En sjukvisitation 1903

Klockan 8,30 f. m. är det sjukvisitation,  och då får alla, som ”ha sveda i bröstet och ondt åt hjärtat till” jämte många andra vandra af nedåt södra sjukhuset för att där inför läkaren uppgifva sina många krämpor, bekomma sina Roséns  droppar eller något annat undergörande ”meklament”. Och undan går det – det vill jag lofva.

Nummer 11 Sandström ropas det från mottagningsrummet. Sandström, en gammal bekant kund, inträder.
− Hur står det till i dag, Sandström?
−  Jo, det är lika illa, om inte värre: den bomull, doktorn stack in i ögonen, var då ett rent otyg.
−  Hvad säger människan? Inte stoppade jag bomull i hans ögon, inte? Hvad har Sandström för sig om dagarna?
−  Jag har varit i köket, men där slog jag sönder skålar, och sen har jag varit i tvätten, men där ser jag inte att reda mig.
−  Havd gör ni då i det civila?
− Jag är järnbruksarbetare, men när jag skall plöja, då får oxarna leda mig i stället för jag dem…

De i mottagningsrummet närvarande dra på smilbandet och som Sandström var den sista sjuklingen från sitt kompani, ropar en sjukvårdare ”nästa kompani”, då någon oexpedierad dagkorpral skyndar fram för att aflämna kompaniets sjukrulla.

Beväringsmannen 73 Karlsson är förkyld och ber om något botemedel för sitt lidande. Han erhåller kinalösning. Men ser efter densammas nedsväljande allt annat än belåten ut. Ingalunda hyllande ordspråket: ”ondt skall med ondt fördrifvas”, ilsknar han slutligen till, och för att visa vederbörande sina egna stora insikter i medicin, begär han laxermedel.
− Jaså,  säger doktorn i det han kastar en betydelsefull blick på sjukvårdarne, som med stor beredvillighet och ovanlig brådska tratta i den medicintörstande en matsked – ricinolja…

N:r 73 Karlsson har sedan dess aldrig varit synlig i sjukhusets närhet, så nog var den kursen inte att förakta.

Rollo. (Källa: 221)