P 18 Farväl

Minnenas väg tillbaka är lång,

jag ser mig bland unga kamrater,

där vi stod tillsammans i ledet en gång

som nyblivna "legosoldater".

Från olika platser i vårt fosterland,

vi samlades på Visborgsslätten,

beredda att strida med vapen i hand

och försvara den urgamla rätten.

Att kämpa för frihet och demokrati

om det så skulle krävas, med blod,

och pröva om det låg någon sanning uti

att "våran beredskap var god".

Och fastän den myten var långt ifrån sann

så hade vi dock ett försvar,

men nu vandrar snacket från man till man

att snart är det ingenting kvar.

Det är utan man fäller en tår

fast det verkar omanligt att gråta,när tomma alla kaserner står

och reveljen har slutat att låta.

Jag står här i Donnerska hagen och hör

signalen när flaggan går ner,

men snart är det dags för en sista honnör

och P 18 finns ej mer.

Ja, vad hjälper väl stora och svulstiga tal

om att åtgärder är utav nöden,

när militär och civil personal

går ut emot ovissa öden

                                                                        PeTHå