Militär själavård - Fältprästen

De svenska fältprästernas historia går tillbaka till 1621, då fältkonsistoriet inrättades. Medlemmar var samtliga regementspräster och ryttarpräster. Dessa kategorier tillsammans kallades fältpräster.

Den militära själavården fick en modern form 1962. Den militära själavården skulle ledas av en fältprost som skulle ingå i dåvarande Försvarstaben. En stabspastor skulle finnas vid varje militärbefälhavarestab, och varje försvarsgren, alltså armén, marinen och flygvapnet, skulle ha en egen militärpastor. De skulle rekryteras från de  ordinarie församlingarna. Fram till år 2000 hade Svenska kyrkan som statskyrka en särställning. Fältpräster ingick i försvarets krigsförband på fördelningsnivå och där i Sektion III. I organisationen skulle det ingå en ordinarie fältpräst och en ställföreträdande fältpräst. En skulle vara präst i Svenska kyrkan och den andre en pastor från något frikyrkosamfund. Från 1970 talet hade Försvarsmakten försett de regionala staberna med arvoderade pastorer. Dessa hade som främsta uppgift att biträda staberna med den själavårdande personalen inom krigsorganisationen. I början av 1990-talet ansåg både Svenska kyrkan och Förvarsmakten att det fordrades en tydlig ledning av den militära själavården i fred, kris och krig. Fältprosttjänsten hade sedan 1940 varit en arvoderad tjänst främst inriktad för krigsorganisationens ledning av själavården. Svenska kyrkan samt andra trossamfund beslöts gemensamt den 26 april 1996 att det skulle inrättas en fältprosttjänst och tre regionala pastorer vid Milostaberna, samtliga på heltid. Dessa fyra nya tjänster konstituerades som Ledningsgrupp ”Militär Själavård” den 13 nov 1997. Stabspastorstjänsten har Försvarsmakten själva svarat för sedan den inrättades 1962. Den12 december 1997 vid Uppsala kyrkokansli, skedde överlämnandeav ansvar från stiften till denna nya ledningsgrupp.

Numera leds den militära själavården centralt av fältprosten. Fältprosten lyder direkt under Försvarsmaktens personaldirektör. I Högkvarterets personalstab ingår en stabspastor, som ansvarar för själavården för Högkvarterets personal och för personalen vid Försvarsmaktens logistik. Vid varje militärdistrikt finns en militärpastor som leder den regionala verksamheten. Under dessa finns fältpastorer, värnpliktiga präster och pastorer krigsplacerade som själavårdspersonal. Dessutom finns en eller flera bataljonspastorer med utlandsuppdrag.

Åligganden för denna personal är att hålla fältgudstjänster, vid behov medverka vid enskilda samtal med den militära personalen, på begäran utföra de vanliga kyrkliga tjänsterna som vigsel och dop mm. En särskild uppgift är att stödja verksamheten vid soldathemmen.

Själavården under beredskapen 1939 - 1945 på Gotland

Som ledare för själavården inom militärområdet fungerade den vid militärbefälsstaben tjänstgörande stabspastor. Denne t o m sommaren 1944 var ständigt tjänstgörande och därefter till beredskapens upphörande deltidstjänstgörande, förättade gudstjänster samt anordnade "soldataftnar" i regel en gång i veckan vid samtliga beredskapsförband. Dessa andaktsstunder torde i regel ha mötts med uppskattning av förbanden. Inte minst var detta fallet vid krigssjukhuset i Lärbro där vanligen två gudstjänster i veckan hölls och där stabspastorn, liksom vid övriga förband, i många fall fick fullgöra en "biktfaders" åligganden.

Förutom stabspastorn, som representerade statskyrkan, var tidvis predikanter ur frireligiösa samfund i tjänstgöring vid staben. Sammarbetet mellan statskyrkopräster och frikyrkliga representanter var synnerligen gott. (Källa: gotlandsforsvarshistoria.se / 4)

Bön av H. H. Biskopen i Visby, Dr Ysander, avsedd att brukas vid fältgudstjänst d. 19 maj 1940

Herre, Allsmäktige Gud, Dig anropa vi, handla icke med oss efter våra synder.

Väck vårt folk till bot och bättring.

Låt den otrygghetens tid, i vilken vi nu leva, bliva oss till andlig och evig gagn.

Lär oss inse hur bundna vi varit vid jordens ting och hur vår enda lycka är att på allvar leva under Ditt regemente.

Vi bedja och åkalla Dig för vårt eget land och för den bygd, Du givit oss till hem.

Hägna vårt Sverige och beskärma alla hemmen i vårt land. Bevara våra kära.

