Gotlands Militärkommando (MKG) 1966 - 2000

Ledningsorganisationen pä Gotland fastställdes genom beslult av 1964 års riksdag. Beslutet innebar bl. a. att Gotland utgjorde ett militärkommando (MKG) vars chef under mililärbefälhavaren för Östra militärområdet leder försvaret av militärkommandot. Han skall därvid bl.a. planlägga och leda samordningen av markbevakning och markförsvar och annan operativ verksamhet inom militärkommandot samt leda mobiliseringsförberedelser och mobilisering vid mililärkommandots mobiliseringsmyndigheter, nämligen Gotlands regemente, Gotlands artilleriregemente, Gotlands kustartilleriförsvar och de enheter ur Bråvalla flygflottilj som ingår i mililärkommandots krigsorganisation. Han skall vidare leda utbildningen inom de delar av försvarsmakten som är underställda honom, utom sådan utbildning som chefen för marinen leder, samt under mililärbefälhavaren för Östra militärområdet leda underrättelse- och säkerhetstjänsten, upplysnings- och personalvårdsverksamheten samt den militära hälso- och sjukvården inom militärkommandol. Mililärkommandochefen lyder direkt under chefen för armén i fråga om sådan verksamhet rörande utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal som denne leder.

Cheferna för Gotlands regemente. Gotlands artilleriregemente, Gotlands luftvärnsbataljon, Gotlands kustartilleriförsvar och Tingstäde kustradiostation, cheferna för militärkommandots tygförvaltning. verkstadsförvaltning och intendenturförvaltning, cheferna för krigsförband enligt bestämmande av mililärbefälhavaren för Östra militärområdet samt kretshemvärnscheferna är underställda chefen för Gotlands militärkommando. Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar lyder dock inte under militärkommandochefen i fråga om sådan verksamhet rörande utbildning, taktik, organisation, utrustning och personal som chefen för marinen leder. Chefen för Bråvalla flygflottilj lyder under militärkommandochefen i fråga om mobilisering av flottiljens enheter på Gotland.

Till sitt förfogande har militärkommandochefen en stab, militärkommandostaben, bestående av en stabsavdelning, en planerings- och budgetenhet och fyra sektioner. Under militärkommandochefen lyder vidare en förvaltningsorganisation bestående av militärkommandots tyg-, verkstads- och intendenturförvaltningar samt en fortifikations- och byggnadsenhet. Tillsammans har militärkommandostaben och förvaltningarna, som samtliga ligger i Visby, ca 225 anställda, varav ca 55 militära och civilmilitära tjänstemän.

Det mobiliserings- och förvaltningsansvar som åvilar cheferna för arméförbanden i Visby skall föras över till chefen för Gotlands mililärkommando (C MKG).

Regeringen har i juni 1977 beslutat om en ny principorganisation för Gotlands militärkommandostab med förvaltningsenheter. Regeringen har vidare i december 1979 beslutat att en ny stabs- och förvaltningsbyggnad skall uppföras för mililärkommandostaben m. m. (Källa: Proposition 1980/81:27 om försvarsmaktens organisation m.m. på Gotland).

Fr o m oktober 1966 inrättades nya militärområden, som hade såväl mark-, sjö- som luftoperativ kompetens. Gotlands militärkommando infogades i Östra militärområdet. Militärbefälhavartiteln tillfäll dess chef, MBÖ. Chefen fär Gotlands militärkommando, C MKG, underställdes honom utom avseende armeproduktion. I detta avseende lydde han fortfarande under armechefen och hade plats i dennes befordringsberedning. I praktiken var C MKG också markoperativt självständig, eftersom markoperationer svårligen kan samordnas mellan Gotland och fastlandet.

