Vattentorn

K0025.048

Vindsnurran som drev den äldre vattenpumpen. (Foto 1927)

Uppfört 1908. Byggdes på en kulle straxt norr om det nuvarande Nya Visborg. Regementet hade eget vattentorn och verk, som drevs dels med vindmotor för en mindre pump och dels med elektrisk kraft för en större pump. På våren 1941 tog vindmotorn slut och knappt ett halvår därefter skattade också den elektriska pumpen åt förgängelsen. Sedan dess användes enbart stadens vatten. 1941 framlades ett förslag om nytt vattenverk helt underjordiskt och bombsäkert, försett med hydroforer för elektrisk drift, samt för att säkerställa denna en råoljemotor i reserv, vilken även skulle räcka till för belysningsanläggningens nödtorftiga drift om kraftverket skulle sättas ur funktion. Kostnaderna skulle uppgå till omkring 106.000 kronor, vilket 1941 år var en hög summa, men med beräknade vattenavgifter till Visby plus avgifter för elektrisk drift beräknades allt kunna amorteras på omkring 5 år. Förslaget lades emellertid på framtiden.

Tornet blev överflödigt sedan regementet anslutits till det kommunala vattenledningsnätet vilket skedde 1972. Vattentornet sprängdes den 22 juni 1972.

Rivningen ingår i en större sanering av P 18:s område, sammanlagt rivs omkring 15 byggnader.

Några sekunder hade Visby ett lutande torn.

Under några sekunder på torsdagsmorgonen blev Visby begåvat med ett lutande torn. Efter de få sekunderna var emellertid tornet förvandlat till en rykande ruinhög till saknad för mången furir på P 18.

Det handlar alltså om det 70-åriga vattentornet på P 18. Det ingick i det 15-tal fastigheter som skall rivas på P 18-området.

Vattentornet har på senare tid inte haft någon funktion, om man undantar det som riktpunkt för furirer och andra. "Mot vattentornet, med språng". (Källa: 1367)

När vattentornet skulle uppföras fanns det uttalande där platsen för det nya tornet ansågs olämplig.

"Strax n. om Visborgs slätt ligger en kulle af folket kallad "Kärleks-kullen" eller "Ryska skansen". Den är till formen rund af c:a 20 m. diam. och 3 m. höjd. Efter en närmare undersökning af kullen skulle man vara böjd att anse den som en s. k. grafhög med toppgrop. Kullen är nämligen icke till sin öfre del konvex utan har här en ursvarfning af ung. 0,5 m. djup och 10 m. diam. På den noggranne betraktaren gör den sålunda närmast intrycket af en cirkelrund vall, som emellertid icke gått rundt om kullen utan haft en öppning åt n.v. Med andra ord, vi kunna här hafva inför oss en förskansning af ett mer ovanligt slag. Folksägnen betecknar just denna kulle som den af ryssarne anlagda skansen samt vet omtala huru ryssarne på långa spetsiga störar hade forslat fram den torf af hvilken den skulle byggas. Någon säker uppgift om ryssarnes anläggning finnes, så vidt jag vet, icke, men ett par af de sägner jag hört, synas fullt pålitliga. Mig synes det sannolikare att uppfatta kullen mera som en skans än som en grafhög, och, hvarför icke, förlägga dess anläggningsdatum till år 1808?".

Hvad vi emellertid med bestämdhet kunna säga är att vi hafva inför oss ett verk af människor, ett minne af gången kultur och historia. Det kunde därför icke annat än väcka osss stor förvåning, då det omtalades, att man på sista tiden arbetat där. Vid de nu pågående militärarbetena å Visborgs slätt har man nämligen beslutat flytta det gamla vattentornet, och då hafva vederbörande blickar just fallit på den gamla vackra kullen, såsom synnerligen lämplig att utgöra grundval för det nya tornet. Nog hade man kunnat vänta mera pietet och intresse för våra minnesmärken, de må vara af det ena eller andra slaget, än att man ogeneradt skulle taga sig för att just på denna plats anlägga en modärn profanbyggnad, då man ju ändå hade hela åkern att välja på. Hade man icke kunnat vänta, det officerskåren visat något intresse af att så godt som inom lägerområdet hysa en militär anläggning från forna tider och denna till och med af ett för oss mera ovanligt och pikant slag? Så har emellertid icke skett, och nu synes detta gamla minne från vår sista olyckstid dömdt till undergång.

Vid det nu pågående arbetet hafva emellertid en del intressanta saker kommit i dagen, hvilka icke böra gås obeaktade förbi. Kullen består till öfvervägande del af sand, de öfversta lagren med svarta inskiktade ränder, möjl. lämningar efter den torf af hvilken den skulle ha täckts. I västra delen finna vi emellertid ett annat material. Det är ordentliga kullerstenar af ett hufvuds storlek liggande i en hög med sluttning åt sidorna. Denna stenhög ligger emellertid på inte sätt symmetriskt mot den öfriga kullen. Sin största höjd (c:a l m.) når den just under vallen å v. sidan, sedan sänker sig högens ö. sida så att stenen ungefär midt under kullen alldeles upphör. Skulle vi avlägsna sanden, funne vi sålunda en rund stenhög, lik våra gamla grafhögar - ett jordfritt röse. Då nu arbetarne kommo ned i bottnen på det nämnda röset anträffades i dess ena kant i rad stående hällar till 1,5 m. längd i riktningen N-S. Det var blott en rad, men ofvanpå de stående hällarna hvilade andra liggande och emellan hällarna hade enl. uppgift iakttagits något liknande aska. Det kan icke af det funna göras något annat antagande, än att man påträffat en graf. Kanske skulle en vetenskaplig undersökning ha träffat mera än "något som liknade aska" mellan hällarna. Nu är emellertid äfven detta minnesmärke förstördt, men på samma gång faller äfven kullen under kategorien af fasta fornlämningar, som lagen skyddar.

Hvad vi sålunda f. n. kunna inhämta är att här ursprungligen legat ett gammalt grafröse; tiden kan icke afgöras. På denna gamla graf och helt täckande denna har sedermera en jordhög uppkastats. Att antaga denna jordhög som en grafhög torde vara vanskligt nog, enär sådana graftyper äro synnerligen sällsynta på ön, och heller icke någonting kommit i dagen som visar på någon grafsättning. Det enda som hittats är en rostig järnspik, ett hästben samt en tand som af arbetarne uppgafs som en människotand, möjligen uppkastad från den nämnda grafkistan. Vi kunna sålunda tillsvidare nöja oss med att anse själva kullen som en skans, möjligen tillkommen år 1808.

I hvarje fall är det ett historiskt minne som borde skyddas, och det är förvånande att en sak som ifrågavarande kunnat pågå alldeles inpå staden, utan att arkeologiskt intresserade haft en aning därom, och detta till och med på upphof af en offentlig institution. Vi må hoppas att Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien nu tager saken om hand. Nils Lithberg". (Källa: 1668)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper