Tidningsklipp med anknytning til Gotlands försvar / 1893

Velicopedordonnanserna

Gotlands Allehanda 19/4 1893

Snyggare namn

Gotlands Allehanda 15/5 1893

Anslaget till flottan

Gotlänningen 8/7 1893

Af anslaget till flottans nybyggnad och underhåll har bland annat anvisats kr. 12,658: 84 till förstärkande af den till Fårösunds skyddande afsedda minmaterielen.

Kejsar Wilhelm kommer till Visby

Gotlänningen 10/7 1893

Kejsar Wilhelm kommer till Visby (?). Enligt hvad som förljudes från Berlin  lär kejsar Wilhelm nu definitivt ha afstått från planen att resa till Norge i sommar, men har deremot för afsigt att under senare hälften af juli företaga en resa i Östersjön, hvarvid besök torde komma att göras å flere svenska kustorter deribland Visby.

Att den tyske kejsaren alldeles säkert icke kommer att företaga någon Norgeresa denna sommar framgår af ett telegram från Berlin till tyske konsuln i Bergen, som anmodats att kontramandera redan bestälda lotsar och aftalade kolleveranser till kejsarens ånglustjakt.

Kejsarbesök i Visby

Gotlands Allehanda 15/7 1893

Kejsarbesök i Visby. Det synes nu blifva verklighet, att Visby under nästa vecka kommer att gästas af tyske kejsaren och hans gemål.

Gårdagens Posttidning meddelar, att kejsarparet kommer efter riksdagens slut att på ”Hohenzollern” företaga en resa på Östersjön, under hvilken resa Bornholm och Gotland torde komma att besökas. I Augusti väntas kejsaren till England för att öfvervara regattan i Cowes.

Tyska riksdagen afslutas, så vidt man hittills vet, om tisdag, hvadan afresan då skulle äga rum.

 Detta öfverensstämmer med ett annat, hit ingånget telegrafiskt meddelande, som förkunnar, att kejsarparet vore att hitförvänta efter 18 dennes.

Före onsdagen synes ”Hohenzollerns” väldiga skrof sålunda icke gerna kunna uppenbara sig på vår redd, der den får kasta ankar. Dess djupgående är nämligen 6 meter, så att den ej flyter in i yttre hamnen

Kejsaren lär icke komma att besöka Stockholm. Men då Drott med vår konung samtidigt befinner sig i Östersjön, ligger det ju ej utom möjlighetens gräns, att Stockholms skärgård får bevittna ett möta mellan de båda monarkerna.

Hvad anordningarna för kejsarens mottagande vidkommer, har naturligtvis ingenting hunnit ännu bestämmas, men vi ha sport, att en ruinfest är tillämnad den dag han anländer.

Tyske kejsarens förestående besök

Gotlänningen 15/7 1893

Tyske kejsarens förestående besök härstädes bebådas nu äfven af den officiela Posttidningen, enligt hvilken kejsaren på sin Östersjöfärd skulle komma att åtföljas af sin höga gemål. Den anförda tidningen skrifver derom:

”Det tyska kejsarparet kommer efter riksdagens slut att på den kejserliga yachten ”Hohenzollern” företaga en resa på Östersjön, under hvilken resa Bornholm och Gotland torde komma att besökas. Den 1 augusti väntas kejsaren till England för att öfvervara regattan i Cowes”.

Enligt direkt hit inkommet telegram är kejsarparet att hitförvänta kanske redan i nästa vecka, dock inte förr än efter den 18.

Utfärden till Stora Karlsö

Gotlands Allehanda 17/7 1893

Utfärden till Stora Karlsö företages i morgon bittida kl. 1/2 9 med Gotland och beräknas återkomsten hit till kl. 7 e. m. för den händelse, att säker underrättelse i afton ingår att kejsarbesöket här inträffar i morgon, uppskjutes resan till torsdag med ”Visby”.

Senaste nyheter

Gotlands Allehanda 17/7 1893

Senaste nyheter. Enligt till härvarande lotskontor ankommet telegram anländer kejsar Wilhelm i morgon tisdag till Visby. Timmen är ännu obestämd.

Tyske kejsaren anländer hit i morgon

Gotlänningen 17/7 1893

Tyske kejsaren anländer hit i morgon, onsdag eller torsdag, heter det i senaste telegrammet hit. Han reser incognito, i likhet med prinsessan Stephanie, hvadan hans mottagande väl torde komma att blifva i någorlunda samma stil som den österrikiska hertiginnans. Från konungen har kommit en telegrafiskt uttryckt önskan i den vägen. Naturligtvis komma vi att flagga och söka göra staden så festlig till det yttre som möjligt. Vi nämde vid Stephanie-besöket om dettas betydelse för Visby som turistort. Det samma som gäller – men i ännu högre grad – om kejsar Wilhelm-besöket. Att den tyske monarken får ett gynnsamt intryck af vår stad kan betydligt medverka till den tyska turistströmmens dragande hitåt. Under vistelsen här kommer kejsaren att företaga en promenad i vagn, dervid samma väg tages som vid sachsiska konungaparets besök här, hvilket vi nämna till upplysning för alla som bo invid sagda passage.

Då säges, att konung Oscar lärer komma att hit åtfölja sin höge gäst.

Att en ruinfest med sång äfven nu kommer att gå af stapeln, såvida vädret blir gynsamt, faller af sig sjelf.

Tyske konsuln härstädes C. L. Ekman har med anledning af kejsarbesöket afbrutit sin brunnssejour i Ronneby för att infinna sig här.

Tyske kejsaren med gemål kommer redan i morgon

Gotlänningen 17/7 1893

Enligt nu i middagsstunden anländt telegram kommer tyske kejsaren med gemål redan i morgon.

Tyske kejsaren och kejsarinnan väntas, enligt Posttidningen, nästa fredag eller lördag till Tullgarn, der de under ett par dagar torde blifva kronprinsparets gäster.

Tyska kejsarparets besök i Visby

Gotlands Allehanda 19/7 1893

Nihil incertius vulgo, d. v. s. ingeting är i allmänhet osäkrare. Denna studentikosa öfversättning af den gamla romarsentensen har osökt fallit en i minnet nu vid det tilländagångna kejsarbesöket. Man påminne sig endast att börja med de växlande och hvarandra motsägande uppgifter om det furstliga parets hitkomst.

Ändtligen, just som vi i måndags varit nära att gå i fullgod borgen för att besöket ej skulle äga rum här förrän om torsdag, kom i sista stund underrättelsen om att redan två dagar förut skulle ankomsten ske.

Vi för vår del trodde just ej så mycket derpå. Men den gången hade kejsaren ej, likmätigt sin vana annars, lust att dementera, utan kom verkligen. Med sin jakt Hohenzollern hade han verkligen afgått från Kiel på måndagsmorgonen och man kunde då vänta honom hvilken stund som helst tjugufyra timmar senare. Kl. 8,45 i går på morgonen varskoddes vi från Vestergarn, att ”den kejserliga eskadern” då passerade derförbi. Eskadern! Det lät storståtligt. Och hvad var naturligare än att man rangerade så, att den till följd af kejsarfebern från Karlsöutfärden hindrade ”Gotland” skulle gå ut att möta flottiljen.

Vädret var det härligaste, solen sken och endast en mycket beskedlig vind krusade hafsböljorna.

Klockan 1/2 10 ångade Gotland i väg med nära 200 personer ombord, alla hopblåsta med dubbla ånghvisslor, som läto riktigt otäckt.

Färden stäldes nedåt Högklint. Något hitåt det pittoreska klipputsprånget kunde man varsna konturerna af ett par fartygsresningar. Der var Hohenzollern, der dess ångadjutanter,

Man närmade sig. Plötsligt insveptes eskadern i hvit rök. Man sköt, ehuru ljudet, som i går långsammare än ljuset, inte hann fram till oss.

Genast hade man sin mening ombord färdig. Jaha, det kan inte vara på annat sätt, det der svarta skrofvet – man hade märkt det svart genom kikaren – är Drott, naturligtvis, med kungen ombord. Kungen kommer till Visby.

Ännu närmare kom man. Solbeglänst höjde sig ett väldigt hvitt skrof öfver vågorna. Metallen ombord lyste som strålande stjernor. Det var Hohenzollern. ”Eskadern” föröfrigt bestod af en enda ångare, den svarta, som man nu såg föra den örnprydda hvita flaggan. Alltså en tysk, äfven den, icke alls någon ”Drott”.

Den kejserliga jakten passerade förbi, majestätiskt verkligen, bländande hvit, ångan ut tvänne väldiga skorstenar. Damerna ombord på Gotland funna den ”rysligt söt”. Vi vände med vårt kofferdiskrof, och banade i väg så fort vi kunde, men blefvo på efterkälken, då Hohenzollern gjorde an fart af 15 knop. Hunnen upp under vågbrytaren, lät den ankaret gå och sackade sedan ned för vinden. Den svarta följeslagaren – Blitz hette han, en pansarbåt med försvarlig ramm, lade sig ett stycke derifrån, närmare in under land – tyska kejsarparet befann sig utanför Visby.

Det svärmade af små flaggprydda roddbåtar på den lugna vattenspegeln. En af dem förde tyska flaggan. Det var landshöfdingens och tyske konsulns båt, från hvilken de sedan uppför den präktiga mahognytrappan begåvo sig ombord för att genom tjenstgörande hofschefen anmäla sig hos kejsaren.

Efter någon kortare stund for landshöfdingen i land med en af Hohenzollerns ångbarkasser, konsuln stannade något längre för att framlägga för deras majestäter det projekterade programmet för dagen, hvilket accepterades.

Hela vågbrytaren och hamnen föröfrigt var nu klädd med talrika brokiga menniskoskaror, som väntade på kejsarparets landstigning. Enligt hvad kejsaren tillkännagifvit, skulle denna äga rum kl. 3 eftermiddagen, men tiden ändrades senare till kl. 5.

Timmarne från kl. 12 till 5 synes kejsaren ha ombord användt hufvudsakligen till skötandet af sin korrespondens, ty oupphörligt anlände postombud i land. En mängd telegram växlades ock mellan den kejserliga jakten och land. Särskildt mottog kejsarinnan en mängd telegrafdepescher.

Landstigningen

I staden var folket under hela förmiddagen i rörelse i stora skaror och hela samhället hade en festlig prägel. Från de flesta af murtornen svajade sedan tidigt på morgonen flaggor. Prydda med flaggdekorationer voro ock artillerikasernen, residenset, tyska och engelska konsulaten samt en stor mängd enskilda byggnader.

Landstigningsplatsen vid södra delen af hamnområdet var inhägnad med linor och belagd med et blått kläde med insydda gula kronor. Här hade folkmassan vid 5-tiden samlat sig. Färdiga att mottaga kejsarparet stodo borgmästaren i uniform, landshöfdingen och tyske konsuln civilklädda. På båda sidor hade 12 ljusklädda flickor tagit plats med blomsterkorgar för att blomsterströ vägen för fursteparet.

