vi lossa igen när det kom någon annan båt. Vi lassade och lossade om vartannat i flera veckor. Chilenarna bara lurade oss. I maj 1922 kom vi äntligen iväg. Vi gick till Santiago de Chile och Buenos Aires och lastade styckegods. Vi lastade kaffe i Rio de Janeiro och Bahia Blanca innan vi satte kurs mot Hamburg. Den 27 november 1922 kom vi till Göteborg, säger Allan Friberg.

Johnsonlinjen upphörde därefter med sin trafik mellan Göteborg och Chile. Den inleddes 1914 med ett fartyg som var ungefär lika stor som ”Lima”, ”Kronprinsessan Margaretha” hette fartyget. Men även när chilenarna släppt ”Lima” så diskuterades vem som skulle betala reparationerna, och det slutade i en process.

Inte förrän 1937 ansåg Johnsonlinjen att man fått säkra garantier från Chile att man kunde återuppta trafiken. Det fartyg som då sattes in på linjen hette för övrigt ”Chile”.

- Då mönstrade jag av och reste hem. Jag gick tillbaka till de fribergska rederierna och seglade med ”Aldebaran” hemma i Östersjön. Vi gick med trä till Tyskland och Danmark från Norrlandshamnarna. Men där var jag inte så länge. I början av 1923 och ett par månader framåt var jag på ”Laros”, sockerbolagets ångdrivna båt. Sockerbolaget hade flera stycken som fanns kvar ända in på 50-talet. Nu har de en enda nyare båt – ”Tanto”, som ju är i Visby ofta. ”Laros” hämtade socker i Stettin och gick till sockerraffinaderierna i Landskrona och Göteborg. 1923 var det förresten isvinter. Vi låg fast i isen i Öresund tillsammans med en massa andra båtar.

- 1924 blev jag befälhavare. Det var på ”Nanna”, som tillhörde fribergska rederierna. Där fanns det många med som blev sjökaptener själva. Sven Bachér, Torsten Smitterberg exempelvis. Jag var kvar på ”Nanna” fram till 1928. Då blev jag styrman på ”Gute”, Gotlandsbolagets andra båt med det namnet. Sedan gick jag som styrman på Gotlandsbolagets alla båtar som fanns då, först ”Visby”, sedan ”Drotten”, ”Tjelvar” och ”Hansa”.

TORPEDANFALL

- 1940 blev jag befälhavare igen. Det var gamla ”Gute” jag fick.

Allan Friberg var befälhavare på ”Gute” genom andra världskriget. Då hade gotlandsbåtarna bevakning med sig, minsveparna ”Landsort” och ”Arholma”. I januari1945 utsattes ”Gute” för ett torpedanfall, men resan gick lyckligt trots allt.

- Jag var i min hytt och vilade mig. Det var ju jobb dygnet runt under kriget. Arne Kastlander, han var överstyrman då men har varit kapten vid Gotlandsbolaget i många år sedan dess, var på bryggan och såg torpedbanan framför oss. Han girade genast upp mot torpedbanan, det var största chansen att klara sig. när jag kom ut på bryggan var redan ”Arholma” och ”Landsort” i full gång med att släppa sjunkbomber.

Torpedanfallet kunde ha blivit en katastrof. ”Visby” var med i konvojen tillsammans med ”Gute”, och ”Visby” hade många passagerare. Det var för övrigt bara två månader efter ”Hansakatastrofen”, då 84 människor omkom.

1947 blev ”Gute” utsliten. Den hade varit med i över 20 år. Den 17 december 1947 fyllde Allan Friberg 45 år. Samma dag stod han på bryggan som befälhavare på nya ”Gute” när hon för första gången kom till Visby.

PENSION

1964 fick Allan Friberg pension. Skeppsredare Sven Mattsson i Slite köpte ”Gute”, som sedan såldes till Finland.

- Vad hände då med de gamla segelfartygen som Allan Friberg arbetade på under 20-talet?

- De försvann under kriget. ”Nanna” gick bort under en kolresa från Danzig till Kalmar tror jag. Men då var det en annan ägare. Hon gick ofta med kol och var i Visby och lossade.

”Lima”, som Friberg arbetade ombord på och som gick på grund försvann också under kriget.

- ”Lima” torpederades och nu finns ingen av den båttypen kvar längre.

Trots att Allan Friberg pensionerades 1964 så har inte slagit sig till ro. Han har en son, Nils-Åke Friberg, som är befälhavare på ”Holmsund”. Det är ett stort fartyg som specialbyggd för papper och pappersmassa. Den har 69-årige Allan Friberg fått följa med på ett par resor. Varje dag gör han också vandring över hamnen och tittar på vad som händer.

- Jag bor ju så nära, säger han. Men bo inne i landet det går bara inte. Här minns jag vad jag varit med om, och det piggar upp mig. (Källa: 1288)

En gotlänning på långtrade

Maskinchefen på M/S Parakoola hemma efter tre års bortavaro.

Övermaskinisten på M/S Parakoola, ingenjör V. Klintemark, återkom till Höganäs häromdagen efter jämnt tre års resor i Stilla Havet. Han var enda passageraren, som fick följa med lejdbåten ”Temnaren” hem till Sverige. Hr Klintemark som är bördig från Klintehamn men numera bosatt i Höganäs, har givetvis både hört och sett mycket av vad som försiggår därute på krigsskådeplatsen i de vidsträckta farvattnen mellan Australien, Asien och Amerika. Allt därute cirklar endast omkring kriget och det gäller för en neutral sjöman att hålla tand för tunga. En medarbetare i Höganäs Tidning har emellertid lyckats locka av den långväga resanden några intressanta skildringar om förhållandena i Fjärran Östern.

−Vi kan börja med själva krigsutbrottet mellan Japan och Amerika, berättar hr K. söndagen den 7 december, en dag som Amerika troligen aldrig skall kunna glömma, då en stor del av dess stolta Stillahavsflotta i Pearl Harbor av djärva japanska flygare sänktes till havets botten, låg M/S Parakoola i yttre hamnen i San Pedro i Sydkalifornien, hamnstad till Los Angeles., färdig att avgå till Australien. Vi hade full last av styckegods men vad lasten bestod av kan göra detsamma. Just när vi var färdiga, kommer linjens mäklare rusande ner till hamnen och ger order att båten ej får avgå. Inget annat sades. Så blev stadens ljus släckta, de blev ”blackout” på hela kusten.

M/S Parrakoola

Här blev vi liggande en hel vecka i väntan på nya order. Amerikanska tidningarna voro mycket nervösa de första dagarna och ryktena snurrade vilt om japanska flyganfall. Dessa torde dock varit arrangerade för att få befolkningen att mörklägga ordentligt. Här ligger alltså vår vackra M/S Parakoola men ej längre skinande vit, utan ommålad i mörka krigsfärger. Mitt emot hamnen finns en ö, där omkring 3.000 japaner äro bosatta. Från sin kunde dessa iakttaga minsta rörelse i hamnen och givetvis måste de även ha sett vad vi hade ombord på däck.

Äntligen kom vi iväg. En vecka ute, började radiorapporter om sänkningar dugga in, men vi kommo fram till Australien utan att ha sett en enda ”Jap”. Australien, som blivit ens andra fosterland genom flera års resor var sig ej likt. Alla städer voro mörklagda, ”black-out”, och nervös stämning rådde. Japan hade ju lyckats att genom sitt blixtanfall komma i hotande närhet. Men gästfriheten var lika stor därute. Sina cocktailparties och kapplöpningar kan australiensaren ej undvara. Han, och hon också, är passionerad spelare, ”bettar” vilt på alla slags sportsevent.

−Det var på ett av dessa trevliga och glada cocktail-parties, som jag fick en verklig chock, då jag hörde en ungs skön dam utbrista ”again those swedish mine-layers”, då det meddelades om nya sänkningar. Man misstrodde allt och alla, men offentligt har de svenska båtarna aldrig utsatts för denna nedriga misstanke. Antagligen hade mångfalden av drinkar löst den unga damens tunga litet väl mycket.

Spionskräcken var stor i Australien och det surrade av rykten om japanska spioner. Ett rykte förmälde att spionerna begagnade sig av ett kedjesystem av svaga radiosändare, som ej kunde upptäckas genom pejling. Genom denna kedja av sändare kunde rapporter sändas snabbt och ljudlöst från ö till ö. På annat sätt kunde man inte förklara japanernas snabba underrättelseväsen. Till belysning härav meddelades i Sidneypressen, att ett radiotelegram från Tokio meddelat om en eldsvåda på örlogsvarvet där, innan ens stadens invånare hade reda på nyheten.

−Sommaren 1941 var mycket het och torr i Australien, varför ransonering på vatten och elektriskt ljus måste genomföras. Man fick endast ha en ljuspunkt och gatubelysningen inskränktes till varannan lampa och dessa voro av ljussvagaste slag. Badkarenfick endast innehålla ett par dm. vatten och i W. C. lades tegelstenar för att även spara på vatten. Dessutom rådde brist på tonnage för koltransporten från gruvorna till de stora städerna. Sommaren 1940 var hr Klintemark i Japan, där han varit flera gånger förut och Parakoola hade full last av järnskrot, antagligen ej den sista skrotlasten, som Japan fick från Australien före krigets utbrott.

−I Japan var det full rush överallt. Särskilt fäste man sig vid att t. o. m. sampanerna drevos med olja. Jag anmärkte detta till en av våra japanska värdar, som svarade att landet hade oerhörda lager av olja och bensin samt även själv tillverkade sådan av kol. Det fanns alltså ingen brist. Japan har de största och snabbaste tankångarna i världen. De mäta ända till 20.000 ton och göra ända till 20 knop. Denna modernaste tankflottan i världen har varit i full verksamhet sedan flera år.

−Beträffande oljan i Söderhavet har Borneo den bästa och finaste, som t. o . m. kan användas omedelbart utan rening. Denna oljan finns i Balik-Panan på holländska Borneo, vilken plats var en av de första Japan tog och redan efter en vecka gick de första oljelasterna därifrån berättas det.

−I Japan leves livet leende. Kapten och jag voro inbjudna på japansk middag i staden Moiji. Middag avåts på en förnäm geisharestaurant och vi uppvaktades under måltiden av unga sköna geishor, som samtidigt hunno att laga maten över träkolselden i samma rum och servera av de läckra rätterna och skänka i av det söta men starka Sake-vinet. En sådan middag kallas på deras språk för en Sake-akt.