C MKG blev även sjöoperativt ansvarig (GK/KA 3 mm underställdes honom) och fick en integrerad stab, MKG stab, med bl a en kustartillerist som chef. För den luftoperativa uppföljningen kunde C MKG utnyttja både cheferna Lv 2 (sedan 1961 en självständig division/ bataljon) och F 13 G. MBÖ:s nya operativa kompetens prövades hösten 1967 under en militärområdesövning i vilken MKG spelade en viktig roll.

Hösten 1968 tillträdde generalmajor Fredrik Läwenhielm som C MKG (1968-1971). Han var mycket arbetsam men också älskvärd och hävdade MKG:s särart genom att värna om de tre överstebefattningarna. Det gjorde han genom att inrätta tre integrerade stridsgrupper med cheferna för GK/KA 3, P 18 och A 7 som chefer. Pansarbrigaden anförtroddes ställföreträdande chefen för P 18. I dess stab infogades den f d artilleristaben, vilket medförde att ställföreträdande chefen för A 7 blev brigadartillerichef med tekniskt ansvar även för det artilleri, som avdelats till stridsgruppcheferna. Chefen för Lv 2 blev chef fär MKG stabs luftoperativa avdelning.

Den nya MKG stab kom inte att krigsförbandsövas förrän 1976. Då var generalmajor Kjell Nordsträm C MKG (1971­ 1980). Han var en mycket noggrann och omsorgsfull man, som utsattes för stora prövningar i samband med två i varandra inflätade fredsorganisatoriska problem: anskaffning av pansarövningsfält och samordning i Visby garnison. Först tog han sig dock an underhållstjänsten i krigsplanläggningen, som anpassades efter Löwenhielms stridsgruppsindelning. Beväpningen förbättrades med nya luftvärnsrobotar, som kunde åtfölja pansarförbanden och kustartilleriet fick tillskott med en rörlig spärrbataljon och ett modernt tungt tornbatteri (som ersatte ett par äldre). En annan marin förstärkning var den moderna sjöbevakningscentral, som 1979 inrättades i stabshuset. Den krävdes för att C MKG skulle kunna övervaka sjöterritoriet som samma år avsevärt utökats.

Mot slutet av Nordströms chefsperiod löstes äntligen de segslitna fredsorganisationsfrågorna. Beslut fattades om att Tofta skjutfält skulle utvidgas österut och om den särskilda armémyndigheten MKG. I den sistnämnda skulle C MKG bl a leda den samlade mobiliserings-, och förvaltningstjänsten för armeförbanden. P 18, A 7 och Lv 2 fick behålla sina identiteter, men deras huvudsakliga ansvar blev utbildning. C MKG å sin sida underställdes i alla avseenden MBÖ och förlorade sin plats i arméns befordringsberedning.

Den som fick genomföra dessa förändringar var generalmajoren Bengt Tamfeldt (1980-1983). Det gjorde han med rätt hårda nypor. Störst problem fick P 18, som visserligen behöll överste befattningen men i övrigt fick sin befälskår starkt reducerad. Detta medförde att chefen för Lv 2 efterhand fick överta ansvaret för en stridsgrupp, medan chefen för P 18 återfick befälet äver pansarbrigaden. Cheferna för Lv 2 och A 7 blev utbildningsansvariga för sina stridsgrupper, dvs. även för tilldelade pansar­ och värnförband. För sådana förband, som tilldelats stridsgruppen GK, behöll dock P 18 utbildningsansvar. Chefen för P 18 blev å sin sida ansvarig för de artilleri­ (huvudparten) och luftvärnsförband, som tilldelats brigaden. C MKG:s utbildningsledning måste föras äver från MKG stab till den nyinrättade Produktions- och planeringsenheten (PE), som huvudsakligen ansvarade fär ekonomin och var sidoordnad staben. Detta medförde att förbandens utbildning i de flesta avseenden leddes direkt från arméstabens truppslagsinspektioner.

