Förste volontären vid Gotlands inf.-reg. berättar.

På tåget till Hemse träffade sign. härom dagen en soldat med pigga, bruna ekorrögon, vackra knävelborrar och ett prydligt hakskägg. För att inte någon skall tro att det är frågan om en vanlig enkel beredskapsplantering, så bör det omtalas att skägget var grått i färgen och ca 50 år gammalt. Det tillhörde nämligen en av dem som "var med år 88 re´n", eller för att vara exakt och inte slaviskt följa Runeberg, år 87. Det var nämligen en av de 24 volontärer som 1887 antogos vid Gotlands infanteriregemente, de första i sitt slag här på ön. Hans bestämda önskan att vara anonym vill sign. icke motsätta sig. Så mycket bör dock sägas att han hedersamt slutade sin militära bana som fanjunkare.

- Ja, det var många anmälda, men det blev bara 24 antagna, berättar exfanjunkaren, de andra kasserades på grund av fysiska hinder. Vi var alla i 18 - 19-årsåldern. Då fanns det varken kaserner eller baracker vid Visborgs slätt utan vi förlades i tält i skogen.

Som närmaste befäl hade vi två volontärkorpraler och en sergeant ur nationalbeväringen som fått gå igenom en tre månaders kurs på Karlsborg. Min far var för resten fanjunkare i nationalbeväringen på sin tid. Tiden upptogs mest med paradexercis. "Slå i baini, sorkar, så att det klingar i jorden", brukade sergeanten säga. Vår chef var dåvarande löjtnant Axel Bolin, som senare omkom vid en olycka. Det var utmärkta befäl, allesammans.

Efter sommarmånaderna 1887 skickades vi på 11 månaders utbildning till Karlsborg, och när vi kom tillbaka hade man börjat bygga barackerna. Efter 13 - 14 års tjänst tog jag avsked för att överta min fars gård, men ännu finnas många kvar av militären från den tiden, fast de då voro korpraler men nu gå med löjtnants grad.

Det var enklare mat på den tiden än nu inom det militära. Vi åt under bar himmel, och regnade det, så flöt förstås sillbiten på tallriken om morgnarna, Sill fick vi till frukost varje dag, nämligen. Middagarna var det en smula variation på. Som första mål serverades kaffe, men på söndagarna fick vi choklad och sådant där vitt rågbröd som ännu förekommer på Slätten. Vi bondpojkar klarade oss bra i alla fall, för vi fick smör och bröd hemifrån, värre var det för dem som inte hade tillskottet i kosten. Maten tillreddes i någon sorts ångkök, vill jag minnas.

Vår arbetsdag var lång. Klockan 5 var det revelj och 10 min. före 6 skulle vi stå uppställda till övningar, som pågick till kl. 8. Mellan 8 och 9 hade vi frukost, men sedan vidtog exercisen, som höll på till kl. 11. Middagsrasten var lång, från 11 till 4, men till gengäld hade vi sedan exercis ända från detta klockslag till kl. 8, då vi äntligen var fria. Men vi fick inte lämna Slätten förrän trummorna gick.

Och med ett plötsligt hopp på 50 år framåt i tiden sade den gamle exfanjunkaren innan han stiger av tåget:

- Torrt är det i år, men bara vi kan slippa kriget får vi vara glada.

Fred (Källa: 1155)