Gotlands Lottakår  /  Gotlands Lottaförbund

Den första svenska lottakåren bildades 1924 i Stockholm på initiativ av Thyra Wadner, som inspirerats av de finska Lotta Svärdföreningarna. Namnet blev Stockholms landstormskvinnor. Den fick under de följande åren efterföljare i hela landet. År 1930 höll kårerna sitt första riksmöte och bildade Lottarådet. Organisatoriskt tillhörde lottorna landstormsföreningarnas centralförbund.

1939 ändrades namnet till Sveriges lottakårer.År 1942 lämnade de landstormsrörelsen och den 1 januari 1943 bildade man den självständiga organisationen Riksförbundet Sveriges lottakårer. Till en början biträdde lottorna landstormen huvudsakligen vid utspisningen och inte minst genom insamlingar. Efterhand fick de alltmer kvalificerade uppgifter inom armén, marinen, flygvapnet och hemvärnet, där de krigsplaceras i staber, stridsledningscentraler, luftförsvaret, i personalvårdstjänst samt i sjukvårds- och förplägnadstjänst.

Sedan år1933 bedriver organisationen en omfattande utbildning för ungdomar mellan 15 och 18 år. Denna unglottaorganisation fick 1965 en självständig ställning och benämndes Sveriges Unglottor.

Lottorna har sedan länge ett internationellt samarbete, särskilt med motsvarande organisationer i de nordiska grannländerna. Under senare år har detta arbete utsträckts till Baltikum, Polen och Ryssland.

Lottornas medlemsantal steg brant under beredskapsåren. År 1944 var det som högst med knappt 111 000, unglottorna inte inräknade. Därefter sjönk medlemsantalet till drygt 81 000 år 1948.

Under intryck av det Kalla kriget skedde under 1950-talet en ökning till som mest drygt 99 000 lottor år 1957. Därefter har antalet medlemmar minskat kontinuerligt.

År 2000 finns cirka 26 000 lottor. En förklaring till denna minskning är givetvis att landet inte upplevde eller upplever ett direkt hot. Som en ren kvinnoorganisation drabbades Riksförbundet Sveriges lottakårer dessutom av att kvinnorna i allt högre grad blev  förvärvsarbetande och därför fick mindre tid över för frivilligt försvarsarbete.

Organisationen utbildar avtalspersonal för Armén med hemvärnet, Marinen och Flygvapnet i uppgifter inom tolv kompetensområden/tjänstegrenar, bl.a. sjukvård, förplägnad, personalvård, underrättelsetjänst, stabs- och sambandstjänst, LOMOS och bevakningstjänst. Organisationen har en omfattande ungdomsverksamhet i den separata organisationen Sveriges unglottor. Lottorna omfattar 24 regionala lottaförbund och 432 lokala lottakårer.

Avtalsbehovet år 2000 är drygt 11 300. Medlemsantalet har minskat sedan mitten av 1980-talet. Riksförbundet Sveriges lottakårer samverkar med flera andra frivilligorganisationer och arbetar internationellt med övriga nordiska länder, i Estland, Lettland och Litauen. Under år 2000 har samarbete påbörjats med Polen och Ryssland.

Lottorna ser som sin framtida uppgift i att fånga upp engagerade kvinnor med intresse för försvars- och säkerhetspolitik, att vidga inriktningen mot kvinnligt ledarskap, insatser i det fredstida samhället, internationella uppdrag samt totalförsvarsinformation, bl.a. i skolor. Organisationen avser också att utveckla all utbildning mot internationell verksamhet, öka utbildningen av totalförsvarsinformatörer och instruktörer samt att utöka samverkan med både andra frivilliga försvarsorganisationer (bl.a. om administration och utbildning) betydligt och internationellt.   

För beredskapsgubbarna. Arbetsafton 1940 hemma hos "tant Ulla"

I Västerhejde pingst 1940

Bliv signallotta!

