Försvarsområdena tillkom genom 1942-års försvarsbeslut efter en omorganisation av landstormsförbanden och följde i stort sett länsindelningen. Dessa områden tillkom ursprungligen med syftet att underlätta territorialförsvarets samordning med civilt försvar. Innan försvarsområdena fanns dess motsvarighet i inskrivningsområdena från 1885.

Mellan åren 1973 och 1975 genomfördes en reform av försvarsområdena kallad OLLI (Organisation i Lägre regional och Lokal Instans). Genom reformen knöts i merparten av försvarsområdena samman med ett utbildningsregemente och bildade där igenom ett försvarsområdesregemente. Sammanslagningen innebar att regementschefen i egenskap av försvarsområdesbefälhavare (Fobef), kunde samordna mobiliseringen av brigaderna och fo-förbanden. Vilket ledde till bättre förutsättningar för samordnad krigsplanering inom försvarsområdet.

Genom OLLI skapades fyra nya myndigheter: Försvarsområdesregemente, Utbildningsregemente (inom samma ort som försvarsområdesregementet), Utbildningsregemente (inom samma försvarsområde fast på annan ort) och Norrbottens gränsjägare (vilka saknade utbildningsregemente).

Förbanden som låg organiserade under försvarsområdena var i regel "utmönstrade" fältförband. Dvs. efter cirka 8-10 år efter grundutbildning av förbanden till brigaderna, överfördes personalen till Försvarsområdesförband (Fo-grupper). Fo-grupperna ledde i regel i strid förband av bataljon storlek i vissa fall även av brigads storlek.

Genom Försvarsbeslutet 1988, Försvarsbeslutet 1992 och Försvarsbeslutet 1996 återkom försvarsområdena som självständiga förband, detta genom regementen som fick sina brigader avvecklade genom försvarsbesluten, men även genom återuppsättning av regementen och avskiljning från regementen.