|
 Kavalleriet var liksom infanteriet på Gotland enrollerat,
dvs, att den var uppsatt och rustad av det gotländska
allmogefolket. Styrkans storlek växlade något men
huvudsakligen bestod den av ca. 270 man, befälet inräknat.
Chef för kavalleriet var kaptenen Fredrik Sturtzenbecker,
tillika chef för de gotländska ståndsdragonerna. Emellertid
hade Sturtzenbecker inte så mycket med kavalleritruppen att
göra, utan han överlät det mesta av kavalleristyrkans
skötsel och verksamhet på sin ställföreträdare, fänriken
Fredrik Melitz. Melitz hade god erfarenhet av kavalleri, han
hade i ett femtontal år tjänstgjort i diverse dragon- och
kavalleriregementen i strid både i Polen och Ryssland.
Det gotländska bondekavalleriet bestod förutom Sturtzenbecker
och Melitz av 15 bondeöverofficerare, 5 bondeunderofficerare
och ca. 250 man korpraler och gemena. Enligt major Brase,
som från och med 1717 var chef för de beridna styrkorna på
Gotland, skulle de enrollerade bondeofficerarna mest vara
dumma och enfaldiga bönder som inte gick att lita på.
Nu bestod emellertid huvuddelen av befälskadern inte enbart av
bönder, utan man hade även lyckats få tag i en del
befallningsmän och länsmän, vilka innehade en viss
auktoritet vilket var bra då man skulle leda en trupp av
enkla bönder och drängar. Nu var dock dessa män inte
utbildade till att leda en kavalleritrupp i strid, men de
styrande på Gotland fick vara nöjda med de reservbefäl man
lyckats skrapa ihop, det var under rådande omständigheter
nästan omöjligt att få tag i välutbildade kavalleri befäl.
De gemena fick själva rusta sina egna hästar, vilket gjorde
att huvud delen av ryttarna red på små gotländska russ.
Hästarna var inte snabba men däremot mycket sega och
slitstarka. Militärledningen hade nog en del invändningar
mot dessa små hästar, men man lät det bero, för man räknade
med att en eventuell fiende som landsteg på Gotland inte
hade tillgång till eget kavalleri, och då kunde det “
småvuxna ‘ gotländska kavalleriet stå sig väl mot de
infanteriförband som man då troligen skulle få möta i en
eventuell strid.
Till början var kavalleriet dåligt beväpnade men efter år 1715
var samtliga ryttare utrustade med varsin karbin, två
pistoler, värja med gehäng, samt 12 skott till vardera
skjutvapen.
Bondekavalleriet var indelat i fem kompanier. Varje kompani
bestod av 3 bondeöverofficerare, 1 bondeunderofficerare och
ca. 50 man korpraler och gemena. Man försökte hålla övningar
så ofta som möjligt, men oftast blev det bara lite
vapenexercis på kyrkbacken efter söndagens gudstjänst. Det
saknades också erfarna instruktörer som kunde lära ut de
riktiga handgreppen på soldaternas vapen, och därför blev
utbildningen mycket knapphändig och ointressant, vilket
gjorde att bondesoldaterna hellre smet undan än inställde
sig till dessa övningar.
Bondekavalleriet var i motsats till de gotländska
ståndsdragonerna inte en stående “ truppstyrka, utan de
skulle endast samlas vid fara, eller vid en eventuell
fientlig invasion.
Den enda gång som bondekavalleriet mötte en fiende var efter
den ryska landstigningen på Östergarnslandet år 1717. Då
hade en kavalleristyrka bestående av ett åttiotal ryttare
under befäl av en löjtnant Granat sänts ut för att
rekognosera. Men när de hade börjat närma sig fienden hade
dom blivit modlösa och började, den ena efter den andra att
ta till flykten. En del av ryttarna hade till och med haft
så bråttom att komma från den farliga platsen att de ej hade
dragit sig för att rida ner en del av sina egna kamrater. En
av ryttarna hade till och med försökt att slå ner löjtnant
Granat med sin gevärskolv då han försökt att förhindra den
vilda flykten. Den första och även den sista gången som
bondekavalleriet mötte en fiende slöt alltså i ett totalt
fiasko.
Nu måste man i ärlighetens namn ha i åtanke att de ryttare som
deltog i det gotländska kavalleriet inte var några
välutbildade kavallerister, utan vanliga bönder och var nog
liksom landshövdingen Psilander uttryckt sig mera lämpade
att sköta plogen än värjan.
|