Först anmälde ett par ångbarkasser med en del civila som militära uppvaktande, hvaribland märktes professorn d:r Paul Güssfeldt, hvilken alltid plägar vara kejsarens följaktig på hans resor.

Femton minuter efter den utsatta tiden kom kejsaren i läckert blått med guld målad ångbarkass till landstigningstrappan. Hofschefen hoppade ur och bjöd kejsarinnan handen; omedelbart följde kejsaren. Fröken Matilda Poignant öfverräckte åt kejsarinnan en bukett med band i de tyska färgerna.

Utan vidare presentation steg kejsarparet och sviten i för dem afsedda vagnar och började sin färd genom staden.

Kejsarinnan, var liksom den henne åtföljande hofdamen, klädd i en helhvit klädning af yllemusslin samt hvit sjömanshatt. Hon såg stark och frisk ut, något kejserligt ståtligt fans ej egentligen hos hohenzollarens maka.

Kejsaren var klädd i mörkblå civil drägt. Han såg på det hela taget ganska medtagen ut. Figuren var ej stor, ganska spenslig.

Omkring i staden

Färden stäldes först norrut, utefter strandvägen och in genom murfallet. Vidare Silfverhättan uppför, ut genom Norderport, förbi östra stadsmuren in genom Skansporten, förbi residenset och Strandgatan framåt öfver Späcksrum in på Tranhusgatan och upp till St. Nikolai ruin.

Under besöket här liksom i öfriga ruiner tjenstgjorde landshöfdingen, lektor Bergman och lektor Klintberg som ciceroner.

Kejsarparet uppehöll sig ganska länge i Nikolaus. Här började bland uppvaktningen ett ögonblicksfotograferande, som sedan fortgick i alla ruiner – nästan hvarannan i följet var försedd med en kamera. Frimurarträdgården och dess sydländska växtlighet beundrades mycket.

Derifrån styrdes kosan till fots till St. Helgeands ruin, der kejsarparet och uppvaktningen genast gingo upp genom kyrkans båda våningar til taket, der den ”wunderschöna” utsigten öfver staden betraktades och togs äfven här en fotografisk vy.

Likaledes till fots begaf sig kejsarparet till domkyrkan, der ett längre uppehåll gjordes. Denna ursprungligen tyska kyrka tycktes väcka kejsarens lifliga intresse och han besåg särskildt den tyske borgmästaren Tinnapfels epitafium samt det vackra kapellet. Under besöket spelades af direktör Söhrling en orgelmarsch.

Ruinbesöken afslutades vid S:ta Karin, dit vagnarna begagnades.

Under kejsarparets hela besök i staden förtjenar allmänheten särskildt loford för god ordning och ett värdigt iakttagande af återhållsamhet gent emot kejsarparet. Ingen påträngande nyfikenhet besvärade dem.

Det hade nu dragit ut på tiden, så att klockan blifvit 1/2 8. Derför instäldes tillämnade besök i S:t Lars, fornsalen och Burmeisterska huset, och kejsarparet begaf sig strax före kl. 8 ombord.

Hohenzollern

Medan kejsarparet är i land, begagna vi tillfället att taga Hohenzollern i betraktande. Det är ett ståtligt fartyg, ej mindre är 120 meter långt. Det är alldeles nytt, bygdt i Stettin och gick af stapeln i våras samt gör nu sin första resa. Samtidigt med att denna kejserliga lustjakt blef färdig omdöptes gamla Hohenzollern till Kaiseradler.

Skrofvet är synnerligen smalt och smäckert, fören skarp som en knif, aktern deremot mindre vacker. Det ligger mycket högt i vattnet, men dess rullning i sjö minskas genom väl anbragta slingerkölar. Med två propellrar framdrifves fartget till en fart af högst 22 knop. Desss djupgående är 21 fot.

Till färgen är Hohenzollern bländande hvit med tvänne rundt kring fartyget löpande förgylda lister skurna som kabeltåg.

Ofvan egentliga däcket höja sig tvänne bryggor. På den nedre befinner sig, utom några rökhytter, en väldig matsalong spegelg(l)as och guld. På öfversta däcket som löper längs nästan hela fartyget, finnas åtskilliga mindre salonger.

Kejsaren och kejsarinnan ha sina privata våningar under däck midskepps, rymliga och ytterst elegant inredda, sängkamrar, salonger – sidenklädda – toalettrum, konversationsrum, fullkomligt slottslikt. För- och akterut bor den talrika sviten, som vid denna resa uppgår till omkring 40 personer.

Allt ombord är glänsande fint, putsadt.

Befälhafvare ombord är amiral von Sander. Besättningens fulltaliga numerär går löst på ett par hundra man.

Middagen ombord på Hohenzollern

Till denna voro inviterade landshöfding Poignant och konsul Karl Ekman. Middagen serverades i den stora matsalen på däcket, sittande taffel för 40 personer under strålande elektrisk belysning och musik af Hohenzollerns musikkår.

Kejsaren hade sin plats på bordets ena långsida med hofschefen och konsul Ekman till venster om sig. Midt emot hade kejsarinnan sin plats med landshöfding Poignant på sin venstra sida.

Matsedeln var särdeles riklig. Öfver dussinet rätter serverades, deribland frukter och desserter i växlande former. Samtalet vid taffeln var allmänt och lifligt, och kejsaren befann sig i särdeles godt humör.

Vid kejsarens kuvert hade genom hofschefen framlagts ett af konsul Ekmans framlemnadt af artisten Karl Romin utfördt program till den senare på aftonen anordnade ruinfesten.