−Hemresan gick från Los Angeles över Santa Fé och Houston i Texas till New Orleans, där ”Temnaren” låg för lastning till hemlandet. Resan från New Orleans till Göteborg tog endast 18 dagar och vi voro tre lejdbåtar i sällskap det mesta av vägen. Med full belysning seglade vi över Karibiska havet och Atlanten, där alla andra fartyg får smyga fram i mörker. Det var en underlig syn, när dessa tre lejdbåtar upplysta som tända julgranar, på natten, i kölvattnet på varandra för full fart styrde fram över Atlanten, utan att ofredas på något sätt. Vi såg åtskilligt vrakgods efter sänkta fartyg, flottar och gummibåtar, men ej ett periskop upptäcktes av de tyska u-båtarna.

Hr Klintemark har seglat med M/S Parakoola i 12 år och under denna tid tillryggalagt 950,000 sjömil och burit ansvaret för att fartygets maskiner utan mankemang fungerat dag och natt. Han har vari i Österns alla större städer, såsom Rangoon, Singapore, Batavia, Soerabaja, Shanghai m. fl. men särskilt har Parakoola känt sig hemma i Melbourne och Sidney, dit våra resor fört oss ett par gånger varje år och uppehållet alltid varat längre tid. Hr K. har varit till sjöss sedan 1904 och är således en av svenska transoceana linjetrafikens veteraner. Han hoppas nu att få stanna hemma omkring ett år. (Källa: 1076)

Gotlänning drunknad i engelsk hamn

Enligt vad som nu blivit bekant har en gotlänning, sjömannen Nils Hallin, drunknat natten till den 7 augusti i Avonmouth hamn. Olyckan inträffade då han skulle gå ombord på det fartyg där han hade sitt arbete. Han begravdes den 10 augusti på Avon Wabs kyrkogård i Bristol. Hallin var något över 19 år gammal och hade seglat med olika fartyg under ett par års tid. Han sörjes närmast av moder, fru Vendla Hallin, numera bosatt i Stockholm tidigare boende i Visby. Han sörjes även av två syskon som likaledes äro bosatta i Stockholm. (Källa: 333)

Gotländska sailors hemma efter 46 år i Staterna

− Om ni visste vad det är roligt att höra gotländska igen. När vi kom upp i matsalen på båten i morse och hörde en gotländsk röst tala då tänkte vi att nu är vi hemma igen. Så berättade två svensk-amerikaner – gotlänningar från Lärbro – som i morse kom hit, (24/4 1953) den ene mr Gustav Gahnberg har inte sett fäderneön sedan 1907 medan hans medresenär sjökapten Conrad Peterson var hemma senast 1922.

De båda har varit tillsammans länge. De är båda Lärbrobor, de gick i samma skola, Staplebacke, och de gick bägge till sjöss i unga år, först i Östersjöfart med kalkskutor etc. Vid knappa 18 år tog de sin Mats ur skolan och stack iväg längre. Det blev världshaven och 1907 kom de till Amerika, San Francisco närmare bestämt. Conrad Peterson fortsatte sin sjömannabana medan hans kamrat så småningom slog sig ned i Seattle i State of Washington på västkusten och blev busschaufför – han kör trådbuss där.
− Vi har aldrig släppt kontakten med varandra trots att jag numer bor i Oakland i till Washington gränsande Kalifornien, berättar kapten Peterson. Vi har båda bildat familj ”over there” naturligtvis, men dem har vi lämnat hemma. Mr Gahnbergh skall nu hälsa på en syster, fru Emma Runander, som vistas i Slite, och sedan återvända till Gävle, där han har de flesta av sina syskon. Kapten Peterson däremot har all sin släkt på Gotland och han stannar ett längre tag.
− Det var meningen att vi skulle fara per båt båda två, säger mr Peterson, biljetterna var klara och allting. Men så gick ”Gus” sta och gifte om sig. Men till Sverige ville han och så tog han flyget i stället., medan jag följde med ”Gripsholm”. Båda föreföll de rätt imponerade av dagens Sverige och inte minst Visby. Vi har hört talas om – och läst om i våra svensk-amerikanska tidningar – hur fint ni har det ordnat med socialvården och allting. Så fint har inte vi det. Fast vår senator, mr Warren, f. ö. gift med en gotländska, kämpar för en social lagstiftning liknande er här hemma.

Mr Gahnbergh berättar med stolthet om sina ”kids” – han har en pojke som är civilingenjör, var i flottan under kriget, och en dotter som är polisreporter (!) i Seattles största tidning. Hon är hemmafru nu. Kapten Peterson har givetvis som varande sjöman många minnen att berätta. Och han har varit med om en hel del innan han i fjol stannade på landbacken. Under kriget gick han med trupptransportfartyg. Libertyfartyg etc. och en gång blev hans båt torpederad i Stilla Havet av en japansk u-båt. Efter 4 dygn i livbåt klarade han och 24 andra överlevande sig i land till (Nya?) Kaledonien. Den sista sträckan till land seglade de utan att veta om att de gick genom ett område, späckat med minor… När de vid ett tillfälle skymtade en mina trodde de att det var en tumlare och en av männen ville ge sig på den med en åra! Mycket, mycket mer skulle man kunna berätta om vad kapten Peterson upplevat men för denna gången får vi lämna det han berättar som något ”exclusive” till hans släkt, vänner och bekanta. (Källa: 334)

Sjöman från Vamlingbo hem med skotsk brud

Allan Hansén i norsk marinuniform	Fru Annie med dottern Augusta

1938 gick en 18-årig äventyrslysten yngling från Rofinds i Vamlingbo, Allan Hansén, till sjöss för att pröva på sjömanslivet. Under de åtta år som förflutit sedan dess har han också fått vara med om en del spännande upplevelser, bl. a. tvenne torpederingar. Han har vidare som ende gotlänning tjänstgjort som soldat i den norska marinen under kriget. Hansén, som sedan 1944 är gift med en skotska, återvände för en tid sedan hem och har nu övertagit fädernegården vid Rofinds.

− Jag gick till sjöss på hösten 1938, berättar han vid en intervju för Gotlänningen. Mitt första fartyg var Johnsonlinjens tankbåt Nynäs. Efter fyra månader i Nordsjöfart med denna mönstrade jag i Göteborg på Svenska Amerika Liniens Gripsholm. Andra gången vi besökte New York råkade jag bli akterseglad. Jag beslöt mig då för att besöka min far i Everett, Washington, och min syster i Hollywood. Jag arbetade sedan i land som snickare tills jag 1941 blev inkallad i den amerikanska armén.

För att slippa inställa mig gick jag emellertid till sjöss. I Seattle mönstrade jag på den norska 3,000-tonnaren California Express, som gick på Panama. Ner hade vi styckegods och upp bananer. Under en hård storm utanför den amerikanska kusten träffades jag av en väldig brottsjö, som vräkte ner mig från bryggan med påföljd att jag slog i relingen och svårt skadade ryggen. Efter tre månaders sjukhusvistelse i San Pedro var jag dock så pass återställd att jag kunde fara till min syster i Hollywood. Hos henne vistades jag en månad, varefter jag reste till Los Angeles och på nytt gick ombord på ”California Express”. Vi gick först till Cartagena i Colombia och hämtade en kaffelast till New York, och sedan bar det iväg till England med last av kött. Trots att det var brinnande krig gick vi utan konvoj och lyckades klara oss. Vårt fartyg var bestyckat med kanoner och kulsprutor, och jag minns särskilt att dessa var i aktion en natt, då vi förföljdes av en tysk ubåt, som tydligen var av äldre typ och därför aldrig hann i fatt oss.

California Express

Torpederad utanför amerikanska kusten.

− Efter åtta spännande resor över Atlanten mönstrade jag av i New York och tog hyra på en panamansk tankbåt, Tucola, på 12,000 ton, fortsätter Hansén sin berättelse. Vi gick till Mexicanska golfen för att lasta olja till England. Den lasten kom aldrig fram. Tidigt en morgon blev vi torpederade av en tysk ubåt cirka 300 sjömil utanför den amerikanska kusten. Första torpeden träffade midskepps, den andra tog i pannrummet. Fartyget krängde över och blev liggande på sidan, men underligt nog blev inte mer än tre av den 48 man starka besättningen skadade. Vi gick i livbåtarna och lämnade fartyget. Ubåten kom upp och dess befälhavare erbjöd hjälp åt våra skadade. Dessa var emellertid inte värre skadade än att de kunde klara sig själva, varför erbjudandet avböjdes. Innan ubåten försvann sände den 72 (sic) kanonskott mot ”Tucola”, som sex timmar senare gick till botten. Efter att ha tillbringat åtta timmar i livbåtarna blev vi upptagna av en grekisk ångare och landsatta i Norfolk, Virginia.
− Jag for raka vägen till New York, där jag två veckor senare fick jobb på ett norskt tankfartyg, ”Trondheim”, på 10,000 ton. Färden gick först till Mexicanska golfen, där vi lastade flygbensin till England. Allt gick lyckligt, men på återfärden från England råkade vi köra av propelleraxeln, varför fartyget under en längre tid måste läggas upp på varv.

Min nästa båt blev den grekiska 3,000-tonnaren Prarita. I dess 42 mans besättning ingick representanter för inte mindre än elva nationer. Vi gick med styckegods från New York till England och hade turen att komma fram helskinnade. Under uppehållet i England fick vi vara med om ett kraftigt bombanfall, varvid jag blev sårad i benen av splitter av ett par kulor från en kulspruta.

Nära döden

Återfärden till New York blev i hög grad ödesdiger. Då vi hunnit några hundra sjömil från den engelska kusten blev vi beskjutna av en ubåt. Den avlossade två torpeder mot oss, och båda blev fullträffar. Det var mitt i natten, och jag låg och sov i en hytt akterut. Detonationen var så kraftig, att jag kastades ur kojen och ner på golvet. Jag begrep med detsamma vad det var frågan om, då jag hörde vattnet komma spolande i gången. Jag ryckte till mig livvästen och rusade ut genom hyttdörren. Vattnet stod mig redan då till midjan, runtomkring mig var allt kolsvart och rop på hjälp hördes, antagligen från innestängda besättningsmän. Jag tog sats och hoppade från fartyget rakt i sjön och simmade för brinnande livet bort från detta. Efter en stunds simmande fram och tillbaka fick jag syn på det röda ljuset på en flotte och lyckades ta mig fram till denna. Endast fem besättningsmän till nådde flotten, medan de övriga 36 följde med ”Prarita” i djupet. Katastrofen var över på 40 sekunder.

