|
 År 1700 blev det
beslutat att allmogen skulle tillhandahålla en rörlig
milisstyrka till Gotlands försvar. Norra häradet skulle satta
upp 586 man och södra häradet 651. Det fattades dock befäl till
att leda allmogens övningar. Man fick då tills vidare ta en
avdankad f. d. fältväbel vid gardet, Cornelius Drejer, han fick
nu tills vidare leda och skjututbilda allmogen.
Man försökte genom otaliga skrivelser till de bestämmande på
fastlandet att få hit riktiga befäl till ön, men det
hörsammades ej. 1711 enrollerades allmogen på Gotland. Man
försökte indela de militära styrkorna med underlag av öns
judiciella indelning. Det innebar att varje ting lämnade 129 man
vilket bildade ett kompani, således på hela Gotland 20
kompanier.
De 10 kompanierna från norra häradet bildade ett regemente det
s.k. norra regementet, om ca. 1300 man, befälet inräknat.
Chef för norra regementet blev en flykting från Riga, kapten
Lorentz Kruse. Till sin hjälp hade han endast 3 välutbildade
stamunderofficerare. Man fick nöja sig med s.k. bondebefäl,
vilka bestod av 27 bondeöverofficerare och 44
bondeunderofficerare. Det tillkom även 14 trumslagare, och
troligen fanns det en profoss vid regementet.
Som bondebefäl tjänstgjorde i allmänhet befallningsmän,
länsmän, gamla avdankade båtsmän samt bönder med ett visst
anseende.
Då det gäller det södra härades regemente södra regementet
“, gäller nästan liknande förhållanden som det norra.
Chef för det södra regementet blev, även han flykting från
Riga, kapten Bernhard Droijs. Han hade tillika som sin kollega på
norr endast tillgång till 3 välutbildade underofficerare, resten
var bondeofficerare. Av bondebefälet fanns 30
bondeöverofficerare och 50 bondeunderofficerare, 20 trumslagare,
och även vid det här regementet fanns säkerligen en profoss.
Hela det södra regementets styrka bestod av ca. 1300 man,
befälet inräknat.
Båda regementen tillsammans bestod då således av 2600 man.
Beväpningen var i början mycket dålig, knappast mycket mera än
spjut och träsvärd. Det blev emellertid bättre sedan det hade
kommit förråd från Stockholm. Två tredjedelar av manskapet
försågs med flintmusköter, medan en tredjedel gjordes till
pikenerare. En liten del av manskapet var även utrustad med
värjor.
Man började nu att exercera och skjututbilda allmogen, och man
bestämde platser där de skulle samlas vid fara. 1713 utökades
styrkan av befäl genom att två över och två underofficerare
förmåddes ta anställning vid de enrollerade styrkorna. De
senare som fänrikar. Överofficerarna var löjtnanten Leonard
Nääf, som hade tjänstgjort vid Meijerfeldts regemente i Riga.
Den andre officeren var fänriken vid Stuarts infanteriregemente,
Karl Gustaf Marks.
De trädde genast i tjänst, Nääf som kapten och Marks som
löjtnant. Löjtnant Marks lämnade dock snart ön efter erhållen
permision och återkom inte.
Man försökte nu bedriva övningar åtminstone en gång i
månaden. Åren 1715-16 ändrades indelningen av
allmogeinfanteriet, man fick nu
istället för de två regementena tre divisioner. De var indelade
tredningsvis. Chefer för dessa blev kaptenerna Kruse, Westström
och Droijes. Varje division hade sin bestämda mötesplats där de
skulle samlas vid ett eventuellt fientligt anfall. Även
marschrutter bestämdes så att varje division visste exakt vilken
väg de skulle gå för att snabbast nå sitt respektive
mötesställe.
Varje man av enrolleringsmanskapet hade befallning på att så
länge man kunde förmoda ett fientligt anfall ständigt hålla
fem dagars kost i beredskap.
År 1717 uppbådades 1400 man av allmogen för att marschera mot
Kräklingbo socken där ryska styrkor hade lägrat sig efter sin
landstigning vid Östergarnslandet. Men när allmogen började
närma sig fienden började manskapet att fly till skogs. Snart
stod endast befälet kvar på platsen. Lyckligtvis så gav sig
ryssarna av utan några större samman drabbningar. Den dåvarande
landshövdingen på ön, Psilander gav en förklaring till
allmogens ringa värde: "Hällst detta manskap tillförene
aldrig varit i någon eld och dessutom äro mera skicklige och
inclinerade at skiöta plogen än värjan."
Emellertid lyckades man att samla allmogen igen. Där lovade de
att bättra sig. Man kasserade en del äldre manskap och såg till
att utrustningen förbättrades.
År 1721 kunde man avveckla hela organisationen. Av allmogens
utrustning sändes huvuddelen till Stockholm, endast en liten del
behölls på ön.
|