Detta var ett litet vackert konstverk.

Öfverst syntes tyska riksvapnet i färger och guld, derifrån voro draperade svenska och tyska flaggorna och derunder kom sedan sjelfva programmet, tecknadt med s. k. artistgrotesk. Till venster var anbragt en stämningsfull liten vy i aqvarell af St. Karin. Programmet öfverlemnades af kejsaren till hans gemål, som sedan medförde detsamma vid ruinfesten.

Middagen varade ej längre än en timme, och sedan kaffe intagits vid bordet, skedde uppbrott, och kejsarparet begaf sig i land till

Ruinfesten

Denna var ursprungligen meningen att förlägga till St. Karin allena. Men på särskild framställning af kejsarinnan, som hört talas om ”die Kreuz-gänge” och ”die Nonnen” i S:t Lars beslöt sällskapet ”N. N.”, som arrangerat hela festen, att äfven sjunga i denna ruin.

Kl. strax före 1/2 10 stannade de kejserliges ekipage utanför St. Lars, till hvilken allmänheten ej hade tillgång. Vid de kejsarparets inträde, stämde sångarne upp den tyska kejsarhymnen ”Heil dir im Siegeskranz”, sjungen fyrstämmigt och uppvaktningen afhörde stående, de civila med blottadt hufvud.

Kejsaren, hvilken nu, såväl som vid middagen å Hohenzollern, var iklädd svensk amiralsuniform, steg härefter fram och tackade sångarna för den vackra hyllningen.

Omedelbart sedan kejsarinnan tagit plats sjöngs Josephssons stämningsfulla ”Requiem”, under hvars toner nunnetåget ägde rum i murgångarna, allt medan ruinen flammade i effektfull belysning.

Nu som alltid var svafvelröken från eldarne i högsta grad besvärande, och det torde vara till fullo utredt nu, att så länge man endast har bengalisk belysning att tillgå är Lars olämplig för dylika tillställningar.  Så väl åskådare som sångare och agerande hålla rent af på att storkna af de obehagliga svafveldunsterna.

Denna lilla privata ruinfest tog icke fullt femton minuter minuters tid. Kejsarparet  åkte derifrån öfver det med folk packade torget till S. Karin, der bortåt 700 personer inväntade dess ankomst. Jämte sin uppvaktning togo kejsaren och kejsarinnan plats på en för dem afsedd estrad, från hvilken  de hade god öfverblick öfver denna vår vackraste ruin.

Så började sången, som på det hela taget gick särdeles bra. Programmet upptog: Sturmbeschwörung af Dürrner, Neckens polska, Suomis sång af Pacius, Integer vitæ, Kornmodsglandsen af Lange-Müller, Stridsbön af Lindblad, Fjärran han dröjer, serenad af Josephson, Nur im Herzen af Witt och Hör oss Svea – alltså ett rikligt urval af våra allra vackraste qvartettstycken.

Himlen hade mörknat och den belysning, som den i detta hänseende så skicklige bokhandlare Vilhelm Nyberg bjöd på var ytterst effektfull. Det är omöjligt att för den, som ej varit i tillfälle att se en illumination af Karin, skildra det trolska intryck som framkallas genom det färgade skenets flammande på pelare och hvalfbågar, fönster och dunkla murpartier. Ehuru kejsarparet, likasom deras följe föröfrigt, voro ganska tystlåtna i fråga om sina intryck, syntes det nogsamt att de båda voro angenämt öfverraskade öfver hvad som bjöds, och senterade det verkligen stämningsfulla innehållet af festen i dess helhet.

Ett litet missöde inträffade med eldarne under qvällen. En hel del sådana, afsedda för illumination på stranden senare på aftonen, råkade nämligen komma i för nära beröring med en brinnande eld och kom i lågor. Det sken som ett eldhaf, det blef en öfverväldigande ljuseffekt. Naturligtvis var icke den ringaste fara för handen, men några minuters skrämsel uppstod bland de närmast stående fruntimren. Man lugnade sig dock snart.

Festen fortgick med berömvärd raskhet och på en half timme var all slut. Vid kejsarparets afresa tändes eldar öfver allt så att den åldriga ruinen stod o flammande rödt ljus.

En fest sådan som gårdagens kan ingen stad i norden bjuda på mer än Visby. Och sedt från den synpunkten, att de med ett besök sådant som det nu tilländagångna förbundna festligheterna äro i högsta grad egnade att fästa uppmärksamheten på vår gamla härliga stad, förtjenar sångsällskapet N. N., som alltid villigt går i spetsen vid dylika tillfällen, ett tacksamt erkännande.

Besökets slutscener

Det var en härlig afton i går. Sommarqvällens genomskinliga dunkel låg bredt öfver staden, vinden hade somnat så att flaggdukarne hängde orörliga utefter sina stänger. Öfverallt, på vågbrytaren, utefter strandpromenaden, myllrade det af folk.

Då kejsarparet ångade ut ur hamnen, tändes vid stranden flammande bengaliska eldar i lång rad och raketer fräste i luften.

Och ute på det lugna hafvet låg Hohenzollern från ofvan till nedan garnerad med elektriskt ljus, så att den tog sig ut som ett féslott, med ljusen speglande sig i vattnet. Det var en härlig tafla, som man icke fort såg sig trött på.

Under eftermiddagen och aftonen inkommo i vår inre hamn tvänne större torpedobåtar, smala, spetsiga tingestar med skorstenen ända fram i fören. De tillhörde kejserliga eskadern och hade afgått en från Kiel, en annan från Wilhelmshahen. Den ena hade blifvit ett par timmar försenad på färden genom något mankemang med maskinen. De intogo här ett ganska stort kolförråd.

I morgse samma strålande väder som i går. Ombord å Hohenzollern blef det tidigt lif och rörelse. Redan vid 8 tiden kunde kejsaren med kikare från land iakttagas promenerande i rask fart på öfre däcket jämte sin hofschef och en af kejsarinnans uppvaktande damer.

Afresan var bestämd till kl. 10 f. m. Hohenzollern låg med ångan uppe och några minuter efter bestämd tid gingo ankarena rasslande upp och fartyget satte kurs norrut, helsad med flaggorna från konsulatet och hamnen. Omedlbart derpå afgick avisoångaren Blitz och torpedobåtarne. En af dessa måtte dock ånyo fått fel i maskinen, ty hon syntes ett stycke härutanför signalera till Blitz, som vände åter och tog honom på släp.

En stund senare hade den kejserliga eskadern försvunnit ur sigt.

Såväl till landshöfdingen som tyske konsuln uttryckte kejsarparet vid affärden från land i går afton sin stora belåtenhet med såväl stadens sevärdheter som den alltigenom lyckade ruinfesten.

Bevis härpå får man väl anse de presenter vara, som till de några personer efterlemnade här. Så erhöll fröken Poignant af kejsarinnan en dyrbar brosch Hr Karl Romin fick genom landshöfdingen i dag på morgonen mottaga såsom ett välförtjent tack för sitt vackra program en briljanterad kråsnål med en ametist och notarien V. Åman erhöll samtidigt i egenskap af sångsällskapet ”N. N:s” anförare, ett par smakfulla manschettknappar med kejsarens initialer och kejserlig krona. Till ruinerna öfverlemnades åt tyske konsuln en summa af 200 kr.

Och härmed är kejsarbesökets runa ristad. Säkerligen har det hos de höga resenärerna qvarlemnat ett angenämt minne.

Tyska kejsarbesöket

Gotlänningen 19/7 1893

Ankomsten till Visby.

Tisdag kl. 8,00 f. m.

Kling srrrrr plingelipling.

— Hallå! Hvemder?

— Vestergarn. En ångare, som misstänkes vara ”Hohenzollern”, passerar just nu förbi tätt under land.

— Tack för underrättelsen! Är den ensam?

— Jo.

Jaså, redan vid Vestergarn. Och vi som just efter de mest djupsinniga beräkningar, med begagnande af de kända faktorerna: kejsarparets embarkering i Kiel kl. 10,7 måndag f. m. och ett, antagligen högst ett par timmars, kort besök å Bornholm, hunnit komma till den slutsatsen att ett fartyg med ”Hohenzollerns” fart, 16 knop i vanlig gång men 22 vid forceradt drag, skulle kunna vara framme i Visby allra tidigast vid middagstid.

Kling plingeling.

– Hallå. Gotlänningen.

– Ångbåtskontoret. Hälsning från kapten Wulfcrona att ”Gotland” går ”Hohenzollern” till möte kl. ½ 10 och att herrarne är välkomna ombord.

– Hälsa kaptenen och tacka för inbjudningen, som vi visst inte skall underlåta att begagna oss af.

Mycket god idé det der af kapten Wulfcrona. Seså, ännu en sista blick i avisorna som med dagens post nyss kommit oss till handa, ett eller annat nervöst klipphugg – dock inte hugg i luften – och så ned till hamnen, dit vi få följe af en massa menniskor, alla med Gotland till mål.

När vi sticka näsan fram förbi Cramérs magasin, synes just en ångare sticka fram sin ännu mera uppnästa profil bakom Högklint. Är det Hohenzollern? Ja. Nej.

Nej, det var inte ”Hohenzollern”, ty nu synes den vända och i sakta mak ånga tillbaka söderut. Det var tydligen avisoångaren ”Blitz”, som lupit i förväg för att avertera om kejsarens snara ankomst och nu vände om för att sluta sig till den öfriga eskadern. (Från Kiel hade uppgifvits, att ”Hohenzollern”, förutom af ”Blitz”, åtföljdes af 2 minbåtar.)

Nu kastade ”Gotland” landgångarna och lade ut. Med full fart ångade vi söderut, solen sken, vattnet sqvalpade och vinden fläktade, och så foro vi, inemot 150 man, qvinnor och barn medräknade, på den angenämaste färd de höga gästerna till möte.

Snart synes en ångare dyka upp öfver horizonten. Den har hvitt skrof och håller kurs på Visby. Det är ”Hohenzollern”. Liksom för att jaga alla tvifvel derom på flykten öppnar ”Blitz”, som redan hunnit till möte, en väldig kanonad, hvaraf vi blott se blixtarne och röken men slippa höra dundret, som helt säkert skulle obehagligt afficierat våra öronnerver. ”Blitz” bringar genom kejserlig salut den tyska marinens chef och öfverhufvud sin hyllning och går sedan att intaga sin plats i chefsfartygets kölvatten. Några minbåtar synas icke till.

inom kort äro äfven vi framme vid ”Hohenzollern” vända och gå på endast några hundra fots afstånd parallelt med chefsfartyget tillbaka norrpå. Härunder ha vi godt tillfälle att beskåda fartyget, att beundra det flytande palatset. Fyra hundra fot lång och med en för som likt en plog skär ned i vattnet, höjer det sig 3 våningar högt ur hafvet och för på den mellersta af sina 3 master kejserliga standaret, den fläkta örnen i gult fält. Den öfversta, sjelfva statvåningen, som sträcker sig nästan öfver hela fartygets längd och inrymmer en mängd mer eller mindre praktfullt inredda salar och rum för kejsarparets och dess följes räkning är försedd med luftiga fönster, hvarifrån ett eller annat ansigte tittar ned på den lilla ”Gotland”, som förgäfves anstränger sig att hålla jämna steg med sin stora kamrat.

Innan vi sacka längre akteröfver hinna vi dock uppfatta att ”Hohenzollern” är utrustad med 8 Hotchkisskanoner samt 2 väldiga elektriska strålkastare, att den ligger 6,5 meter (22 fot) djupt och att aktern är lika flat som förstäfven djerft framspringande.

Emellertid ha vi som sagdt sackat allt mera akterut och äro nu jämsides med avisoångaren ”Blitz”, hvars låga svartmålade skrof gör mera intryck af att fartyget är bygdt för krigets allvarliga värf. ”Blitz” förefaller i jämförelse med ”Hohenzollern” som en liten pygmé, och likväl är det visst icke något litet fartyg vi se framför oss. ”Blitz” är i sjelfva verket betydligt större än t. ex. ”Tjelvar”, såsom torde framgå af följande oss välvilligt meddelade uppgifter:

”Blitz”. Tysk minkryssare; bygd 1882; 1380 tons deplacemens; 245 fot lång; 30 fot bred; 13,6 fot djupgående; 1 st. 12 cm., 4 st. 8 cm. kanoner; 4 st. Hotchkisskanoner; 5 mintuber, 16,3 knops fart.

Efter samma modell har senaste sjöförsvarskomitén föreslagit att våra hittills endast på papperet befintliga minkryssare skola byggas, om och när man en gång kommer dertill.

Under denna lilla utvikning från ämnet

Under denna lilla utvikning från ämnet har emellertid äfven ”Blitz” hunnit lemna oss långt bakom sig. När nu icke mera är att se åt detta håll, vända vi blicken åt

den murkringgärade staden,

som badade i solljuset med ess otaliga flaggor och vimplar från alla de höga tornens tinnar, från trappstensgaflar, från flaggstänger och från masttoppar tog sig hänförande och ovillkorligen måst hafva bibringat de kejserliga gästerna intrycket att de voro hjertligt välkomna till den gamla hansestaden.

När de båda främmande fartygen uppkommit på yttre redden, saktas farten, ankringssignal går upp och ankren falla, först från ”Hohenzollern” och en stund senare från ”Blitz”. En roddbåt närmar sig ”Hohenzollern” och lägger till vid den präktiga fallrepstrappan. Det är

landshöfding Poignant och konsul Ekman,

som gå ombord, den förre för att å sin konungs vägnar hälsa kejsaren och hans gemål välkomna till svensk hamn och den senare för att i egenskap af tyska rikets konsul göra majestäten sin uppvaktning. De röna båda det hjertligaste mottagande.  Om en stund återvänder landshöfding Poignant i land med en af de många kolibribåtarna som inom några ögonblick nedhissats från däverterna och nu svärma omkring chefsfartyget klara att vid första vink gå hit eller dit.

Med landshöfdingen följer ingen mindre betydande man än

kejserliga resemarskalken,

professor Güssfeldt, som nu i 4 à 5 år städse varit kejsaren följaktig på hans resor och uppgjort programmen för dessa. De båda herrarna medföra underrättelsen, att kejsarparet ämnar landstiga kl. 3 e. m., men när konsul Ekman om en stund kommer i land, har den ursprungliga planen öfvergifvits, och kejsaren hat bestämdt, att landstigningen skall ega rum först kl.  5 e. m.

Kejsarparets landstigning.

Strax efter kl. 5 syntes den eleganta kejserliga ångbarkassen svänga in i hamnen, den lägger till vid trappan och uppför densamma träder med hurtiga steg Tysklands unga kejsare, den förste kejsare som satt sin fot å Gotlands jord, och hans unga gemål, kejsaren civilt klädd och med välbehag rökande på en cigarett, kejsarinnan strålande af hälsa och lefnadslust samt klädd i en utmärkt vacker crèmefärgad ylleklänning med yfviga puffärmar och stor krage. Båda majestäten tycktes vara vid det bästa humör och hälsade gladt på dem som i land afvaktat deras ankomst, hvaribland förutom åtskilliga af sviten märktes landshöfdingen, konsul Ekman och borgmästar Een samt en mängd unga ljusklädda damer som rikt blomsterströdde majestäternas väg och, när de satt sig upp i den väntande vagnen, tillkastade den en mängd vackra buketter.

En bukett med band i de tyska färgerna fick landshöfdingens dotter, fröken Emma Poignant äran att personligen överlämna till kejsarinnan, som hjertligt tackade derför och en stund vänligt underhöll sig med fröken Poignant.

Kejsarparet jämte de uppvaktande, bland hvilka märktes chefen ombord å ”Hohenzollern” amiral von Sunden, grefve zu Eulenberg, gift med en svensk grefvinna Sandels och sjelf talande svenska flytande, marinmålaren Saltzman m. fl. samt kejsarinnans hofdam grefvinnan Schulenburg, satte sig nu upp i de väntande vagnarne för att företaga

en promenad i vagn

I och kring staden. Färden stäldes förbi den rikt flaggprydda artillerikasernen utefter Strandpromenaden och Studentallén, ut genom Norderport och rundt kring staden utomkring ringmuren, som uppväckte kejsarens synnerliga intresse, samt efter återkomsten inom stadsmurarne direkt till S:t Nikolai ruin der lektorerna C. J. Bergman och M. Klintberg, som åtagit sig att fungera som ciceroner, voro till möte. Efter S:t Nikolaus besöktes Helge Ands ruin, domkyrkan och S:ta Karins ruin. Öfverallt uttalade såväl kejsarparet som de uppvaktande sin beundran för hvad de skådade, och kejsaren, som lär synnerligen intressera sig för arkitekturen, meddelade sjelf mången gång om sakkännedom vittnande upplysningar i härmed sammanhängande frågor.