  På flotten låg vi i nitton timmar innan vi blev upptagna av ett engelskt marinfartyg. Att vi var ganska medtagna år inte att undra på – det var sent på hösten och därför ganska kyligt. Efter att ha blivit omplåstrad i England reste jag med en passagerarebåt till New York och firade julen där.

Värvad i norska marinen

På nyåret 1943 tog jag värvning i den norska marinen och blev skickad till Lynenburg (eg. Lunenburg) i Canada på träningsskola. Efter tre och en halv månads hård militär träning sändes jag till New York för att där gå ombord på det stora norska tankfartyget Panaruba (eg. M/T Pan Aruba) och tillsammans med en norsk och två engelska marinsoldater tjänstgöra som kanonskytt mot en lön av 500-600 kr. i mån.

”Panaruba” som var på inte mindre 16,000 ton, var lastad med flygbensin till Alger 1*) i Nordafrika. Färden dit gick i konvoj och bjöd inte på några större överraskningar. Det var först när vi kom fram till Alger, som tyska bombare gav oss ett ganska varmt välkomnande. De fick dock svar på tal; överallt i staden och på fartygen knallade luftvärnskanonerna i ett och minst tre av planen sköts ned. Efter att ha varit och hämtat en ny last bensin i Philadelphia till England lämnade jag efter ankomsten till Bristol ”Panaruba” och reste till Dumbarton för att vid den norska marinskolan där fortsätta min militärutbildning. Jag vistades där i två mån. och träffade under denna tid samman med Annie Early, som nu är min hustru.

Sedan bar det åter ut till sjöss, nu med ett större norskt fartyg, som tidigare varit valkokeri men omändrats till oljetank. På återfärden från Halifax, där vi hämtat last av olja, blev vi beskjutna med torpeder, varvid 4-5 båtar i konvojen förlorades. Efter att ha legat i två månader i Skottland för reparation gick vi till New York och tog in oljelast för den engelska marinbasen Scapa Flow. Inte heller denna gång lyckades tyskarna få in någon fullträff på oss utan vi anlände lyckligt till bestämmelseorten.

Brudgum i Dumbarton

− Den 8 april 1944 stod vårt bröllop i Parish Church i Dumbarton, berättar Hansén vidare.

Det blev dock inte tid att tänka på någon smekmånad, för klockan sex följande morgon gick jag ombord på mitt fartyg igen. Vi gick till Valfjord på Island, där vi låg som bunkerbåt för konvojer i hela sex månader. Skriv upp att det kändes skönt att komma tillbaka till Skottland efter denna långa bortavaro! Efter en månads permission var det emellertid åter dags att vinka farväl till frugan och ge sig ut på böljan den blå. Jag kom nu ombord på den norska fruktbåten Mosdale, legendarisk så till vida att det är det fartyg som krossat Atlanten de flesta gångerna under kriget. På ”Mosdale” tjänstgjorde jag till den 28 april 1945. I detta slutskede av kriget var tyskarna desperata. Sista resan jag var med på blev vår konvoj på ett 70-tal båtar utanför irländska kusten anfallen av tyska ubåtar. Fyra stora tankbåtar sköts i sank och endast tre av de till närmare 200 man uppgående besättningarna på dem blev räddade. En efter middag kom en stor tysk ubåt upp och började skjuta på de konvojerande jagarna med påföljd att dessa besvarade elden så kraftigt att ubåten inom kort gick till botten genomborrad av kanonkulor.

Åter till hemlandet

Den 1 maj lämnade Hansén norska marinen och fick i samband med sin avgång motta den norska krigsmedaljen. Han mönstrade sedan på Johnsonlinjens motorfartyg Pacific och gjorde ytterligare en tur till Norfolk för att hämta tobak och trähus till Glasgow. Sedan blev det återigen jobb ombord på ett norskt fartyg, ”Fido”, med bl. a. julfirande i Rotterdam. I mars i år mönstrade H. av och fick sedan anställning på svenska ångaren Korsö, som bl. a. angjorde hamnar i Spanien, Italien och England. Efter ett par månaders besök i Dumbarton mönstrade H. som eldare på svenska ångaren Norma med vilken han senare anlände till Karlskrona. Och därmed var hans äventyrliga sjömansbana avslutad; han mönstrade av och reste hem till Vamlingbo, där han som nämnts övertagit fädernegården samt en gård i Hamra och nu tänker fortsätta som lantbrukare.

Skotska trivs bra på Gotland

Hans hustru och lilla förtjusande dotter Augusta har nyligen anlänt till Gotland. Resan från Skottland till Sverige företog de med en svensk båt, som anlände till Norrköping. På en fråga hur det känns att vara på Gotland svarade den unga käcka skotskan: ”I like Gotland very well”. Då hennes man sätter på en svensk skiva på grammofonen säger hon dock bestämt ifrån, och den skotska musiken är ”better”, och då nästa skiva just tillhör den av henne högt älskade musiken ler hon glatt och belåtet. Hon försäkrar att hon absolut inte känner någon hemlängtan. Språket lägger inte heller några större hinder i vägen eftersom både hennes make och svärmoder talar engelska. Den lilla ljushåriga och blåögda Augusta har dock redan lärt sig förstå ett och annat svenskt ord, och det dröjer nog inte så länge innan även hennes mamma lärt sig sin makes språk. (Källa: 336)

1*) Ingick i konjov GUS 8A. Avgick från New York den 14/5 1943, anlände till Alger den 4/6 1943.

------------------------------

”Norge takker Deg”. Hr Allan Hansén, Bonsarve, Vamlingbo, har för sitt deltagande i Norges frihetskamp utanför Norge i dagarna erhållit medalj samt diplom av följande lydelse: ”Norge takker Deg for Din innsats i Frihetskampen. Olav.”

Hr Hansén har tjänstgjort som sjöman på norska handelsflottan ett par år under kriget. (Källa: 335)

Gotländsk skeppare på Victoryfartyg (USA) - 1939-45

Hade svår resa till Sverige.

Göteborg. (D. N.) Skandinaverna hat gott anseende som sjömän i Amerika, konstaterar svenskamerikanen John Nygren, kapten på den amerikanska ångaren ”Anniston Victory”, som på måndagen kom till Göteborg med full last av styckegods och post. Före kriget var nära nog hälften av däcks- och maskinbefäl på de amerikanska handelsfartygen från andra nationer än USA, och de flesta var nog skandinaver.

Än är det gott om både svenskar, norrmän och danskar i de amerikanska båtarna, men den yngre generationen amerikaner har börjat söka sig till sjöss mer än förr, och den äldre generationen skandinaviska sjömän gick under kriget i land och skaffade sig andra jobb. Därför har den skandinaviska stammen minskat.

”Anniston Victory” har bortåt ett tiotal skandinaver i sin besättning. Övermaskinisten Alf Svendsen är norrman, och en styrman är svenskättling, född av svenska föräldrar i Amerika. Stewarden Hans Pedersen har blivit ganska internationell sedan 1919 lämnade Danmark. Han har blivit fransk medborgare och är numera med sin franska hustru bosatt i Amerika.

Kapten Nygren, som är född i Visby men fått sin uppfostran i Stockholm, har varit med om två världskrig sedan han 1915 lämnade sitt fosterland. 1915 fick han som ung matros vara med om sin första krigsförlisning — en motortanker, som torpederades — men tyskarna var på den tiden ännu ganska humana mot amerikanerna, som då ännu inte kommit med i kriget, och motortankerns besättning fick varning att gå i båtarna innan fartyget sänktes. I maj 1942, då kapten Nygren var befälhavare på en amerikan i en konvoj till Murmansk, blev hans fartyg sänkt av tyskt flyg norr om Nordkap i Norra Ishavet. Av konvojens 35 fartyg var det sju som ”likviderades”. De flesta ombordvarande räddades emellertid av eskortfartygen.

Sedan dess har kapten Nygren gått med trupper, ammunition och förnödenheter till de flesta krigsskådeplatser — till Nordafrika, Frankrike, Italien, Nya Guinea, Filippinerna och Marianerna. Hemma i Sverige har han inte varit sedan 1938.

”Anniston Victory” gick från New York den 28 januari och skulle varit här för tre dagar sedan, om inte storm på Nordatlanten sinkat farten. Kraftiga järndörrar hade inte stått emot de väldiga sjöarna, varför man fått stötta dem inifrån med stora träbjälkar. Det var ett tag så att vi nästan kunde simma i hytterna, säger övermaskinisten.

Nära 8,000 ton last har man ombord, och en del skall lossas i Göteborg samt resten i Köpenhamn, Malmö och Stockholm. I lasten finns både syntetiskt gummi och bilringar för reservförrådsnämndens räkning, frukt, cement o. s. v. Till Danmark är bl. a. destinerad en samling nya Fordbilar av årets modell. (Källa: 337)

Verner Klintbacke har gått i land efter 45 år till sjöss

I bostaden i Visby har han plockat fram alla saker han haft med sig från alla länder han varit i

En sjökapten har gått i land efter 45 år till sjöss — Verner Klintbacke, hemmahörande i Visby. Pensionerad sedan årsskiftet.

Han har naturligtvis åtskilligt att berätta om sin tid till sjöss. Det är inte undra på med tanke på att han varit runt i så gott som hela världen.

Det som han minns mest är dock de händelser som inträffade under andra världskriget, då han var med på fartyg som gick med laster av bl. a. bensin och smörjolja från Stettin i Tyskland till Sverige.

Han berättar själv:

Det var fruktansvärt egentligen med tanke på de riskmoment som fanns dygnet runt. Som bekant brinner smörjolja otäckt bra. Bensin däremot förorsakar en explosion omedelbart, ifall eld skulle uppstå på fartyget.

Där befann vi oss alltså i Stettin under det att omkring 1.500 allierade plan bombade och besköt staden. Konstigt nog tänkte man inte på vad som kunde hända, om en bomb skulle träffa fartyget. Tur var det. Senare hörde jag talas om befälhavare på fartyg under krigsåren som blev helt slut i nerverna. Bl. a. en som hade gått på Nordsjön. Så fort det small kastade han sig under ett bord eller tog något annat skydd. Det var ändå en tid efter krigsslutet

— Med tanke på alla de laster vi fraktade under kriget var det närmast ett under att vi aldrig träffades av någon bomb eller granat. Hade vi träffats hade det i alla fall gått fort.

