Bernt "Bison" Nilsson

En gotländsk krigsreporter

Bernt föddes den 1 maj 1939 i Visby. Han arbetade under många år som journalist och utrikeskorrespondent hos bl a Expressen, Aftonbladet och SVT. De sista arbetade han vid Östnytt. Han har rapporterat från tre krigszoner under sina år som journalist: Vietnam-, Jordanien och Biafrakriget.

Bernt berättar själv: Vid ett tillfälle var det nära att han själv inte kom hem levande.
–Jag höll själv på att stryka med. Jag stod cirka 10-15 meter från en granat som slog ned och dödade en amerikan. Explosionen gav mig en skada på båda öronen men det förstod jag först flera år senare när jag var utrikeskorrespondent i London. Jag trodde att jag var så jäkla dålig på engelska men det var för att jag inte hörde. Jag fick dessutom granatsplitter i magen som fortfarande finns kvar, jag brukar skylla på det när jag springer fel vid orienteringen, säger Bison och ler snett.
Någon krishantering var det inte frågan om då och under många år kunde de svåra minnesbilderna väcka honom med ett skrik på nätterna. Det finns fortfarande stunder då han inte klarar av att med ord berätta om vad han upplevt. I dag är inte en sådan dag.
–På ett barnhem i Vietnam var det en ung flicka som jag tyckte sjöng så märkligt. Det visade sig att hon hade fått tungan avskuren.

Nedan några artiklar som han skrev under sin tid vid Aftonbladet. Han rapporterade där bl a från kriget i Vietnam och speciellt från de blodiga striderna vid Khe Sanh.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

USA är på väg att förlora ett krig man aldrig kunnat vinna

(Aftonbladet 13/2 1968)

Aftonbladets medarbetare Bernt Nilsson rapporterar i dag från Fjärran Östern om den desperation och likgiltighet som råder bland människorna inför slaget vid Khe Sanh. Ingen tror på ”seger” längre.

BANGKOK (AB) – USA är på väg att förlora ett krig man aldrig haft möjligheten att vinna.

Bredvid mig i baren sitter en amerikansk major. Han har högra handen i band och plåster över högra ögonbrynet.
− Nej, jag blev inte skadad i någon strid, säger han. Jag föll utför en trappa på ett hotell och bröt armen.

Han har varit två år i Vietnam. Han har varit med om många strider men alltid klarat sig. Fallet i trappan inträffade i Saigon några dar innan striderna bröt ut där.

Han berättar om de instängda soldaterna i Khe Sanh. Han berättar om hemlängan, om sömnlösa nätter, om kamrater som tagit livet av sig för att undkomma rädslan för att dö i strid, om ett spöke som heter FNL. – FNL-soldaterna är inte nog sofistikerade för att vara rädda för att dö, säger amerikanen. Därför är de omöjliga att besegra i längden. Vi slår dem gång på gång med våra bättre vapen men det hjälper inte. Det som är att försöka utrota mygg med slangbåge.

Kapitulation

− Jag tror aldrig att USA kommer att förlora det här förbannade kriget på så sätt att vi tvingas kapitulera.  – Nej, vi kommer bara att till slut vara så trötta på detta krig att vi helt enkelt drar oss tillbaka av ren psykisk utmattning. Vi kan jämföra med striden med myggen igen. När vi dödat tillräckligt många går vi inomhus och sprutar myggolja på oss och säger för oss själva att vi besegrat myggen. Det kommer att bli samma sak med USA och Vietnam.
− Vad händer om Khe Sanh faller?
Någon avgörande strid i stil med den vid Dien Bien Phu då fransmännen föll blir det kanske inte.  – Johnson skulle bara öka USA:s insatser och slå tillbaka hårdare än någonsin, säger majoren. En förlust i Vietnam skulle betyda förlust för Johnson i presidentvalet i år.
− Det lyckligaste för Nordvietnams befolkning och världsfreden vore att det aldrig bleve något blodbad vid Khe Sanh. En totalförlust vid Khe Sanh skulle kanske tvinga Johnson att sätta in kärnvapen för att, ”rädda ansiktet”.

Det är vad som händer uppe i Khe Sanh som är intressant. Vi hör på radio och läser i tidningarna om Khe Sanh. På barerna diskuterar man Khe Sanh.

Ljussken

Uppe på militärsjukhuset i Saigon ligger 22-årige Bud Thomas skadad. Han fick sitt vänstra ben svårt sargat av en FNL-granat i Khe Sanh. Han kommer aldrig mer att kunna gå utan att halta.
− Jag vet inte riktigt vad som hände, säger han. Jag såg bara ett väldigt ljussken – jag vet inte om jag någonsin hörde någon smäll. Sedan blev allt svart.
− Tror du att ni har någon möjlighet att klara er vid Khe Sanh?
− Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag är glad att jag kommit därifrån levande.

Nej, USA vinner inte det här kriget – att döma av uttalanden från FNL och Nordvietnam och nu även från amerikanska soldater som varit med. Den här bilden från en FNL-postering i en gerillaockuperad stad har sänts ut av Nordvietnams nyhetsbyrå med den triumferande texten: Sydvietnams revolutionära väpnade styrkor tar en fast kontroll över städerna och bestraffar fienden med stränghet.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Aftonbladets Bernt Nilsson från Saigon:

Massbegravningarnas dag – och sen kom bombplanen tillbaka

Av BERNT NILSSON

(Aftonbladet 14/2 1968)

SAIGON (AB) Det var massbegravningarnas dag i Saigon. De hundratals lik som legat och ruttnat på gatorna skulle i jord med släckt kalk över. 600 döda lades i en grav, 200 i en annan, en tredje fylldes med 250 kroppar.
Under tiden dånade B 52:orna fram över södra och norra förorterna och släppte nya dödsbringande laster mot FNL-fästen. Vi undrar hur många civila som hunnit sätta sig i säkerhet.

Amerikanska militärer vet inte heller: det är mycket de svävar i ovisshet om. I går var pressen ganska talrikt samlad till presskonferenserna. Amerikanerna skulle visa upp liket av den stupade FNL-generalen Tran Do.

Det fanns inget lik

Men något lik fanns där inte. Amerikanerna urskuldar sig och säger att det tyvärr inte var möjligt att visa kvarlevorna av generalen, men däremot har man foton på honom. Sydvietnamesiska regeringens generaler svär på att man noterat en framgång och stoppat en toppfigur i gerillan. ”Det var nog han som planerade hela nyårsoperationen.” 1)

Vid mörkrets inbrott började striderna, man hör kanonmullret och ser spårljusen från de amerikanska helikoptrarna.