Det ”moderna kriget” har ställt skärpta krav på signaltjänsten, d. v. s. den tjänstegren, som skall svara för ett snabbt samband mellan olika staber och truppförband. De militära signalorganen hava utökats och telegrafverkets anläggningar komma i allt högre grad att tagas i anspråk för militära förbindelser. För att dessa förbindelser skola kunna upprätthållas dag och natt, ofta med en avsevärt utökad trafik, kräves ett stort antal signalister. Dessa kunna med stor fördel i viss utsträckning vara kvinnliga, särskilt vid fasta militära expeditioner samt många telefon- och telegrafstationer. Motsvarande antal för tjänstgöring i rent militära befattningar lämpade män komma härigenom att frigöras. I vårt folkfattiga land kunna därför många kvinnor fullgöra en viktig fosterländsk uppgift, genom att utbildas till att tjänstgöra som kvinnliga signalister – signallottor.

Flertalet av de för signallottor avsedda befattningarna kräva först vid verkligt krigsfall mera varaktig tjänstgöring, men säkerligen kunna fler signallottor, som så önska, även under beredskap få mera regelbunden anställning. Möjlighet finnes sålunda redan nu för några lottor att vinna anställning som militära växeltelefonister.

Det har länge varit ett militärt önskemål att åtminstone försöksvis anordna utbildning och därefter för övningar kunna taga i anspråk damer lämpade för dessa ofta kvalificerade uppgifter. I viss utsträckning har så kunnat ske på fastlandet, varjämte många lc-telefonister på luftbevakningscentraler i olika delar av Sverige ända sedan krigets början gjort en värdefull insats.

På grund av de goda erfarenheter, som vunnits på flera ställen, har k. m:t ställt ett större anslag till förfogande för en över hela landet bedriven signallottautbildning. Denna avses i huvudsak äga rum per korrespondens och behöver alltså icke inkräkta på var och ens ordinarie arbete. Under korrespondensperioden kommer dock ett visst antal föreläsningar med demonstrationer av materiel m. m. att ordnas – för Gotland sannolikt i Visby – varunder fria resor och viss dagersättning erhålles. Kursens genomgång kräver därför knappast några utgifter för deltagarinnan.

De elever, vilka vid slutprovet godkännas som ”signallottor”, torde vid all följande tjänstgöring få påräkna samma ersättning och förmåner, som tillkomma värnpliktig. Mera varaktig anställning kan stundom erhållas, varvid ”civil” lön kontrakteras.

De slutgiltiga bestämmelserna beräknas bliva tillgängliga under loppet av juli månad, varefter kursen kan taga sin början. Vid denna försökskurs, som omfattar såväl tråd- (telefon-) som radioutbildning, har elevåldern fastställts till 17-28 år. För dem som redan tidigare erhållit någon signal- (telefon-) utbildning, kan dock högre ålder medgivas.

Då som sagt behovet av signallottor är mycket stort, göres härmed en enträgen och allvarlig vädjan till alla unga damer – som ej äro mödrar – att snarast göra en, gärna preliminär anmälan. Sådan kan ske till närmaste lottaförening eller till Fru Lola Jacobsson, Björngränd 21, tel. 549 (1823), eller major Sjöstedt, Signaltjänsteavdelningen, tel. 1314, vilka lämna ytterligare upplysningar.

En vädjan göres även till herrar arbetsgivare att underlätta för kontors- och affärsanställda att deltaga i kursen. Som nämnts avses ju som regel icke militärtjänstgöring förrän i det fall Sverige invecklas i krig.

För varje ny signallotta – ytterligare en man för direkt fronttjänst!

Visby den 30 juni 1941.

MILITÄRBEFÄLHAVAREN.

(Källa: 563)

Gotlandslottorna jubilerar - 60

1986 är ett jubileumsår inte bara för förbanden på Gotland utan även för den gotländska lottarörelsen, som firar sin sextioåriga tillvaro. Den 10 april 1926 startade den gotländska lottarörelsen, då kallad Gotlands Nationalbevärings kvinnoförbund.

Inspirationen hade till stor del kommit från Stockholms Landstormsförbund, som året innan hade pingstövningar på Gotland. Stockholmarna åtföljdes av sin kvinnoförening, som "med kläm och fart och ordning samt med det friskaste humör" skötte förplägnaden.