Det vi ansåg vara den bästa lasten, ifall vi träffades, var bensin. — Allt hade då exploderat inom några sekunder. Smörjoljan däremot börjar brinna. Det tar längre tid och är alltid plågsammare, säger Verner Klintbacke.

EN MINA!
— Hela besättningen hade för övrigt tyngder i fickorna. Anledningen var att vi skulle sjunka i fall vi kom i sjön och oljan brann. Det ansågs vara mindre plågsamt så.

En annan händelse under kriget, som Verner Klintbacke berättar för GA, var när de var på väg hem till Sverige med en last av bensin. Han gick upp på bryggan mitt i natten och råkade titta ner i havet och fick se en boj. Men bojen var ovanligt stor tyckte han. Han misstänkte dock ingenting och larmade därför inte jagaren som eskorterade fartyget. Dagen efter fick besättningen reda på att en mina hade hittats i farvattnen där de hade passerat.

— Hade vi kört på minan hade det inte varit mycket kvar av fartyg och last. Hela besättningen hade antagligen sprängts i luften.

MISSTAGEN MÄRKS

— Det var många som söp ner sig totalt under kriget. Just bara för att glömma det de varit med om. Är man dessutom kapten på ett fartyg får man inte sova många timmar per dygn. Jag själv har varit med om att stå vaken på bryggan i 2-3 dygn i sträck.

Eftersom hela ansvaret vilar på kaptenen för fartyget får man inte drabbas av blackout. Hela tiden måsta man vara klar i huvudet. Ibland är man så trött att man bara sitter och gråter. Risken att man då börjar dricka är ganska stor.
Det uppstår många kritiska situationer. Man har inte många sekunder på sig att ge order. Det märker ingen. Om kaptenen däremot gör ett misstag märks det, eftersom verkningarna blir ofantligt stora.

ULTIMATUM

— Första gången jag fick hoppa in som befälhavare på en skuta var jag ute för något väldigt otrevligt. Vi var på väg genom Suezkanalen. Vädret var dåligt. Plötsligt gick vi rätt in i en vågbrytare. Vi försökte få loss skutan. Men alla försök var förgäves. Vi väntade till nästa dag. Och räknade då med att få hjälp med bärgningen. All last vi hade kastades dock överbord för att båten skulle bli lättare.

Dagen efter kom en högre myndighet ut till oss — jag tror det var hamnchefen. Han talade om för oss hur det låg till:

— Båten skulle vara härifrån inom ett dygn, annars spränger vi den i luften. Om fartyget sjunker när vi tar loss det och på det viste blockerar kanalen blir ni ersättningsskyldig för allt det ni förorsakat.

Jag visste innan incidenten inträffade att det skulle kosta omkring en halv miljon om dagen.

Detta ultimatum ställdes vi alltså inför. Vad skulle vi göra? Vi beslöt oss för att ta loss fartyget trots svåra skador i skrovet. Det var spännande minuter innan vi fann att fartyget flöt. Jag slapp ju också att bli ersättningsskyldig.

Hur känns det att ha lämnat sjömanslivet efter så många år?

— Ibland känns det rent ut sagt för jäkligt. Jag har svårt för att sitta still. Hela livet har jag farit runt till olika länder i alla världsdelar. Men jag antar att man vänjer sig vid detta nya liv. Jag är dock tacksam för vad livet gett mig. Och att jag fått se större delen av världen. Och här hemma i Visby har jag plockat upp många minnessaker från alla åren till sjöss.  Av OLA SVEDBERG  (Källa: 338)

Död i främmande hamn

S/S Ring

Enligt ett till kyrkoherde E. Beijer i Vänge ingånget telefonmeddelande från Rederi AB Svea i Stockholm har 42-årige sjömannen Martin Björkman, bördig från Krasse i Guldrupe och anställd på rederiets fartyg Ring, omkommit medan ångaren låg i Lybecks hamn. Några närmare detaljer om olyckan, som inträffade i söndags, föreligga ännu inte, men det antas att Björkman stigit miste på kajen under rådande mörkläggning och fallit i vattnet.

Den under så tragiska omständigheter bortgångne har under många år varit till sjöss och var nu anställd på Sveabolagets Ring. Han var ogift och sörjes närmast av fader, lantbrukaren Knut Björkman, Krasse i Guldrupe, samt tre bröder.

Ångaren Ring återkom i går till Stockholm medförande den omkomnes lik. Detta kommer att jordfästas i Guldrupe, men dagen härför är ännu inte bestämd. I tisdags hölls själaringning av klockaren Sigfrid Pettersson för den avlidne i hemförsamlingens kyrka. (Källa: 339) Knut, Martins far, trodde att sonen blivit knuffad då han aldrig gick ut då mörkret fallit.

En sjöman från Koparve i Linde har gått i land

- Är du gotlänning eftersom Du skrattar förnöjt och uppskattande åt våra repliker på oförfalskat gutamål?
- Jo, visst är jag gotlänning. Jag är född vid Koparve i Linde och heter Manfred Isenberg.

Så inleddes bekantskapen mellan ett gotländskt varpalag på besök i Göteborg och en äldre man som intresserat följde vad som försiggick på kastbanan. Manfred är en av många gotlänningar i förskingringen som har kärleken kvar till fosterön och hembygden och som njuter av att få kontakt med gutar och av att höra ”modersmålet” och även samtala medelst  denna ädla dialekt. Det visade sig att den före detta Lindebon flyttat hemifrån 1926 för att efter utbildning till maskinbefäl ägna resten av sin aktiva tid åt sjön och Johnssonrederierna. Numera är han tillsamman med makan Ingrid bosatt i Askim med den tidigare arbetsmiljön, havet som granne.

Att vara på havet är ju inte alltid så nådigt. Allra minst var det så under kriget. Två gånger blev konvojerna där Manfred Isenbergs fanns med bombade. Men det gick lyckligt båda gångerna för Johnssonfartyget. Det blev olika uppdrag under krigstiden bland annat fraktning av spannmål för Röda Korsets räkning från Kanada och Argentina m. fl. länder.

Men nu är det slut med äventyren på haven och makarna Isenberg kan njuta sitt otium på terra firma ute i det vackra Askim. På Gotland bor brodern Karl Isenberg kvar i Linde, och systern Ragnhild Henriksson är bosatt i Hemse. Och nu när avstånden inte är längre så händer det att syskonen träffas i Linde och Hemse. Hur det är så sitter kärleken till hembygden kvar och kanske till och med växer sig starkare när arbete och plikt fört sjöfararen långt bort i främmande land. Knut. (Källa: 342)

En gotländsk sjöman omkommen i Tyskland

Sjöman från Visby omkommen i Tyskland. 34-årige sjömannen Adolf Widerström, bördig från Visby, har enligt meddelande till släktingar drunknat i Tyskland. Hur olyckan tillgått har man inte närmare underrättelse om, antingen det skett genom torpedering eller i hamn.

Den omkomne var i Visby senast i fjol i november, då han med sin maka for till Örebro för att börja arbeta på en fabrik. Hans mening var då att stanna på land, men längtan till sjön blev honom för stark och han gav sig ut igen. Widerström var son till plåtslagare Adolf Widerström och efterlämnar som närmast sörjande utom maka fyra syskon, varav en syster är bosatt vid S:t Olofsgränd i Visby. (Källa: 343)

En gotländsk sjöman avliden i U.S.A.

På U. S. Marine Hospital i Norfolk, Virginia, avled den 2 nov. lättmatrosen Folke Jansson. Han var född i Träkumla och vid sin död 22 år gammal. Han efterlämnar föräldrar, byggnadssnickaren Josef Jansson, Pilhagen, Visby, och hans maka, samt tre bröder, en hälsovårdsinspektör i Karlskoga, och de två övriga bosatta i Visby. Den bortgångne, som gick till sjöss i mycket unga år, var senast anställd som lättmatros på en norsk ångare. I våras medföljde han fartyget från Rio till New York och insjuknade där samt blev senare inlagd på ovan nämnda sjukhus, där han avled i struptuberkulos.

Jordfästningen ägde rum den 4 november i Lutherska församlingen i Norfolk i närvaro av svenske vice konsuln där Mr. Herman Aspegren och dennes maka jämte några norska sjömän. Gravsättningen skedde på begravningsplatsen Forest Lawn Cemetary. (Källa: 344)

Nära att bli offer för magnetisk mina

Övermaskinist från Visby berättar om äventyrliga resor. – Mönstrade av före ”Mars” sista resa.

S/S Mars

− Det vore rena självmordet att ge sig ut nu. Säger övermaskinisten Karl Karlesson, Södervärn, då Gotlänningen ber honom berätta om sina öden och äventyr på haven. Hr Karlesson, som farit vida omkring i världen, kom lagom hem till julen och fick på själva julafton genom radion budskapet om att hans föregående båt blivit minsprängd i Nordsjön, varvid samtliga utom andre styrman omkommit. Att det var i rätta ögonblicket hr. Karlesson mönstrade av är ett som är säkert, men dessförinnan hade han dock varit med om en ganska otrevlig händelse, som lätt kunnat få ödesdigra följder om Ödets gudinna varit mindre nådigt inställd men mera därom längre ned.
− Efter slutad skolgång var han under någon tid anställd på Gotlänningen som springpojke och avancerade sedan till typografelev, börjar vårt intervjuoffer sin intressanta och händelserika historia. På den tiden var Svixen red.-sekr.  och Eggert redaktör. På Gotlänningen stannade jag dock inte så länge utan övergick till Fole gjuteri, där jag arbetade några år. Så kom exercisen vilken fullgjordes vid flottan samtidigt som jag tog värvning och sedermera avfördes till kustartilleriet. År 1907 tog jag avsked efter avlagd underofficersexamen som minör.

Efter en tid på landbacken bar det sedan till sjöss med ”Jane” från Gävle 1910 tog hr Karlesson ånyo anställning vid kustartilleriet i Vaxholm, där han stannade till 1915 varefter han avgick, nu med avlagd övermaskinistexamen. Året därpå finna vi vår man som andre maskinist på ång. Gustavsberg av Gustavsberg. Man trafikerade routen Gustavsberg-Oxelösund-Stettin med bl. a. järnmalm. Lossningen i Stettin 1) gick mycket sakta, ty den utfördes av ryska krigsfångar, som voro dåliga jobbare. Det var nog i alla fall ett annat Tyskland då än nu, vilket bl. a. märktes på den relativt stora frihet krigsfångarna av olika nationalitet åtnjöto. Några större äventyr under dessa krigsår upplevde man inte med undantag av att det en midsommarafton hördes kanondunder utanför Oxelösund.
− Men vänta, det var så sant, jag höll ju på att bli tagen som spion i Stettin, fortsätter hr Karlesson. Det var nämligen så att jag brukade titta in på en polsk krog och kasta blickarna på serveringsflickorna. En gång märkta jag då jag gick på gatan att jag var skuggad av en person, varför jag smet ifrån den mystiske mannen som efter vad jag sedermera hörde var detektiv.