Det uppges vara den lugnaste kvällen hittills i Saigon, men de amerikanska insatserna är fortfarande lika stora. Alla permissioner är indragna, och så fort det smäller i någon del av Saigon rycker amerikanerna ut med stora styrkor.

Då finns det ingen

Och det är denna typ av krigsföring från FNL som amerikanerna har svårt att klara av. Skjuter en FNL-are en k-pistsalva någonstans i stan så rycker det ut ett hundratal USA-soldater för att slå tillbaka.

Men när de kommer fram finns det ingen FNL-are kvar.

FNL kan med en relativt liten styrka låsa mycket stora USA-styrkor i Saigon.

I det mest utsatta delarna av kineskvarteren i Cholon går befolkningen omkring i ruinerna och försöker bygga upp sina sönderskjutna hem. Man gör det med en tålmodighet som nästan är skrämmande. De måste veta att nästa attack kan komma i morgon.

Sök mina föräldrar

Några timmar innan utegångsförbudet trädde i kraft kl. 19 i går kväll (13/2 1968) åkte jag ut från staden till en adress som en kvinna rafsade ner åt mig på Sydvietnams ambassad i Bangkok.
− Sök upp mina föräldrar och syskon när ni kommer till Saigon, bad hon. Jag har inte hört någonting från dem, vet inte om de lever.

Vi åkte genom lummiga vackra stadsdelar som skulle ha varit idylliska om det inte varit för all taggtråd, alla sandsäcksförstärkta posteringar och amerikanska militärtransporter.
Men barnen lekte på gatorna, och i en park satt en amerikansk soldat och kysste sin flicka.

När vi närmade oss adressen var flera hus totalt sönderskjutna. ”Vårt” hus oskadat, dörren låst.

En kvinna som går förbi säger:
− Jo, familjen bodde här men de flydde under striderna. Många här gjorde det, fast vi slapp lindrigt undan.

Ett tiotal dödade i detta kvarter, däribland fyra barn.

Kanske kommer familjen tillbaka någon gång. Vi kan bara lämna vår hälsning till grannarna. Vi åker tillbaka och tänker på att de kanske också ligger bland de tusen i massgravarna.

General Tran Do, som påstås ha stupat vid strider i Saigon för tre dagar sedan, (11/2 1968) var en av FNL:s toppmän inte bara militärt utan också politiskt. Saigon-polisen har släppt ut dessa båda bilder av Tran Do: den till vänster ett krigsbyte som togs i krigszon C för ett år sedan, och högra bilden av liket man fann i Saigons sjunde distrikt. Tran Do sägs ha suttit i spetsen för det politiska organisationsarbetet inom FNL:s centralkommitté. Dessutom var han biträdande befälhavare för samtliga nordvietnamesiska och FNL-styrkor i Saigon. Och kanske mannen som organiserade ”nyårsoffensiven”. Sydvietnameserna säger sig vara hundraprocentigt övertygande om att mannen är Tran Do men vägrar att visa upp liket. Och amerikanerna vet inte riktigt vad de ska tro.

1) Têt-offensiven

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Aftonbladets Bernt Nilsson hos de instängda i Khe Sanh

(Aftonbladet 17/2 1968)

Detta är den första svenska ögonvittnesrapporten från Khe Sanh. Aftonbladets Berndt Nilsson (bilden) landade där i ett kulregn i går (16/2 1968) eftermiddag. Han följde med ett amerikanskt ammunitionsplan från Da Nang. Under landningen beslöts de med kulsprutor och artilleri från bergen.
− Detta måste vara nästgårds till helvetet skriver han i sin första rapport.

VI KÄNNER ALLA DÖDSSKRÄCKEN

KHE SANH (AB)

Vi ligger bara och väntar på det stora anfallet. De amerikanska soldaterna gräver som besatta i marken för att kunna få något skydd när anfallet sätter igång.
− Jag har aldrig förr upplevt en mera vidrig, avskyvärd och motbjudande plats. Ett rött stoft virvlar hela tiden omkring. Efter några hundra meters språngmarsch från flygplatsen har detta stoft trängt in över allt. Kläderna, huden – ja, allt – är snart alldeles rött.
− Den språngmarsch jag var tvungen att göra från flygplatsen till en bunker var mitt livs längsta. Jag hörde kulsprutornas smatter bakom mig och cirka 75 meter till höger om mig slog en granat ned.
− Jag kastade mig handlöst över skyddsvallen och hamnade raklång på golvet i bunkern.
− Bra sprunget, hörde jag någon säga på engelska. Mannen sträckte fram en lortig näve:

− Major Len Morris. Glad to meet You.

Sönderskjutna

− Eldgivningen är i full gång hela tiden. Jag har ännu inte hunnit lära mig skilja på ljudet av olika slags vapen. Man kan inte missta sig på kulsprutesmattret. Det grövre artilleriet får marken att skaka.
− Åtskilliga av byggnaderna – små låga träskjul – är totalt sönderskjutna. Sjukhustälten är fullbelagda av sårade.
Just nu sitter jag nere i ett vidrigt skyttevärn. Detta ska bli mitt hem en tid. En amerikansk soldat ler ett roat, vemodigt leende och säger:
− Kommer du verkligen hit upp helt frivilligt? Det är ju inte klokt.

Just nu slog en granat ned i närheten. En liten bit av jordväggen i skyttevärnet rasar in. Skrivmaskinen faller i golvet och går sönder. De övriga i skyttevärnet skrattar:
− Du vänjer dig. Det hör till rutinen.

Planet som vi kom med ska snart återvända till militärbasen Ða Nẵng. På avstånd ser jag att man lastar något. Jag undrar om det är tomhylsor
− Nej, det är döda soldater, säger någon.
− Hur många amerikanska soldater har dött här uppe?
− Vet inte, säger en major.

Bara vänta

Från Khe Sanh får man inga uppgifter om antalet döda.
Varje minut är en ständig väntan på den stora attacken. En överste jag talade med i Da Nang sa så här:
− Viet Cong kan anfalla i natt, i morgon, nästa vecka. Vi vet att anfallet kommer och vi tror att det kommer ganska snart, för nu håller vädret bland bergen att bli bättre och det gynnar oss.
− Varför är ni så säker på att anfallet verkligen kommer, frågade jag.
− Jo, därför att hela världen går och väntar på det stora anfallet vid Khe Sanh. Därför kommer de att anfalla. Inte så mycket för att erövra basen som för att vinna en propagandaseger. Vi kan bara vänta.