Citatet är hämtat från en skrivelse av Maja Schmidt, hustru till dåvarande militärbefälhavaren generalmajor Tell Schmidt. Dessa båda och konstnärinnan Benedicks- Bruce arbetade med stor energi för att på Gotland organisera ett kvinnoförbund och redan efter ett år nådde man målet. Maja Schmidt blev också gotlandlottornas första ordförande.

Förplägnadstjänsten var då den enda verksamhetsgrenen. Lottor och ärtsoppa blev ett begrepp och alltför länge det enda man trodde vi lottor gjorde. Ja, kanske är det fortfarande de, som tror det?

Svåra tider

För vårt försvar var det svåra tider. Riksdagens försvarsbeslut 1925 var den största försvarsreduktion, som något land frivilligt genomfört. Man trodde att Sverige i och med detta skulle bli det goda föredömet för andra stater. Men hur blev det? Tankegångarna är väl inte helt obekanta i våra dagar heller. Man skulle nu kunnat tro att försvarsintresset skulle sjunka, men det blev som en signal för ansvarskännande medborgare. Landstormsföreningarnas antal växte i vårt land och likaså antalet kvinno föreningar , som stödde männen inte bara med "ärtsoppa" utan även ekonomiskt.

Lottarörelsen tillkom således genom enskilda människors initiativ och ansvarskänsla eller vad man brukar kalla från gräsrötterna. Det begränsade stöd staten givit till frivilligorganisationerna begränsades ytterligare eller upphörde helt. Insamlingar, basarer, soareer, utspisningar vid tävlingar, sångarfester osv anordnades, allt för att skaffa pengar till utbildningen och bakom allt detta stod oftast kvinnoorganisationerna.

Första insamlingen

Som exempel kan nämnas att den första insamlingen, som gjordes av Stockholmskvinnorna gav pengar till redan omtalad resa och övningar på Gotland. Men lottarörelsen var inte utan belackare både från pacifistiskt kvinnohåll och pressröster, som talade om pjolt och ifrågasatte betydelsen för försvaret. Men försvarsledningen hade allt mer uppmärksammat och nyttjat lottornas arbete, främst vid de stora fälttjänstövningarna.

Vad landstormskvinnorörelsen skulle ha för uppgifter vid mobilisering och krig var också debatterat, men de militära myndigheterna såg alltmer fördelarna av kvinnlig medverkan med förplägnad, expeditions tjänst och sjukvård både i hemorten och vid bakre militära enheter.

Försvarsbeslutet 1936 innebar en förstärkning och även om denna som helhet var återhållsam så hade tjugotalets negativa inriktning börjat ändras. Hotet om ett nytt krig gjorde också att man insåg att kvinnoorganisationen kunde nyttjas till mer än "ärtsoppa". Ett kvalificerat kvinnligt kontorsbiträde var att föredra i en arbetsbelastad stab framför ett orutinerat värnpliktigt skrivbiträde. Likaså insåg man vid luftförsvaret att där fanns ett stort arbetsfält för kvinnor. Och kriget kom och snart arbetade lottor på militära expeditioner, i olika centraler för luftförsvaret, på sjukhus, som chaufförer och i förplägnadstjänst vid måltidsstationer.

Samverkan

1940 bildades hemvärnet som snabbt etablerade samverkan med lottarörelsen. Och åren efter kriget har organisationen alltmer befäst sin ställning och är nu en del av vårt totalförsvar. Vi utbildar i hemorten och på centrala kurser lottor för krigsplacering i olika befattningar inom både armen med hemvärnet, marinen och flygvapnet. Som exempel kan jag nämna några av våra tjänstegrenar: stridsledning, luftbevakning, luftförsvar, stab, samband, förplägnad, sjukvård, underrättelse- och personalvård. Jag vill i den historiska tillbakablicken också nämna att redan 1933 startades likaledes i Stockholm en unglottaavdelning för flickor i åldern 14-18 år. Redan några år senare bildades en sådan avdelning även här i Visby och nu finns unglottor över hela ön. Själv var jag under skoltiden unglotta och minns särskilt, när jag varje dag efter skolans slut gick till det då inrättade sjukhuset på Solhem för att hjälpa till med allt arbete kring de flyktingar, som hösten 1944 kom från Baltikum.

60 år har alltså gått sedan den gotländska lottarörelsen bildades. Omkring 50 nya lottor rekryterar vi varje år och de utbildas för det gotländska försvaret i någon av de många tjänstegrenarna.

Jämfört med övriga lottaförbund i landet ligger vi bra till. I år är det bara Gotland och ett förbund till som ökat sitt medlemstal. Men vi har ännu långt kvar tills vi fyllt de behov som finns.

Förutom rekrytering och utbildning för krigsplacering ser vi som en väsentlig uppgift att sprida försvarsupplysning.

Vi utbildar också våra funktionärer i de sju lottakårerna, som ingår i vårt förbund, för sina uppgifter som t.ex. kassaförvaltare, sekreterare och moblottor. Ledarskap och försvarsupplysning är något som ofta återkommer inom kursverksamheten.

Jubileet

Hur skall vi då fira vårt jubileum? Jo, hela året skall vara ett informations- och rekryteringsår. Varje lotta har fått en dekal att sätta på sin bil, och denna har mottot: "Det Du gör av fri vilja, gör Du mycket bättre, Bli Lotta". Vi säljer ett jubileumslotteri och kårerna har olika aktiviteter för att sprida kännedom om vår organisation.

Den 10 april - födelsedagen - samlades förbundsstyrelsen på Toftagården och den 12 april anordnades en lottadag på Borgvik i Katthammarsvik, dit intresserade inbjudits. Ulla Årefeldt talade den 20 april om lottarörelsen i Radio Gotlands söndagsmorgon.

Under sommaren kommer vi lottor att ha vår egen "cykeltramp" med budkavle.

l samband med den stora försvarsutställningen i Fornsalen i sommar kommer lottor att från kokvagn servera ärtsoppa och kaffe till allmänheten under 7 onsdagar. Givetvis kommer vi också att visa oss i samband med alla förbandens jubileer.

Höjdpunkten på vårt jubileumsår blir väl den 15 november, då vi har stämma på Borgen, högtid i Domkyrkan, fackeltåg och på kvällen middag, och då får männen vara med. Kvinnor med ansvar går in i vår organisation.

Oftast blir de kvar, utbildas för en krigsbefattning, kommer in i en kamratgemenskap och ges möjlighet till självförverkligande. Jag tror att vi behövs, inte enbart för att fylla en plats i totalförsvaret utan även för att öka kunskaperna och intresset för försvaret och varför vi behöver ett försvar.

Peg Nohlgren Förbundslottachef  (Källa: 564)

12 lottor från södra Gotland examinerade i förplägnadstjänst

Handskas med stora redskap har de 12 lottor ur Södra Gotlands Lottakår gjort som genomgått en 72 tinnars kurs i förplägnadstjänst och som på onsdagen (16/1 1957) hade avslutningsexamen på A 7. I närvaro av examensförrättaren, stabsintendenten major Bäckström redogjorde de flitigt för hur man hushållar för flera hundra mannar på en gång.

Examen klarades med glans, men så har de 12 också drillats av skickliga förplägnadsintruktrisen fru Ester Andersson. Examensvittnen var kapten C. af Geijerstam, vice ordf. i Gotlands Lottakår, fru Gunnel Fardstedt, sekr. i Södra Gotlands Lottakår, fru Inez Gardarfve samt ass. för frivfrågor vid VII Milo, fru Märta Wiktorsson.

Efter det teoretiska förhöret inomhus följde demonstration av de praktiska färdigheterna ute på gården och som slutpunkt på kursen dracks kaffe i marketenteriet, varvid fru Andersson fick mottaga en minnesgåva av kursen.

Man ämnar hålla liknande kurser även för visbylottorna liksom en särskild kurs i signaltjänst, och alla intresserade har bara att vända sig till fru Wiktorsson.

Kursdeltagare var: Fruarna Gertrud Gabrielsson, Leila Winarve, Ebba Hedin, Vera Andersson, Viola Lindqvist, Linnea Olofsson, Märta Eliasson, Lilly Runander, Margit Österholm, Elsbeth Blomberg, Ingrid Edlund samt Elsie Eliasson. (Källa: 565)