Övermaskinist Karlesson berättar i fortsättningen om de båtar vars däck han sedan trampat. Under 1920 gick han med turbinbåten Aldebaran på Nord- och Sydamerika. Det var dock ett uselt rederi så när man efter ett par resor återvände till Sverige hade bolaget gått i konkurs. Efter en tids arbetslöshet blev det återigen jobb, denna gång på ång. Solvik av Norrköping. Påmönstringen ägde rum i Stockholm, varifrån man med last av lokomobiler gick till Petrograd.
– Det såg hemskt ut. Svårigheter med passen hörde till vanligheten. Var man gick kunde under bajonetthot bli uppmanad visa passet. På hemresan fick vi ligga i karantän i Viborg, då kolera rasade i Ryssland. Då tullarna där frågade om jag hade några pengar visade jag fram 3 mill. Rubel som jag för 2: 50 växlat till mig av en finne f. d. major i röda armén och som nu arbetade som eldare på ett finskt fartyg. Han hade sin avlöning innanför sin arbetsblus och det var inte litet pengar åtminstone vad pappersvolymen beträffar är då ett som är säkert. En del av sedlarna voro stämplade tvärsöver med ”Proletärer i alla länder förenen er”.

På ”Solvik” stannade K. till våren 1924. Under den tid han hade anställning på denna besöktes i Medelhavet bl. a. Cypern och staden Famagusta, en stad som har stora likheter med Visby, smala, krokiga gator och en stadsmur som är många gånger tjockare än Visbys.

Under åren 24-32 hade K. anställning på rederiaktiebolaget Falviks i Sölvesborg fartyg som trafikerade Europeiska hamnar. En synnerligen svår julresa hade man 1932 på resa Stugsund-England med last av stäv. Man fick söka nödhamn ett par gånger och förlorade båda ankarna under den stormiga resan, som dock slutade lyckligt.

Sedan hr Karlesson varit hemma ett slag i Visby bar det ånyo ut på böljan blå, nu med ”Nedjan” av Simrishamn. När anställningen, som var ett vikariat, utlöpte, blev ”Sigrid” nästa båt. Det var ett gammalt fartyg som förhyrdes av ett Brysselrederi för trafik mellan Belgien och Tyskland. 1939 finna vi K. som andre maskinist på ”I. W. Wink” av Hälsingborg. Julen samma år firade man i Dakar på Afrikas västkust.
− Man satt i ljus skjorta ljusa byxor och åt lutfisk och gröt så svetten rann, säger K. skrattande. På juldagen fick vi en negerlots ombord och så bar det uppför en flod till ett ställe som heter Kaulak, där vi lastade jordnötter för befraktning till Bordeaux. Hamnarbetarna, som utgjordes av negrer, voro i allmänhet mycket lätt klädda. En negergrabb hade fått tag i ett par onämnbara med spetsar och var elegant värre, men då han förstod att vi skattade åt det, skar han bort spetsarna. Negerdamerna däremot sågo ut som vandrande lumphögar, fullsmetade som de voro med amuletter och ringar. Dakar som är huvudstad i Franska Senégal är en modern och vacker stad med kooperativa affärer, stora tidningar och fina varietéer och biografer.

Efter en tids anställning på ”Lona” från Hälsingborg, under vilken tid K. han med att göra flera besök i hemmet, kom han i augusti i fjol ombord på ”Mars”, även den från Hälsingborg. Båten som var ganska gammal mätte ung. 2,000 ton. Första resan gick från Stockholm till Danzig 2), där man skulle lasta kol. Tyskarna höllo redan på med att gräva skyttegravar och anlägga tankhinder, varför man förstod att kriget inte var långt borta.
− Sista dagen vi låg där kom slagskeppet Schleswig-Holstein 3) och lade sig mittemot Westerplatte. Vår last var destinerad till Ystad och vi kommo lyckligt dit, fortsatte hr Karlesson. Nu var det egentligen att vi skulle gå till Yxpila i Finland och lasta virke på London, men på grund av krigsutbrottet blev vi liggande i Hälsingborg över en månad. Besättningen mönstrade av, och endast kaptenen och styrman jämte förste och andre maskinisterna samt en vaktman stannade ombord. De två förstnämnda byggde ett par utmärkta flottar. Sedan finlandsfrakten annullerats påmönstrades ny besättning och den 6 oktober gick ”mars” till sjöss tom med Hull som mål. Under resan dit såg man inga minor, men en tysk och engelsk flygare som jagade varann med en hisklig fart. Resan var f. ö. ganska stormig så man måste söka nödhamn i Firth of Forth. En dag då vi låg och lastade kol i Hull blev det flyglarm och befolkningen skyndade till skyddsrummen, uppbyggda av sandsäckar, som funnos på bakgatorna. Någon panik förmärktes inte och några flygare fick vi inte heller se.
− Hur betraktar engelsmännen i stort sett det pågående kriget?
− Ja, någon entusiasm för kriget är det inte. Arbetarna tycka illa om de förhöjda tobak- och spritpriserna, och mödrarna klaga över att de så sällan få höra av sina söner och män vid fronten då censuren arbetar mycket sakta. Vidare tillkännagav man sitt missnöje över de bekanta flygbladsbombardemangen av Tyskland, bättre är att kasta riktiga bomber, resonerar man. Att det råder knapphet och brist på somliga saker är naturligt, och särskilt då tidningspapper tycks bristen vara stor då tidningarna krympt ihop till hälften.

Sedan lasten var intagen och allting klart ställdes färden hem till Malmö. Återigen en ny resa till Hull efter kol, trots storm och minor gick resan bra och snart låg man åter i Malmö och lossade kol. Nästa och tredje resan gällde Immingham i England för intagande av kollast till Hälsingborg.
− Det var en månljus och stilla kväll vi låg på Imminghams redd. Jag satt i min hytt och skrevberättar hr Karlesson, då förste maskinisten kom inrusande och skrek: ”Sitter du här och skriver när vi håller på att bli sänkta!” Förklaringen till det hela var att två tyska flygplan hade lyckats att omärkligt ta sig förbi den engelska luftbevakningen och kommit in över hamnen och vår båt. De som befunno sig på däck sågo hur tyskarna kastade ut tvenne fallskärmar vari hängde någon mystisk järnkula. Föremålen hamnade en 10 à 15 meter på babordssidan av vår båt. Dagen därpå fiskade de engelska myndigheterna upp de två kulorna vilka visade sig vara magnetiska minor. Hade bara dessa hamnat litet närmare hade vi varit det första offret i världen för dessa farliga och hemska tingestar.
Förutom minorna gav tyskarna en kulsprutesalva till avskedshälsning vilken dock lyckligtvis inte träffade. När de båda flygarna givit sig av blev det liv i luftbevakningen, larm gavs och strålkastarna spelade, men någon mera påhälsning blev det inte den gången.
− Den 30 nov. låg vi lyckligt i Hälsingborg efter en mycket svår och stormig hemresa, och den 11 dec. mönstrade jag och samtliga andra besättningsmän utom kaptenen och andre styrmannen av och reste hem, för jag ansåg att man inte skulle fresta Försynen mer än tre gånger. Och det visade sig också rätt, för under den därpå följande resan från England blev ”mars” minsprängd tidigt på morgonen den 21 december under gång i Nordsjön. Samtliga omkommo utom andre styrman som räddades över på ett annat svenskt fartyg, som kort därefter undergick samma sorgliga öde. Styrman Nilsson från ”Mars” klarade sig dock även nu och blev på nytt räddad, denna gång av ett norskt fartyg.
− Och när tänker hr Karlesson ge sig ut igen?
− Det dröjer nog ett tag, tills det får lugna av lite, för att ge sig ut nu vore rena självmordet.

−we.  (Källa: 345)

------------------------------------------

F. sjöingenjören Karl Karleson, Visby avled i onsdags 81 år gammal efter en långvarig sjukdom. Han var född i Fole (sic) och började sin bana på sjön år 1901, då han tog värvning i Flottan, i en tid när ännu de seglande örlogsmännen fanns kvar. Emellanåt tog han arbete i land och var en tid eldare på varmbadhuset samt maskinist och eldare på bryggeriet, därefter blev han eldare på en gävlebåt och kom sedan som eldarkorpral till Vaxholms fästning, där läste han vidare till övermaskinisten och när första världskriget bröt ut gick han till sjöss igen och seglade både i Östersjöfart och på långfarten. Efter kriget seglade han mest inrikes men på 30-talet blev det långfärder igen och han fick uppleva även andra världskriget till sjöss med alla dess vanskligheter. 1948 gick han i land för gott och han har sedan dess varit bosatt i Visby. Närmast sörjes den bortgångne av sonen Sixten, verkmästare i Stockholm, av dottern Linnéa, gift med gjutmästare Tord Myhrman, Nävekvarn, och av dottern Ulla, gift med lantbrukare Bengt Söderdahl, Bertels i Stenkumla. Han sörjes också av tre syskon, hr Gustav Karleson i Visby, fru Mia Andersson, Hällefors, och fru Edla Hedin i Visby. (Källa: 346)
 

------------------------------------------

På onsdagen jordfästes i Östra gravkapellet f. övermaskinisten Karl Karleson. Man inledde med att sjunga ps. 600:4-5. Komminister H.-E- Wihlborg höll griftetal över orden i Efesierbrevet 5:8-9: I voren ju förut i mörker, men nu ären I ljus Herren. Vandren då såsom ljusets barn.

Före jordfästningsritualen sjöngs ps. 35 och begravningsmässan följde. Sist sjöngs unisont ps. 95. Under orgelmusik, spelad av musikdirektör Siedberg, bars kistan ut till södra kyrkogården för gravsättning. Där nedlades många blommor, som sista hälsning från släkt och vänner. Sedan officianten lyst frid över griften följde en minnesstund på restaurang Liljehornet. (Källa: 347)

Ett märkligt möte på Atlanten

Den sanna historien om Kalle från Buttle

Historien om Kalle Sjögren från Buttle kan väl sägas vara en skepparhistoria. Men den skall vara absolut sann, hur otroligt det än kan låta.