 
Berndt Nilsson har skickat sin rapport med en engelsk kollega som återvände till Saigon.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Aftonbladets Bernt Nilsson kom i morse till Saigon efter fyra fasansfulla dagar i den belägrade djungelfästningen Khe Sanh. Han är själv sårad av granatsplitter. Här är hans dramatiska rapport:

SOLDATERNA DOG RUNT OMKRING MIG

− Det har varit hårda strider och ohyggliga upplevelser som jag aldrig glömmer, rapporterar Aftonbladets Bernt Nilsson i dag från ett militärsjukhus i Saigon. Han vårdas där för en splitterskada han ådrog sig när han tog sig ut från den inneslutna marinsoldatbasen Khe Sanh tillsammans med en flygtransport av amerikanska sårade.

Av BERNT NILSSON

SAIGON (AB)

Jag kom till Saigon i morse efter fyra fasansfulla dygn i det inringade Khe Sanh

Jag är lätt skadad och lever vidare med ett granatsplitter i mig.

Jag kommer alltid att leva vidare med minnesbilder av detta vidriga meningslösa dödande i mig. Har man varit där, har man märken för livet.

Kanske var det dumdristigt att ge sig in i det. Man sa så till mig. När man ligger där i den fuktiga, kalla skyddsgropen och bara väntar förmår man inte tänka efterkloka tankar. Man tänker bara på att överleva. Sekund för sekund. Timme för timme. Artillerielden blir efter några dygn ett buller lika uppseendeväckande som trafikbruset hemma.

Soldaterna väntar

De väntar. När kommer anfallet? Det slutliga? Dygnet runt ackompanjeras deras väntan av granaterna från ”dom andra”.

Vilka? Man kallar den ”viet cong”. Man kallar dem kommunister. Man benämner fiender.

Liv eller död

Här och nu gäller det, du eller jag, liv eller död.

De amerikanska soldaterna som jag levt ihop med några dygn – unga pojkar med mödrar och fästmör och några som väntar och några som längtar – tänker inte framåt. De är här för att överleva

Politiker utfärdar tuffa deklarationer.

Politiker talar på sitt folks vägnar.

Jag hör från hemmaredaktionen, att Nordvietnams ambassadör är i Stockholm och att det håll opinionsmöten.

Bra. Gör allt för att få slut på detta helvete. USA har ingenting här att göra. Det är USA som befinner sig här – mina nyvunna vänner i Khe Sanh – vill ingenting hellre än att lämna detta land.

Tro för den skull inte att de vägrar slåss, tro inte att den enskilde soldaten är beredd att ge upp sitt påtvingade jobb. Han är inringad. Han vet det. Han känner det.
Gång på gång möter jag det: Låt oss komma ut och slåss. Låt oss slippa vänta längre.
Om Giap – Nordvietnams ÖB – vinner detta slag, vinner han det på uthållig väntan – på vad? Varje USA-soldat vet, att motståndaren är numerärt överlägsen.

De börjar alltså bli desperata. Man upplever det dagligen. Många knäcks psykiskt. Alla i Khe Sanh är skadade – på något sätt.

Khe Sanh är ett sargat fäste. Soldaterna lever som råttor. De äter nödproviant. Vattnet är starkt klorerat. Det är närapå omöjligt att få i väg skadade och dödade.

Efter fyra dygn lyckades jag komma med en evakueringstransport.

Jag blödde

När jag låg i min grop för att springa fram till evakueringsplanet kom en raket från de nordvietnamesiska ställningarna. Den slog ner bara 50 meter från mig.

Jag reste mig för att fotografera det som hände. Det var då jag fick splitter i mig. Jag kände en häftig smärta och jag blödde.

Jag kom till militärsjukhuset i Saigon tillsammans med de sårade amerikanerna. De kom från helvetet mitt i djungeln – de har varit utsatta för artillerield i veckor – natt och dag. Många var allvarligt sårade. Jag hade kommit lindrigt undan.
− Jag träffade en annan svensk där uppe. Han var soldat i amerikanska armén och hade ställt upp som frivillig i Vietnam. Hur någon frivilligt kan ge sig till detta helvete är ofattbart.

En dag under våt middag i en bunker slog en granat ned bara tio meter från oss. Flera soldater kring mej dödades och sårades. Jag fick rycka in som bårbärare och springa med döda och sårade marinsoldater till ett sjukvårdstält. Här gällde ingenting annat än att söka hjälpa skadade medmänniskor.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Gotländsk journalist sårades i Vietnam

Gotlänning 22/2 1968

Redaktör Bernt Nilsson i Aftonbladet – signaturen Bison i Gotlänningen tidigare – är den förste icke amerikanske journalist som varit i den amerikanska basen Khe Sanh i norra delen av Sydvietnam. Han rapporterar i ett telegram till sin tidning från de mycket hårda striderna vid flygbasen där han själv blivit lätt sårad av granatsplitter.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hur ska vi kunna härda ut tretton månader i detta helvete?

(Aftonbladet 23/2 1968)

De amerikanska soldaterna är förtvivlade i det omringade Khe Sanh. En av dem säger till Bernt Nilsson: − Blir Johnson omvald till president flyr jag till Sverige.

Av BERNT NILSSON

KHE SANH (AB) Robert Walker från Vista i Kalifornien är 20 år. Han har legat här i Khe Sanh i två veckor.

I sammanlagt tretton månader ska han stanna här.

Han är gift och har en pojke, Dan, på två år. I maj blir han pappa igen.
− Jag hoppas det blir en flicka. Hon ska heta June.

Robert Walker vet ingenting om detta krig. Han försökte aldrig sätta sig in i problemet medan han ännu var hemma. Han tyckte att Vietnam inte angick honom.
− Jag vet inte riktigt varför vi amerikaner är här och krigar. Man har sagt mig att vi gör detta för att hålla kommunisterna härifrån. Jag vill hem till min familj.

Han sitter och fantiserar för mig om sin framtid med familjen hemma i USA.
Han talar oavbrutet minst en timme.

Själv tänker han plugga till ingenjör. Barnen ska få gå i fina skolor. Hustrun ska få köpa vackra kläder och ordna trevliga partyn.
− Hur ska man kunna härda ut tretton månader i detta vidriga helvete?

Amerikansk poker

Walker och jag delar skyttevärn. Det enda ljuset vi har kommer från en burk med någon vätska i den som brinner. Vi spelar en slags poker.
Vi använder kulsprutepatroner i stället för pengar.

Efter några timmar har jag förlorat nästan ett helt magasin.

Från skyttevärnet bredvid hör man musik från en amerikansk radiostation.

Vid ett tillfälle säger den amerikanske hallåmannen:

Och som en hälsning till de tappra amerikanska gossarna borta i Vietnam, spelar vi nu…
− Bla, säger Walker och räcker ut tungan.

Dagens post har kommit. Walker tror att han har ett brev. Men det finns inget. Han kastar spelkorten på golvet och hoppar upp ur värnet. Han blir borta nästan en timme.

