På Visborgs slätt för 50 år se´n

Major Knut-Gustaf Stålhandske

Det var en strålande härlig vårdag, den 11 maj 1890. På den då inhägnade planen framför K. Gotlands infanteriregementes utredningsförråd, numera lokal för länets Arkivdepå, rådde ett myllrande liv. Officerare av alla grader, underofficerare, underbefäl samt meniga volontärer strömmade in och ut genom den med Gustav III:s namnchiffer prydda portalen.

Det var nämligen inryckning till "befälsmöte", samtidigt varmed volontärrekrytskolan skulle taga sin början. Regementsintendenten, förrådsförvaltaren samt dennes biträden hade en "varm" dag. Efter ett par timmar var utlämning och avpassning av alla slags persedlar, som tillhör en krigsmans utrustning, avslutad, och marschen ut till mötesplatsen kunde anträdas.

Mötesplatsen Visborgs slätt tedde sig ungefär som i dag, om vi bortse från det höga vattentornet på "Dianas kulle" samt platsen kring minnesstenen vid vägen. Denna plats omslöts då av en rektangel planterade, särdeles tynande ekar, vilka i den magra sanden givetvis ej kunde frodas. Nu har minnesstenen genom Militärbefälhavarens på Gotland ingripande fått en värdig och tilltalande inramning.

Järnvägsbanken, som nu på diagonalen genomskär övningsplatsen, fanns ej då. Ej heller kasernerna, vilka nu, väl maskerade av hög barrskog, utgör regementets hem. I nämnda skog var baracklägret uppfört, dit vi nu styrde stegen.

Dåvarande kasern var ett blockhus.

Rekrytavdelningen, ett tjugotal man, inkvarterades i "Norra baracken", där berättaren som ende officersvolontär fick sig anvisat ett långt, smalt rum bredvid en kompaniexpedition. Rummet, vars enda inredning bestod av två långa "sovlavar" eller britsar (över varandra) samt ett väggfast bord vid fönstret, hade kala väggar av skrädda furustockar med mossa emellan, och gjorde ett nästan "blockhusartat" intryck. Uppvärmningsmöjlighet saknades, "hemtrevnaden i kasern" syntes minimal. Och de första nätterna voro bistert kalla. Snart inställde sig en ung grenadierkorpral och presenterade sig som Ernst Malmberg. Han tillhörde den kontingent av underbefäl ur K. Första och Andra livgrenadierregementena, som kommenderats till regementet på grund av detta, nyorganiserat som det var, led brist på underbefäl av manskapsgrad. Det är nästan överflödigt framhålla, att det var idel präktigt folk, dessa indelta korporaler.

Min rumskamrat, vice korporalen Ernst Malmberg, hade haft den oturen att, efter med utmärkta betyg genomgången volontärskola å Karlsborg året förut, icke bliva kommenderad till Krigsskolan på Karlberg. Härigenom förlorade han över ett år, som användes till studier i Uppsala. Sedermera gick han ut som nummer 1 från Krigsskolan. Han hade erhållit transport till härvarande regemente, där han blev underlöjtnant.

Men vi två skulle ej länge förbli ensamma i "långkatekesen", som något "kvickhuvud" döpt vårt rum till. Några dagar efteråt, då vi just beredde oss att avnjuta vår middagsvila, inträdde en lång, tjock och blond soldat med långa knävelborrar, gjorde ett dundrande ställningssteg och skrek: "Goddag, Knut!" Figuren visade sig vid närmare påseende vara min barndomsvän från Vible, Sten A. Leatz, son till en kapten vid regementet. Han hade nyss blivit antagen till volontär. Han hette egentligen Sten August, men då vi ansåg namnet August något banalt, beslöto vi att benämna honom "Stajn Abraham", vilket namn han länge fick behålla.

Bästa volontären blev kasserad!

