Namnet fortifikation kommer från det latinska II fortis = stark “, och facera = göra." Fortifikationens uppgift var att bygga och underhålla svenska rikets land- och kustbefästningar och andra militära byggnader. Fortifikationen bestod av generalkvarter-mästarens expedition, kallad fortifikationskontoret, samt personal på fästningarna samt under krigstid fortifikationsfältstater.

Under 1500-talet fanns ingen inhemsk personal att tillgå som kunde bygga och befästa de fästningsverk som uppfördes på Gotland som under den här tiden tillhörde det danska riket. Man var beroende av inkallade utländska personer till detta.
I mitten av 1600-talet började man att organisera speciella fortifikationa fältstater som i allmänhet åtföljde armén i fält. I Sverige fick man år 1641 en fast kår som benämndes fortifikations staten. År 1696 hade fortifikationsstaterna i östersjöprovinserna och i de tyska besittningarna blivit direkt underställda den svenske generalkvartermästaren som således blev chef för hela det svenska väldets fortifikations väsen. Hela styrkan uppgick år 1696 till 376 personer, varav 98 var officerare.
Allt eftersom ryssarnas krigsframgångar i de svenska östersjöprovinserna ökade fick Gotland emotta ett allt mera ökat intresse från de styrande på fastlandet. Gotland hade helt plötsligt blivit en av Sveriges mest framskjutna positioner mot de framryckande ryska trupperna. Den gotländske landshövdingen fick en order om att se över de befintliga befästningarna som fanns på ön. Han kunde dock snart rapportera att de få som fanns var så dåliga att de knappast kunde kallas befästningar, utan borde istället gå under namnet stenröse.
De befästningar som fanns härstammade från den tiden som Gotland var en dansk provins och de hade således inte varit efterhållna på över sextio år. Karlsvärds fästning kunde heller inte räknas då den ännu inte var på långt när färdigbyggd.
Det föranledde landshövdingen samtidigt som han svarade på de frågor som hade ställts att begära till ön minst två fortifikations officerare. Han föreslog att till chef

borde den dåvarande lantmätaren Matthias Schilder antas och till hans närmaste medarbetare assistentskrivaren i Visby, Claes Reich. Förslaget godkändes och Schilder fick löjtnants grad och Reich blev konduktör, vilket ungefär motsvarar fänriks rang. De båda officerarna tillträdde sina tjänster år 1711.
De fick också oväntad hjälp från en professionell fortifikationsofficer. 1 april 1711 anlände med ett skepp från Dantzig en konduktör vid namn Jonas Österling. Han hade tjänstgjort vid Rigas garnisions och fortifikations stat, och hade efter Rigas kapitulation satts i ryskt fångläger men där ifrån lyckats fly. Han stannade emellertid endast en kort tid på ön, men han han troligtvis med att lära de två gotländska fortifikationsofficerarna en hel del nyttigt.
Åren 1712-13 var befästningsarbetet i full gång. Som arbetskraft användes i första hand de till ön kommenderade soldaterna från Kalmar regemente, även de gotländska ståndsdragonerna utnyttjades. Allmogen fick också dra sitt strå till stacken genom att göra dagsverken.
Under dessa år anlades ett 20-tal mindre befästningar runt om på ön. Storleken varierade något från befästning till befästning, men i huvudsak skulle dessa utrustas med fyra till sex kanoner.
Bastionen på Slite backe restaurerades, och befästningen Stålhatte “ i Klinte färdigställdes. De mindre befästningarna anlades på de mest strategiska platserna runt om på ön. Två vid Fårösund, fyra vid Kappelshamn, en vid sju strömmar i Slite, en vid Sticklingsudd i Klinte, två vid Västergarnskusten, en vid Kronvall, en vid östergarn, två vid Närskusten och två vid Burgsvik.
Staden Visby fick också en del befästningar. Söder om anlades en bastion för sex kanoner. Fiskarholmen utanför hamnen fick också en mindre skans. Vid Skansporten uppfördes på resterna av det gamla slottet en skans “ Slottsbastionen “, som utrustades med tio kanoner, fyra riktade mot sjö sidan och sex riktade in mot landet.
Inga större befästningsarbeten utfördes efter år 1714. Man befäste emellertid en del torn i ringmuren och utrustade dessa med kanoner. 1719 avled Schilder och efterträddes av kaptenen Erasmus Hattun. Fram till fredsslutet år 1721 skedde inga större förändringar då det gällde det gotländska fortifikationsbyggandet.

1721 delades fortifikationsstaten i 5 brigader och den stralsundska fortifikationsstaten. Karlsvärds fästning uppgick 1722 i Karlskronabrigaden. År 1778 reducerades antalet brigader med med en och 1798 upphörde brigadindelningen.

År 1811 uppgick fortifikationen tillsammans med fältmätningskåren i Ingenjörskåren. Denna bestod bl a av en fortifikationsbrigad. År 1867 omdöptes Ingenjörkåren återigen till Fortifikationen. Från 1855 tillfördes fortifikationen efter hans sappörkompanier (-bataljon), pontonjärbataljonen, fältsignalkompani och ingenjörstrupper.

1899 infördes även en regional organisation med sju fortifikationsområden. Dessa upphörde 1908 och deras uppgifter överfördes till respektive arméfördelning vars område de omfattade. På Gotland benämnd Gotlands fortifikationsområde som lydde under Militärbefälet på Gotland med placering i Visby mellan åren 1899‑1907.

Fortifikationen upphörde 1937 och uppdelades i Fortifikationskåren, ingenjörstrupperna och signaltrupperna. Gotlands fortifikation organiserades under Militärbefälet på Gotland från 1908.

Byggnadskontor

Inom respektive militärområde fanns 1966‑1982 byggnadskontor organiserade såsom egna myndigheter.  Dessa kom fr.o.m. 1982 att ingå i Fortifikationsförvaltningen (FortF) som regionala avdelningar. Vid FortF:s omorganisation 1994 till Fortfikationsverket (FORTV) kom byggnadsområdena (med undantag av ByB) att ingå i den nya organisationen som förvaltningsregioner. Dessutom fanns 1966‑1979 ett byggnadskontor inom Gotlands militärkommando (ByG). Det införlivades 1980 med militärkommandostaben.

Efter andra världskriget var fortifikationen i stort sätt organiserad under I 18/ P 18 och bestod bl a av: