Gotlands Lantvärn - 1808 - 1809

I skuggan av de stora krigshändelserna i Finland på våren 1808 blev Gotland skådeplatsen för ett par märkliga militära företag. Gotlands läge kunde göra ön till en viktig rysk bas för företag emot Sveriges ostkust, speciellt med Finland som utgångspunkt. För Sverige låg Gotland militära värde främst i dess användbarhet ur försvarssynpunkt. Trots de närmast föregående årens krigshändelser hade Gotland lämnats helt utan försvar. Vid det ryska överfallet på Finland hade påbjudits utskrivning av ett lantvärn över hela landet. Gotland skulle ställa upp en bataljon om 600 man. Vice landshövdingen, amiralitetsöversten Erik af Klint var sysselsatt med inskrivningen av denna lantvärnsbataljon, då en rysk invasionsstyrka landsteg på östra Gotland. V. lanshövdingen hade tydligen först för avsikt att ta upp striden, ty han gav order om allmänt uppbåd av allmogen. Efter överläggningar med myndigheterna i Visby, som redan beslutat inleda kapitulationsförhandlingar, insåg han dock, att allt motstånd var utsiktslöst. De uppbådade skarorna upplöstes, och bönderna hemförlova des. Dessa lydde mycket motvilligt. Ön kapitulerade till den ryska amiralen Bodisco den 23 april, utan att ett skott lossats. Under tiden hade dock flera fartyg avsänts till fastlandet med underrättelser om det ryska anfallet. En svensk und sättningsexpedition utrustades mycket snabbt i Karlskrona. Chef blev konteramiralen, friherre Rudolf Cederström. Redan den 14 maj nådde den svenska befrielsestyrkan Gotland och sattes i land.
Isolerad och utan utsikt till förtärkningar valde den ryske befälhavaren att kapitulera. Det märkliga inträffade, att den ryske ockupationen avvecklades lika lugnt och fredligt, som den börjat. Cederström hade dock, med hänsyn till sin styrkas ordinarie uppgifter inom södra armén, så bråttom att få ryssarna inskeppade, att de affärsmän, som traktatsenligt krävde betalning för sina fordringar på ryssarna, inte fick ut någonting av dem. Cederström avseglade med tre av sina bataljoner till Skåne, medan den fjärde, Jönköpingsbataljonen, stannade på ön med uppdrag att biträda vid upprättandet av det gotländska lantvärnet.
  

Som ovan nämnts höll v. landshövdingen af Klint just på med att uppsätta den av Kungl. Maj:t påbjudna gotländska lantvärnsbataljonen, då den ryska invasionen inträffade. Arbetet härmed återupp togs efter befrielsen.  Chefen för den kvarlämnade bataljonen ur Jönköpings regemente, överstelöjtnant C J Fleetwood, hade dock av fältmarskalk Toll, chef för södra armén, fått order att på ön organisera två bataljoner.  När man nu fann, att gotlänningarna inom den av Kungl.Maj:t angivna åldern, 18-25 år, inte förslog att ens sätta upp en bataljon om 600 man, kallade v. lands hövdingen allmogens ombud till möten i fråga. Sockenombuden förklarade sig villiga att utsträcka åldern för lantvärnsskyldighet till 36 år. Därigenom kunde man sätta upp de av allmogen önskade och av Toll anbefallda två bataljonerna. Dessutom lovade ombuden, att man skulle gripa till vapen mangrant, om så erfordrades. Det förbehållet gavs, att lantvärnet ej skulle  bortkommenderas från ön utan användas till dess försvar. Detta rapporterade af Klint till Kungl. Maj:t och hemställde att utan avseende på ålder och stånd få inskriva var och en som var duglig, främst tills minimiantalet 1200 man, dvs 2 bataljoner, nåtts och därutöver alla övriga innevånare vid behov med egna vapen och verktyg för för svars- och handräckningsarbeten. 30 juni 1808 efterträdde Fleetwood af Klint som v. landshövding på Gotland, och utskrivningen fortsattes utan att invänta Kungl Maj:ts tillstånd. Detta kom dock, och Fleetwood fick i uppdrag att inkomma med organisationsförslag för en gotländsk landstorm.
Detta innebar, att alla krigsdugliga män skulle delta med egen beväpning, icke stridbart folk skulle biträda som arbetsmanskap, de högre chefsposterna skulle besättas med häradshövdingar, kronofogdar och länsmän, ett larmsystem skulle uppgöras och folket självt medföra mat för de första dagarna vid inryck ningen. Allt godkändes med undantag för befälsfördelning. Ämbetsmännen ansågs ha för viktiga ordinarie uppgifter för att kunna tas från dem. Befälet kunde i stället  konstitueras av landshövdingen. Dessa landstormsplaner pekar fram emot Gotlands Nationalbeväring två år senare. Det förekom också planer på att göra lantvärnet permanent, men de förverkligades inte. Efter övningar hemförlovades lantvärnets huvuddel i oktober 1808.
Landstormen exercerades i november, men det gick inte friktionsfritt överallt. Vissa personer uppges tex ha undanhållit sig från exercisen. Det är för övrigt ovisst, om landstormsplanerna avancerade längre än till sockenvisa övningar. Landstormen liksom de båda lantvärnsbataljonerna upplöstes efter frederna med Ryssland och Danmark på hösten 1809. Jönköpingsbataljonen hade lämnat ön redan i juni. Det förtjänar att påpekas, att lantvärnet på Gotland intog en särställning gentemot landet i övrigt, dels genom att dess beräknade styrka vida överträffades, dels genom att det blev kvar på ön och alldeles undgick förluster. Detta torde ha bidragit till att snarare stärka än försvaga den goda försvarsviljan, som fanns på ön som ett minne av den ryska ockupationen. (Källa: Bengt Tingström - Gotländskt arkiv 1960)