Sidovapen i gotländska kyrkor

De gotländska kyrkorna är mycket vapenfattig, det är endast 7 utav 93 kyrkor som hyser sammanlagt 10 värjor. OBS. Värjorna finns numera inte i kyrkorna utan förvaras på hemlig plats.

Lummelunda

Jean Elfving - Elfcrona

f. 7/4 1713 i Västerås d. 28/3 1790 vid Burge i Lummelunda Gotlands län.

Son till professorn i Åbo Petrus Elfving f. 12/4 i Västerås d. 30/6 1726 i Åbo Finland. Gift 1:a 25/2 1704 med Hedvig Hjärne f. 27/12 1686 d. 30/11 1720 i Västerås. Gift 2:a 10/2 1722 med Christina Flachsenia.

---------------------

Gift 14/2 1746 med Johanna Starbus f. 29/11 1726 d. 21/12 1810 i Lummelunda Gotlands län

Barn:

Hedvig Charlotta f. 17/9 1747 d. 2/8 1748

Maria Johanna f. 28/9 1747 i Stockholm d. 9/10 1812 i Lummelunda Gotlands län

Hedvig Charlottaf. 1/5 1750 d. 1812 i Finland

Pehr August f. 6/7 1751 d. 15/9 1751

Lovisa Christina f. 21/9 1752 d. 28/7 1828 i Visby

August Johan f. 16/8 1754 d. 18/12 1754

Catharina f. 14/8 1756 d. 23/1 1757

Dorothea Sophia f. 7/7 1763 d. 3/12 1830 i Visby

Johan Fredric f. 14/3 1766 d. 20/3 1766

Gustaf Adolph f. 28/5 1770 i Visby d. 5/7 1785 i Visby (Styckjunkare)

Volontär vid amiralitetet 1729, hantlangare vid artilleriet 1732, lärkonstapel 1732, sergeant 1733, överminör vid amiralitetet 1738, underlöjtnant vid amiralitetet 1741, adjutant 1742, löjtnant 1747, kaptenmekanikus vid fältartilleribataljonen i Helsingfors 1748, major vid fältartilleriet 1758, tygmästare 1761, sekundmajor vid Gotlands artilleribataljon 1762, premiärmajor vid Gotlands artilleribataljon 1770, överförd till artilleriet i Stockholm 11/12 1770, överstelöjtnant och chef för artilleriet på Gotland 1772, överstes avsked 1773. Adlad 10/7 1773 Elfcrona.

Gustaf Adolph Elfcrona

ANNO 1786. Styckjunkaren vid Kungl Artilleriet i Visby, i lifstiden Wälborne Herr Gustaf Adolph Elfcrona, född i Visby 28 maj 1710, af Fadern, Öfversten vid Kungl Artilleriet och Riddaren av Kungl Majt:s Svärds Orden Högvälborne Herr Jean Elfcrona, och Modern Högvälborna Fru Johanna Elfcrona född Starbus som bägge ännu lefva och bo här i Församlingen: var en ganska välartad Yngling uti åtskilliga Vetenskaper både Andliga och Verldsliga väl underbygd och hade besynnerligt lätt att Studera; så at han gaf icke allenast Föräldrarna och andra av Familjen, utan ock alla andra, som honom kände och med honom omgingo, stort hopp om en lyckelig framtid: Men Then Allrådande Försynen behagade hassta med honom, i det han den 5 juli 1185 klockan 3 efter middagen måste sätta Lifvet til under sin Tjenstgöring uti Laboratorii Huset utanför Wisby Södra Port, som olyckligen genom en annan Ynglings vårdslöshet och yra handterande med eld sprang i luften, och äfven honom sjelf tillika med två andra Under Officerare En Constapel, och en Handlangare dödade: blev therpå begraven och jordfäst den 8 juli uti Wisby Stor Kyrka, men hitförd den 11 januari och nedsatt i Grafven på Södra Sidan om Altaret inom Disken; hvilken Graf enligt köpebrev af den 28 september 1785, som finnes i Kyrko ••••••• lag - och vederbörligen är såld av Kyrkan til Elfcronska Ättens evärderliga nyttjande. Gud Hugsvale Föräldrarna och alla andra, Dom denna Sorg mäst trycker!
Til åminnelse efter honom är hans Värja af messing försilvråd then han i 11 års tid utom tjensten brukat, på kyrkomuren vid Grafven upphängd till framledes, då thes Vapen och Geneologi kommer att uppsättas; äfven är bak om huvudet på thes Kistlock fastskruvad en försilvrad Plåt av Teen samt följande Minnesvård med Svarta bokstäver. (Utdrag ur Kyrkobok för Lummelunda)

Bro

Karolinsk kommender värja buren av Kronobefallningsman Niklas Marchusen. Marchusen bebodde under sin levnad Duss gården i Bro socken. Till värjan hör även en brungjord balja.

Gothem

Värjan har tillhört skeppslöjtnant Bent Boman som omkom 1669. Han var svåger till kyrkoherden i Gothem, Ericus Petrseus, vars hustru Anna var född Boman.
Värjan, som är ett mycket vackert och sällsynt arbete, dateras till 1600-talet. På klingan finnes ett flertal etsningar, bl. a. devisen "då vapnen tala tiga lagarna". Längd 93 cm. Klingan 81 cm. Tillhörande slida 85 cm lång.

Västergarn

Två dräktvärjor så kallade spatservärja från mitten av 1600-talet. Enligt en tradition skulle värjorna vara en åminnelse av två, utanför Västergarn, vid en strandning förolyckade officerare.

Värja 1.

Värja 2.

Värja 1.

Värja 2.

Grötlingbo

Värja som tillhört majoren Bernhard Droijs (Drois, Dröis eller Dreutz), som var bosatt på Sigsarve kronohemman i Grötlingbo 1713 till sin död 1737. Droijs var född i Stettin omkring 1675. Han anställdes vid Riga garnison 1696, blev 1700 rustmästare och 1702 fältväbel. 1703 blev han löjtnant vid Mengdens lettiska lantmilis och 1706 kaptenlöjtnant. Den 7/9 1711 blev Droijs kapten vid den enrullerade allmogen på Gotland och erhöll majors avsked den 30/4 1723. Han avled vid Sigsarve i Gröt1ingbo den 7 augusti 1737 och begrovs i kyrkan den 12 augusti. Hans värja lämnades i kyrkan, sedan dess spets enligt tidens sed hade brutits.

Officersvärja av tidig karolinsk kommendertyp 1690-talet.

Halla

Värja och ringkrage som tillhört karolinen Nils Schmidt.

Båda föremålen ha burits av en gotlänning, en karolinsk officer vid namn Nils Schmidt (Schmitt). Denne, som var född 1695, har enligt vad chefen för Upplands tremänningsregemente till fot, Gustaf Wilhelm Coyet, intygat "här vid regementet tjänat sig upp till förare sedan 1712". Förutvarande överstelöjtnant
Coyet hade varit vice landshövding på Gotland 1711-1712, till överste för sagda regemente hade han
utnämnts sistnämnda år. Helt uteslutet är det väl inte att han lärt känna Nils Schmidt som en rask
yngling redan under sin Gotlandstid och inspirerat 17-åringen att ta tjänst vid sitt nya regemente.
Från förare (en underofficersbefattning med uppgift att vara fänrikens ställföreträdare främst som fanförare) befordrades Schmidt till officer (sekundfänrik) den 25 november 1717 och placerades då vid Falu kompani. Äldste fänrik blev han följande år den 28 augusti. Efter skottet vid Fredrikshald började emellertid den successiva indragningen av arméförbanden och 1719 upplöstes Upplands tremänningar.
I samband härmed överföres Schmidt formellt till Upplands femmänningsregemente, men indragningarna
gick hårt fram och trots regementschefens förord erhåller Schmidt avsked som löjtnant den 30 september 1719. Detta framgår av en anteckning i femmänningarnas generalmönsterrulla en månad senare.

Efter avskedet återvände han som rangerad karl till sin fäderneö och återfinnes mantalslängderna som bosatt på Hallegårde i "Sionums" (Sjonhems) fjärding år 1723 Han var då ogift och hade i sin tjänst 3 drängar.

Gammal blev karolinen Nils Schmidt inte. År 1737 lämnade han det jordiska och begravdes då i sin sockenkyrka Halla. Enligt gammal sed för krigsmän upphängdes där hans officersdistinktion: ringkragen med Karl XII:s krönta namnchiffer, och hans värja. Denna gamla tradition var då på väg att försvinna, några samtida fall är dock kända på fastlandet.
 

Ringkragen är egentligen en reminiscens från den medeltida rustningen. Denna den egentliga ringkragen var förutom bröst- och ryggharnesk det enda som bibehölls, när den otidsenliga rustningen började avläggas av ryttarna under 1600-talets förra hälft och mitt, samtidigt övergick den att bli ett befälstecken för officer. Då emellertid kavalleristerna alltjämt bibehöll bröst och ryggharnesket växlade ringkragen snart över till att bli en distinktion enbart för infanteriofficerarna. Dess storlek börjar minska, själva kragen runt halsen försvinner helt och ersättes med ett band, i regel av siden. Den kvarvarande lilla brickan eller bröstplattan som nu framställdes av förgylld koppar eller mässing, behöll emellertid alltjämt det gamla namnet ringkrage.
Ringkragens nya funktion erhöll formell fastställelse under slutet av Karl XI:s regering och bibehölls sedan till1792. År 1799 togs den ånyo i bruk men då som högvakts- eller dagbefälstecken vilken uppgift den f. ö. alltjämt bekläder. Under dess tid som allmänt infanteriofficerstecken var den smyckad med den regerande konungens krönta namnchiffer, vilket hade för olika grader olikartat utförande och utsmyckning. På så sätt kan man på ringkragarna avläsa, vilken grad ägaren innehaft.
Med det nämnda som utgångspunkt kan man med fog fråga sig, varför just Hallaringkragen är ett sådant unicum. Tusentals liknande måste ju ha varit i bruk under Karl XII:s långvariga krig och burits av varenda infanteriofficer (och av drabanterna, då de inte bar bröstharnesk). Men ödets nyck har fogat det så att hittills ej en enda av den speciella typ som är aktuell i Hallafallet har kunnat uppdagas. Med debaclet år 1709 vid Poltava och dess slutakt några dagar senare vid Perevolotjna försvann Karl XII:s fältarmé i rysk fångenskap.
Fanor, vapen och offcerstecken blevo trofeer och hamnade till stor del i kejserliga rustkammaren i Moskva.

Visby domkyrka

Värja. Större, med ingraverade bröstbilder av kejsar Ferdinand och Gustaf II Adolf. Med skida av läder. Värjan hängde 1830 på pelaren mitt emot predikstolen.

Värja. Från 1500-ta1et. Med enstaka stora bokstäver på klingan. Den hängde 1830 på norra kormuren.

Värja. Från 1659. Tämligen smal klinga med grunda och ganska slarvigt utförda ornament och inskrifter.
Den hängde 1830 på pelaren mitt emot predikstolen. Beskrives utförligt i 1830 års inventering sålunda: "Föreställer på ena sidan överst en fågel, därunder läses: vinciriae aut moria Anno 1659. Därnäst synes en med musköt och värja beväpnad militär samt nerunder orden: Regere sein Zurm ~ Summa Est carentia (?). På andra sidan finnes överst en fågel, därunder orden: Paris E'rotanres, därnedanföre
åter en med kungl. mantel, hjälm och 2:ne svärd försedd mansperson samt därnäst orden: Seidius pron obis quis contra nos . ...