Men de flesta tycks annars ha fått ett eller flera brev.

Några har till och med fått intalade band från sina anhöriga.

Många soldater har transistorbandspelare med sig och kan spela upp banden.

Jag hör en hustru berätta för sin man att minsta barnet, en flicka, ramlat mot diskbänken och slagit upp ett sår i pannan som måste sys.

Walker kommer tillbaka, men går omedelbart och lägger sig.
Jag försöker också somna, men skottvästen skaver och det amerikanska artilleriet skjuter rakt över oss.

Jag går upp och äter en burk biffstek och potatis. Till efterrätt blandad frukt. Till detta dricker jag ljummet, starkt klorerat vatten.

Skyttevärn

Jim Eagle är neger (1) 22 år. Han studerar vid ett universitet i New York för att så småningom bli elektroingenjör.

Nu sitter han i ett skyttevärn i Khe Sanh och väntar.

Väntar på vad?
− Väntar på att det ska hända som måste hända. Anfallet. Vi vill slåss. Det är därför som vi är här. Nu sitter vi här och låter oss bli ihjälskjutna till ingen nytta.
− Menar du att ni skulle anfalla?
− Ja, jag tror vi skulle klara det. Vi har ju hjälp av vårt flyg. Vi måste i alla fall försöka göra någonting. Annars blir vi dödade varenda en här i våra hål som vi själva grävt. Jag har redan förlorat hälften av mina kamrater här. I går dödades min bästa kompis.

Sverige

− Tror du USA kan göra någon nytta här i Vietnam?
− Nej, Johson har gjort det här kriget till en personlig PR-sak. Han vill bara demonstrera sin egen makt. Blir Johnson omvald till president flyttar jag till Europa. Varför inte till Sverige?
− Vad anser du om alla de som deserterat från USA:s armé?
− På ett sätt tycker jag det är fel. De är ju amerikanska medborgare och de gör ju inte situationen bättre för oss som stannar kvar. Men samtidigt förstår jag dem. Dom flesta har väl någon gång tänkt på att sticka från det här helvetet. Men vart flyr man om ligger i Khe Sanh? Upp till nordvietnameserna i bergen? Nej. Här nere i våra skyttegravar finns det i alla fall ett litet hopp att överleva.

Jim Eagle ska göra sammanlagt 18 månader vid Khe Sanh.

Hälften har han redan klarat av. Snart ska han få åka på 30 dagars ledighet. Under tiden ska han gifta sig och åka på smekmånad till Hawaii.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stockholmspojke slåss för USA i Vietnam

Här står han vid skyttevärnet i Khe Sanh.

Jag slåss av äventyrslystnad, säger han till Aftonbladets utsände.

(Aftonbladet 27/2 1968)

Av BERNT NILSSON

KHE SANH i Vietnam (AB) Per-Olof Ödman, 24, Stockholm, är legoknekt i den amerikanska marinkåren i Vietnam.
Han förläggningsort just nu: Khe Sanh, det koncentrerade helvetet, där granaterna regnar ner dag och natt.
Ödman till Aftonbladet:
− Jag är här av äventyrslystnad.

”The Swede” hans smeknamn här i basen, krigar för 1:a bataljonen, 26:e regementet, 3:e marindivisionen i USA:s Vietnam-armé.

Hans bakgrund: studier vid Norra latin i Stockholm utan studentexamen, värnplikt med goda betyg vid Ing 1, och med föräldrarna kvar i Stockholm.

Stridis vid Ing 1

På vakt vid en bunker, spanande ut i tät dimma, står han i nattmörker och berättar:
− Jag hade inga planer på att bli yrkesmilitär. Men visst tyckte mina kompisar vid Ing 1 att jag var en stridis.
− Jag jobbade ett slag hos Lamco i Liberia men blev intresserad av kriget i Vietnam. Jag gick upp till amerikanska ambassaden i Monrovia och ansökte om immigrationsvisum till USA.
− I maj i fjol stod jag hos rekryteringsmyndigheten vid Times Square i New York och sa, att jag ville till Vietnam.
− Där blev dom förstås glada. Det dröjde inte länge förrän jag skrivit kontrakt på tv år.

Rena lyxkriget

− Mina föräldrar tyckte inte om det. Men de ville inte hindra mej.

Ödman bjöd in mej i sin bunker och gav mig detaljer från livet i Khe Sanh:
− Jag har inte kunnat tvätta kroppen på en hel månad. Fötterna har jag bara tvättat en gång.

Han gav också sin syn på USA, Vietnam och kriget:
− Jag är inte här för att kämpa för USA:s sak i Vietnam. Jag är här av äventyrslystnad.
− USA borde aldrig ha lagt sig i Vietnams inre angelägenheter. Men nu kan de inte dra sig ur längre. Det är för sent.
− Det har blivit ett lyxkrig för oss… jag menar för USA. Det har kommit för mycket prestige i det.

Ödmans ”hem” just nu och för 18 månader framåt (om Ödman inte dödas och om inte basen intas av FNL-styrkorna) är detta:
En bunker med plats för tå personer – men inte mera. Den är öppen åt båda sidor. Taket är förstärk med lager av sandsäckar. Han sover direkt på jordgolvet. I ett hörn finns hans personliga tillhörigheter: Brevpapper, en kamera, transistorradion, några fotografier och en mycket gammal svensk tidning.

Gör bara mitt jobb

Ödman har varit i Khe Sanh sedan annandag jul.
Jag frågade honom:
− Har du dödat någon?

Han svarade:
− Det vet jag inte. Jag har skjutit. Men jag vet inte om jag har träffat.
Fråga: Hur känns det att kriga för ett land som inte är ditt eget och mot människor som kanske inte ens hört talas om Sverige.
Svar: Jag är här som yrkessoldat. Jag gör bara mitt jobb. Skjuter jag inte dom, skjuter dom mig.
− Mitt elddop kom den 21 januari. Klockan var fem på morgonen. Vi sov. Anfallet kom.
− Granaterna slog ner intill tältet. Tre-fyra skadades i mitt kompani. Ingen dog… inte den morgonen.

