|
PE- 49/T |
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
PE-07 ersattes i början av 1960-talet av den i England (av EMI) specialbyggda stationen ”Green Archer” med svensk beteckning ”PE-49/T”. Förutom för huvuduppgiften - inmätning av granateld - kunde den även användas för ledning av helikoptrar och lätta flygplan till bestämda punkter. Vid lägesbestämning av fientlig pjäsplats görs två radarmätningar då projektilen befinner sig i den uppåtgående delen av banan, varvid data erhålls i form av polära koordinater. Dessa omräknas till kartesiska koordinater (x- y- och z- koordinater ) och inmatas i en kalkylator av elektromekanisk analogityp. Ur dessa värden och den uppmätta tiden mellan de två mätningarna räknar kalkylatorn ut pjäsplatsens läge. Vid inmätning av den egna granateldens läge görs två mätningar i den nedåtgående delen av projektilbanan. Databehandlingen sker i princip på samma sätt som vid lägesbestämning av fientlig pjäsplats. Indikatorenheten och den s k mållägesenheten kan grupperas i skydd på upp till 50 m avstånd från stationen. Härifrån sköts även stationens manövrering. Det behövs två operatörer. Stationen kan avspana en sektor om 40° och målen indikeras på ett B-skop. Avståndsområden kan väljas enligt följande: Hela mätområdet 4 - 17 km, Hela mätområdet 4 - 10 km, eller någon av 4 km-områdena mellan 0 och 16 km. I mållägesenheten är en simulator inbyggd. Den kan användas för att träna och upprätthålla operatörens färdighet i att lokalisera och markera mål då sådana ej är tillgängliga. PE - 49 är främst lämpad för att inmäta granatkastares kastbanor. De kan dock användas för att lägesbestämma egen luftbrisadeld. Numera finns utomlands stationer som kan inmäta även flackbaneeld från artilleripjäser.
Lars Sandin arbetade som tekniker (tyghantverkare/teknisk officer) några år i början på 70-talet på LV2, A7 och Miloverkstaden med radar som specialitet. T.ex. Luftvärnets spaningsradar PS 171 och artilleriets PE 49/T. Den sistnämnda var en radar avsedd för att huvudsakligen lokalisera fientliga granatkastare. Den fanns på Gotland men användes enligt Sandin veterligen aldrig i fält utan stod mest i beredskap och förråd. Han minns att han tittade till den några ggr och kollade att den fungerade ok. (Texten hämtad från - Kjell-Erik Lindgren: En sammanställning över arméns radarstationer från 1940-talet fram till början av 1960-talet.) |
|