Berättare är Nisse Broström. Nisse seglade en tid tillsammans med Kalle Sjögren som var från Althaime och som talade mycket ”flatt”, det vill säga med kraftig gutnisk dialekt.
Så här låter Nisse Broströms berättelse – en berättelse som han i sin tur fått från Kalle Sjögren själv: ”Det var 1942 och Kalle gick i maskin på en norsk båt som i en amerikansk sydstatshamn lastat krigsmaterial till England.

Efter knappt ett dygns gång dök en tysk ubåt upp och med ett kanonskott framför stäven tvingades besättningen på kalles fartyg att gå i livbåtarna.

Knappt hade livbåtarna hunnit bort från fartyget innan tyskarna sänkte det. Ett splitter från fartyget träffade den livbåt som Kalle satt i, och vattnet började tränga in.

Bad om spann

Den tyska ubåten kom fram till Kalles livbåt och den tyske befälhavaren kom upp i tornet och krävde att få veta vilken last och vilken destination norrmannen hade haft. Kalle, som satt och öste i livbåten så gott det gick, ropade ilsket:
− Fråga den där jävla hornblåsaren om vi inte kan få ett spann att ösa med!
Då vände sig tysken mot honom och sa – på bredaste gotländska:
− Va, är du gotlänning! Är du kanske från Visby eller Follingbo?
− Nej, jag är från Buttle, svarade kalle.
− Från Buttle? Men vad gör du då här, sade tysken.
− Jag ösar nu. Och kan vi inte få ett spann att ösa med, sa Kalle.

Åk hem och stanna dä

− Tro inte att vi är nån flytande järnhandel. Men bara för att du är gotlänning skall jag se vad jag kan göra, svarade den tyske kaptenen och ropade ner i ubåten.

Upp kom två 15-litersspann, och Kalle och hans kamrater kunde ösa för fullt. Och den tyske befälhavaren ropade:
− Ös nu och se sen till att komma hem till Buttle. Och stanna där till kriget är slut – för skulle vi mötas en gång till så är det inte säkert att det mötet slutar så här, sa han och försvann ner i ubåten igen.

Hur han kunde prata gotländska? Jo, han berättade för Kalle att han varit krigsbarn i Follingbo i flera år. Men var i Follingbo, det fick Kalle aldrig veta.

Spädgris

Kalle Sjögren gifte sig med en norrländska och efter kriget öppnade de flera matserveringar i Göteborg. Nisse Broström och hans fru besökte en gång på 50-talet Göteborg och passade då på att gå in på en av matserveringarna i Göteborg.
− När personalen hörde att vi pratade gotländska gick de ut i köket – och i köksdörren fick jag strax se Kalle Sjögren.
− Nej, va fan, är det inte Nisse! Och vad äter du för nånting, nej här ska du få nånting bättre.
Snart kom han ut med en spädgris, nåt som varken min fru är särskilt förtjusta i. Men vi var ju tvungna att äta lite av den…”

(Skepparegillets i Visby medlemsblad № 49 1/3 1999)

Fredrik från Hellvi var japanernas fånge under nära fyra år

”Elsa H Nystrom

announces with deep sorrow

the death of her husband Captain Fred I Nystrom

on Friday, the first of February

nineteen hundred and forty-six.

Seattle, Washington.”

Bakom den här dödsannonsen, publicerad i en tidning i Seattle 1946, döljer sig ett äventyrligt liv för en gotländsk sjöman. Fredrik Nyström kom nämligen från Kyllej, och han har fortfarande släktingar på Gotland, däribland gillesmedlemmen Karl Gustaf Olofsson.

Fredrik Nyström var född i Hellvi 1878 (sic) son till Niclas och Josefina Nyström. Han kom till USA redan som 13-åring, och gick tidigt till sjöss, först i segelfartyg, sedan i ångbåtar, och han blev till slut befälhavare i flera av Pacific Steamships stora passagerarfartyg som Ruth Alexander, Emma Alexander och H F Alexander. De gick i trafik på Puget Sound, Kalifornien och det sägs att kapten Nyström var en mycket välkänd och populär skeppare pch det var en lycka att hamna vid hans bord när han berättade sina otaliga historier.

1936 gick Fredrik Nyström iland för att bli pensionär, men havet lockade och efter något år gick han till sjöss igen. Men efter en tid, några år in på andra världskriget, råkade han illa ut.          

Han var då befälhavare i lastfartyget ”Admiral Y S Williams” som skadades vid en olycka vid Filippinerna hösten 1941. Fartyget togs till Kowloon nära Hongkong och lades i torrdocka för översyn.

Just då drog japanerna in i Hongkong och kapten Nyström och hela hans besättning togs – på själva juldagen 1941 – till fånga. Halva besättningen fördes till ett civilt fångläger, medan andra halvan, däribland Fredrik Nyström själv, fördes till det militära fånglägret Sham Si Pu i Kina.

Där var förhållandena mycket svårare än i det civila, och kapten Nyström drabbades av sjukdomar och tappade dessutom över 40 kilo i vikt!
− Sexhundra fångar dog av svält. Den mat som fanns var hemsk, och många fångar blev också brutalt misshandlade. , berättade han efteråt.
− Jag förmodar att jag överlevde genom att sälja guldet i min tandbrygga. På så vis kom jag över 4000 yen som jag använde att köpa ägg som jag sålde på svarta börsen för 25 yen styck. Men jag åt själv ett ägg per dag.

I nära fyra år satt Fredrik Nyström fången, och när han till slut frigavs led han så svårt av sviterna från lägret att han avled efter några månader.

Bland de närmaste sörjande fanns hans hustru Elsa, bördig från Halmstad, fem barn, och flera systrar, däribland Emma, mor till den nu bortgångne Ingman Lyth från Boge, och Maria, mor till KG Olofsson, Visby/Östergarn. (Skepparegillet i Visby Medlemsblad 1999:49)

Fem dog innan vi fick syn på livbåten i diset

Av Carl Smitterberg

Carl Smitterberg

I februari 1939 mönstrade jag i M/S Gdynia i Göteborg. Efter en Medelhavsresa fick vi besked att båten skulle ut til Nord- och Sydamerikatraden på tre år.

Då kriget bröt ut låg vi i Buenos Aires, Svenska flaggans färger målades på utsidan och på lastluckorna, och flaggan belystes med strålkastare då vi var till sjöss.

I mars 1940 då vi låg i Buenos Aires och lastade spannmål till Rio, kom order att svenska staten hyrt båten för en resa med kli och foderkakor från Santos till Halmstad. Stämningen ombord var på nollpunkten, båsen som seglat under förra världskriget rymde.

30 mars avgick vi från Santos, och den 9 april meddelade telegrafisten att tyskarna tagit Danmark och Norge. Vi blev nu liggande vid Kap Verdeöarna till den 27 april då vi gick till Lissabon för vidare order. Där låg Svenska Lloyds "Patricia" och fyra svenska jagare som Sverige köpt från Italien. Men någon svensk eskort till Sverige blev det inte utan vi fick gå till Gibraltar och ansluta oss till en engelsk konvoj destinerad till England.

Inga lysen

Vi fick order att alla vitmålade ytor skulle gråmålas, hyttventilerna skulle målas över och inga lysen fick förekomma på däck. Resan, som gick till Liverpool under eskort av några jagare, gick utan några anfall.

I Liverpool var det som vanligt inga synliga bombningar. Nu gjorde vi två resor till Västafrika, på återresorna samlades konvojerna i Freetown. Läget hade nu snabbt förändrats efter att Holland, Belgien och Frankrike fallit. Konvojerna gick ut till cirka 30º V och 57º N innan den gick in norr om Irland. Eskorten hade också försämrats, bara en bestyckad hjälpkryssare, närmare England förstärkt med en korvett.

På sista resan från Freetown fick konvojen länsa undan för en atlantstorm. När man skulle från poopen till midskeppet gällde det att vänta till det verkade lite lugnt. En morgon fick vi ett brott som gick över hela midskeppet. Livbåtarna, som svängts in i sina skrån, vattenfylldes, och trots kraftiga surrningar pressades skråna upp genom botten på styrbordsbåten så den blev obrukbar. Återstod babords livbåt och flotten uppe på poopen.

Till Vaalaren

I Liverpool gick jag ombord i "Vaalaren" och frågade om det var någon som ville byta båt och trampa nya däck. Efter presentation för respektive befäl var saken klar och ommönstring kunde ske. Efter intagen barlast, bestående av husruiner, gick vi till Halifax och intog full last av krigsmatereriel för England.

En liten episod på resan till Halifax. Under min törn som utkik på styrhyttstaket kände jag plötsligt oljerök. Vinden var rätt förifrån så det kunde inte komma från egna skorstenen. Just när jag skulle blåsa i talröret till bryggan såg jag i det svaga månskenet silhuetten av en liten mast och fyra skorstenar glida förbi helt nära styrbordssidan. Det var en av de 50 amerikanska jagare från förra kriget som England fått köpa.

Vid avgången från Halifax fick vi order att gå ensamma, det ansågs inte så riskabelt då vi gjorde 15-16 knop. När vi var cirka 300 sjömil sydväst Island, jag stod till rors då, observerade utkiken en livbåt i diset. Sikten var knappt en tredjedels sjömil.

Kursen ändrades och vi slog full back i maskin så att vi inte skulle förlora livbåten ur sikte. När vi hade den längs sidan och kastade ut en lejdare var det bara två i livbåten som hade krafter nog att ta sig ombord, övriga fick halas ombord.

Innan den sista lämnade livbåten drog han bort en filt framme i fören och där satt en äldre kvinna endast i nattdråkt och en kacka.

De nödstälda kom från engelska båten "Napier Star" som varit på väg från Liverpool till New Zeeland med styckegods. Hon hade en besättning på 82 man samt 17 passagerare. Eftersom det var ett 15 knops fartyg gick hon utan konvojskydd. På eftermiddagen den 18 december blev hon torpederad på babords sida, och fyra livbåtar blev utsatta.

M/S Gdynia

M/S Vaalaren

Styrmannens rapport

När jag för några år sedan besökte marinmuseet i Greenwich fick jag en kopia av en dagbok som var skriven av 2:e styrman Thompson ombord i "Napier Star", och här återges en del av det han berättar:

Han lämnade "Napier Star" i en livbåt med 20 personer, varav tre kvinnor. Endast fyra ombord var sjömän. Han såg ytterligare tre livbåtar men de försvann i mörkret. Stormen ökade i styrka och drivankaret kastades ut för att hålla stäven mot vind och sjö. Trots det stod vattnet tidvis upp till tofterna och de fick ösa för livet för att hålla sig flytande.