Jag var livrädd

− Tidigare hade vi haft det rätt bra. Men nu fick vi börja gräva bunkrar och vi fick lämna våra tält. Vi fick själva laga vår mat, burkar som vi värmer. Lyxanordningar som varmdusch blev det inte mer tal om.
− När första anfallet kom var jag verkligen rädd. Jag låg på golvet och tryckte. Jag bad att ingen granat skulle träffa.
− Och jag minns en dag några dygn senare. Utanför min bunker låg 27 dödade, många nakna, sönderslitna och brända. En utpost på trettio man hade överfallits av en bataljon nordvietnameser. Tjugosju dödades, tre togs till fånga.
Ödman fortsatte:
− Nu hoppas vi att anfallet ska komma, så att vi får det överstökat och kan leva normalt igen.
− Just nu saknar jag Sverige. Men jag ångrar inte att jag åkte hit.
Khe Sanh brukar betraktas som en ”dödsdömd” bas. Soldaterna sitter i en råttfälla. Men Ödmans åsikt är denna:

 
Det blir masslakt

− Jag är övertygad om att vi klarar oss. Nordvietnamesernas chans att ta Khe Sanh kom direkt efter anfallet den 21 januari. Men nu är vi för starka. Det skulle bli en masslakt på nordvietnameser om de försöker sej på ett anfall nu.

Intervjun avbryts vid flera tillfällen av raket- och granatanfall. Ödman har hela tiden sin kulspruta inom räckhåll.

Uppgift: Döda!

Han markerar att han är en tränad soldat. Han har fått sin utbildning i Nord- och Syd-Carolina i USA. Skillnaden mellan Ing 1 och USA-utbildningen beskriver han:
− Fysiskt sett är det ingen skillnad. Men psykiskt! Bland amerikanerna sas det rent ut, att vår uppgift är att döda människor. I Sverige tror jag aldrig dom använde ordet ”döda” en enda gång. Man sa besegra eller nedgöra fienden.

Och framtiden?
− Jag ska göra mina två år. Sen är jag nog rätt nöjd på äventyr. Jag reser nog tillbaka till Liberia. Jag trivs i tropikerna. Jag avskyr kyla.

Det är kallt här i Khe Sanh.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

I skottvästen bär de avskedsbrevet till mamma och fästmö

I den omringade basen finns döden ständigt inpå en. ”När vi spelar poker är det döden som reglerar spelskulderna!”

(Aftonbladet 28/2 1968)

Av BERNT NILSSON

KHE SANH i Vietnam (AB) Ronald Lewis förlorar 97 dollar på poker den här kvällen.
Han har inga pengar. Skulden skrivs upp på en lista. Men Ronald säger:
− Kanske slipper jag betala skulden.
 
Ronald förklarade:
− Här i bunkrarna i Khe Sanh har vi en överenskommelse som säger, att skulden inte behöver betalas av den som dör eller blir invalid.
− Men klarar jag mej härifrån ska det bli mej en glädje att betala 97 dollar. (ca 500 kr).
− I ett annat pokergäng var det en grabb som i dag kom ifrån en skuld på 400 dollar. Han fick granatsplitter i huvudet.

Här i Khe Sanh lever alla, dag och natt, granne med döden.

Avskedsbrev

Många har redan skrivit avskedsbrev till sina anhöriga. Breven ligger färdigadresserade i fickor innanför skottvästen. Några har läst in en sista hälsning på band.
Ronald Lewis, 21 år, är från New York. Hans far är skeppsmäklare, hans mor är hemmafru. Ronald har tre systrar. Alla tre är yngre och går i skolan.

Ronald tillhör dem som står ut i Khe Sanh. Det gör dom flesta. Trots dimman, trots smutsen, trots hopplösheten, trots att kamrater dör, trots skräcken.

Bara väntar

Trots det står Ronald och hans cirka 5000 kamrater i militärbasen Khe Sanh ut med det liv de tvingas leva.

Ronald har samma uppfattning om det här kriget som många amerikanska soldater i Khe Sanh jag talat med:
− Vi sitter här och bara väntar på ett anfall som kanske aldrig kommer. Vi sitter här bara för att en prestigegalen människa hemma i USA har bestämt att vi ska kriga för honom. Vi strider inte för USA, utan för en president som valt krig som hobby istället för en modelljärnväg.

Jag frågar Ronald om man i en sån här situation plötsligt börjar be till Gud?

Rädd för att dö?

− Jag tror inte det. Jag vet att det finns flera som ber, men det gjorde de nog även innan de kom hit till Khe Sanh. Och vad ska man be om? Om att granaten inte träffar mig, utan nån annan istället?
Rädda för att dö?
− Frågan är fel ställd, men det förstår inte du, för du har inte varit här tillräckligt länge. Eftersom man räknar med att klara sig, så är man egentligen aldrig riktigt rädd för att dö. Första anfallet upplever man som något fasansfullt. Man ligger platt på marken och gråter av skräck. Man kan ligga kvar långt efter det blivit alldeles tyst. Sen reser man sig och man blir aldrig så rädd en gång till.
Jag säger att jag förstår. Jag upplevde själv den här förlamande skräcken under första natten här i Khe Sanh.

Då kom anfallet

Anfallet kom just som jag hade somnat. Marken vibrerade och en del av jordväggen i vårt skyttevärn rasade in och begravde mina ben.
Jag låg på jordgolvet med ansiktet tryckt mot marken. Med hjälmen försökte jag skydda bakhuvudet. Jag skakade av rädsla och hade börjat gråta om jag varit ensam i skyttevärnet. Nu fanns där en till, en amerikansk soldat, som lugnt låg och kommenterade krevaderna.
− Den du!... Dåligt siktat!.. En sån i Vita Huset!.. Vilken succé… Nära himlen, sa flickan!… En whisky, soda, tack!... Mamma, pappa, gud och presidenten!... MARKERA!
Min skräck släpper inte förrän långt efter det att anfallet upphört.
Mitt under beskjutningen hör jag hur det amerikanska flyget kommer in mellan bergstopparna och bombar nordvietnamesernas ställningar. Jag vet att många nordvietnameser just då dör däruppe, men ändå känner jag en hysterisk glädje och mumlar för mig själv:
− Ge dom djävlarna, ge dom!
Detta är dödsskräcken, så som jag upplevde den i Khe Sanh en dag nu i februari.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Han lever likadant i Khe Sanh som han gjorde hemma i USA

(Aftonbladet 29/2 1968)

Jack MacCormick är en fixare, en omtyckt och lite avundad person. Han är noggrann med att tvätta sig och sina saker, hålla rent omkring sig och inte försumma sin morgongymnastik. Dessutom lyckas han alltid förse sig med tidningar, karameller och strumpor, som egentligen inte finns att få på djungelbasen.

Av BERNT NILSSON

KHE SANH (AB) Det har i alla krig förmodligen funnits en sådan som Jack MacCormick. Jack är 28 år. Han kommer från Saint Louis, USA. Han bor liksom vi i en jordkula, där väggarna rasar in, när en granat slår ned i närheten.

Jack lever lyxliv i denna stinkande håla. Ja, allting är naturligtvis relativt, men förhållandevis är det ett lyxliv han lever.

Han kallas ”Sheiken”, men det ligger inget hånfullt i det. Jack är en glad och trevlig figur, populär och avundad.

Jag såg en gång en film som hette ”King Rat”. King Rat var krigsfånge, men levde ändå lyxliv. Han höll sig t. o. m. med egen betjänt. Han var en s. k. fixare.

 
Fixare

Jack är också en ”fixare”. Jack har ingen egen betjänt, men i övrigt påminner han anmärkningsvärt mycket om denne King Rat.

Jack stiger upp kl. 7 varje morgon – det gjorde han alltid hemma i USA.

Jack älskar att stiga upp tidigt. När han några minuter senare kommer upp ur jordhålan, är det i en snygg välpressad träningsoverall, på vilken det står ”University of St Louis”.
Han andas in morgondimmorna med några djupa andetag och startar ett hårt gymnastikprogram. Han avslutar med några snabba sprinterrusher mellan jordhålan, som kallas ”Palatset”, och de amerikanska artilleripjäserna några hundra meter längre bort.

Sedan värmer han sitt tvättvatten över öppen eld. Han tvättar sig ordentligt från topp till tå, rakar sig, deodorantar och gnor in ett väldoftande rakvatten i ansiktet.

Knaprig bacon

Därpå går han ner i ”Palatset” och tillreder sin frukost: bacon, ägg, lättrostat bröd, juice och aprikosmarmelad.

Baconen ska vara lagom knaprig, äggen vändstekta och det rostade brödet får absolut inte vara bränt.

Nu är klockan strax efter 8 och soldaterna runt omkring i hålorna börjar vakna. De kommer upp och ser att denna morgon är precis lika olustig som alla andra tidigare.
− God morgon, kamrater! Ropar Jack glatt från sitt frukostbord.

De andra mumlar något till svar, kliar sig i skäggen och beslutar sig för att det nog inte blir aktuellt med någon mera omfattande ansiktsvård i dag heller. Lite tvål och vatten i ansiktet får räcka.

Sen fram med en konservburk, som värms över öppen eld.
När Jack ätit färdigt diskar han i varmt vatten.

Just som han diskat färdigt, kommer den första granaten vinande. Jack tittar på sin guldklocka och säger:
− Dom är tidiga i dag.

Anfallet fortsätter. Jack går in i ”Palatset”. Han bäddar sin säng – ty visst har han en säng. De flesta andra ligger i sovsäckar direkt på jordgolvet. Han städar upp och ger blommorna nytt vatten. Fråga inte varifrån han lyckats skaffa blommor på denna absolut sterila plats.

New York Times

Sen sätter han sig ner och läser sin New York Times. Den ser fräsch och dagsfärsk ut, men är i själva verket tre veckor gammal. Efter det kommer dagens mystifikation, som jag under de dagar, jag vistas i Khe Sanh, aldrig lyckas få någon förklaring på.

Jack går ut. De nyborstade kängorna blänker när han kliver fram genom det röda dammet.

Han kommer tillbaka efter en halvtimme med en hel del paket i händerna. Det är mat, några påsar syrliga karameller, två par strumpor och några veckotidningar. Saker som egentligen inte går att komma över här i basen.

Förmodligen känner Jack någon som regelbundet flyger mellan Khe Sanh och civilisationen, i det här fallet Da Nang. Genom denna ”känning” får Jack troligen hem alla sina saker.

Jag frågar Jack, men han ler bara glatt tillbaka och frågar om jag har lust att äta middag med honom och några andra i ”Palatset” i kväll.

De som kommer till middagen – vi är sammanlagt fyra – har rakat sig och det doftar t. o. m. rakvatten. Som inte är Jacks.

Själv har jag fått låna rakvatten.

Middagen är utsökt. Först en svampsoppa. Sen utskuren biff med grönsaker och till sist svart kaffe. Jack beklagar att han inte lyckades komma över litet cognac.

Jack berättar roliga historier och bjuder på cigarrer.

Efter middagen frågar jag en sergeant, som är med bland gästerna vad han anser om Jack som soldat.

Han skrattar och säger:
− Jag skulle önska att det fanns fler med Jacks sinnelag för ordning och renlighet. Troligen skulle kriget inte fungera, om alla var som Jack.
Jack är förmodligen en av de få, som verkligen trivs här i Khe Sanh. Han trivs inte för att han är just i Khe Sanh utan har den underbara egenskapen att lära sig trivas var han än befinner sig
En dag träffas ”Palatset” av en granat. Jack är inte där inne och blir följaktligen inte skadad. Men ”Palatset” och alla hans tillhörigheter förstörs.

Jack går lugnt och hämtar en spade och börjar gräva i den röda myllan ett tiotal meter längre bort. Här ska det nya ”Palatset” ligga.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

USA-soldater vårdas först. Sen är det barnens tur

(Aftonbladet 1/3 1968)

KHE SANH (AB) Vi flyger med sårade från Khe Sanh ned till Phu Bai, där det finns ett militärsjukhus.

Det är ett tiotal sårade amerikanska soldater i den lilla helikoptern. Helikoptern är alldeles för tungt lastad och orkar knappt lyfta från flygplatsen.

Det finns många skadade i Khe Sanh den här dagen. Basen har under två dagar blivit intensivt beskjuten från bergen runt om oss. Dimman har legat mycket tät och det amerikanska flyget har inte kunnat landa i Khe Sanh för att hämta skadade. I dag har dessutom flygledartornet skjutits sönder.

Läget är desperat. Man måste få iväg de sårade. Några soldater har dött under den långa väntetiden.
Man dirigerar ner helikoptrarna med walkie-talkie från marken.
När ur- och ilastningen av sårade börjar upphör plötsligt nordvietnamesernas beskjutning. Dimman är så tät att man inte tycker att nordvietnameserna skulle kunna se vad det är för slags plan som landat.

Vi flyger över bergen ned till Phu Bai.

Barnen

En av de sårade är mycket illa däran. Sjukvårdarna kämpar hela tiden för hans liv
Han lever fortfarande när han förs över till ett större sjuktransportplan i Phu Bai.

Det är sammanlagt ett 50-tal skadade som lastas in i det här flygplanet. Bårarna placeras liksom i hyllor ovanpå varandra.

De flesta av de skadade är civilbefolkning som sårats under de hårda striderna i Hué några mil därifrån.
Många barn. Man bär ombord ett litet barn i treårsåldern som har ansiktet totalt sönderbränt. Jag ser inte om det är en flicka eller en pojke.

Under hela flygningen hör jag hur barnet gråter av smärtorna.

Jag ser hur man tar ned en bår från sin plats och bär ut den igen. En av de skadade – en medelålders vietnamesisk kvinna – har dött. En man med ett barn i famnen som hela tiden stått ute på startplattan följer efter bårbärarna. Mannen gråter. Barnet sover mot hans axel.

Den döda kvinnans plats i planet blir ledig.

Sjuårig flicka

Det bärs in ytterligare en bår. På båren ligger en flicka i sjuårsåldern. Hon följs hela tiden av sin några år äldre bror. Han går och håller sin syster i handen. När hennes bår lyfts upp måste han släppa sin systers hand. Han kommer och sätter sig bredvid mig.

Han tittar på mig och säger någonting som jag inte förstår. Han pekar upp mot sin syster och sedan på några kartonger som han har i famnen. Han öppnar dem och visar mig.

Pojken är lycklig för vad han fått av amerikanerna. Några chokladbitar och två konservburkar. Hans syster ligger svårt sårad. Hon har fått blodtransfusion.

Under henne, ned vid golvet, fortsätter man kämpa med den svårt skadade amerikanske soldaten från Khe Sanh. Under flygningen stannar plötsligt hjärtat, men man lyckas få igång det med hjärtmassage.

”Det är krig”

Vid flygplatsen i Da Nang väntar stora ambulansbussar.

Här upplever jag något som jag tidigare bara hört talas om men inte velat tro på.

Den första ambulansen lastas med sårade amerikanska soldater. Många av dem är mycket lindrigt skadade. Två av dem går till och med in i ambulansen själva.
Kvar inne i flygplanet ligger många svårt sårade vietnameser. Flera medvetslösa och några som fått blodtransfusioner.

De får vänta ytterligare nästan en timme innan de får komma iväg till sjukhus!

Jag frågar en sjukvårdare varför man gör skillnad på amerikanska soldater och civilbefolkning.
− Det här är krig! Säger han bara.

Han är så lycklig. Än vet han inget…

Av BERNT NILSSON

KHE SANH (AB) Alldeles framför mig i flygplanet med sårade från Khe Sanh ligger en amerikansk soldat.

Jag uppskattar hans ålder till ungefär 22 år.

Hans högra hand är omlindad. Bandaget är blodigt. Han ligger och röker och hans ansikte strålar av lycka. Han pratar med en soldat som sitter vid hans sida.
− Jag kan inte fatta viken tur jag har haft, säger den skadade.

Han berättar hur det gick till:
− Jag satt inne i min bunker när raketen kom. Den exploderade. Jag förlorade medvetandet och vaknade inte upp förrän på sjukstugan.

Han tar några bloss på cigarretten, är tyst en stund innan han fortsätter.
− Jag borde varit död nu. Men se! Jag klarar mig med en söndertrasad hand. Det är ingen fara med handen, sa doktorn. Det är inte klokt vilken tur jag har haft. Se här!

Han håller fram det blodiga bandaget mot sin kamrat, som fingrar på bandaget utan att titta på det. Han stirrar hela tiden envist ned i golvet. Jag ser att han är nära att börja gråta.
Men den skadade märker ingenting. Han ler bara och säger igen:
− Jag kan inte fatta vilken tur jag har haft!

Men han ser inte sina ben som är dolda av en filt.

Båda benen är amputerade omedelbart under knäna.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Av BERNT NILSSON

(Aftonbladet 3/3 1968)

KHE SANH (AB) Genom den täta dimman kommer en morgon en grupp på sex nordvietnameser ned från bergen.

De håller händerna över huvudet. En viftar med en vit trasa. En är skadad i benet.

De kommer ner till den amerikanska militärbasen för att få bli fångar.

Enligt amerikanerna ger de upp för att de inte längre orkar med livet där uppe bland bergen.

Jag försöker få tillstånd att intervjua en av fångarna, men blir nekad.

Däremot får jag reda på vad fångarna lär ha sagt vid ett förhör.

Det liv de tvingas leva uppe bland bergen är en enda lång mardröm. Dag och natt bombas de av det amerikanska flyget och beskjuts med artilleri. Under långa tider får man inte fram några mattransporter. Det är därför ståndigt ont om mat. Det finns inte tillräckligt med resurser att ta hand om de skadade. De döda måste begravas på platsen. Åtskilliga dör på grund av att de inte får läkarvård.

ANLEDNINGEN TILL ATT DE REDAN INTE ANFALLIT KHE SANH, ÅR ATT DE HELT ENKELT INTE ORKAR GÖRA ETT ANFALL.

Bomber dygnet runt

Hur mycket av allt detta som är amerikansk propaganda vet jag inte.

Någon sanning ligger det väl i uppgifterna, för de amerikanska attackerna mot bergen måste märkas. 24 timmar om dygnet bombas och beskjuts nordvietnamesernas ställningar. Även när dimman ligger som tätast dyker flyget ned mellan bergstopparna och släpper bomber.

Efter fyra dygn i Khe Sanh fattar jag inte hur det över huvud taget kan finnas något liv kvar där uppe. När dimman lättar ser jag tydligt bergssluttningarna. Det är inte mer än 500-600 meter dit. Ibland kan man se människor röra sig däruppe, men för det mesta är de dolda i det manshöga elefantgräset som växer där.

Tunnelsystem

Men nordvietnameserna gräver sig allt närmare basen. Närmare och närmare. Trots bomber och artilleri.

Några dar innan jag kom till Khe Sanh hade man upptäckt flera tunnlar. En av den mynnade ut inne i den amerikanska basen. Och bevisligen har det varit nordvietnameser inne i basen. En morgon skadades en amerikansk soldat svårt. När han öppnade en toalettdörr exploderade en uppmonterad handgranat.

De amerikanska soldaterna vet att fienderna lyckats ta sig in i den välbevakade basen. I synnerhet nätterna är för många en svår nervpärs.

Sent en kväll står jag och pratar med den svenska legosoldaten Per-Olof Ödman från Stockholm när han står på vakt.

Helspänd

Plötsligt hör han ett ljud till höger om oss. Han griper tag i en handgranat och kryper ihop. Han stirrar in i dimman.
− Vem där? Viskar han.

Inget svar.
Han går försiktigt närmare
− Vem där? Upprepar han.

Inget svar.

Ödman går bort genom skyttevärnet. Efter en stund kommer han tillbaka.
− Nej, där fanns igen, men jag tycker bestämt jag hörde ett ljud, säger han.

Kanske hörde han fel. Kanske var det en råtta. Kanske något annat. Alla på helspänn.

Ödman berättar att sydvietnameserna, som försvarar en del av basen, en kväll sände ut en grupp på sju man för att kontrollera någonting några hundra meter från basen. I mörkret och dimman hittade de inte riktigt rätt väg hem och kom in från fel håll till sin postering. Vakterna öppnade omedelbart eld. Följande morgon hittade de sina kamrater döda.

