Kustartilleriets uniformer samt personlig beväpning

De första uniformsförslagen

Kustartillerikommitten ansåg den vid artillerikårerna burna uniformen inte vara ändamålsenlig för kustartilleriet. Den för överflyttning till kustartilleriet avsedda minörpersonalen var uniformerad liksom flottans personal i övrigt, och dess uniform ansågs särdeles ändamålsenlig och ledig, vilket vore av betydelse vid arbete i båtar. För en uniform snarlik flottans talade också, att flottans uniform var billigare än fästningsartilleriets och "det inflytande, som likartad uniform utövade på  utveckling och vidmakthållande under fredstid av god kamratanda mellan manskap, förlagd i samma garnisonsort". Kustartillerikommitten förutsatte därför, att manskapets uniform skulle i huvudsak bli lika den för sjömanskåren fastställda.

Ett av dåvarande kaptenen H G M Wrangel i juli 1901 utarbetat uniformsförslag är även om det till väsentliga delar inte blev realiserat av sitt särskilda intresse. Förslaget utgick från kustartillerikommittens princip, att uniformen skulle vara av marin typ, men den borde tydligt skilja sig från flottans uniform, så att förväxling mellan en kustartillerist och en flottist inte borde göras av allmänheten samt vara utan olägenheterna hos flottans dåvarande blåskjorta, att halsen lämnades bar och att hängslen inte kunde användas. Manskapsuniformen skulle därför bestå av en löst sittande blus med mjuk nedvikt krage och fyra fickor framtill och sleif i ryggen, vara åtsittande om handlederna samt ha knäppjulp. Därtill skulle bäras mössa av flottans modell, möjligen högre, kavaj till "båtdräkt" och kappa till vinterdräkt.

Officersuniformen borde utgöras av sjöofficersuniformen med avlägsnande av dess olägenheter, såsom av "stärksakerna" till tjänstedräkten, samt i övrigt göras billig, ty "en enkel, ofta förnyad uniform är bättre än en grann, som på grund av hög anskaffningskostnad begagnas i det längsta". Den borde därför bestå av blusad kollett med knäppjulp, fyra fickor framtiIl, de övre utanpå plagget samt "knäpplock", mössa av flottans modell med vapenplåt, kavaj och kappa. Vissa paradbeteckningar skulle tiIlkomma för manskap och officerare, men ej trekantig hatt för de senare. Mässdräkt av flottans modell borde finnas. Underofficersuniformen skulle likna officersuniformen. 

Ärendet utreddes emellertid vidare av kustartilleriets reglementskommitte, som våren 1902 avgav förslag till chefen för kustartilleriet om kustartilleriets uniform och dess bärande. Förslaget närmade sig beträffande manskapsuniformen flottan mera än nyss nämnda uniformsförslag. Officers- och underofficerarnas livplagg däremot blev till snittet mera överensstämmande med artilleriets kollett än samma förslag. Trekantig hatt togs med i paraduniformen för officerare, medan mässdräkt uteslöts.

Kustartilleriets uniform m/02

Uniformsbestämmelser för officerare och kustartilleriets civilmilitära personal utom prästerskapet samt underofficerare utfärdades 1902, varvid föreskrevs, att kustartilleriets uniform skulle vara anlagd senast med ingången av 1907 (go 180, 590/02). Uniformsdräkterna vora enligt Reglemente för Flottan del III stor och liten paraddräkt samt daglig dräkt. 

Till stor paraddräkt bars av generalsperson trekantig hatt av felb med svart plumet, vapenrock med broderi å ståndkragen, vit passpoal framtill, ärmuppslagsklaffar med broderi, epåletter, skärp, blå eller vita byxor, de förra med guldgaloner, sabel, av övriga officerare hatt liknande generalspersons men utan plumet, kollett,  epåletter, skärp, blå eller vita byxor, de förra med guldgaloner, sabel. Av underofficerare mössa, kollett med paradaxelklaffar,

blå eller vita byxor, de förra med guldgaloner för underofficerare av 1. gr och med gula redgarnslister för underofficerare av 2. gr, sabel.

Till liten paraddräkt bars inte skärp, byxorna voro ej galonerade och generalsperson bar vapenrock utan broderi. Av officerare begagnades en förenklad liten paraddräkt med mössa och utan skärp såsom bättre sällskapsdräkt intill dess mässdräkt tillkom. Vita byxor upphörde enligt RM III 1914 att bäras till

paraddräkt. Epåletternas fransar vora av fyra olika grovlekar efter tjänstegrader.

Till daglig dräkt bars av generalsperson vapenrock utan broderi eller kollett sedan 1905, av övriga officerare och underofficerare kollett med axeltränsar eller, för underofficerare av 2. gr, axelklaffar, blå eller vita byxor samt sabel. Axeltränsarna voro för generalspersoner och regementsofficerare i guld. Utom tjänsten fick daglig dräkt bäras utan sabel. Sabeln kunde enligt vederbörande befälhavares bestämmande få avläggas under tjänstgöring. Fr o m 1908 användes sabel till daglig dräkt endast vid beväpnad trupp. Kolletten var enradig med 8 förgyllda knappar, 2 livknappar baktill, ståndkrage med fyrkantsnöre i guld, fyra fickor framtill med spetsiga lock, gradbeteckning på  ärmarna.

Gradbeteckningen utgjordes för officerare av galoner runt ärmarna liknande Flottans med översta (enda) galonen försedd med spetsig ögla. För överstelöjtnant  bestod gradbeteckningen av en bred och två smala samt för majorer en bred och en smal galon, detta ändrades 1927, samtidigt med för Flottan, till fyra smala galoner, därvid för major den näst nedersta smalare än de övriga.

För underofficerare utgjordes gradbeteckningen av tre resp. två chevronger i guldgalon på underärmarna med yrkesemblem i öppna vinklarna.    

Yrkesemblemen av förgylld metall föreställde för de olika yrkesavdelningarna: korslagda kanoner, mina med viggar, stjärna, propeller och korslagda släggor, därtill för stabstrumpetare lyra.

Obligatoriska ytterplagg voro kappa och kavaj. Kavaj fick av officerare och underofficerare inte bäras i huvudstaden eller på ort, där Konungen var närvarande. Detta medgavs först 1938. Tillåtna plagg voro för officerare och underofficerare linnekläder av gulbrunt s k hamptyg, med gradbeteckning på svarta axelklaffar, vilken beklädnad blott fick bäras inom fästning. Mössmärkena voro olika för officerare, underofficerare av 1. gr och underofficerare av 2. gr, de sistnämnda av metall. På den svarta pälsmössan buro officerarna märke av särskild modell. Sommartid bars vitt mösskapell. För officerare och civilmilitära tjänstemän voro vita, ljust gula eller bruna handskar eller vantar obligatoriska, bruna handskar fick dock bäras endast inom fästning, dock ej i Karlskrona stad. Färgrestriktionen bortföll 1906. För underofficerare och manskap hörde handskar eller vantar till tillåtna persedlar.   

De viktigaste uniformsförandringarna och föreskrifterna för uniformens bärande beröras nedan i huvudsak i den ordning de framkommit.

På uniformen för den kustartilleriet tillhörande civilmilitära personalen, densamma liknade i huvudsak motsvarande uniform vid Flottan, gjordes 1904  några ändringar. Epåletter tillkommo för intendenturtjänstemän. Beteckning av färgat kläde mellan gradbeteckningsgalonerna resp under och intill den enda galonen skulle som förut vara av rött kläde för läkare, men övriga, utom musikdirektörer, skulle nu bära vita under i stället för tidigare anbefallda mellanblå klädespasspoaler ovanför och intill den översta galonen. Ursprungligen förekommande röda och mellanblå klädespasspoaler längs överkanten av mössans huvudband borttogos. För musikdirektör tillkom stabstrumpetarlyran på underarmarna. På frack fick den vara broderad i guld.      

Mässdräkt för officerare och vederlikar efter flottans modeller infördes vid kustartilleriet 1906. Till mässdräkt nr 1 bars guldgalonerad väst. Denna avskaffades 1912 och ersattes vid nr 1 med vit väst. Uppdelning i stor, liten och daglig mässdräkt gjordes 1929. Mössans kulle var ursprungligen mycket liten. Moderniserade modeller på skärmmossa fastställdes 1910 och 1915, vilka förstorade kullen och gav den en skarpare silhuett.