Håll krigets förbannelse borta från vår bygd och våra kuster.

I Ditt hägn anbefalla vi våra bröder på haven. Vi förtro i Din mäktiga hand alla dem, som kallas till fäderneslandets försvar.

Vi bedja Dig för våra broderfolk i Norden.

 Kärleksrike Fader, förbarma Dig över alla krigets offer.

Se i barmhärtighet till alla flyktande och fångar, alla sårade, hungrande och hemlösa.

Du, som ensam kan förvandla hat till kärlek, förtag träldom, räddhåga och avund och bered rum för rättfärdighet och fred.

Fridens Gud, giv frid, så att Du kan ge fred. Herre, hör vår bön. Amen (Källa: 1154)

Minnesgudstjänst för personalen vid Gotlands marindistrikt med anledning av jagarkatastrofen på Hårsfjärden 1941.

Hans Åkerhielm var nog en av Sveriges, på senare tid, den mest välkända fältprästen.

Hans Åkerhielm var friherre, kontraktsprost, fältprost och överhovpredikant. För flertalet församlingsbor och även andra var han dock livet ut intet annat än Pastor Åkerhielm och för otaliga konfirmander och Karlbergskadetter var och förblev han Farbror Hans.
Son av en sjöofficer föddes Hans Åkerhielm i Karlskrona 1908. Han varvade akademiska och militära studier och blev fil kand 1933, löjtnant i Svea Livgardes reserv 1934, teol kand 1936 och teol lic 1946. Efter en vinter som fartygspastor på HMS Gotland tillträdde han 1938 en adjunkttjänst i Stockholmsförsamlingen Hedvig Eleonora, som han blev trogen fram till dess att han 1977 pensionerades som kyrkoherde och kontraktsprost.
Sin tjänst vid hovet inledde han – kallad av Gustaf V – som eo hovpredikant 1949. Han var pastor i Hovförsamlingen 1968 - 1983 och överhovpredikant 1974 - 1987. Teologiskt var han ”modern” såtillvida att han bejakade kvinnliga präster. l sina förslag till hovpredikanter var han dock angelägen om att ingen trosriktning inom kyrkan skulle diskrimineras.
Hans militärpastorala bana tog sin början vid krigsutbrottet 1939 och han var i över 60 år slottspastor vid Krigsskolan på Karlberg samt fältprost 1959 - 1976. Till livstids slottsprost på Karlberg utnämndes han 1988.
 

Mest känd blev nog Hans Åkerhielm som fältpräst vid Svenska Frivilligkåren i Finland under såväl Vinterkriget som del av Fortsättningskriget. Hans betydelse under denna tid för soldater i fält – meniga och befäl, oskadda och sårade – och för stupades anhöriga kan knappast överskattas. Han befann sig tidvis långt fram i stridslinjen och delade truppens villkor – dock obeväpnad.
Orvar Nilsson beskriver hans besök 1942 vid ostkarelska Lampero, där han deltog i morgongymnastiken, följde truppens övningar och gav tillfällen till enskilda samtal. På kvällen höll han fält-gudstjänst med nattvard. ”Det var frivilligt deltagande och alla var närvarande”.

Arne Stade nämner honom som ”vår högt uppburne själasörjare”.
Själv beskriver han hur han som fältpräst i krig inte talade för ”döva öron” utan för ”öppna hjärtan” och han tillägger att han egentligen inte upplevde sig som frivillig – ”det var ett inre tvång” med Vår Herre som beslutsfattare! I sina ”civila” tolvminuterspredikningar – en tid som sällan överskreds – utgick han ofta från sina erfarenheter och upplevelser i Finland. Enkelhet och stil präglade hans prästgärning liksom hans livshållning överhuvud.
Hans Åkerhielms militära intresse och engagemang omfattade emellertid ej endast själavården utan därutöver fosterlandets försvar som helhet. När Försvarsfrämjandet tillkom 1939 fanns han med från begynnelsen och han medverkade under åren med talrika bidrag i dess publikationer Folkförsvaret och Effektivt Försvar. En tilltänkt styrelsepost avböjde han emellertid och förordade i sitt ställe vännen och fältprästkollegan Harald Tigerström i Linköping.
Under sin långa levnad – han avled strax efter sin 95-årsdag – kom Hans Åkerhielm att betyda mycket för många. Bland alla dem som fick förmånen att möta honom i livets olika skiften råder nog endast en mening: Hans Åkerhielm tjänade utmärkt väl! (Texten hämtad från: S. Gunnar Edlund. Fritt Militärt Forum 3/2003)