Att här i detalj genomgå förloppet av övningar mm under hela rekrytskolan torde icke vara av något intresse. Nämnas må endast att vår utmärkte chef, dåvarande löjtnanten Carl Laurentius Bolin hade all möda ospard att under den korta tid rekrytmötet varande (knappt tre månader) förvandla oss till användbara soldater. Han var så till vida en framstegsman, att han lade mindre vikt vid formell exercis, utan i stället gnodde mest med tillämpningsövningar, fälttjänst, skjutning, spaning och bevakning. En lustig episod, som fäst sig i minnet, må anföras om "Stajn Abraham", vilken under en spanings- och stridsövning i sydvästra delen av övningsfältet (bortåt nuv. Kneippbyn) skulle markera fiende, lät, istället för vita band, sina mannar sätta två ormbunkar i kors under mössknappen. Då patrullen sedan skulle markera ett anfall mot vår fältvakt, flaxade "Stajn" ormbunkar som ett par vingar högt över de små martallarne.

Efterhand växte antalet invånare i "långkatekesen" ytterligare, i det Erik Åkerhielm, Hjalmar Anér, Carl Sundberg samt Rickard Löfvenberg blivit lediga från sina studier samt inställt sig vid regementet. Den sistnämnde var ett "spänstfenomen", arbetade sig ifatt oss förstkomna och framstod snart som den bäste soldaten vid skolan, pigg, noggrann och plikttrogen, som han var, samt utmärkt gymnast och sportsman. Tyvärr, en underlig ödets lek, blev han vid den stränga undersökningen av läkare på Karlsborgs volontärskola kasserad på grund av ett mycket obetydligt kroppsfel, som ej på minsta sätt inverkade på hans tjänstbarhet, och måste taga avsked. Härigenom gick regementet miste om en förstklassig officer och en god kamrat.

Präktigt befäl, goda kamrater.

Till kalfaktor skaffade Ernst Malmberg en prakttyp till korporal, nr: 45 Druid vid Tjust kompani av Andra Livgrenadierregementet, som pysslade om oss och våra persedlar med en rörande omsorg. Jag nästan skämdes första kvällen, då han kom in och gjorde ställningssteg för mig, en skolpojke, som nyss fyllt 18 och dagen förut suttit i klassen under rektor G. Jacobssons stränga färla. Druid bemötte mig precis som om jag varit officer. Vi nästan sörjde, när Druid efter regementsmötets slut i juli lämnade oss och återvände hem till Malmslätt. Men vi fingo en likvärdig ersättning, musikkorporalen Effert, regementets stöddige bastrumslagare.

Av de sju aspiranterna vid I 27 sommaren 1890, samtliga utom Sund- och Malmberg gamla kamrater vid Visby läroverk, hava trenne: den käcke, glade Rickard Löfvenberg, Hjalmar Anér, sångaren, musikern, matematikerna, samt Sten Leatz lämnat det jordiska. Ernst Malmberg, som i likhet med Åkerhielm och författaren av dessa minnen sedermera övergick till artilleriet, är godsägare i Uppsalatrakten, Eric Å. är bosatt i Djursholm samt Carl Sundberg lantbrukare i Västerviks-trakten.

Vad befälet beträffar, sades det alltid oss aspiranter emellan: "Kalle är världens bäste rekrytdrillare." Och vännen "Fårö-Pelle", som i början av mötet försökte spela ordförande bland de yngre på sitt "norräna" tungomål, bedyrade ofta: "Löjtnanten, dä jär allt ain auskaaplitt snällar kar!"

Den omtalade officeren gjorde skäl för båda omdömena. Ty att dåv. löjtnanten, sedan överstelöjtnanten Carl Bolin var en plikttrogen, rättvis, intelligent och duglig förman, det stod klart för en var.

Det fanns en fast vilja och ett outtröttligt arbetsnit där också, lugnt och utan fjäsk. Men om någon av hans underlydande visade sig slapp och liknöjd eller låt något fel i uppförandet komma sig till last, då kunde blicken i de goda bruna ögonen plötsligt bliva förbålt stickande bakom pincenéens glas, och den sonora tenorstämman genast "åka ner" ett par oktaver till en dovt åskmullrande andra bas. Pigg och hurtig som han var, kunde han ej undgå att få folk med sig.

Ungefär likartad, men betydligt "mildare i rösten" var hans närmaste man, "plutonchefs ställföreträdare" kallas det vist numera, dåvarande sergeanten Anton Forsberg, numera löjtnant i armén och bosatt i Hemse. De båda resliga, präktiga volontärdistinktionskorporalerna, nr: 4 och 104 Olsson, har författaren ej återsett sedan regementsmötet 1892. (Källa: 1168)