Sistnämnda år gjordes åtskilliga tillägg till uniformen. I samband med dåvarande beredskap tillkommo vit livpäls och vit pälsmössa. Samma år bestämdes, att fänrik skulle bära underlöjtnants gradbeteckning. Detta ändrades 1925, då klyvning i två tjänstegrader verkligen skedde, varvid fänrik fick smalare galon. Nyheter 1915 voro vidare vit uniform med rakskuren linnerock med ståndkrage, ändrades 1940 till fällkrage, i stället för hamptygsuniformen, regnkrage med spänne, som för officerare blev obligatorisk, samt såsom tillåtna persedlar, ridbyxor och väst till kavaj, vilken därmed kunde användas som livplagg, samt för underofficerare jacka med väst. De sistnämnda två plaggen försvunno med RM III 1931.

År 1915 ökades vidare emblemen för underofficerarnas yrkesgrenar med torpednyckel för torpedmästare, 1920 med korslagda yxor för kvartersman och 1921 med Genevekors för underofficer, som utbildats till sjukvårdare, och lyra för den, som utbildats till hornblåsare.

Till 1915 års uniformsföreskrifter hörde slutligen precisering av modeller med beskrivning på vissa före 1902 föreskrivna persedlar, vilka genom sin ålder ha sitt särskilda intresse, nämligen stav för kommendant, som skulle vara arméns m/1790 av stål, blå med förgyllda kronor och guldknopp, vaktkäpp, arméns m/1793, 90 cm lång för regementsofficerare och 67 cm lång för kaptener, samt vaktbricka, arméns m/1799, av silver, tills vidare skulle 1915 brukade modeller få bäras (go 1630/15).

För den 1919 nytillkomna tjänstegraden underofficer av 3. gr blev gradbeteckningen en chevrong på underärmarna.

År 1925 gjordes en genomgripande ändring i fråga om underofficerarnas gradbeteckningar. Flaggunderofficerarnas vackra tre chevronger borttogos och ersattes med galoner runt nederärmen utan ögla. Samtidigt bestämdes, att underofficer skulle bära sabel av för officer fastställd modell samt att yrkesbeteckningarna skulle broderas i guld (go 1348/25).

Officerare på aktiv stat och i reserven utnämnda officerare hade från 1902 kunnat särskiljas genom att de senare hade kanoner och viggar i mössmarket i

silver samt en ljusblå klädespasspoal ovanför och intill den översta gradbeteckningsgalonen. År 1926 bestämdes, att i reserven utnämnd personal skulle ha blott viggarna i silver samt även underofficerarna ljusblå klädespasspoal vid gradbeteckningsgalonerna.

Det stora antal uniformsbestämmelser som successivt utfärdats hade lett till att de förlorat önskvärd överskadlighet. För att råda bot härpå sammanfattades och överarbetades bestämmelserna i fråga samt utfärdades 1929 i form av Föreskrifter beträffande klädsel och utmärkelseteckens bärande för kustartilleriets officerare, musikdirektörer och underofficerare, vilka fastställdes att tillämpas i stället för i RM III 1914 samt i olika generalorders givna bestämmelser (go 771/29). Dessa föreskrifter ha levat ett i viss mån självständigt liv vid sidan även av motsvarande bestämmelser i det RM III 1931, som senare utfärdats.

Jämlikt föreskrifterna 1929 behövde fänrik inte skaffa paraddräkt. Sedan 1918 hade genom årliga generalorders detta medgivits för nyutnämnda fänrikar och underofficerare av 2. gr, vilka emellertid inte begagnat sig därav. Musikdirektör fick nu kollett i stället för rock och frack men med trekantig ögla på översta galonen; detta ändrades 1938 till spetsig ögla. Båtkappa samt livrem med bärrem och hängsle, nytillkommen persedel,  upptogos som tillåtna persedlar. Vit uniform fick nu bäras i Stockholm. I dessa föreskrifter finner man också intagna skärmprydnad större för generalspersoner och skärmprydnad mindre för regementsofficerare. Dessa senare detaljer i föreskrifterna, vilka hade motsvarigheter vid flottan, upphävdes liksom där, innan prydnaderna hunnit anläggas. Den förra skärmprydnaden togs sedermera i bruk vid kustartilleriet parallellt med införandet därav vid flottan 1942.

