Tidningsklipp med anknytning til Gotlands försvar / 1921

Major Alexandersson

Gotlänningen 3/1 1921

Major Alexandersson har beordrats till en utbildningskurs för regementsofficerare m. fl. i Östersund under januari månad.

− Till en reservofficerskurs vid krigsskolan på Karlberg har under år 1921 beordrats reservofficersaspiranten B. O. Lindhe vid Gotlands infanteriregemente.

Visby−Visborgs slätt

Gotlänningen 3/1 1921

Visby−Visborgs slätt. Arméförvaltningens fortifikationsdepartement har beslutat medgiva, att den för år 1920 beviljade förhöjningen från 10 till 15 öre av biljettpriset å linjen Visby−Visborgsslätt må få tillämpas även för år 1921.

Barnfest å Visborgs slätt

Gotlands Allehanda 4/1 1921

Barnfest å Visborgs slätt var i går afton anordnad i marketenteriet. Festen, som var arrangerad av regementschefen och fru af Sandeberg, hade samlat ett hundratal småttingar jämte mammor. Den präglades av äkta julstämning och slutade med utdelning av värdefulla julklappar åt alla barnen samt julgransplundring.

Barnfest å Visborgs slätt

Gotlänningen 5/1 1921

Barnfest å Visborgs slätt var i förgår (3/1 1921) afton anordnad i marketenteriet för underofficersbarnen. Festen, som arrangerad av regementschefen och fru af Sandeberg, hade samlat ett hundratal småttingar jämte mammor.  Den präglades av äkta julstämning och slutade med utdelning av värdefulla julklappar åt alla barnen samt julgransplundring.

Till underlöjtnant

Gotlands Allehanda 5/1 1921

Till underlöjtnant vid Gotlands artillerikår har utnämts fänriken vi kåren C. T. Olsson, och till underlöjtnant vid Gotlands infanteriregementes reserv har utnämts fänriken i samma reserv L. R. Cramér.

En mina

Gotlänningen 8/1 1921

En mina har flutit i land vid Unghanse i Öja.

Major Genberg

Gotlänningen 8/1 1921

Major Genbergs kommendering till Frankrike. K. m:t har befallt, att major P. W. Genbergs, Gotlands infanteriregemente, kommendering i franska armén skall taga sin början den 1 februari 1921.

A. Christersson

Gotlänningen 22/1 1921

K. m:t har tillåtit majoren i armén, kapten i Gotlands infanteriregementes reserv A. Christersson att fortfarande kvarstå i samma reserv t. o. m. den 9 februari 1922. Samtidigt har major Edvard Reinhold Gyllencreutz erhållit tillstånd att kvarstå i Gotlands infanteriregementes reserv t. o. m. den 11 januari 1922.

Ryska invasionen på Gotland 1717

Gotlänningen 3/2 1921

Ett skelettfynd i Gammalgarn med en intressant historia.

Vid stenkörning från ett mindre stenröse på Sjausterhammar i Gammalgarn påträffades för en tid sedan ett människoskelett. Ägaren till jordområdet, lantbrukaren Oskar Lundborg vid Gartarve, anmälde sakförhållandet till landsfiskalen i distriktet. Det befanns vara skelett av en fullväxt, medelstor mansperson, liggande i riktning norr och söder och torde hava legat där omkring 200 år. Huvudskålen var typisk för den slaviska folkstammen.

Fyndet torde härröra från år 1717 då ryska flottan under general-amiral Aprixin d. 9 juli landsatte 1,000 man i Östergarn och sände skaroro att röva i närliggande socknar. Befolkningen var modfälld av de ständiga krigen, men hatet till ryssarna var starkt, så att om någon av fienderna skilde sig från truppen, hände det, att han icke mera kom tillbaka. Därom går ännu berättelser i bygderna, men om den man, vars skelett återfanns på Sjausterhammar, saknas den muntliga historiens vägledning. Ej ens Johan Norberg, Rommunds i Gammalgarn, som den 1 april detta är fyller 100 år, och ännu har många barndomsminnen och sägner klara för sig, kan påminna sig hava hört något därom.

Efter landstigningen sände ryssarna an stark utpost till Ekeskogsrum i Kräklingbo, varifrån avdelningar utskickades att plundra. Allt av metall, såsom kyrkklockor och kyrkokärl, koppar och järn i Östergarns, Gammalgarns, Kräklingbo, Anga och Norrlanda socknar medtogs. Till att spränga dörrar användes sågade fyrkantsträ, och Anga stora kyrkolås visar ännu spår av våld från detta tillfälle. Mycket bröts sönder och förstördes i gårdarna. Men elden släpptes dock inte lös; de togo med värdeföremål, allt ätbart, kreatur uppsöktes i hagarna och slaktades. Ryssarna grävde två brunnar i Kräklingbo, som ännu finnas. De kallas ryssbrunnar. Den ena ligger 3 km. från Ekeskogsrum.

En trupp besökte Gurpe gård, som plundrades. En patrullkarl sändes åt Syderbys i Anga för att se, om flera gårdar funnos i närheten. Sorlet från Gurpe hördes till Suderbys, och där väntade de samma öde. Kronohemmanet ¼ mantal Suderbys innehades då av Nils Nilsson. han var uttagen till den år 1710 av general-major Anders Sparrfelt upprättade äldre beväringen, som till en början utgjorde 3,300 man, och var en av de få, som hade gevär. Vid vägskälet en km. från gården ställde han sig avvaktande. Ryssen fick känna verkan av det svenska blyet, och hans sista vilorum blev en närliggande forngrav. Denna forngrav ligger i västra kanten av ett större gravfält. Där låg ännu till för omkring 50 år sedan ryssens huvudskalle, ”ryss-skallen”. Av hat kastade mången sten efter det grinande kraniet. Genom Nilssons mod och rådighet blev gården räddad. Sju år senare, den 4 februari, blev Nils Nilsson ägare till denna gård med kvarn och skogar för 40 daler silvermynt. Hans ättlingar äga ännu gården, och det har berättats om dem, att de av ålder varit goda skyttar.

Ryssarna sände en trupp även till Anga och Norrlanda. Folket flydde för övermakten. Då Boters och Hemmungs gårdar blivit hemsökta, sändes en spejare att se, om flera gårdar funnos på vägen mot Ang-galten. Innanför en gärdesgård hade en äldre, men tydligen både modig och ännu kraftig man från Boters gömt sig i sällskap med en minderårig gosse. Den råe ryssen stack geväret genom gärdesgården för att skjuta mannen, men saken tog en för honom oväntad vändning, i det gubben fattade gevärspipan och lyckades draga geväret till sig. Gärdesgården var hans skydd, och av den kula, som var ämnad åt honom, fingo fienden sin bane. Ryssarna togo hämnd, i det två personer från Anga fingo sätta livet till och 25 personer från olika socknar fördes till Ryssland. Även i Norrlanda fick en ryss sätta livet till. Fienderna lades ej i vigd jord utan kastades vanligen i en stenhög. Blott de nu funna resterna efter mannen från Gammalgarn torde efter två århundraden få vila i vigd jord långt från hembygden.

De bägge Angaborna, som föllo offer för ryssarnas vapen, voro en man och en kvinna. I församlingens kyrkböcker från denna tid finnes antecknat, att ”Hans Stenstu den 11 Juli 1717 blev ihjälskjuten av fienden ryssen på Anga kyrkrum och begraven den 21” samt att ”Pigan Girdru på Hemmungs mark begrovs samma dag – blev ock skjuten eller igenomskjuten av fienden ryssen”. Nästa annotation i kyrkboken lyder: ”Salig Hans Stenstu dotter Pernilla begrovs den 4 aug., ålder 5 veckor.” Det säger sig självt, under vilka förhållanden barnets moder fått mottaga underrättelsen om att maken blivit mördad, och det ligger nära till hands att även betrakta den lilla oskyldiga varelsen såsom offer för ryssarnas härjningar.

Anga liksom Kräklingbo plundrades grundligt, men förrän allt medhunnits i Norrlanda kom order om uppbrott. Amiral Gustaf Psilander samlade 1,400 man av allmogen, ty lantvärnet var redan delvis splittrat, och hotade ryssarna, som den 16 juli seglade ut från Östergarn.

K. A. Hall.

Minor vid Fårö

Gotlänningen 11/2 1921

En mina har flutit i land vid Ryssnäs udde i Fårösunds södra gatt och en annan vid Demmor på Fårö.

Minor i farvattnet

Gotlänningen 21/2 1921

I lördags (19/2 1922) afton gnistade en tysk ångare, att den utanför Stenkyrkehuk passerat en mina. I anledning därav kvarlåg ”Hansa” här till i går morse och ”Gotland” till i dag på morgonen. F. o. m.  i afton äro emellertid avgångstiderna de vanliga.

Gotlandsofficerare till övning i Norrland

Gotlänningen 25/2 1921

Till deltagande i särskild vinterutbildning i Sollefteå har från Gotlands infanteriregemente kommenderats t. f. regementschefen överstelöjtnant af Sandeberg, major Stålhandske, kaptenerna Kruuse, Runeborg, Vinblad von Walter och Boström samt löjtnanterna Kuylenstierna, Möller, Sellergren och Lindeborg. En mindre kontingent av manskap skall därjämte medfölja.

Artillerikåren

Gotlänningen 25/2 1921

K. m:thar bifallit en av chefen för Gotland artillerikår gjord hemställan om medgivande att återbesätta musiksergeantbesättningen av första klass vid kåren, som blir ledig den 10 april.

Mina

Gotlänningen 28/2 1921

En mina har i dag drivit i land vid Medebys i Othem.

Minfloden kring Gotland. Lotsverket bör övertaga minspaningen

Gotlands Allehanda 1/3 1921

Ångfartygsaktiebolaget Gotland framhåller i en till handelsdepartementet ingiven skrivelse vådan av att sådana åtgärder, som från det allmännas sida utan allt för stora kostnader skulle kunna vidtagas

mot minfaran, blir eftersatta.

Det är som bekant – skriver bolaget – skriver bolget – att minspaning genom flottans försorg vid förefallande behov företages i trakten av Landsort. Bolaget ifrågasätter, huruvida icke sådan spaning skulle vid behov även kunna med jämförelsevis enkla medel företagas även i andra av minor hotade svenska farvatten eller av svensk sjöfart frekventerade delar av Östersjön.

Sedan kustartilleriet, som dittills desarmerat minor å Gotland, flyttats fån Fårösund, fanns ingen, som kunde utföra sådant arbete. På initiativ av lotslöjtnanten Kuljander, stationerades en underofficer i Fårösund för desarmering. För spaning efter minorna blev dock ingenting gjort. Tvärtom indrogs ungefär samtidigt den belöning av 5 kr. för varje minrapport, som dittills utbetalts av kronans medel. Då erfarenheten gav vid handen, att befolkningen efter denna indragning icke rapporterade upptäckta minor, så att icke-exploderade minor vid avlandig vind åter drogs till sjöss, ställde bolaget självt till vederbörandes förfogande medel för att åter kunna ersätta minrapporterna med 5 kr. vardera.

Givet är emellertid – framhåller bolaget vidare – att minor kunna driva i land på så långt avlägsna ställen av kusten, att särskild spaning fordras för deras upptäckande. Någon sådan spaningstjänst finnes dock ej inrättad här icke ens för sådana tillfällen, då närvaron av minor konstaterats, men deras bestämda plats behöver upptäckas för därefter följande desarmering. Så rapporterades lördagen den 19 februari av en tysk ångare pr gnist till Tingstäde, att man samma e. m. från ångaren observerat en drivande mina à 57 gr. 54 min. N och 18 gr. O. med då rådande frisk NNV-vind och nordlig ström, som närmare kusten drar sig längs denna, kunde man antaga, att denna mina skulle beröra den obebyggda stranden mellan Lickershamn och Lummelunda! Så vitt kunna utrönas, har emellertid icke någon åtgärd vidtagits från något statligt organs sida i syfte att upptäcka denna mina., lika litet som till utrönande av huruvida icke flera minor följts åt, vilket ej är så ovanligt. Efter det att minan siktats, blåste vinden först några dagar åt land och därefter ifrån land, då minan antagligen åter drev till sjöss. Att några åtgärder icke vidtagits, torde bero därpå, att ingen varit därtill berättigad.

Då lotspersonal med goda farkoster finnes stationerad på ett stort antal ställen på Gotlands kuster, skulle en effektiv minspaning enligt bolagets förmenande kunna anordnas genom lotsverkets försorg. Så som det nu är ställt, kan man icke draga ull nytta av den i Fårösund stationerade ”mindödaren”, då endast sådana minor, som befolkningen tillfälligtvis påträffar, blir kända. Möjligen kan ju även andra billigare utvägar tänkas. Med hänsyn därtill, att minfaran i Östersjön utan tvivel ännu kommer att bestå i åtskilliga år samt Gotlands kuster äro synnerligen ägnade att ”uppfånga” kringdrivande minor,  voro det säkerligen i den svenska handelns och sjöfartens intresse, om statsverket organiserade en effektiv minspaning kring Gotlands kuster.

Att siktade minor får driva omkring i så centrala farvatten som de gotländska, utan att det ringaste göres till deras oskadliggörande, kan icke vara rätt, slutar bolaget sin skrivelse.   (H. B.)

Marinfaran. En vädjan från ångfartygsaktiebolaget Gotland

Gotlänningen 2/3 1921

Med hänsyn till det intresse för handeln och sjöfarten,  som minfarans bekämpande har, har ångfartygsaktiebolaget Gotland hos regeringen framhållit vådan av att sådana åtgärder, som från det allmännas sida utan alltför stora kostnader och omständigheter skulle kunna vidtagas mot minfaran, bliva eftersatta.

Bolaget säger sig ha bekant, att minspaning genom flottans försorg vid förefallande behov företages i trakten av Landsort. Bolaget ifrågasätter dock huruvida icke en sådan spaning skulle vid behov även kunna med jämförelsevis enkla medel företagas i andra av minor hotade svenska farvatten eller av svensk sjöfart frekventerade delar av Östersjön. Bolaget framhåller särskilt de icke ordnade förhållandena i en av minor så oroad del av Östersjön som de gotländska farvattnen.

Sedan kustartilleriet som dittills desarmerat minor å Gotland, flyttas från Fårösund, finnes ingen spanare för desammas desarmering icke ens för sådana tillfällen, då närvaron av minor konstaterats.

Som ett exempel härpå anför bolaget, att en tysk ångare den 19 febr. per gnist till Tingstäde rapporterade en drivande mina. Med då rådande vind kunde man antaga att denna mina, som närmade sig kusten, skulle beröra den obebyggda kusten mellan Lickershamn och Lummelunda. Såvitt bolaget kunnat utröna har emellertid icke någon åtgärd vidtagits från något statligt organs sida, i syfte att upptäcka denna sida lika litet som till utrönande av huruvida icke flera minor följts åt, vilket ej är så ovanligt. Efter att minan siktats blåste vinden först några dagar åt land och därefter ifrån land, då minan antagligen åter drev till sjöss. Att några åtgärder icke vidtagits, torde bero därpå, att ingen varit berättigad därtill.

Då lotspersonal med goda farkoster finnes stationerad på ett stort antal ställen å Gotland kuster anser bolaget, att en effektiv minspaning skulle genom lotsverkets försorg kunna anordnas. Så som det nu är ställt, kan man inte draga nytta av den i Fårösund stationerade ”Mindödaren”, då endast sådana minor, som befolkningen tillfälligtvis påträffar, blir kända. Den befintliga lotsbåtsmaterialen

användes vid lotsningar i öppen sjö samt i vissa fall för förbindelse med Gotska Sandön, vadan den bör vara duglig även för minsvepning. Möjligen kunna ju även andra billigare utvägar tänkas.

Med hänsyn till minfaran i Östersjön utan tvivel ännu kommer att bestå åtskilliga år samt Gotlands kuster äro synnerligen ägnade att uppfånga kringdrivande minor anser bolaget, att den i svenska handelns och sjöfartens intresse vore riktigt att statsverket organiserade en effektiv minsprängning kring Gotlands kuster. Att siktade minor får driva omkring i så centrala farvatten som de gotländska utan att det ringaste göres för deras oskadliggörande anser bolaget vara oriktigt.

Vid militärbefälhavarens stab

Gotlands Allehanda 2/3 1921

Vid militärbefälhavarens stab har löjtnanten vid Gotlands artillerikår N. Bergman beordrats som adjutant från och med den 14 dennes.

Övergång till annat vapenslag

Gotlands Allehanda 2/3 1921

K m:t har befallt, att underlöjtnanten vid Gotlands artillerikår N. G. B. Dybeck skall vid Dalregementet undergå provtjänstgöring till och med tiden för innevarande års regementsmöte vid infanteriet för vinnande av kompetens för transport till detta vapenslag.

Från artillerikåren

Gotlands Allehanda 2/3 1921

Till kursen för eldledare under artilleriets vinterskjutskola, som pågår till och med den 11 dennes, har beordrats kapten G. Silvén samt till deltagande i andra arméfördelningens fältövningar under tiden den 15–24 dennes kapten L. Rosengren

- Vårinryckande värnpliktiga, tilldelade artilleriet, inrycka den 16 dennes till kåren med 40 man ur sjätte arméfördelningens inskrivningsområde och med 40 man från Gotlands d:o.

- Regementsintendent V. Lindencrona åtnjuter tjänstledighet under tiden 6–20 dennes, då löjtnant M. Sederholm uppehåller regementsintendentsbefattningen.

Adolf Wilhelm Claudelin död

Gotlänningen 4/3 1921

Ett liv fyllt av bragder och äventyr.

I går avled i sitt hem i Ljugarn f. konsuln Adolf Wilhelm Claudelin nära 79 år gammal. Han var nämligen född på Ljugarn den 1 juli 1842.  Den avlidne sörjes närmast av barn och barnbarn.

Claudelins liv var fyllt av märkliga upplevelser från krig och fred. Vid unga år blev honom stugan för trång, och han följde med ett skepp och landsteg i Kapstaden för att där bli sin lyckas smed. Det tycktes till en början icke gå så lätt.

En dag – så har han själv berättat – då han som vagabond strävade omkring nere i Transvaal, fick han se en vit man och fyra negrer, sysselsatta med att förfärdiga tegel. Han frågade ledaren för arbetet om denne ville taga honom i sin tjänst. Svaret löd, att han kunde få försöka.

Allt gick bra, fast nog var det ovant i början att hugga i med dylikt arbete. Föga nytta hade nu av allt latin och all grekiska, som han som pojke suttit på Visby gymnasium och pluggat in. Så småningom steg han i graderna och fick själv leda en arbetsstyrka. Denna tillväxte och bestod slutligen av sex- à sjuhundra negrer och femtio à sextio vita. Det fanns ju också de, som avundades honom hans karriär. En italienare kastade en gång, då han var nere i en lergrav

en planka efter honom. Den träffade emellertid ej och då negrerna, som voro sin nye ledare varmt tillgivna, fingo veta därom,  satte de efter den flyende italienaren och hade sånär slagit ihjäl honom.

Så utbröt ett inbördeskrig mellan negerstammar och afrikander. Claudelin övergav tegeltillverkningen och tog värvning i afrikandernas främlingslegion. Den som alla andra främlingslegioner bestod huvudsakligast av allt avskum från alla jordens kanter, brottslingar, guldgrävare, äventyrare. C. påträffade där även en svensk.

C. blev korpral och ridande polis. Grep en gång som sådan en hästtjuv i en av skogarna. Befordrandes sedermera till fanjunkare och ingeniör vid vägbyggnadskåren. Blev åter chef för en skara negrer, denna gång blott ett femtiotal.

Så upphörde kriget och därmed denna anställning. C. var en tid anställd hos en postmästare. Handlade därefter bland negrer; bytte till sig pälsverk mot vanliga bodvaror.

Under årens lopp hade Claudelin förtjänat ej så litet penningar, för vilka han köpte ett jordbruk. Han ägnade det några år, men så en dag kom hagelstormen och förstörde allt. C. reste då till Johannesburg för att där bryta sig en ny bana.

Kort tid därefter utbröt boerkriget. Claudelind slöt sig till skandinavernas frivilliga kår å boernas sida. Var med som lägerkommendant och sjukvårdare i slaget vid Magersfontein, där av femtio utgångna skandinaver endast fem kommo tillbaka. Aderton hade stupat, de övriga voro sårade och tillfångatagna. Deltog även i slaget vid Paardeberg; fick där framtänderna utslagna av en påträngande engelsmans gevärskolv och sårades i kinden, som sedan bar ärr därefter, av en skärva från en bomb. C. föll i detta slag i engelsk fångenskap och forslades med järnväg till Kap, där alla skandinaver fördes till cellfängelset och inkastades tio à tolv i varje cell. Han fördes därifrån med de sjuka fångarna, ehuru ej själv sjuk, till ett lasarett, fick vila och stärkande föda; blev tolk på detta lasarett och hade det bra där. C. blev sedermera med de tillfrisknade kamraterna-fångarna förd till Simonstown och var där en tid av två år, då fångenskapen var till ända och frigivandets timma slog.

Claudelin hade bl. a., har han berättat, tvättat sin skjorta i saltvatten och torkat den i krutrök. ”Hade mitt sinne varit tungt och svårmodigt, skulle jag ej ha uthärdat, vad jag fått uppleva”, plägade han säga.” Men mitt goda humör har aldrig

Svikit, ej ens då jag gång på gång utblottades på allt vad jag ägde. På den tiden jag var åkare i Johannesburg och hade hundra hästar på stall var jag en rik man, men under kriget och fångenskapen blev jag åter naken.”

”Jag tänkte tillbaka på mina öden, då jag efter tjugoett års vistelse i Afrika lämnade Kap för att resa hem, lika fattig som jag kom dit, berättade C. en gång för den som skriver dessa rader. ”Jag kände det tryggare än någonsin just då. I ett ögonblick, då jag var nära att förtvivla, fästes min uppmärksamhet på en ö, som fartyget passerade förbi.

Jag frågade vad det var för en ö.

- Det är de spetälskas ö, blev svaret.

Då sade jag till mig själv

- Hur skall jag kunna förtvivla? Mot dem, som går där, är jag ju dock bra lycklig!”

Adolf Claudelin

Gotlands Allehanda 4/3 1921

F. d. konsuln Adolf Vilhelm Claudelin avled i går eftermiddag på Ljugarn i en ålder av 78 år. Den avlidne var en tid handlande i Burgsvik, men for 1879 utrikes och slog sig ned i staden Johannisburg. Här kämpade han med engelsmännen mot Basutofolket och avancerade därunder till underofficer i engelska armén. I Boerkriget deltog han som frivillig i Skandinaviska kåren med stor tapperhet och utmärkelse å boernas sida mot engelsmännen. Han återkom till Gotland 1902 och har alltsedan varit bosatt på Ljugarn. Claudelin efterlämnar minnet av en gladlynt och vänsäll person. Närmast sörjes han av en son och tvänne döttrar, av vilka en är gift med överfältveterinären Joh. Hederstedt i Stockholm.

Minfaran i de gotländska vattnen ringa?

Gotlands Allehanda 10/3 1921

Högste befälhavaren över kustflottan har nu yttrat sig över den av Ångfartygsaktiebolaget Gotland nyligen gjorda framställningen om effektivare åtgärder till bekämpande av minfaran i de gotländska farvattnen.

Enligt gjorda erfarenheter har minsvepning – framhåller amiral Wachtmeister – visat sig vara ytterst ineffektivt, även då minfrekvensen varit stor, och t. o. m. från fartyg med noggrant angivande av platsen inrapporterad minor ha endast i sällsynta undantagsfall kunnat anträffas. Men den nuvarande mycket ringa minfrekvensen är det icke att förvänta, att något som helst resultat skall kunna ernås genom en av flottan anordnad minsvepning, även om denna verkställes i stor skala och sålunda föranleder mycket betydande kostnader. Då dessutom av ångfartygsaktiebolagets skrivelse icke framgår, att sjöfarten på Gotland numera kan anses vara störd av minfaran hemställer amiralen, att någon åtgärd från flottans sidan icke måtte föranledas av den gjorda framställningen.

Med anledning av ett uttalande i densamma anser sig amiralen böra meddela, att någon minsvepning i trakten av Landsort icke genom flottans försorg varit anordnad, men att däremot några därstädes ilandflutna minor desarmerats av personal från flottan. (H. B.)

Avsked har beviljats

Gotlands Allehanda 14/3 1921

Avsked har beviljats musikfanjunkaren vid Gotlands artillerikår O. V. Löfdahl.

- Musiksergeantsbefattningen vid kåren uppehålles tillsvidare av musiksergeant Molin vid infanteriregementet.

Till svärdsmän

Gotlands Allehanda 14/3 1921

Till svärdsmän utnämndes i lördags fanjunkaren vid Gotlands infanteriregemente Emil Englund, musikfanjunkarna i regementet Anton Ohlsson och Fredrik Kuhlau samt styckjunkaren vid Gotlands artillerikår Ivar Persson.

Dödsfall

Gotlands Allehanda 15/3 1921

I sitt hem i Norrtälje avled i lördags f. d. kaptenen vid Gotlands infanteriregemente Philip Waldemar Hertzman. Han var född 1846.

Till elever vid flygspaningsskolan

Gotlands Allehanda 15/3 1921

Till elever vid flygspaningsskolan för officerare innevarande år ha beordrats underlöjtnanten i Gotlands infanteriregementes reserv O. E. Sjölander och fänriken vid Gotlands artillerikår J. V. F. Lindgren.

Gotlandsofficerare till flygspaningsskolan

Gotlänningen 16/3 1921

Vid flygspaningsskolan skola innevarande år bl. a. underlöjtnanten i Gotlands infanteriregementes reserv O. E. Sjölander och fänriken vid Gotlands artillerikår J. V. F. Lindgren vara elever.

Vakanserna vid I. 27 och A. 7

Gotlands Allehanda 17/3 1921

Samtliga regements- och kårchefer har nu till försvarsdepartementet inkommit med s. k. volontärrekryteringsbesked för den 1 febr. i år.

Vid Gotlands infanteriregemente skall enligt stat finnas 314 volontärer, men dessas antal utgör i verkligheten endast 76, vadan alltså ej mindre än 238 volontärbeställningar för närvarande äro vakanta. Motsvarande siffror för Gotlands artillerikår äro 144, 64 och 80. Detta innebär emellertid en reducering av vakansernas antal på resp. 14 och 18 i jämförelse med de den 1 nov. i fjol avgivna beskeden, vilket torde få tillskrivas den rådande arbetslösheten.  (Ptb.)

Visborgs skyttegille

Gotlands Allehanda 17/3 1921

Visborgs skyttegille höll i går sitt årsmöte på Visborgs slätt under ledning av kapten C. Schoug.

Av den föredragna årsberättelsen framgick att gillet räknar 524 medlemmar, varav 514 äro anslagsberättigade. Under året har lossats 35,896 skott.

Inkomsterna hava under året uppgått till kr. 2,687:94 och utgifterna till kr. 1,957:95. Gillets tillgångar vid årsskiftet utgöra kr.8,589:65.

Till ordförande i styrelsen efter kapten Schoug, som icke längre som k. m:ts ombud är valbar, utsågs major K. A. Alexandersson. Övriga ledamöter blevo löjtnant W. Kuylenstierna, fanjunkare Ax. Häglund, serg. K. R. Karlsson och furir Hjorter, och suppleanter serg. Norman och furir 10/1 Johansson. Revisorer blevo löjtn. Möller och fanjunkare Söderberg.

Minfloden

Gotlands Allehanda 17/3 1921

I går siktades en mina nordväst om Stenkyrkehuk och i dag har en annan sådan pjäs iakttagits sydväst därifrån.

Minan var en boj

Gotlands Allehanda 18/3 1921

Med anledning av att man de senaste dagarna observerat minor drivande utanför Stenkyrkehuk, har ångfartyget Gotland i dag avgått på en expedition utåt dessa farvatten för att om möjligt upptäcka och oskadliggöra minan eller minorna ifråga. För detta ändamål har den här stationerade marinunderofficeren för minors förstörande medföljt på turen.

Ångaren Gotland återkom från expeditionen vid ½ 2-tiden. Emellertid hade resan medfört negativt resultat, i det att ingen mina påträffades, men väl en boj med en wire i. Denna fann man en distansminut utanför Nyhamns fiskläge. Genom samtal med fiskare från Lickershamn fick man konstaterat att det var denna boj av dem tagits för att vara en mina. Ångaren har på sin expedition gått ända upp till Hallshuk, utan att någon mina observerats, varför de närmaste farvattnen norrut för närvarande kunna anses minfria.

Visby landstormsförening

Gotlänningen 21/3 1921

Visby landstormsförening hade i fredags (18/3 1921) årssammanträde på Visbybios lokal under ordförandeskap av kapten C. Schoug och under livlig tillslutning från medlemmarnas skola

Styrelse- och revisionsberättelser föredrogos och ansvarsfrihet beviljades. Medlemsantalet har under det gångna verksamhetsåret ökats från 105 till 133. Landstormens idrottsmärke i silver har under året erövrats av hrr K. Dassow, G. Falk, J. Persson och P. Olausson samt i brons av läroverksynglingarna Henning Pettersson, Gervid Löfveberg, Hilding Hansson och Per Jacobsson. En uppgjord plan för övningar innevarande år godkändes. Enligt denna skola övningarna börja redan i april.

Till ledamöter i styrelsen valdes kapten C. Schoug, agenten K. Dassow och slöjdlärare J. Persson med hrr C. Liljenfelt, G. Falk och A. Johansson som ersättare. Till revisorer utsågos kapt. E. Malmgren och tyghantverkare Pettersson. Till ombud vid förbundsmötet valdes hr. K. Dassow och till suppleant för honom G. Falk. Ombud vid centralförbundets sammanträde är ordföranden och suppleant för honom länsbokhållaren B. Ljungholm.

Mötesdeltagarna fingo därefter åse en biografföreställning med den intressanta Schackletonfilmen på programmet. Kl. 7 höll länsbokhållaren Ljungholm ett sakrikt och intresseväckande för landstormsföreningens medlemmar å Visby Börs om Svenska brigadens uppträdande i striderna vid Tammerfors. Därefter följde utdelning av under år 1920 erövrade pris varpå festligheten avslöts med gemensam kvällsmåltid.

Gnisten i reserv för kablarna till Gotland

Gotlands Allehanda 21/3 1921

Marinstabschefen har förklarat intet i princip vara att erinra mot ett av telegrafstyrelsen hos regeringen framställt förslag att Gotlands och Karlskronas radiostationer skulle biträda vid upprätthållandet av telegrafförbindelsen mellan fastlandet och Gotland vid feltillfället å samtliga kabelförbindelserna.

Visby landstormsförening

Gotlands Allehanda 21/3 1921

Visby landstormsförening hade i fredags eftermiddag sitt årssammanträde å Visby-bios lokal under kapten C. Schougs ledning. Års- och revisionsberättelser föredrogos och ansvarsfrihet beviljades. Styrelsens plan för årets övningar fastställdes.

Från infanteriregementet

Gotlands Allehanda 21/3 1921

Kapten Hj. Winblad von Walter har placerats som chef för 3:e komp., kapten T. Ytterberg för 7:e och 8:e komp. och kapten L. Runeborg som chef för trängkomp.

Från artillerikåren

Gotlands Allehanda 23/3 1921

Chefen för Gotlands artillerikår överstelöjtnant Bertil Lilliehöök använder sig av beviljad tjänstledighet under tiden från den 21 mars till den 24 april och har av k. m:t erhållit tillstånd att under denna tid vistas utom riket.

- Till deltagande i taktisk kurs för kaptener och ryttmästare har av inspektören för artilleriet beordrats kaptenen vid Gotlands artillerikår R. C. Eek.

Den gamle kaptenens testamente

Gotlands Allehanda 24/3 1921

Den i dagarna vid 75-års ålder avlidne f. kaptenen vid Gotlands infanteriregemente Filip Hertzman i Norrtälje har förordnat, att han kvarlåtenskap, belöpande sig till omkring 20,000 kr., skall överlämnas till Föreningen för tuberkulosens bekämpande.

Till musikanförare

Gotlands Allehanda 31/3 1921

Till musikanförare vid Gotlands artillerikår har antagits musiksergeanten Ernst Melin Gotlands inf.-regemente.

Inträdesprövningarna vid krigshögskolan

Gotlands Allehanda 31/3 1921

Inträdesprövningarna vid krigshögskolan ha utsatts att äga rum den 18–21 instundande april. Till ifrågavarande prövningar ha beordrats löjtnanterna N. E. Welander och I. Sellergren, Gotlands infanteriregemente, samt M. Sederholm, Gotlands artillerikår.

Krigshögskolan

Gotlänningen 1/4 1921

K. m:t har befallt att prövning för vinnande av inträde vid krigshögskolan skall äga rum den 18–21 april. Till denna prövning skola bl. a. löjtnanterna N. E. Welander och L. Sellergren vid Gotlands infanteriregemente och löjtnant M. Sederholm vid Gotlands artillerikår beordras.

Till en kulsprutekurs

Gotlänningen 1/4 1921

Till en kulsprutekurs, som anordnas vid Skaraborgs regemente under tiden20 april-30 maj, har beordrats löjtnant N. E. Welander vid Gotlands infanteriregemente.

Stabsläkaren J. O. Nordlander

Gotlänningen 1/4 1921

Stabsläkaren J. O. Nordlander skall från den 1 april till den 25 maj tjänstgöra vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Stoftet af kapt. Winblad von Walter

Gotlänningen 1/4 1921

Stoftet af kapt. Winblad von Walter kommer att i morgon föras från garnisonssjukhuset på Visborgs slätt till båten för att sedermera jordfästas i Stockholm. För den som vilja närvara sker samling vid garnisonssjukhuset kl. 2,15 eller vid båtens tilläggsplats kl. 3,15 e. m.

Extratåg från Visby, bekostat av regementet, utgår till Visborgs slätt kl. 2 e. m. Ordinarie tåg går in kl. 3 e. m.

Frågan om minspaningen

Gotlands Allehanda 1/4 1921

Lötslöjtnanten på Gotland kapten K. P. Kullander har nu till kuststyrelsen avgivit yttrande över den av ångfartygsaktiebolaget Gotland gjorda framställningen om effektivare åtgärder än hittills till sjöfartens kring Gotland säkerställande mot minfara samt över vad högste befälhavaren över kustflottan häröver anfört.