Från ruinerna stäldes kosan tillbaka ner till hamnen, hvarifrån kejsaren med uppvaktning vid 7-tiden utreste till ”Hohenzollern” efter att hafva inbjudit landshöfding Poignant till

middag om bord.

Middagen serverades kl. 8 för 24 personer utom majestäten efter en matsedel som upptog 12 rätter och entremets samt en mängd dyrbara och fina viner. Serveringen gick raskt, så att middagen med kaffe och tillbehör var undanstökad redan kl. 9 eller några minuter derutöfver.

Kejsarparet begaf sig nu åter i land för att bevista.

ruinfesten,

hvartill konsul Ekman å sällskapet N. N:s vägnar framburit inbjudan i form af ett utaf artisten Karl Romin med känd talang textadt och komponeradt program.

Kosan stäldes först till S:t Lars ruin, der kejsarparet vid inträdandet hälsades med tyska kejsarhymnen ”Heil dir im Siegeskranz”. Kejsaren, som nu var iklädd svensk amiralsuniform, åhörde hymnen stående med handen till helsning förd till mösskärmen, samt uttalade derefter i förbindliga ordalagsitt tack till sångarne för den angenäma överraskningen. Till kejsarinnan öfverlemnades vid inträdandet i ruinen genom sånganföraren notarien Åman en förtjusande bukett, som kejsarinnan mottog med hjertligt tack.

Sedan kejsarparet, som uttryckt sin önskan att få skåda ett af de omtalade nunnetågen, som de hvitklädda nunnorna under sång och i strålande belysning af bengaliska eldar skrida fram i de mystiska gångarne, begåfvo de höga gästerna till S:ta Karin för att öfvervara den egentliga ruinfesten, hvartill allmänheten hade tillträde. Häraf hade man begagnat sig i sådan utsträckning att öfver 700 personer löst biljett för inträde i ruinen.

Det väl valda programmets många nummer följde tätt på hvarandra allt under att de bengaliska eldarna gång på gång i ständigt skiftande färger spred sin trolska glans öfver ruinen. De kejserlige och deras uppvaktning kunde knappast finna ord nog expressiva för att gifva uttryck åt sin förtjusning, och att äfven den vackra qvartettsången vann anklang, torde tydligt framgå deraf att när den bekanta ”Integer vitæ” sjöngs, så hördes kejsaren sakta för sig sjelf deltaga i sången.

Kl. 10,30 var ruinfesten slut. Vid utfärden bereddes gästerna en ny verkligen i sitt slag

storartad öfverraskning.

På gifvet tecken tändes nämligen utmed hela strandpromenaden en mängd bengaliska eldar. Verkan heraf i förening med krigsfartygens elektriska ljus och strålkastare låter sig lättare tänkas än beskrifvas. Hedern af denna öfverraskning tillkommer bokhandlare Nyberg och skeppsklarerare Ekman.

Affärden

Härifrån egde rum kl. 10 i dag på f. m. till den kejserliga eskadern hade nu slutit sig de omtalade två minibåtarne, af hvilka emellertid en strax efter afgången råkade ut för något missöde i maskinen, så att kamraten måste taga den på släp. Båtarne hade hitkommit i går på e. m. och aftonen.

Minnen.

Utom det oförgätliga minnet af det första kejsarbesöket på Gotland hafva kejsaren och kejsarinnan här lemnat efter sig åtskilliga synbara minnen till tecken af sitt välbehag: en briljanterad broche åt fröken Poignant, en d:o kråsnål åt artisten Romin samt ett par d:o armknappar åt notarien Åman, hvarjämte kejsaren till ruinerna öfverlämnat ett belopp af 200 kr.

Förening af tjenster

Gotlänningen 19/7 1893

Löjtnanten vid Gotlands infanterireg. J. P. Peterson har erhållit k. m:ts tillstånd att med sin militärtjenst förena gymnastiklärarebefattning vid rikets allmänna läroverk.

För beväringshemtning

Gotlänningen 21/7 1893

För beväringshemtning hafva ytterligare löjtnant Söderberg och fanjunk. Alyhr beordrats att inställa sig den 20 dennes i Strömstad samt löjtnant Broander och sergeant Hj. Sjögren från Uddevalla.

Såsom sjukvårdssoldat

Gotlänningen 21/7 1893

Såsom sjukvårdssoldat vid rekrytkompaniet å Visborgs slätt tjenstgör från och med i går (20/7 1893) korpralen n:r 111 Sjöström under korpral Lundholms sjukdom.

Flottan

Gotlänningen 21/7 1893

Till tjenstgöring vid flottans Karlskronastation från och med 1 okt. under ett års tid hafva kommenderats: löjtnant L. E. Arnelius i exercisskolan samt till tjenstgöring på varfvet och till genomgående af minskolans lägre kurs underlöjtnant Hägg.

Enholmens observationsplats

Gotland 24/7 1893

K. M:t har befalt, att tre rum och kök i kronans hus å Enholmen vid Slite skola, jämte behöfliga sängar med tillbehör, möbler, linne, kok-kärl m. m., tillsvidare ställas till förfogande af den observationsläkare, som detta år kan komma att dit beordras.

Norra bataljonen

Gotland 24/7 1893

Norra bataljonen med område står under schefskap av major Kruuse under den tid öfverstelöjtnant Carlstedts Karlskronakommendering pågår. Bataljonsadjutant är samtidigt vid södra bataljonen i st. f. fanjunkare Engström sergeant Stenman.

Till fast anstäld volontär

Gotland 24/7 1893

Till fast anstäld volontär under nr 102 vid infanteriregementet har öfverflyttats korpralen å gammal stat vid Hafdhems kompani sjukvårdssoldaten nr 141 Lundholm med bibehållande af korpralsgrad i regementet.

Fienden i Fårösund

Gotlands Allehanda 30/8 1893

Fienden i Fårösund! Hvad gjorde kanonbåten Svensksund här i söndags morgse? Har man frågat sig.

Svaret lemnas af nedanstående meddelanden i Norrköpings tidningar:

Den i Östersjön samlade eskadern under vice amiralen frih. F. W. von Otters befäl låg i fredags förankrad i Oxelösundsviken

Eskadern är delad i tvänne afdelningar: den röda, under befäl af kommendör Klintberg, och den blå, under kommendörkapten Lennmans befäl.

Nu antages, att en främmande makt oförmodadt förklarat Sverige krig och genast vid fredsbrottet till Fårösund öfverfört en landstigningsflotta af 36 transportångare samt satt sig i besittning af nämda plats för att använda densamma som operationsbas för landstigning någonstädes å kusten mellan Oxelösund och Valdemarsvik.

Med anledning häraf erhåller en svensk eskader (den blå) order att ombordtaga och till Gotland öfverföra för försvaret af nämda ö afsedd krigsmateriel samt att söka tillfoga transportflottan all den skada, förhållandena medgifva.

Fienden, som erhållit kunskap härom, sänder en eskader (den röda) till ifrågavarande plats med föreskrift att instänga eller förstöra den svenska eskadern.

Häraf förutsättes att af följande tre fall komma att inträffa:

1)      Den svenska eskadern lyckas att före måndagen 28 dennes kl. 6 f. m. bryta blockaden.

2)      Den svenska eskadern blir före ofvannämda tid slagen.

3)      Den svenska eskadern har icke inom förenemda tid lyckats bryta blockaden, men har ej heller inom nämda tid blifvit slagen.

Lyckas den svenska eskadern bryta blockaden, bär det af till Fårösund för fullföljande af erhållna order, och den följes då dit af den röda eskadern, som söker strid med den blå.

Eskadrarne upplösas i Karlskrona 6 September.

I Fårösund har ingen eskader synts till.

Skolflickornas basar för försvaret

Gotlands Allehanda 1/11 1893

I måndags (30/10 1893) afton var en synnerligen lyckad tillställning, som gjorde de unga anordnarinnorna all möjlig heder. Högre flickskolans hela nedre våning var fullständigt omdanad till basarlokal. Detta hade skett med tillhjelp af rikliga, smakfulla flaggdekorationer, granar och blommor.

Största delen af utrymmet upptogs af förfriskningsställena, och förfriskningar behöfdes i sanning, ty det var alldeles kolossalt varmt. Tillströmningen af besökande var för våra förhållanden rent af häpnadsväckande. Flere hundra personer besökte basaren under de få timmar den var öppen.

Serveringen i de olika buffertarna, der allt af frukt och bakverk, som kunde kittla gommen, fans att tillgå jämte kaffe och läskedrycker, sköttes af en hel skara unga tärnor i klädsamma nationaldrägter och fantasikostymer. De voro synnerligen roade af att för tillfället spela ”tjenande systrar”, och gjorde sin sak bra. Uppassningen bedrefs mycket fermt.

I ett af rummen voro några salubord anordnade, der man hade tillfälle att till billiga pris förvärfva sig ett rikt sortiment af fruntimmershandarbeten, galanterivaror och husgerådsartiklar. Kommersen gick undan. På ett par timmar voro borden rensopade, och de näpna försäljerskorna sågo helt nöjda ut. De på basarer oundgängliga lottdragningarna saknades ej heller här. En gång gälde det en tafla, målad af dr. Kahl, en annan gång en guldring med en äkta perla, som någon fosterlandsälskande qvinna afhändt sig, och till sist an af en fikonmatta förfärdigad venetiansk gondol, lastad med de läckraste frukter.

Under basarens gång fick man nöjet att höra såväl fru Helga Vickström som skolflickorna utföra flere sångnummer.

Kl. strax efter 8 var basaren slut, och nu kom det angenäma arbetet att räkna ihop dagskassan.

 —Tror fröken, att det är 200 kronor? — sporde man den ordnande lärarinnan.

 —Ja, det tror jag visst det.

Och man räknade, och si, det var öfver 500 kr. — noga taget 504 kr. 27 öre.

Stormande glädje.

Tänk hvad det skulle räcka et bra stycke på ungdomens krigsfartyg !

Åtskilliga afbränningar kunde dock ej undgås, men omkring 450 kronor ha dock blifvit det vackra resultatet af skolflickornas basar.

Till sist måste dock allt hvad dekoration heter bort, och det tog ett långt stycke in på qvällen.

Men på morgonen presterade sig skollokalen i sitt vanliga skick. Ingenting sqvallrade om hvad der försiggått på qvällen.

Vi hoppas emellertid, att de unga tillställarinnorna hade sluppit ifrån lexorna för gårdagen.

Vunnen process mot ryska örlogsministeriet

Gotlands Allehanda 15/12 1893