Hela armémyndigheten skulle samlokaliseras till Visborgsslätt, där en ny stabsbyggnad stod färdig 1982. Då trädde även den nya organisationen i kraft. Hela samlokaliseringen var först klar, när A 7 1986 flyttade över till P 18:s kasern etablissemang.

Under Tamfeldts tid inträffade den dramatiska ubåtskränkningen i Karlskrona 1981, liksom oroligheterna i Polen. Det visade sig då att tillgänglig beredskapstrupp var alltför knapp. Det gällde inte minst MKG, där värnpliktskontingenten minskats i samband med omorganisationen. P 18:s befäl beordrades vid ett värnpliktsfritt uppehåll ha en stor fordonsstyrka i beredskap för att kunna ta emot trupp, som var beredd att flygas över från fastlandet. ÖB beslät därför att särskilda beredskapsplutoner (med befäl kommenderat från fastlandet) skulle uppsättas vid P 18 (fyra) och KA 3 (en)På så sätt säkrades sammanhängande beredskap året runt, vilket tidigare varit regel utan denna specialåtgärd.

Sedan Tamfeldt genomfört omorganisationen, avlöstes han av generalmajor Lars-Erik Wahlgren (1983-1988).

Han hade varit chef för P 18 sedan 1980 och alltså väl förberedd. Han var synnerligen iderik och handlingskraftig. Med sin verksamhetslust kom han att trivas bra med den nya "platta" organisationen, som annars tedde sig otymplig med elva enheter direkt underställda C MKG, därtill kom GK/KA 3. Chefen för P 18 och chefen för PE var direkt missnöjda.

Efter Wahlgren kom generalmajor Sven A Jansson (1988­ 1994). Han var också pansarofficer och var väl lämpad att ta sig an den omstrukturering som armén blev föremål för och som accelererade sedan det kalla kriget tagit slut med Berlinmurens fall 1989. Flera fredsförband indrogs på fastlandet. Därmed kunde viktig materiel överföras till MKG, bl a pansarbandvagnar, bättre stridsvagnar och tunga haubitser. På så sätt kunde P 18 organisera en mekaniserad brigad av fastlandsmodell. Därmed kunde regementet börja delta i pansarövningar på fastlandet.

A 7 kunde återuppsätta ett fältregemente (som sedan Löwenhielms tid ingått i PB 18). Å andra sidan måste kustartilleriet reduceras. Flygdetachementet fick byta beteckning till F 16 G, eftersom F 13 lagts ned.

Omstruktureringen omfattade även Försvarsmaktens ledning, inklusive MKG. Den "platta" organisationen skulle ersättas med en mera traditionell. Förbandscheferna återfick direkt ekonomiskt ansvar och skulle stödjas av  en Underhållsgrupp, Uhgrp G, som blev ett förband under C MKG. Denna process förbereddes under Janssons tid och trädde i kraft 1994. Då fick han en större uppgift som militärbefälhavare och generallöjtnant i det Södra av de tre nya militärområdena. MKG kom att tillhöra det Mellersta, milo M.

Sommaren 1994 tillträdde generalmajor Göran De Geer. Han fick 1998 fullt produktionsansvar även för kustartilleriet, då ombenämnt till Fårösunds marinbrigad, FMB. P 18 hade bytt beteckning till MekB 18. Den nya organisationen gav MKG stab en renodlad operativ uppgift, ungefär som en fördelningsstab. Dess chef blev 1995 överste, något som aldrig inträffat tidigare.

De Geer kom att få påbörja den internationalisering som även kom att omfatta MKG. 1995 satte MekB 18 upp ett kompani för uppdrag i Bosnien. 1998 förlades en stor övning, "Nordic Peace", till Gotland. I denna deltog enheer från de nordiska och baltiska länderna. Övningen var led i svensk anpassning till "Partnerskap för fred". (Utdrag från: Militära befälhavare och staber på Gotland under 200 år)

Flaggan halas för sista gången på Norra Kyrkogatan inför flytten till Visborgsslätt.