Nervpåfrestande är också alla råttor som söker sig in till basen för att få mat. Många soldater vågar inte sova av rädsla för råttorna, som är mycket stora. En soldat blir en natt svårt biten i handen när han låg och sov.

”Stupad i strid”

Man undrar hur länge soldaterna ska orka härda ut rent psykiskt. Dimman, mörkret, ljuden, granaterna, sömnlösheten, ovissheten.

Några kommer naturligtvis att bli märkta för livet av det liv de tvingas leva här i Khe Sanh.

En natt ekar ett skott någonstans inifrån basen.

Någon orkade inte längre.

Morgonen därpå läggs han i en grön plastsäck. I den skickas han tillbaka hem till USA.

I tidningarna uppges dödsorsaken som ”stupad i strid”.

Kriget är slut för Bob Lynn, 24 år.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ska de 5000 i Khe Sanh möta döden i morgon?

I morgon år det 14 år sedan general Giap inledde slutattacken mot det franska djungelfästet Dien Bien Phu. Den dagen har president Johnson inringat med rödpenna i sin almanacka. Kan Giap och hans nordvietnameser upprepa segern nu – mot USA?

Av BERNT NILSSON

just återkommen från Khe Sanh

(Aftonbladet 12/3 1968)

Jag vet inte om president Lyndon Johnson har svårt att somna om kvällarna, men jag tror nog att han ligger vaken en stund längre än vanligt i kväll.

Presidenten är rädd för morgondagen – den 13 mars.

Den dagen har han ringat in med röd fetpenna på sin bordsalmanacka.

Det var den 13 mars 1954 som nordvietnameserna under befäl av general Nguyen Giap inledde det stora anfallet mot den stora basen Dien Bien Phu i norra Nordvietnam.

Det blev ett av historiens mest uppmärksammade slag. Den 7 maj tvingades fransmännen kapitulera.
Nu gäller det den stora amerikanska basen vid Khe Sanh i norra Sydvietnam. Basen är omringad av uppskattningsvis 30 000 nordvietnameser. Basen försvaras av 6 000 amerikaner.

Nordvietnamesernas ledare påstås vara – just det, general Nguyen Giap.

Många, däribland president Johnson, väntar att det stora anfallet mot Khe Sanh ska påbörjas i morgon.

Romantik?

Skulle då nordvietnameserna vara så ”romantiska” att de väljer just den 13 mars är i det här läget lika bar som vilken annan dag som helst.

Utan tvekan försöker Nordvietnam göra Khe Sanh till ett nytt Dien Bien Phu. Likheterna, såväl geografiskt som krigsmässigt, är kusligt stora.

Nordvietnameserna har metodiskt grävt sig fram mot de amerikanska ställningarna. I vissa fall har man redan grävt sig in i basen. Raketer och granater regnar över basen 24 tummar om dygnet.

Basen Khe Sanh är inte stor. Knappt 2 km lång och ca 500 m bred.

Nattens ljud

När jag själv befann mig i Khe Sanh för en tid sedan, hade nordvietnameserna ännu inte hunnit komma så nära basen som man är nu.

På nätterna kunde de amerikanska lyssnarposterna höra ljudet från spadar och hackor några hundra meter från det taggtrådshinder som omgärdar basen.

För varje natt kom ljuden allt närmare.

Nu har man grävt sig ända fram till taggtrådshindret. I några fall har man till och med upptäckt tunnlar grävda under taggtråden. Anfallet måste komma nu. En hel värld väntar på det.

Kan nordvietnameserna ta Khe Sanh, är det många som frågat mig.

Jag vet inte.
Min första reaktion i Khe Sanh var att jag blev mycket imponerad av den amerikanska krigsapparaten där. Flyget, artilleriet, mineringarna, taggtråden, kulsprutorna, handgranaterna…

Kanske, kanske!

Jag tänkte: Den här basen lyckas nordvietnameserna aldrig ta.
Men efter det att jag läst vad som hände i Dien Bien Phu har jag tänkt om.

Även fransmännen hade flyg, artilleri och allt det andra. Fransmännen själva var segervissa: ”Den här basen lyckas Giap aldrig ta”.

Efter 57 dagars blodiga strider hissade general Christian de Castries kapitulationsflaggan över Dien Bien Phu.

Jag frågade många soldater och officerare i Khe Sanh om de trodde att detta skulle bli ett nytt Dien Bien Phu.

Vad då?

Av soldaterna hade många inte en aning vad Dien Bien Phu var för något!

De flesta officerarna slog ifrån sig med händerna och skrattade ansträngt:
− Vi gör inte samma misstag som fransmännen.
− Och vad var det för misstag som fransmännen gjorde som inte ni gör?

Många kunde inte svara på den frågan. Några talade ett språk om krigsteknik och strategi som jag inte förstod. Man talade om överlägsna vapen, om flyget, om bomberna. Någon sa till och med något om ”mod”.

Men det var också många som var livrädda:
− Vi har ingen möjlighet att klara oss. Inte i längden.

I sin bok ”Le bataille de Dien Bien Phu” skriver franske författaren Jules Roy om vad han tror det var som avgjorde kriget mellan fransmännen och nordvietnameserna.

Visste inget

På den ena sidan stod ett fanatiskt folk som kämpade för sin frihet, på den andra en expeditionsarmé från en främmande kontinent som inte visste vad den kämpade för.

Samma sak är det nu. Många amerikanska soldater som jag talade med hade ingen riktigt klar uppfattning om vad kriget egentligen gällde.
− Innan vi lämnade USA fick vi reda på att vi skulle hit och strida mot kommunisterna, var en vanlig kommentar. De hade även fått reda på att kommunisterna i Vietnam är ett hot mot världsfreden.
Khe Sanh kommer att anfallas. Kanske redan i morgon.

De första anfallsvågorna kommer att bli en ohygglig masslakt av nordvietnameser.

Nordvietnameserna kommer först att anfalla med sina självmordstrupper. De första anfallarna dödas kanske redan innan de hunnit fram till taggtråden. Nästa grupp dödas en bit inne i taggtråden. Nästa när de hunnit drygt halvvägs. Nästa just när de kommit igenom taggtråden. Nästa dödas i minfältet innanför.

Man mot man

Men sedan är man igenom och det matas hela tiden på nya trupper bakifrån.

Det blir en strid man mot man. Inget amerikanskt flyg eller artilleri kan längre hjälpa till.

Vem kommer nu att vinna?
Jag vet alldeles för litet om krig för att ens ha rättighet att gissa.

Jag vet bara att tusentals unga män kommer att dö alldeles i onödan.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper