|
Kustspaningsradarstationer (KSRR) Gotska Sandön - Bungenäs - Östergarn - Hoburgen - Stora Karlsö |
|||||||||||||||||||||||||||||
 |
|
||||||||||||||||||||||||||||
|
Under 1900-talets första hälft var sensorerna främst det mänskliga ögat, som med olika hjälpmedel som kikare, strålkastare och lysammunition hade att spana efter fientliga fartyg. Vid dåligt väder, kyla, mörker eller dålig dagsform hos personerna som bedrev spaningen nedgick givetvis förmågan att upptäcka och verka mot mål. Förmågan att agera mot kränkningar var i och med detta också högst beroende av dessa faktorer. Mot slutet av andra världskriget kom de första radarstationerna, eller ekoradiostationerna som det först hette. För första gången kunde sjöövervaningen bedrivas effektivt oavsett siktförhållanden, årstid och tid på dygnet. Under tidigt 50-tal påbörjades bergsgruppering av kustspaningsradarstationerna. Radarvagnen var så konstruerad att hjulställen kunde demonteras, för att minska vagnens höjd, och den på så sätt kunde rullas in i bergrum på rullar. Antennen fick i detta fall monteras ovan markplanet, varvid vågledaren fick dras genom ett borrat berghål. Hålets längd kunde bli upptill 10 meter eller mer. Längre fram på mitten av 50-talet tillkom antennmast vars höjd varierade från ensta ka meter upp till 25 meter i moduler. På så sätt kunde vågledaren bli bortåt 30 meter mellan sändaren och antennen. Mot slutet av 50- och början av 60-talet installerades radarmaterielen fast i bergrum och vagnen togs bort. I samband därmed byttes den tidigare antennen 27 (4 meter) mot en större antenn 262 (8 meter), försedd med lobväxlingsfunktion. Detta medgav att dess utsända energi riktades antingen ut mot horisonten (låg-lob) eller snett uppåt (hög-lob) för respektive yt- eller luftspaningsuppgift. Mot slutet av 60-talet uppsattes skenanläggningar i anslutning till varje ksrr, som radarn nu kallades. IK (igenkänning) eller IFF (identification friend or foe) provades på 50-talets början men fick aldrig genomslag. PQ-radar, för signalspaning mot främmande frekvenser och lägesbestämning, sattes upp på 60-talets början i anslutning till varje ksrr. Antennerna monterades i PA-31 master och indikatorerna i ksrr-rummet. Dessa anläggningar demonterades i början av 1970. Radarstationen modifierades under åren 1974-1976, då den bl a försågs med störskydd typ Dicke- Fix och störpejlfunktion med syftet att förbättra radarns förmåga att motstå elektroniska störningar. En smärre modifiering av sändaren gjordes samtidigt. I samband med modifieringarna har benämningarna successivt ändrats från PS-23 till PS-234, PS-23S, PS-236, PS-237 och slutligen PS-239. Under åren 1966-69 anskaffades nya PPI 841/842 för utbyte av PPI 802 på samtliga ksrr och trr. Smalbandsöverförd radarinformation kunde därmed presenteras genom inpluggbara kretskort. Ksrr hade under 90-talet upplevt sin andra 20-årsperiod efter modernisering och togs nu efter hand ur kustartilleriets organisation. Det var en 40-årig epok som gick i graven! I samband med att STRIKA infördes i mitten på 80-talet tillfördes den marina radartroppen rapporteringstillsats (ADT) för datarapportering av målläget mm till slc vid KA-försvar, -brigad/-grupp eller spärrbataljon. (Källa: Kustförsvar. Från kustbefästningar till amfibiekår)
De första radarstationerna som installerades i större skala var PS-23, eller Kustspaningsradar (ksrr) som de kom att kallas. PS-23 var en radar med 10 cn våglängd (S-bandet) och svensktillverkad antenn. I stationen fanns en A-indikator och ett PPI kallat PPI 801. Det senare byttes sedermera ut mot ett svensktillverkat PPI 802 från Standard Radio i Järfälla. I och med detta hade man skaffat betydligt bättre förutsättningar för att ytbevaka våra kuster, upptäcka kränkningar och agera mot dessa. Detta var en period (som med fog kan kallas det riktiga kalla kriget) som präglades av snabb teknisk utveckling och därmed följande modernisering av hela Krigsmakten. Mot slutet av perioden gjorde datorerna sitt intrång på allvar, och innebar en revolution i förmågan att inhämta och behandla stora mängder sensorinformation.
År 1952 påbörjade flottan bygga kustspaningsradarstationer (KSRR) på Gotland, en i varje väderstreck för att komplettera eller ersätta kustbevakningsstationerna (kbs) och minutiksstationerna (mius). Precis som det svenska försvaret på ett eller annat sätt gjort i alla tider tog man graniten till hjälp, och sprängde ned stationerna i urberget, vågledaren förlängdes genom ett hål upp till ytan, där antennen placerades. Detta gav för dålig räckvidd så efter bara ett par år började man sätta upp master på upp till 25 meter att montera antennen på vilket gav ett betydligt bättre prestanda. Antennen (Antenn 27.5 m) byttes också ut mot (Antenn 262 8 m) vilket också hade lobväxlingsfunktion. Detta medgav att samma radarstation kunde lösa två uppgifter, antingen yt- eller luftspaning.
Den första som byggdes på Gotland var KSRR 402 år 1952, de andra KSRR 435, KSRR 445 och KSRR 455 färdigställdes efterhand fram till och med 1957. Förutom dessa byggda av flottan anlade GK/KA 3 KSRR 420 för sina egna behov. Dessa stationer sprängdes in i berget och försågs med ställningar för 40 mm (lvakan m/36) luftvärnsautomatkanoner m/36. Dessutom byggdes stridsvärn i nära anslutning. Stationerna blev därför ganska stora. På 1960-talet byggde man också skenanläggningar i anslutning till varje ksrr, signalspaningsutrustning installerades och nya PPI (PPI 84 / 842) införskaffades vilket möjliggjorde smalbandsöverföring av informationen. Under åren 1974-76 halvtidsmoderniserades ksrr-stationerna och fick bl a förbättrat störskydd och sändarna modifierades.
KSRR-stationerna på Gotland bemannades av flottans personal förutom KSRR 420 på Bungenäs som var kustartilleristation. Fyra stationer var bemannade bl a den på Stora Karlsö. Stationerna behövdes för sjöstridsledningscentralen skulle kunna leda sin del av operationerna till sjöss. Stationerna rapporterade även till luftförsvarscentralen, eftersom de, i motsats till flygvapnets radarstationer, kunde upptäcka lågtflygande plan.
|
|||||||||||||||||||||||||||||
