Stridsvagn välte och fattade eld, en skadades lätt

Under P 1 G:s rekrytmarsch i går (2/10 1947) välte en vagn och brann upp på vägen mellan Hellvi och Vägome. Vpl. Ivan Weström från Atlingbo, som satt uppe i tornet, bröt av två fingrar vid olyckan, medan de tre övriga klarade sig utan skador. Vagnen brann upp fullständigt i inredningen och måste transporteras från platsen. Det måste anses som ett under att vpl. Weström klarade sig undan med livet i behåll, då han satt på den mest utsatta platsen.

Redan efter starten blev det krångel med stridsvagnen – som har beteckningen O51. Ett par löphjul ramlade av strax bortom Snäckgärdsbaden, och man fick stanna och reparera. Vagnen kom heller aldrig med till Fårösund utan tog en genväg och väntade vid Rute kyrka för att koppla på för marsch till Slite, där förbandet skulle gå i bivack. Vid 18.10-tiden på kvällen (sic) mötte kolonnen på vägen mellan Hellvi och Vägome en personbil. Stridsvagn O51, som gick i mitten av kolonnen, körde av vägen, troligen för att föraren blev bländad. Gruppchefen – vpl. Weström – satt i tornet. Han kastade sig handlöst ner i vagnen, men hann inte få undan ena handen utan fick fingrarna i kläm mellan marken och tornringen. En annan värnpliktig, Andersson från Stockholm, stod på vagnen. Han hoppade av. I vagnen satt föraren Bäckström från Stockholm och Karl Erik Fredriksson från Klintehamn. Vagnen lade sig på sidan och fattade eld. Samtliga hann dock ut och klarade sig från brandskador. Den skadade Weström fick åka på motorcykel till dess man hann ifatt en bil. Efter första förband i Slite fördes han till lasarettet, som han fick lämna sedan.

– Det var ett under att man klarade sig, sade vpl. Weström när Gotlänningen fick kontakt med honom. Jag visste inte ordet av förrän vi välte. På bråkdelen av en sekund kastade jag mig ner i vagnen och räddade livhanken. I annat fall hade huvudet klippts av. Nu mår jag prima och fingrarna klarar väl upp sig också vad det lider. (Gotlänningen 3/10 1947)