Ägiljett bars inom kustartilleriet av stabsehef och adjutanter i chefens för kustartilleriet stab, av motsvarande befattningshavare i kommendantsstab samt av

regementskvartermästare och regementsadjutant. Detta borttogs 1932, och ägiljett bäres numera blott vid vissa tillfällen av adjutanter m fl hos kungliga personer.

Strax innan nyssnämnda klädselföreskrifter 1929 utfärdats, hade Svenska underofficersförbundet gjort framställning om vissa uniformsändringar. Här åsyftades bl a att ögla skulle tillkomma på underofficerarnas gradbeteckningsgaloner samt underofficerarna bära mössmärke och käkrem på mössa lika med officerarnas. I varje fall ansågs skäl till förekommande olikheter på mössmärket mellan underofficersgraderna inte föreligga. Framställningen ihann inte återverka på meromnämnda föreskrifter. Sedermera har emellertid 1934 blivit bestämt dels att för flaggunderofficerare förut föreskrivna mössmärke, paradaxelklaffar och paradbyxor skola bäras av samtliga underofficerare samt 1943 att även underofficerare av 2. gr skola bära guldportepe. Vidare har 1945 gradbeteckning för förvaltningsunderofficerare fastställts skola utgöras av tre smala galoner kring underärmen, samt föreskrivits att mössremmen för förvaltningsunderofficerare och flaggunderofficerare skall vara i guld. Slutligen blev 1947 bestämt, att mössremmen skall vara i guld även för underofficerare av 2. gr.

Vid början av den förstärkta försvarsberedskapen gjordes vissa inskränkningar i fråga om bärandet av parad- och massdräkt att gälla under beredskapstiden. Dessa bestämmelser gavs beträffande bruket av paraddräkt därefter fortsatt giltighet. Tidigt under beredskapen 1939 anbefalldes också, att för manskapet fastställda modeller till livpäls och lägermossa, den senare med särskilda mössmärken, skulle gälla även för officerare, musikdirektör och underofficerare.

Uniformen m/02 kom under indragning från 1942, sedan uniform m/42 fastställts, i det att nyanskaffning av förstnämnda uniform inte fick äga rum samt användningen i tjänsten av denna uniform begränsades.

Officers (kadett- ) aspiranterna och kadetterna, såväl stam som reserv, buro från början kollettuniform, närmast liknande underofficerarnas, men med något olika gradbeteekningar. Inte befordrade buro mjuka axelklaffar med studentsnören, liksom då var fallet vid armén. Kadettaspiranter buro stintert. Denna borttogs 1909.

Gradbeteckningen för underofficerskorpral var en smal guldträns utan ögla kring underärmarna, för sergeant en bredare guldträns med ögla samt för styckjunkare därtill kadettkrona i guld över öglan. Dessa beteckningar ändrades 1912 så, att underofficersbefordrade kadetter buro chevronger som övriga underofficerare, varjämte alIa buro korslagda kanoner i metall som ett slags yrkesbeteckning. De reservkadetter, som uttagits för mintjänst, buro åren 1917-26 mina med viggar i stället för kanoner.

År 1926 tillkom för kadetter med underofficers grad jacka med blå och vit väst av för sjökadetter fastställd modell. För de kustartillerikadetter, som medföljde långresefartyg, åren 1931-36, voro dessa plagg obligatoriska redan från underbefälskursens början.

Samma år, 1926, skedde återgang till 1902 års gradbeteckningssystem, dock med bibehållande av de korslagda kanonerna som kåremblem, samt för flaggkadett broderad krona.

Då 1938 officersutbildningen blev omlagd och officersaspirantkategorien återinfördes, uniformerades denna senare lika med kustartilleriets manskap i övrigt.

Slutligen gjordes 1943 en sista ändring av kadetternas gradbeteckning på uniformen m/02, i det att de, som ännu innehade denna, fick övertaga de chevronger som tidigare burits av underofficerskåren, två för underoffieerare av 2. gr och tre för flaggkadett.  

