Artilleriet 1700-1721

År 1700 när det stora nordiska kriget bröt ut fanns det på Gotland troligen endast ett fåtal brukbara kanoner till öns försvar. Den 14 mars 1700 hade den dåvarande landshövdingen på Gotland von der Osten i en skrivelse till konungen begärt att bland annat få två par regementskanoner till ön. En vecka senare skrev han i en ny skrivelse, den här gången till krigskollegium och begärde  6 - 8 st. 6- eller 3 pundiga järnkanoner. Endast en liten del av det som von der Osten hade begärt kom dock. Man skickade en del överblivna kanoner från Kalmar bl.a. 4 st. 4 pundiga och 2 st. 3 pundiga järnkanoner i skeppslavetter, därtill endast 900 kanonkulor, 6 ladd skyfflar och 3 laddstakar.
Man kan säga att det första gotländska artilleriet kom med båt från Riga. Riga som var en befäst stad i den dåvarande svenska provinsen Livland, hade den 3 juli 1710 tvingats att kapitulera efter en nästan årslång belägring av ryssarna. Dom flesta av garnisionens soldater hade tagits tillfånga men några hade emellertid lyckats fly. Den naturligaste vägen för flyktingarna var att från Riga ta sig båtledes över Östersjön till hemlandet. Därför var det många som valde Gotland som en slags mellanhamn. Den 23 oktober kom ett sådant flyktfartyg till Slite hamn på Gotlands östkust. Med ombord fanns det bla. två artillerister, konstapeln Hans Jörgensson och lärkonstapeln Christian Fana. Jörgensson dog dock samma år.
1 augusti 1710 kom en ny landshövding till Gotland, det var generalmajoren Anders Sparrfeldt. Han satte genast igång med att utveckla och förbättra det tidigvarande försvarsväsendet på ön. Då det gällde artilleriet tog han dem tidigare nämnda artilleristerna från Riga, dels lät han även omskola en del infanterister som också hade kommit som flyktingar från Riga. Till chef för den lilla artilleristyrka som han hade lyckats skrapa ihop utsåg han guldsmeden i Visby Henrich Funck. Han hade tidigare tjänstgjort i fält- och garnisionsartilleriet som styckjunkare, han blev nu befordrad till fänrik. I en förteckning från början av 1711 bestod artilleristaten av sammanlagt 19 man. Förutom Funck var det 6 konstaplar, 2 lärkonstaplar och 10 hant langare. Under vintern 1710-11 fick huvuddelen av artilleristerna hjälpa till med att exercera den gotländska allmogen som då hade ont om befäl. Senare samma år utökades styrkan med ytterligare två man, det var styckjunkaren Petter Zimmerdahl och sergeanten Olof Berg.
Den 7 december sände Sparrfeldt in en förteckning över vapen han önskade få till ön. Förteckningen upptog bl.a. 2 haubitsar, 20 st. 12- och 20 st. 6 pundiga kanoner, och ammunition till dessa. Kort därefter fick dock Sparrfeldt tag i en del kanoner på annat sätt. Under julhelgen angjorde en örlogseskader Slite hamn för att proviantera. Eskaderns chef var schoutbynachten (konteramiral) Lillies. Sparrfeldt tog genast kontakt med amiralen och lyckades efter enträget bönande förmå amiralen att kvarlämna ett antal av sina fartygs kanoner, bl.a. 4 st. 12-, 2 st. 8- och 2 st. 6 pundiga, han fick även ett dussin skott till vardera kanon.
Den 4 juni 1711 kom artillerifänriken Axel Hägg till Gotland. Tillsammans med honom kom även 19 välutbildade artillerister, bestående av, 1 sergeant, 8 konstaplar och 10 hantlangare. Glädjande nog kom det även med samma fartyg som Hägg en del av det mycket efterlängtade materielet som Sparrfeldt hade begärt i sin skrivelse å den 4 december 1710. Det fanns bl.a. ett fyrtiotal kanoner av varierande slag, och en ganska ansenlig mängd ammunition till dessa, krut, luntor, verktyg, lavetter mm.
Axel Hägg fick nu befälet över den befintliga artilleristyrkan på Gotland. Han hade tidigare tjänstgjort vid ett artilleriregemente i Stockholm. Två dagar efter ankomsten till ön befordrades han till löjtnant. Hans lilla artilleristyrka var efter omständigheterna ganska så välutbildad. Kanoner fanns det dock ännu för få av, emellertid så anlände det ett tjugo tal av dessa dyrgripar till ön 1712. År 1714 upprättade löjtnant Hägg en förteckning över de befintliga kanoner som fanns på Gotland, även ammunitions tillgången redovisades noggrannt.
Kanonerna var fördelade mellan Visby, Karlsvärd och ett antal små men viktiga befästningar runt om på ön. 1 Visby som hela tiden hade varit dåligt befäst, började man nu att uppföra en del befästningar. De gamla tornen i ringmuren försågs med kanoner, och vid den södra muren anlades en skans. Många tvivlade dock på att dessa anstalter skulle göra någon nytta, allra minst om en eventuell fiende medförde eget artilleri.
På Karlsvärds fästning fanns det bl.a. 3 st. 16 pundiga haubitsar och 2 st. 40 pundiga mörsare, samt en del kanoner av varierande storlek, dock ingen grövre än 12 pund.
Befästningarna på landet utrustades med 2 till 4 st. kanoner vardera, det gällde dock endast de viktigaste befästningarna.
  

Här är på sin plats att förklara vad pund ( pundighet) står för. Under äldre tider använde man det måttet för att mäta eldrörens grovlek. Järn kulans vikt mättes i skålpund ( = 425 gram), man kan på ett ungefär räkna ut vilken kaliber en pjäs då hade. Kaliber skalan gäller dock endast kanoner med en rund, homogen kula. Mörsare, haubitsar och granatkanoner vars ammunition bestod av skrot, bomber och granater hade en helt annan kaliber.
Vi skall också se lite på hur artilleritaktiken var under Karl XII:s tid. 1 den av artillerikaptenen Daniel Grundells upprättade artillerihandbok,Nödig underrättelse om Artilleriet till lands och sjös såväl Theoriam, som Praxin beskrifven och med kopparstycken förklarade att ger han en god inblick i hur dåtidens artilleri skulle agera. Artilleriets plats under ett fältslag måste bero på omständigheterna skriver han, men som regel bör dock artilleriets plats under inledningen av striden vara framför infanteriet. Då motståndarna börjar närma sig varandra bör artilleriet dras tillbaka och placeras på någon plats där det kan ge en flankerande eld. Den vanligaste fältpjäsen var den 3 pundiga. Någon större eldhastighet kunde man dock inte uppnå, det berodde mest på att ammunitionsersättningen var ganska bristfällig. Ammunitionen skulle bäras fram till kanonerna från vagnar som stod längre tillbaka i ledet, oftast bara i händerna, ibland användes säckar. Då artilleriet skulle insättas i strid, fördes pjäserna fram på lämpligt avstånd från fienden, avbröstades och förställarna rycktes bakom linjen i höjd med karduskärrorna. Det kring kanonen upprullade släptaglet påhakades på sina krokar. Med hjälp av 12 - 16 hantlangare framfördes nu pjäsen. Krutsäckarna och kulorna frambars och lades ner vid sidan av kanonen, ibland täckte man över krutsäckarna med någon soldatkappa, mest för att det inte skulle antändas vid en eventuell fientlig be skjutning. På fältet brevid lades laddtyg, kruthorn och riktkilar. Två brinnande luntor nedstacks i marken. För varje pjäs räknades som servis fyra man och två konstaplar samt för varannan eller var tredje pjäs en styckjunkare. En konstapel slog krutet från krutsäcken i laddskyffeln, som hölls av den andre konstapel, vilken införde laddskyffeln i loppet. En hantlangare hoppackade krutet med en ansättare samt införde den inre för laddningen. En annan inrullade kulan och införde den yttre förladdningen. Den ene av konstaplarna slog på fängkrutet, under det att den andre, på order eller tecken, med luntan i hand antände detsamma, efter det att kanonen hade blivit inriktad av underofficeren. Den officer som förde befälet över batteriet, kontrollerade riktningen och gav order om pjäsernas avfyrande.

Det gotländska artilleriet kom aldrig att bli inblandade i några större eldstrider. Endast vid ett fåtal gånger kom det till skottväxling mellan svenska och fientliga förband.
Den gotländska hävdatecknaren P.A. Säve skriver i sin bok” Gotländska sägner “, om en styckjunkare Stubb (det är dock troligen den styckjunkare Arvid Staub som nämns i mantalslängderna över Visby). Han hade enligt Säve blivit placerad på Fårö för att där hjälpa allmogen med deras försvar. Staub bodde vid den s.k. Wardbacken, där vardstången var placerad och där det hölls vakt både natt och dag. En söndagsmorgon seglade ett ryskt krigsfartyg inom Hammars och Askegrund. En soldat som hette Hornfeldt satt som utkik på vardstången och då han fick se det ryska fartyget gav han larm. De fick nu även se att det ryska fartyget jagade ett mindre svenskt fartyg som flydde in genom södra gattet, in mot Fårösund. Ryssen lade sig nu utanför och skickade nu i stället in tre små barkasser in mot sundet för att där försöka få fast det svenska fartyget. Men Staub hade befästat sig på stranden vid Broa, och där lyckades han med sin kanon skjuta en av fiendens barkasser i sank, de två övriga flydde ut till sitt moderfartyg. Samtidigt låg vid Kyrkviken ett annat svenskt fartyg som där hade lagt sig i skydd för det dåliga vädret. Även där hade nu ryska fartyg lagt sig utanför för att förhindra en utbrytning av det svenska fartyget. Fienden satte ut båtar och lyckades med dem ta det svenska fartyget, dock efter det att besättningen hade lämnat det. Staub lät nu sin kanon, som han i all hast hade flyttat från striden vid Broa, beskjuta det av ryssarna tagna svenska fartyget, så att ryssarna trillade hit och dit, och de övrige övergåvo skyndsamligen prisen.” Nu måste man dock ha i åtanke att dessa båda strider är sägner och därför inte alltid överensstämmer med det verkliga historiska perspektivet.