Gentemot högste befälhavarens åsikt hävdar lotslöjtnanten, såväl att minfaran fortfarande är betydlig som att sjöfarten på Gotland alltjämt är störd därav. Så länge nämligen om ock med ringa frekvens, minor i farvattnen förefinnas, borde de obestridligen utgöra en allvarlig fara för sjöfarten. Påtagliga bevis härutinnan ha ju också rätt nyligen erhållits, i det att sistlidna höst icke mindre än tre fartyg minsprängts i Östersjön, därav ett strax söder om Gotland.

Ifråga om störandet av Gotlandstrafiken är det – säger lotslöjtnanten – ett faktum, att passagerarbåtarnas natturer ännu alltjämt utbytas mot dagturer tiden närmast efter det att någon mina inrapporterats i farvattnets närhet, ty man måste taga hänsyn till den allmänna opinionen. Att ständigt hålla dagturer förbjuda emellertid ekonomiska och andra praktiska skäl. Under sådana förhållanden måste Gotlandstrafiken anses vara och för oberäknelig framtid bli allvarligt störd av minfaran och detta till stor olägenhet icke blott för ångbåtsbolagen utan även för trafikanterna, som allt som oftast vid ankomsten till båten på kvällen överraskas av meddelandet att avgången skall ske först i dagningen.

Vad beträffar spaningen efter drivande, icke inrapporterade eller rättare sagt eller efter eventuellt kringdrivande sådana, instämmer lotslöjtnanten till fullo med högste befälhavaren däri, att en dylik spaning måste anses ytterligt ineffektiv, hur den än skulle anordnas. Ty för det första skulle hela farvattnet mellan Gotland och Landsort behöva dagligen överfaras och för det andra skulle icke ens en sålunda förrättad spaning medföra fullgott resultat med mindre an att den alltid gynnades av stiltje och god sikt, enär man vid minsta rörelse i vattnet endast på mycket kort avstånd observerar en mina. Däremot visade det sig enligt lotslöjtnantens åsikt under åren 1914–1918 att ett vid Gotland förlagt örlogsfartyg i regel lyckades uppsöka och oskadliggöra inrapporterade och därvid till läget angivna minor.

Att ilanddrivna, minor som ångbåtsbolaget håller före, antingen förblivit oupptäckta eller ock upptäckta utan att inrapporteras och sedan åter drivit till sjöss vill lotslöjtnanten icke bestrida, ehuru dylikt förmodligen hör till undantagen. Att ilanddrivna minor understundom icke inrapportera utan i stället desarmeras av någon våghals bland kustbefolkningen, är däremot ett faktum. Och att en vid anslaget mot stranden exploderande mina redan är oskadliggjord och att ingen ersättning för vare sig rapporten eller telefonavgiften erhålles. Att det för bedömande av minfrekvensen och föreliggande minfara dock är nästan lika viktigt att erhålla kännedom om explosionerna som om de ilanddrivna ännu icke oskadliggjorda minorna är ju uppenbart. Emellertid torde ordnandet av obruten patrullering å stränderna för att observera ilanddrivna och exploderande minor icke lämpligen kunna ske. Däremot anser lotslöjtnanten det vara ytterst lämpligt att bevilja en icke alltför snäv tilltagen penningersättning till var och en som lämnar bevisligen riktiga förhandsrapporter.

Lotslöjtnantens skrivelse utmynnar i en hemställan, huruvida det icke vara praktiskt och framför allt psykologiskt klokt att t. v. stationera en vedettbåt eller dylikt för att uppsöka sådana minor, som rapporterats drivande i Gotland omgivande farvatten samt att en ersättning av t. ex. 10 kr. tillerkännas var och en, som först avgiver en bevisligen riktig rapport om en drivande eller ilanddriven eller exploderad mina.

Under år 1920 ha 50 stycken och under tiden 1/1–31/3 i år 12 stycken minor inrapporterats, men härtill torde få läggas ett okänt antal icke inrapporterade explosioner.   (H. B.)

I arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

Gotlands Allehanda 1/4 1921

I arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har fältläkaren J. O. Nordlander beordrats att tjänstgöra under tiden 1 april-25 maj i år

Hj. Vinblad von Walter död

Gotlands Allehanda 1/4 1921

Kaptenen vid Gotlands inf.-regemente Hjalmar Vinblad von Walter har i dag på middagen hastigt avlidit. Dödsorsaken var lungbristning på grund av lungtuberkulos.

Den avlidne var född 1874 i Stockholm och avlade där mogenhetsexamen samt blev 1897 underlöjtnant vid Gotlands inf.-regemente. Till kapten befordrades han 1913.

Kapten von Walter dog ogift och sörjes närmast av syskon samt regementskamrater.

Infanterifältövning i Östergötland

Gotlänningen 13/4 1921

Till deltagande i den infanterifältövning i Östergötland, som anbefallts genom en generalorder för någon tid sedan och som skall äga rum under nästa månad har kommenderats, bl. a. högre officerare, t. f. chefen för Gotlands infanteriregemente överstelöjtnant E. av Sandeberg.

De värnpliktiga studenternas inryckning

Gotlänningen 18/4 1921

Generalorder har nu utfärdats angående inkallelse till tjänstgöring för vapenföra och icke vapenföra studenter tillhörande årskontingent tillhörande 1921 års klass. Vapenföra studenter: Dessa inkallas, med undantag av expeditionsbiträden, den 15 juni. Expeditionsbiträdena inkallas genom personlig order. Icke vapenföra studenter: De, som tilldelats trängen i egentlig sjukvårdstjänst för utbildning till läkarbiträden, adjutanter vid sjukvårdsformationer eller sjukhusunderofficerare, inkallas den 27 juni. Den, som på grund av dagen för muntlig studentexamens avläggande icke hinner inställa sig till tjänstgöring den 15 juni beviljas erforderlig tjänstledighet utan att den i tjänstgöringsreglementet för armén angivna tjänstledigheten minskas. Ansökan härom insändes och ställes till vederbörande regementschef.

Mina

Gotlänningen 30/4 1921

En mina har ilandflutit på norra sidan av Gotska Sandön.

Fältövningar

Gotlänningen 30/4 1921

Fältövningar med personal ur Gotlands trupper under militärbefälhavarens personliga ledning skola äga rum under tiden 1-11 instundande maj i trakten av Lärbro och Tingstäde.

Till kapten

Gotlänningen 2/5 1921

Till kapten vid Gotlands infanteriregemente har utnämnts löjtnanten Nils-Erik Welander, till löjtnant underlöjtnanten Axel Törner samt till kapten på reservstat löjtnanten på reservstat hans Edgardh.

Fotbollsmatch

Gotlänningen 9/5 1921

En fotbollsmatch i går (8/5 1921) mellan Visby I. F. och I 27:s idrottsförening resulterade i 5-0 till V. I. F:s fördel. Domare var furir Hedström.

Löjtnant Lundströms jordfästning

Gotlänningen 13/5 1921

Löjtnant Lundströms jordfästning ägde rum kl. 2 i middags i kapellet å södra begravningsplatsen under militära högtidligheter. Liket fördes därefter till båten för att överföras till Stockholm och Solna kyrkogård, där gravsättningen äger rum kl. 1 i morgon e. m. (14/5 1921) Vi återkomma i morgon till ett utförligare omnämnande.

Kanonbåten Svensksund

Gotlänningen 13/5 1921

Kanonbåten Svensksund, vilken för närvarande tjänstgör som sjömätningsfartyg, har i dag inkommit i Visby hamn och torde komma att kvarligga över pingsthelgen.

En högtidlig likbegängelse

Gotlänningen 14/5 1921

Till den sista vilan vigdes i går stoftet efter avlidne löjtnanten vid Gotlands infanteriregemente Effe Lundström. Jordfästningen ägde rum kl. 2. e. m. i kapellet å södra kyrkogården och förrättades av regementspastor K. Thelander, som i ett kort tal berörde den hädangångnes vänsälla uppträdande och hans duglighet som officer samt den smärtsamma förlust, regementet lidit genom hans frånfälle. Före och efter jordfästningen spelade infanteriregementets musikkår under ledning av musikdirektör Åkerholm ps. 452. Härefter bars den rikt blomsterhöljda kistan, som var täckt med en svensk flagga och den avlidnes sabel, av 8 furirer ut till likvagnen under det en hedersvakt från regementet bildade häck. Så satte sig processionen med musikkåren, som utförde Chopins sorgmarsch, i täten i rörelse mot hamnen. Bland de i processionen deltagande

(Gotlänningen 14/5 1921) märktes infanteriregementets officers- och underofficerskårer samt artillerikårens officerare med generalmajor A. Carleson samt major Th. Stålhandske och överstelöjtnant Bertil Lilliehök i spetsen.

Då processionen anlänt till hamnen, bars kistan ombord på ång. Thjelvar, varefter regementsbefälhavaren, major Th. Stålhandske, med några enkla ord tolkade regementets såväl som kamraternas saknad och gav den bortgångne officeren ett sista tack och farväl. Efter de vackra minnesorden spelade musikkåren ”Integer vitæ”, varpå den högtidliga akten var slut.

Liket fördes i går afton till Stockholm och vidare till Solna kyrkogård, där gravsättningen ägde rum kl. 1 i dag.

Bland mängden av praktfulla kransar, som sänts till båren, märktes sådana från officers-, underofficers och furirkårerna vid I 27, officerskåren vid A. 7, militärbefälhavaren, t. f. regementschefen överstelöjtnant af Sandeberg och Visby klubb.

En sjöman

Gotlands Allehanda 19/5 1921

Det händer icke så sällan att ett fartyg, som ger sig ut på villsamma och farliga stråt, aldrig når sin bestämmelseort. Vad som blev dess öde kan man ana, men aldrig med säkerhet fastslå. Det har sopats bort, havets famn är rymlig och vid, och stormen bevarar sina hemligheter. Det är det tragiska i sjömannens kall detta, att faran alltjämt lurar på hans väg. Han måste vara beredd att våga en dust, att slå sig igenom eller gå under och försvinna.

Nyligen har enligt vad alla skäl ge vid handen ett par olyckor av detta slag inträffat med fartyg, som nyss lämnat gotländska hamnar. Den 2 april avseglade ett mindre danskt järnfartyg, Concordia från Odense, från Gotland till Malmö med last av kalksten. Resan tar under normala förhållanden åtta dagar, men nu ha nära sju veckor gått utan att fartyget hörts av. Under sådana förhållanden är inte annat att beräkna än att fartyget förolyckats och gått till botten i Östersjön eller i Öresund. De tre danska sjömän, som utgjorde fartygets besättning, ha väl fått dela sin skutas olycksöde. Var och när, det vet ingen.

Nästan samtidigt med Concordia lämnade ett annat fartyg Gotland. Det var den i Memel (1*) hemmahörande jakten Else, som den 9 april avseglade från Visby, destinerad till Danzig med last av sill. Icke heller från detta fartyg har man sedermera fått något meddelande, varför man knappast kan tvivla på att även dess saga blivit ändad på ett tragiskt sätt under vårstormarna på Östersjön. För den, som haft tillfälle att taga del av detta fartygs förutsättningar för resorna till sjöss, kommer detta meddelande säkert icke heller överraskande.

Else hade ombord en enda person, kapten M. Matschkus, på en gång sålunda redare, befälhavare och besättning. Fartyget var också i dåligt skick och man måste beundra dess besättningsmans dödsförakt för att han verkligen med ett sådant vågade sig ut till sjöss.. Det hade ursprungligen varit en fisksump, som använts för transport av levande ål, och då bogserats. Då Matschkus köpte fartyget, låg det sjunket i Memels, han hemstads, hamn och i dess botten fanns 4, 200 hål. Dessa hade tillkommit för att ge den vattencirkulation som erfordrats vid fartygets förutvarande användning. Det blev ett drygt arbete att täta fartyget med pluggar för alla dessa hål, men den unge sjömannen — Matschkus hade ännu icke nått 30-årsåldern — arbetade outtröttligt på sitt förvärvade fartyg, och en dag var det i ett sådant skick, att han vågade sig till sjöss.

Under föregående sommar seglade Matschkus med sitt fartyg mellan gotländska hamnar med de laster, som kunde stå till buds. Han lär därvid ha tjänat in vad han hade gett för sin skuta. Någon reparation på fartyget hade han dock icke råd att kosta på. Då han strax före jul kom in i Visby hamn och lade upp för vintermånaderna, var fartyget i ett miserabelt tillstånd. De dåliga seglen voro sönderslitna, där plankorna hade släppt i bogen voro de gapande hålorna fyllda med istoppade trasor o. s. v. Under vintermånaderna som Matschkus legat här, har han varit sysselsatt med att reparera, vad som nödtorftigt kunde repareras. Med fartyget, som om det varit svenskt med säkerhet kondemnerats, torde icke heller nu på våren ha varit i fullt sjövärdigt skick. Det är lätt att tänka sig huru svårt den ensamme sjömannen skulle ha haft att klara sig med sitt fartyg då vädret blivit påfrestande. Att han gett sig av på en sådan långtur som till Tyskland torde ha sin förklaring i det den 1 april inträdda förbudet för tyska fartyg att driva svensk kustfart.

Det är tydligt att det måste hava varit en något originell person som på detta sätt kunde ensam ligga och segla med sitt gamla murkna fartyg. Han torde kanske ha haft svårt att få någon att mönstra på sin skuta, såsom denna var. Men å andra sidan tyckte han tydligen, att han kunde klara sig själv. Stor och stark var han och krafter behövdes det väl också att klara sig med segel och skuta i stormbyarna. Och ingen avlösning hade han att vänta sig på utkik eller till rors. Själv fann han det icke oöverkomligt att för detta ändamål vaka ett par tre nätter å rad under resorna. Länge varade ju vanligen icke hans turer. Men han lär dock också ha yttrat något om planer på att med sin skuta fara över Atlanten. Hans sjömanshåg kände tydligen ingen fruktan för svårigheter. Föraktet för faran hade han kanske tillägnat sig under krigsåren, då han hade sin tjänstgöring på de tyska undervattensbåtarna.

Den som såg honom dagen i ända ligga vid sin kära skuta ute vid vågbrytaren och lappa och reparera på densamma, frestades att i den inbundne enstöringen se en vikinga- eller sjörövaretyp. Men för dem, med vilka han hade tillfälle att komma närmare i beröring visade han sig icke blott vara den djärve och dådlystne sjömannen — tidningarna i hemstaden Memel lära för övrigt ha mycket sysselsatt sig med hans seglingsbragder — utan även som en för sitt yrke ovanligt beläst och intellektuellt högt stående person. Med kärleken till havet delades hans intresse av en förkärlek för det filosofiska, och han visade sig vara bevandrad både hos Nietzsche och Kant. Kanske var denna hans dragning å filosoferandet som gjorde att han ville söka ensamheten därute på det oroliga men ändå föränderliga havet.

Så ensam som den originelle sjömannen seglat ute på villande hav eller rört sig bland människor, så ensam har han nu också funnit sin död någonstädes därute. Han fick en sjömans död och en sjömans grav i Östersjöns vågor, som i barndomen sköljt hans fosterstads strand och väckt inom honom kärleken till havet.

Arne

Sjökapten Martin Matchkus

Gotlands Allehanda 28/5 1921

Som den ärade allmänheten redan funnit genom tidningspressen, tas det alldeles för givet att den tyske kapten Matchkus med sitt lilla fartyg funnit sin grav i Östersjöns vågor och som tidningen nämnde kanske det ej alls för en del kom så överraskande.

År 1914 strax före kriget tjänstgjorde han som förste styrman på tyska ångf. Bismarck, varunder jag första gången gjorde hans bekantskap. Han skulle samma år ha gjort sin värnplikt, då han med ens blev kallad med in i kriget.

Under den tid kriget räckte tjänstgjorde på åtta olika u-båtar. Hans annars så livliga uppträdande har under alla de strapatser, han under kriget genomgått, till det yttra förändrats, så att han blev som det tycktes en riktigt inbunden man.
Om kriget talade han aldrig självmant. Han hade dock berättat huru han flera gånger varit nära döden, förutom att nästan alla de u-båtar han tidigare tjänat på förolyckats. En gång vid Helgoland när u-båtarna togo minor ombord släppte kranen en mina med den påföljd att u-båten med sin besättning flög i luften. ”Min båt” sade han ”var närmast i tur att få sina ombord, hade det varit ett par minuter senare, hade det varit vi som försvunnit för alltid.”

Efter långa mellanrum kunde jag någon gång få ett brev från honom. En gång skrev han: ”Om jag skulle överleva kriget kommer jag och hälsar på dig, och de vänner jag har på Gotland.” Så slöt kriget, och en vacker dag i juli 1919 inkom till Katthammarsvik en liten kutter och vår käcke sjöman stiger iland. Han berättar hur han kämpat mot storm i tre dygn och därom bar hans båt bäst vittne.

Efter någon vistelse hos sina bekanta fortsatte han sin segling, sedan han blivit försedd med litet reskost. Så besökte han Fårösund, Visby, Stockholm, Dalarö samt en del ställen och platser ända ned till Karlskrona, varefter han seglade hem till Memel.

Förliden sommar seglade han som nämnts med ved från Ahr till Visby samt på en del platser på fastlandet. Något före jul kom han till Katthammarsvik ensam seglandes, varvid han råkade få landkänning under ankring.

Det bekom honom ej att hoppa fullt påklädd i sjön och uppnå stranden för att förskaffa sig hjälp med att få skutan flott igen.

Sedan han stannat hos vänner på Katthammarsvik över julen avseglade han 3:dje dag jul till Ahr. Han tänkte nämligen att segla ved till Visby igen, men på grund av att vedpriserna föllo kunde ej någon frakt erhållas. Nu hade han ej annat att göra än att avsegla till Visby för att avbida tiden. Under snöstorm inkom han också till Visby hamn mitt i en natt.

Det låter nästan otroligt att en person i tre månader i en stad kan leva utan ett öre. De 150 mark han hade med sig räckte ej ens till omkostnaderna hos tullen på Katthammarsvik, utan han blev skyldig.

I mina brev till honom frågade jag hur han kunde klara sig, och han omtalade att han träffat kärleksfulla människor, vilka varit så goda mot honom. Jag kan aldrig nog tacka dem, skrev han, må Gud belöna dem! Hur kunde jag annars klara mig utan mat utan pengar.

På fråga om det ej var svårt att klara sig ensam på sjön fick man alltid det svar, att det går nog. Jag blundar med ena ögat och vakar med det andra, så tar jag en brödbit och en mugg vatten och så lever jag.

Under hans första år till sjöss har han besökt flera världsdelar, rundat Kap Horn i storm, blivit överseglad i Nordsjön, där han höll på att drunkna, avmönstrade tyska ångf. Veritas resan före dess undergång med man och allt, men fann till sist den graf som ödet bestämt åt honom.
Han var utrustad med en särskild god fattningsförmåga. Han kunde förutom sitt modersmål tala svenska, danska, norska, engelska, spanska något franska och ryska, samt någon böhmisk dialekt.

På fråga hur han kunnat lära sig allt, sade ha: Jag studerar allt, jag läser allt, allt intresserar mig.

Han sörjes närmast av moder och 2 systrar. Hans fader har liksom han drunknat under fiske.

En vän.

En fotbollsmatch och mina ilandfluten

Gotlänningen 4/6 1921

En fotbollsmatch utkämpas på artillerikårens idrottsplats här kl. ½ 6 i e. m. mellan V. I. F. och ett lag matroser från kanonbåten Svensksund.

Semifinalen om mästerskapet i fotboll skall utkämpas annandag pingst mellan artillerikårens idrottsförening och I. F. Gute på artillerikårens idrottsplats. Matchen börjar kl. 6 e. m.

En mina har i går flutit i land vid Rumsbods fiskläge i Hamra.

En högtidlig sorgeakt

Gotlänningen 4/6 1921

En högtidlig sorgeakt har i dag ägt rum vid garnisonssjukhuset å Visborgs slätt, då stoftet efter avlidne volontären vid Gotlands artillerikår K. G. H. Fagerström under militära hedersbetygelser fördes till den avlidnes hemsocken, Träkumla, för att där jordas. Vid sjukhuset utförde artillerikårens musikkår Chopins sorgmarsch, varefter ps. 452 sjöngs.

Då processionen härefter satte sig igång, utfördes åter Chopins sorgmarsch. I processionen deltogo bl. a. en hedersvakt under befäl av den avlidnes batterichef, kapten Silvén, samt ett antal underofficerare.