Kustartilleriets uniform m/42

Kustartilleriets mot slutet av 1930-talet intensifierade rörliga tjänst och samövningar med armén avslöjade emellertid obarmhärtigare än förut vapnets uniform såsom inte fältmässig. Till en början vidtogos provisoriska åtgarder i form av försök med grå överdragskläder ("maskeringskläder") för de rörliga batterierna. Sådana överdragskläder anskaffades i viss omfattning 1940. Även om erfarenheterna av dessa överdragskläder ingalunda vora ogynnsamma, ledde de förhållanden, som inträtt med den förstärkta försvarsberedskapen, till mera genomgripande åtgärder.

År 1941 framkom ett av enskild officer utarbetat förslag till ny uniform. Detta upptog bl a ett livplagg, vars snitt, de fyra fickorna, varav bröstfickorna voro bälgfickor, m m påminde om 1917 års försöksuniform, men förslaget avsåg stålgrå färg. Samtliga truppförbandschefer tillstyrkte omuniformering, dock med vissa avsteg från det framställda förslaget.

Chefen för marinen avgav därefter 1941 en underdånig framställan i ämnet, kontrasignerad av chefen för kustartilleriet, med förslag, att åt sistnämnda chef måtte uppdras att verkställa utredning och låta utföra praktiska försök samt upprätta förslag rörande ny eller ändrad uniform för kustartilleriets personal. I skrivelsen framhålles den lämpliga tidpunkten för omuniformering med hänsyn till den under försvarsberedskapen snabba omsättningen av uniformsbeståndet och personalstyrkans utsvällning inom de närmaste åren. Här anföres bl a följande:  "Under den tid förstärkt försvarsberedskap varit rådande har erfarenheten urvisat, att kustartilleriets nuvarande uniform i viktiga hänseenden inte fyller moderna krav på en fältuniform. Sålunda har den blå färgen visat sig vara en inte lämplig fältfärg för den kustartilleripersonal, vars tjänstgöringsförhållanden mer eller mindre överensstämma med arméns. Den av manskapets flertal använda blåskjortan lämnar inte tillräckligt skydd mot kyla, särskilt för halsen och bröstets överdel, vilket gör manskapet lätt mottagligt för förkylningssjukdomar, samt medgiver ej en smidig tilllämpning av den s k flerskiktsprincipen. Ej heller officers- och underofficersuniformen kan i avseende på praktiskt snitt med fog påstas vara lämpad för fältbruk. En nyuniformering, i första hand avsedd att skaffa kustartilleriets personal en lämpligare fältuniform, synes mig vara en angelägenhet av största vikt". 

Situationen och motiveringen överensstämde överraskande väl med motsvarande 25 år förut, erfarenheter bestyrkta i ett beredskapsläge, enskilt initiativ, förestående stora anskaffningar. Men i slutfaserna visa de två fallen vitt skilda bilder.

Samma år, 1941, förordnades, att utredning rörande ändrad uniformering skyndsammast skulle verkställas. I anslutning härtill uppdrogs åt chefen för kustartilleriet med biträde av viss personal att verkställa utredningen. Den sålunda beordrade biträdande personalen fick benämningen Kustartilleriets uniformskommitte (kbr 6/6 1941, kao 105/41).

På hösten samma år hade kommittens arbeten framskridit så långt, att inspektören för kustartilleriet hos Konungen kunde anmäla, att modellpersedlar till en uniform tillverkats, som syntes tillgodose praktiska och fältmässiga krav samt rimliga fordringar på en trivsam och prydlig permissionsuniform, ävensom att omuniformering av kustartilleriet utan speciella medelsanslag under viss förutsättning beräknades kunna ske inom loppet av omkring två år.

På grund härav utfärdades 1941 föreskrifter om försökens verkställande samt fastställdes färgen till den blivande uniformen att vara arméns gråbrungröna färg m/39 (go 700/41).

Planen för proven upptog uniformsmodeller, skilda åt genom vapenrockens snitt, knappar och färg på matta (blå och röd), mössornas utseende (blå strimmel, svart band), olika emblem m m såsom mössmärken (ankaremblem och korslagda kanoner), yrkesbeteckningar mm (metall, bronsfärg, rött). Ytterligare tillverkades av marinförvaltningen provplagg med grågröna mattor och mössa med grön strimmel. Försöken resulterade i modellförslag, vilka vunno fastställelse såsom uniform m/42 med tillbehör för kustartilleriet (go 280/42).

1942 gavs också föreskrifter om nyuniformeringens genomförande. Den som var skyldig anskaffa egen uniform skulle senast den 1/10 1943 inneha en fältuniform m/42 med kappa. För manskapet begynte omuniformeringen 1943 och skred framåt i vissa etapper.

Nya sammanfattande uniformsbestämmelser utfärdades slutligen 1943 med modellbeskrivningar, bestämmelser för bärande av uniform m/42 m m (go 375/43). Sedermera ha vissa ändringar och tillägg till dessa bestämmelser vidtagits, varav må nämnas införande 1945 av gradbeteckning för underofficerare med stjärnknappar i stället för med vinklar, mössrem i bronsfärg för flaggunderofficerare och tillkomsten av galon runt kragen på vapenrock och kappa samt på fält- och permissionsmössa även för underofficerare av 2. gr, vilka 1947 också fick galoner kring skärmmössans kulle och mössrem i bronsfärg. Vid armén burna skoltecken m/46 infördes vid kustartilleriet 1947.

En allmän överarbetning i uniformsbestämmelserna hade sedermera visat sig erforderlig. Nya bestämmelser på grund av verkställd sådan utfärdades 1952. Därigenom ha bl a mössmärke för överfurirer och furirer tillkommit, yrkesbeteckningarna delvis förnyats samt mässdräkten, som 1942 gått förlorad, återkommit.

Beträffande sabel må erinras om, att denna redan 1917 upphörde att tillhöra den personliga beväpningen vid krigsutrustning. Den blev då blott en uniformspersedel att bäras huvudsakligen vid parad och vid beväpnad trupp. Till uniform m/42 begränsades bruket av sabel ytterligare. År 1943 befriades personal i reserven från skyldigheten att inneha sabel. Enligt 1952 års uniformsbestämmelser är sabeln ej längre obligatorisk heller för officerare och underofficerare på aktiv stat, och dess bärande har blivit begränsat till rena undantagstillfällen. Omfattningen av beklädnad och intendenturutrustning, som utlämnas i fred, har 1949 bestämts av marinförvaltningen genom särskilda utrustningslistor. Vid mobilisering eller intagande av försvarsberedskap tillämpas istället Fältutrustningslista för kustartilleriets personal (go 4004/47).

Ny skjortmodell prövas vid KA 3
Liknar det plagg som ersätter flottans kypertbussarong.

(1947) Vid kustartilleriet har man en tid gjort försök med skjortor och blusar, som manskapet skall bära under den varma årstiden. Inspektören vid kustartilleriet har sedermera framfört önskemål till marinförvaltningen om att utarbeta reviderade modeller och tillverkningar av ett antal persedlar för fortsatta försök och dessa modeller kommer nu att prövas vid KA 3 i Fårösund. Det är personal ur 10 komp, som skall bära dem intill 15 oktober.

Det var meningen att persedlarna skulle tillverkas av krympfritt, tvätt- och ljusäkta bomullstyg, men de svenska leverantörerna har inte kunnat åtaga sig att leverera sådana tyger. Marinförvaltningen har därför låtit tillverka ett slags skjortblus av tillgänglig gråbrungrön kypertvävnad. Den typ, som avses, liknar i utförande det plagg, som man föreslagit skall ersätta flottans gamla blå kypertbussarong. Enda skillnaden är, att plagget tillverkats i blå kypert för flottan.

Blusarna skall användas såväl till kypertbyxor som till långbyxor av ylle och en ny typ av bälten skall brukas till uniformen. Gradbeteckningar, vapenslagsmärke och truppförbandssiffra skall sys på blusarna på ett rött band ovanför blusens vänstra ficka i ett fall. I ett annat fall kommer man att pröva dessa beteckningar direkt på skjorttyget och i ett tredje fall på axelklaff och kragsnibb i likhet med vad som brukas på uniformsrockarna.

Man kommer också att bestämma andra placeringar av de olika tecknen för att utröna, vilket som är lämpligast. Slås inte försöken väl ut avser marinförvaltningen att till nästa vår låta dem fortsätta med andre skjortoch skjortblusmodeller. (Källa: 1329)

Personlig beväpning