Konung Oscar II besök på Visborgs slätt 1891

Redan kl ½ 8 f. m. den 1:s synes ångaren "Drott" på långt afstånd, medförande den höge gästen med svit. Och samtidigt började äfven folkskaror samla sig vid hamnen. Bakom landstigningsplatsen bildade artillerikåren under befäl af kapten Fahnehjelm häck. På södra sidan voro samtliga artilleri- och infanteriofficerare uppstälde och på motsatta sidan hade medlemmar af landsstaten samt presterskapet och stadsfullmäktige tagit plats. Då ängaren kl half 9 passerade vågbrytaren gafs salut från artillerikasernen, hvarefter infanteriregementets musikkår från bryggan vid badhuset uppspelade folksången. Vid landgången möttes konungen af landshövding Poignant med fru, biskop von Scèele och borgsmästare Een, hvarefter han äfven skakade hand med åtskillige af de öfriga herrarna. Artillerikåren skyldrade gevär hvarpå efter ett "lefve konungen", följde ett kraftigt fyrfaldigt hurra. H. Maj:t glömde icke heller att fryntligt helsa på den nyfikna folkmassan. (Källa: 1174)

Midsommaraftonen år 1891 rådde det på Kungl Gotlands infanteriregementes lägerplats Visborgs slätt en ivrig verksamhet. På förmiddagen exercerades och gnoddes det med liv och lust, men under återstoden av dagen putsades, fejades och kläddes det över allt, varjämte en del utvalda idrottsmän ivrigt tränade under ledning av kapten Schersstèn (sedermera överstelöjtnant och regementsbefälhavare för dåv. I 27) samt sergeanten vid Klinte kompani Alfvengren. Vis lägervakten mitt emot "stabspaviljongen" reste man en ståtlig äreport.

Det var också en i regementets annaler ovanlig händelse som förestod, ett besök av H. Maj:t konung Oscar II.

Reveljens glada smatter på midsommardagens morgon väckte oss till en strålande, ganska varm dag. ett äkta svenskt "kungaväder". Då och då kom det en frisk bris från havet. Efter det högtidliga avlämnandet av regementet, bataljonerna sammanslagna till en övningsbataljon under befäl av den äldste majoren, greve A. F. Cronstedt, vilkens dånande kommandostämma hördes vida omkring, utfördes det först formell exercis och därefter en stridsövning, anfall söderifrån mot markerad fiende, vilken höll en ställning på åsen norr om övningsfältet.

Förmiddagens övningar avslötos med en förbimarsch, defilering i parad, sedan bataljonen samlats och formerats öster om den s k Ekstängen, en tallskog vid landsvägen på fältets västra del, numera benämnes denna "lägerskogen". Före och under defileringen användes volontärrekrytskolan, till vilken författaren av detta ungdomsminne då hörde, till avspärrande av den del av fältet, där dagens glansnummer skulle äga rum.

Här stodo vi nu volontärer med tio stegs luckor på två långa led samt hade ett ingalunda lätt arbete med att hålla folkmassorna tillbaka.

Konungen med svit och militärbefälhavaren, överste von Hohenhausen med stab, hade fattat posto mitt emot den vackra minnesstenen, vilka konung Oscar den förste under Krimkriget 1854-56 förlänat Gotlands dåv. trupper, den s k "nationalbeväringen".

Bäst det var kommer en hederlig danneman med sin äkta hälvt, vilken i sista stund greps av längtan att komma över till den andra sidan, där konungen befann sig, just då bataljonens tät närmade sig "med fladdrande fana och klingande spel". I sista minuten lyckades vi hejda gumman, som hennes man tog i armen, i det han varnande sagt: "Naj! Naj! Mor, du får int ga förbi parentejsen, naj!, Den på en gång komiska och spännande situationen utlöstes i en skrattsalva från de närstående.

Övningarna blevo sedan föremål för majestätets kritik, varvid det ej sparades på lovord. Att den enskilde mannens utbildning under den dåvarande allt för korta övningstiden var behäftad med stora brister är ju självklart. Men dessa märktes föga under övningen i bataljonsförband. Att i övrigt majestätets beröm delvis var berättigat, därpå fingo vi snart nog ett eklatant bevis.

Efter någon till, författaren hade då ryckt in som elev vid volontärskolan å Karlsborg, kommer min gamle vän, Carl A. Stackelberg, in i mitt logement, där jag satt i min säng i kakelugnshörnet ganska slö efter den ansträngande exercisen på "Harpan" under förmiddagen, sticker till mig Stockholms Dagblad och säger, "Hör du, Stål, ni måtte rett er ganska bra vid kungainspektionen där nere på Visborgsslätt i somras. Läs där!"

Den ifrågavarande artikeln var en beskrivning över kungaparaden av en tysk tidningsman, troligen reservofficer, och översatt ur Berliner Tageblatt. Denne hade varit på turistbesök i Visby vid midsommartid och bevistad kungabesöket. Hans artikel överfödade av beröm, det var nästan "för mycket blommor." Den smärte ståtlige och kraftige svensken är ju också", hette det bland annat, "i hög grad lämpad till soldat!" Ordet "ståtlig" hade nog i det fallet sitt stora berättigande, ity att den dåtida inskrivningsstatistiken utvisade, att medellängden för Gotlands unga "kamrater i vapenrock" var 1.81 meter. Man förstår tyskens förundran. då minimilängden för det till tyska gardesinfanteriet uttagna manskapet var endast 1.67 meter.

Fullkomligt entusiasmerad syntes artikelförfattaren vara över de under eftermiddagen hållna idrottstävlingarna, varvid givetvis huvudvikten lades på de speciellt gutniska idrottsgrenarna: pärk (både fram- och bakpärk) varpakastning, stångstörtning och hankdragning, vilket senare kraftprov då för tiden var mycket populärt under de frivilliga sportövningarna i furuparken framför "dödra baracken". Han uttalade sin förundran över att konungen gick omkring överallt och på vänligaste sätt språkade med än den ena, än den andra av de tävlande och funktionärerna, samt att officerade och underofficerare med liv och lust deltogo i manskapets tävlingar. Sådant förekom ej i Tyskland på den tiden.

Särskilt uppseende väckte den jättelike sergeanten Johan A. Alfvengrens prestationer i stångstörtning mm.

Tilläggas må, att under den därpå följande kungamiddagen i officerspaviljongen kungssången utfördes på det sätt, att regementets "mästersångare", dåvarande löjtnanten Axel Fredrik Norrman, föredrog första versen solo, varefter samtliga närvarande instämde i andra strofen. Vilken unika hyllning lär hava vunnit konungens varma gillande.

Så var då kungabesöket på "gotlänningarnes" mötesplats snart ett minne blott, men ett ljust och angenämnt sådant, ett minne för livet.

Knut-Gustaf Stålhandske

(Källa: 1175)