När sedan ankarlinan brast kastades båten åter tvärs sjön och höll på att vattenfyllas. Men de kunde tillverka ett nytt drivankare med fyra åror.

Under den första fruktansvärda natten dog fyra personer, och efter skeppsråd sänktes de i havet i gryningen. På eftermiddagen dog ännu en person som även han sänktes i havet medan styrmannen läste delar ur en begravningsakt som han kunde erinra sig.

Ingen trodde honom

När den andra natten kom var alla så svårt lidande av köld och utmattning att de inte kunde varken äta eller dricka. Förhoppningen om räddning krymte snabbt. Men nästa morgon, då stormen avtagit och sjön lagt sig något, ropade en ombord att han såg en båt. Men ingen trodde honom förrän alla reste sig och båten kommit upp på nästa vågtopp. Då fick man bekräftelse och man tände det rökbloss som uppmärksammades från "Vaalaren".

Ombord på "Vaalaren" bäddades de räddade ner i filtar i passagerarhytterna och fick varm dryck och mat. Tre dar senare blev de ilandsatta i Liverpool. Det visade sig senare att endast 15 överlevde, övriga 84 fick sin grav i havet.

Ubåtsanfall

Efter Liverpool gick vi till Cardiff för att lasta till Port Said och Alexandria via Cape Town för proviantering och bunkers. Skönt att få lämna Nordatlanten för några månader.

Efter lastning i Bombay gick resan åter till Glasgow via Cape Town och Halifax för att anslutas till en konvoj på cirka 60 båtar. Några ubåtsanfall förekom men nu var eskorten betydligt bättre.

Efter lossning blev det New York där jag av en händelse träffade en svensk på en bar. Han var matros på lejdbåten "Glimmaren", och ville segla ute. Dagen därpå hade vi bytt båtar och båda var nöjda. Den 19 oktober var jag åter i Göteborg efter drygt 2.5 års bortavaro.  (Skepparegillet i Visby Medlemsblad 1998:48)

--------------------------------------------------------

M/S Vaalarens vidare öden

Gösta Sjölund

1939 mönstrade Gösta på M/S Kungsholm som matros och rorsman. På en av sina kryssningar ankrade Kungsholm på Visby redd, och då tog Gösta ledigt och hälsade på oss i Klintehamn. Han berättade då, för att vara anställd som rorsman på Kungsholm så fordrade rederiet skeppareexamen och båtsmansintyg, vilket han hade. Besättningen var större än antalet passagerare. Det var till exempel sex styrmän.

Det var sista gången Gösta var i Sverige. Kriget började ju på hösten 1939 och Kungsholm blev kvar i U. S. A. som trupptransportfartyg, och besättningen avmönstrades i New York 1941.
Gösta fortsatte att segla mellan Nord- och Sydamerika med olika båtar som Scania och Vasaland, Kexholm mönstrade Gösta på för att direkt mönstra av igen då hon var destinerad till Sverige. Fartyget blev flygbombat och sänkt på hemresan, men hela besättningen räddades.

Den sista båten Gösta mönstrade på var M/S Vaalaren, som på sin resa från New York till Liverpool blev torpederad. Hela besättningen omkom. Vaalaren var lastad med 5000 ton krigsmateriel.
Två månader före Vaalarens sista resa hade Gösta låtit meddela hem till Sverige att han ingått förlovning med en engelsk flicka. (Skepparegillet i Visby Medlemsblad № 53 1/3 2003) (M/S Vaalaren försvann med man och allt i Nordatlanten efter torpedanfall av tyska ubåtar efter 5 april 1943)

Gotländsk sjöman drunknade i Göteborgs hamn

Sedan den 3 december är båtsmannen på Transatlantics ”Mattawunga”, gotlänningen Arthur Gabrielsson, försvunnen, och allt talar för att han har drunknat i Göteborgs frihamn. Man trodde först, att han fallit offer för ett brott, men numera tror man mera på att en olyckshändelse skett, och i dag torde draggning och dykarundersökning pågå på den förmodade olycksplatsen.

Gabrielsson, som var nära 50 år gammak, hade den nämnda dagen gått i land tillsammans med fartygets andre styrman och bl. a. besökt en svåger, som är bosatt i Göteborg. Polisen har lyckats få tag i en chaufför, som sent på kvällen skjutsat honom ut till frihamnen, där ”Mattawunga” låg förtöjd, men sedan saknar man alla spår. Fartyget låg 10 meter från kajen, och troligen är att Gabrielsson råkat halka eller trampa miste samt fallit i vattnet och drunknat.

Den försvunne var äldste son till f. d. tullöveruppsyningsman Aug. Gabrielsson i Visby och hans maka. Han har varit sjöman i all sin tid och varit med om både torpederingar, minsprängningar och andra haverier under båda världskrigen. Hösten 1945 kom han hem efter (att) ha varit borta i inte mindre än 16 år och var då hemma till den 11 januari, då han ånyo gick till sjöss. Sedan dess har han seglat bl. a. på Afrika, och nu var det meningen, att han åter skulle komma hem och hälsa på sina föräldrar till jul. Men det blev ingen hemresa av. I stället fick föräldrarna och syskonen underrättelsen att han saknades och sannolikt hade drunknat. (Källa: 348)

Lärbrosjöman med tur hem från Lissabon

− Jag har haft tur och klarat livhanken under alla de år jag varit på sjön, säger timmerman Bertil Joelsson, Hammars i Lärbro, som nyligen återvänt hem med flyg från Lissabon sedan portugiserna köpt hans fartyg, m/f Glimmingehus av Trelleborg.

Joelsson gick till sjöss 1928 och har under de år som gått sedan dess hunnit se en hel del av världen. Vid krigsutbrottet 1939 var han ombord på ång. Fårösund och fick bl. a. vara med om att bli prejad av tyskarna under resa från Fårösund till Stockholm. Under så gott som hela kriget – endast med undantag för inkallelser till flottan – gick J. med svenska malmfartyg på tyska och av tyskarna ockuperade hamnar, ett ingalunda riskfritt företag.

–1942 var jag anställd ombord på s/s Hildur av Hälsingborg, berättar han för Gotlänningen. Vi var på resa från Sverige till Rotterdam med malmlast, då vi en natt utsattes för ett kraftigt bombardemang från engelska flygare. Anfallet började vid midnatt och pågick i tre timmar. Vi gick i konvoj under eskort av tyska marinfartyg. Ett av de svenska fartygen i konvojen, ång. Björkö på 3,000 ton, fick en fullträff och gick till botten, varvid fem svenskar och två tyskar omkom. Även ett par av de tyska eskortfartygen träffades och sänktes.

– En annan gång som det mycket lätt kunde ha gått galet var 1944, då jag tjänstgjorde på s/s Ingeborg av Göteborg. Vi kom lastade med malm och var på väg in till Emden, när vi upphanns av en barlastad dansk ångare på et par tusen ton. Den tycktes ha mycket bråttom och passerade oss, med endast 150-200 meter framför oss gick den på en magnetmina och sprang i luften. Underligt nog klarade sig alla av besättningen utom en eldare och en maskinist.

Under de senaste ett och ett halvt åren har jag jobbat som timmerman ombord på tankfartyget Glimmingehus, ägt av Trelleborgs Ångfartygs AB.

Med ”Glimmingehus”, som mäter 13,000 ton, har jag gjort ett flertal resor mellan Curaçao och Lissabon. Portugal var ju inte med i kriget, men det står i alla fall bra långt tillbaka kulturellt och ekonomiskt sett. Arbetarna har det dåligt ställt. Dagsförtjänsten uppgår till 20-25 escudos, d. .v. s. 4-5 kr. i svenskt mynt, vilket inte räcker långt, eftersom mat och kläder är ganska dyra. I Portugal finns egentligen bara två kategorier folk: fattiga och rika.

– Den stora V-dagen, då kriget mellan Japan och Amerika var slut, tillbringade jag i New York, fortsätter hr Joelsson. Glädjen var oerhörd. På alla torg och öppna platser gick dansen, bilar körde med tomma plåtburkar skramlande efter och folk hurrade och skrek.

För att återgå till Portugal så firade vi julen där ombord på ”Glimmingehus”. Av dess ursprungligen 34 man starka svenska besättning var vi till slut endast 14 man kvar, resten var portugiser. Sedan fartyget övergått i portugisisk ägo hade vi inte annat att göra än att gå ombord ett av Scandinavian Airlines plan och styra kosan mot Sverige. Jag hade bespetsat mig på en härlig flygtur, men därav blev intet. Vädret var så dåligt att vi blev tvungna att övernatta i Paris, där vi fick bo på ett förstklassigt hotell.

Om jag tänker ge mig av till sjöss igen? Jag vet inte. När man tillbringat närmare 20 år på sjön tycker man nästan, att det är tid att sluta. Även om man har ett bra jobb kan det nämligen inte hjälpas att då man är gift och har familj det blir långsamt att ligga ute långt borta från hemmet. Men går jag på nytt till sjöss, så blir det förmodligen endast i Östersjöfart, slutar hr Joelsson.  –we. (Källa: 349)

Gotlänning omkommen vid minolycka

STOCKHOLM, 22 febr. (TT). Stockholmsångaren Sirius på 3,000 ton d. w. har blivit minsprängd i Adriatiska havet, och av den 22 man starka besättningen saknas en.

Rederi AB Iris fick på lördagen(22/2 1947) meddelande att olyckan inträffat i onsdags på eftermiddagen nära Promentore utanför Pola i nordöstra Italien och att det var under snöstorm som ”Sirius” stött på en mina.

Den saknade besättningsmannen är matros Nils Helge Birger Sandelius, född 1904 och hemmahörande i Stockholm. Den övriga besättningen räddade sig i livbåtarna till Pola, varifrån den förts till Trieste för vidare befordran hem till Sverige. Befälhavare är kapten M. I. Albecker.

”Sirius” byggdes 1946 och var f. n. tidsbefraktad för nederländska staten.

Den saknade matrosen Sandelius efterlämnar sin trolovade i Stockholm samt sin moder, fru Emma Sandelius, som ännu lever i Slite. Dessutom efterlämnar han fem yngre bröder. Sandelius var född vid Barshaga i Othem (sic) och gav sig redan i unga år ut på sjön. Han var skriven i Stockholm och har inte bott i Slite sedan han var pojke. Den resa, under vilken han omkom, tog sin början strax före jul.

Lastångfartyg. Byggd: 1946 på AB Oskarshamns varv. Längd: 90,3 m. Bredd: 12,3 m. Djupgående: 6,37 m. Bruttodräktighet: 1 988 registerton. Nettodräktighet: 1 424 registerton. Dödvikt: 2 980 ton. Huvudmaskineri: 3-cyl. ångmaskin med lågtrycksturbin. Maskinstyrka: 1050 hk.Den 9/5 1946 levererades hon till Rederi AB Iris med namnet Sirius.När Sirius var på resa i Adriatiska havet den 19 februari gick hon på en mina vid Promentore utanför Pula, Jugoslavien. Fartyget skadades så svårt att hon sjönk. En man ur besättningen omkom. Vid olyckstillfället var Sirius sysselsatt i holländsk timecharter. 1958, efter tio år bärgades fartyget, reparerades och sattes i trafik nu med jugoslavisk flagg. (Källa: 350)

Gotlänning i amerikansk tjänst

Följande korta stycke förekommer i ”Gotlänningen” av den 21/2 1951. Artikeln handlar egentligen om sjukvårdaren och Koreafararen Lennart Jönsson som återvände till Visby efter tjänst på det svenska sjukhuset i Pusan.

”Det trevligaste minnet är förresten mötet vid ’världens ände’ med en gotlänning och Visbybo Bertil Häglund som inte varit hemma på 23 år, som jag stötte på på ett amerikanskt transportfartyg i Pusan.” (Källa: 351)

Gotländsk sjöman från de sju haven går och väntar på skepp i hemstaden

Birger A. N. Andrén heter han i de gamla läroverkskatalogerna, men alla gamla visbypojkar, framförallt de som växt upp på norr, känner honom som ”Bille” Andrén. Pappan var folkskollärare och som sådan både skicklig och sträng – han gav sina disciplar en säker grund av elementära kunskaper, och med sin grova käpp randade han byxbaken på dem för att lära dem mores. Bille blev sjöman, och just nu går han här på sin barndoms gator och väntar på skepp. Det är en tid sen sist – bortåt tjugo år.

Signaturen, som håller styvt på att han växt upp som ”nordergrabb”, efter några år som ”klintunge”, stötte häromdagen samman med en skäggig gammal sailor, som trots det buskiga skägget och de något fårade, brunbrända dragen så småningom identifierades som f. d. nordergrabben Bille Andrén. Det blev förstås en liten pratstund, och eftersom fler än sign.  torde vara intresserade av att få höra något om Billes öden och äventyr, så återger vi här några spridda drag.

Någon större lust att läsa hade folkskollärare Andréns ättelägg nr 2 – nr 1 Folke, pluggade desto flitigare och är nu välbeställd förste assistent hos Statens växtskyddsanstalt – men han sattes förstås i läroverket och där hängde han med upp i femman. Men hela tiden stod hågen till något annat, då och då kilade han ned till hamnen och hjälpte till att lossa ved från någon smålandsskuta, och en vacker dag stack han iväg med galeasen Isabella- det var väl någon gång 1921 eller 1922. Den gången kom han igen – med mera ved – och fick en rejäl avhyvling av pappa Andrén. Men inte tappade han lusten för sjön för så lite! Snart var han till sjöss igen, och en vacker natt stod han till rors ombord på ”Ingeborg” med order att varsko skepparn så snart Dämmans fyr visade grönt ljus. Så kom ögonblicket. ”Nu är Dämman grön”, skrek Bille genom luckan in till skepparns kajuta i däckshuset. ”Det är bra, kör en kvart till”. Men skepparn hade knappt talat till slut, förrän skutan stod på grund” Allt gick dock ganska hyggligt, och en bogserbåt från Kalmar kom ut och drog av haveristen.

 
Gott om gotlänningar till sjöss – och på sjömanskrogarna i Stockholm.

1924 tog Bille Andrén ut sjöfartsbok i Visby, och sen dess har han varit en farende svend, som sällan slitit hemstadens gator. Nåja, att börja med hade han ju anställning på bl. a. ”Polhem” och ”Thjelvar”, och ett slag höll han sig mest i Östersjön och som bästeman i Bergkvara-, Branteviks-, och Vikenskutor, men för det mesta har han varit fjärran från hemmets strand. Han har seglat på ”the seven seas” och känner till de stora hamnstäderna runt om i världen så som sjömän lär känna dem.
− Kina, Japan, Sydamerika?
− Jo, för all del. En gång under kriget gick jag i land i Calcutta. Jag hade hyra på en norrman, men vi fick lite ”piller” från japsen ute i Malackasundet och måste gå in till Calcutta. Där träffade jag förresten Einar Malmkvist ute från Söderhem. Han gick och väntade på hyra och hade turen att få jobb på ”Othem”. En annan gång stötte jag ihop med Artur Gabrielsson, från Visby. Vi jobbade ihop på ”Vasaland”, och jag var med honom till sjukhus i Colombo för resten. Nu är han död, han drunknade i Göteborgs hamn. För resten, gotlänningar träffar man överallt, det är massor av gotlänningar ute till sjöss. Du ska se att vi kan sitta en 20-30 gotlänningar på ”40” eller ”Briggen” på Skeppsbron i Stockholm mellan ropen på sjömansförmedlingen, så folk kan tro att vi gjort invasion från Gotland.

 
En sjöman med tur i orostider.

− Nå, hur hade du det under kriget? Någon torpedering eller minexplosion?
− Aldrig, konstigt nog. Men nog var det kritiskt i konvojerna ibland. Jag gick mest mellan New York och England då. Konvojerna samlades i Halifax, och så hade vi eskort tre dygn av amerikanska jagare. Tre dygns resa från England kom brittiska jagare och övertog eskorten. Skepparn fick öppna brev med förhållningsorder varje dag. Var det något fartyg som sänktes, så var det bara att rusa vidare och splittra konvojen. Jag minns en gång, när ett fartyg mitt inne i konvojen sänktes av en torped. Hur tyskarna kunde träffa den, förstår jag inte än i dag, men de visste väl hur värdefull lasten var. Det var alltid så att fartygen med de dyrbaraste lasterna gick mest skyddade. Om vi däremot hade järnskrot t. ex., så fick vi gå i utkanten.
− Nog har man haft tur, tillägger Bille. En gång när jag gick i New York under kriget tog två av mina kompisar hyra på en båt som just skulle gå. Den behövde mer folk, men jag tog den inte. Några dagar senare hade båten gått väck. En annan gång var jag i Alexandria ombord i en norrman – jag var ”bås” (båtsman) ombord. Rätt som det var kom en massa flygare och satte igång med ett bombardemang så det stod härliga till. Folk rusade förstås i väg till skyddsrummen, men jag satt kvar på poopen och spelade grammofon – och ingenting hände. Men skepparn tyckte förstås, att det var ena jäkla nerver jag hade.

Fartyg och sjömansliv förr och nu – skillnad som mellan natt och dag.

Vår sailor låter tankarna gå vidare – till fartyg av olika nationaliteter och olika typer vars däck han trampat, till ”mosquitofarten”, där tankbåtar går med råolja mellan Curaçao och Lagunillas i Venezuela, till en 52 dygns resa mellan Colombo och Port of Spain och därifrån till Göteborg, till en grekbåt, i vars besättning 14 nationer var representerade – nog klarar man sig hyggligt annars med svenska, engelska, tyska och lite spanska, men på den båten höll man på att bryta tungan av sig”, säger Bille – till ”crossjobb” eller ”rundjobb”, som det också heter, när en sjöman tar hyra bara för en enda resa för ett visst uppgjort pris – och såna jobb har Bille tydligen tagit rätt ofta- o. s. v. Han har inte någon speciell förkärlek för någon viss trad – ja, Medelhavet och Sydamerika har ju förstås sina behag – och inte heller för något visst slag av fartyg, men de stora moderna tankbåtarna är ju flotta. Bra hytter och badrum för folket, fina specialgrejor till rengöringen ombord, idrottskläder och idrottsredskap för besättningen o. s. v. På 16.000-tonnaren Oceanus hade det ordnats särskilt bra för bordtennisspel ombord, och naturligtvis har nordergrabbarnas forna fotbollsstjärna inte glömt hur man leker med läderkulan.
− Sist jag var med spelade vi i Philadelphia mot ett engelskt lag och vann med 1-0, berättar han. Det stod oavgjort länge, men 2 min. före full tid lyckades jag lura in bollen i målet.

Men vi återgår till kapitlet båtarna förr och nu.
− Det är skillnad som natt och dag mellan förr och nu för en sjöman, säger Bille Andrén Men i hamn får man ju inte ligga länge, i synnerhet om man tagit hyra på en malmbåt eller tanker. Tid är pengar, heter det ju, och lastnings- och lossningsanordningarna i malm- och oljehamnarna är under av effektivitet. Några söndagar i hamn blir det sällan. Sex dagar skall du arbeta, och den sjunde skall du segla, lyder ett sjömansordspråk.

Att segla är nödvändigt.

På tal om malmfarten är Bille just inte förtjust i den. Kanske beror det på hans sista fartyg. Grängesbergsångaren Raunala på 12.000 ton, som sprack under resa från Tyne till Narvik.
− Det blev Götaverken det i stället för Narvik, säger han. Och när vi kom in till Götaverken så låg gamla ”Polcirkeln” där också och höll på att huggas upp. På den var jag i tre år på traden Oxelösund – Middlesbrough.

Nu går ”båsen” Bille Andrén som sagt och väntar på skepp i sin barndoms stad. Han har inte varit här sedan 1937, då han kom hem till sin mors begravning. Nog har han fått slita hund ibland, men hyskan har han klarat, och Ran har bara lyckats ta halva högertummen av honom. Han bor på Sjömanshemmet och står som förste man på sjömansförmedlingen bland dem som väntar på hyra. En vacker dag kommer det väl en båt till Slite eller Visby, kanske Smöjen, som behöver en gosse som han, och då bär det ut igen. Ut på de sju haven. Ty att segla är nödvändigt … och Bille Andrén trivs bäst med det jobb med det jobb han frivilligt valde en gång för länge sen, när han bokstavligen tog sin Mats ur skolan och stack till sjöss. Ut på de fria vidderna, och till främmande länder och folk, ut till den äventyrets värld, som skolpojken drömt om …  Odd. (Källa: 352)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper