Den lille trumslagaren

Af C. J. Bergman.

Året 1854 var i många hänseende ett för Gotland minnesrikt år.

  För att under Östersjökriget mellan vestmakterna och Ryssland göra sin neutralitet respekterad och på samma gång värna nämda ö mot möjliga faror, hade regeringen dit förlagt flera bataljoner, batterier och sqvadroner af rikets yppersta trupper.

  Man såg der Smålands Grenadierer, Östgöta lifgrenadierer, samt afdelningar af Jönköpings och Kalmar regementen, af Göta artilleri och af Kronprinsens husarer.

  Kring öns kuster ångade och kryssade, utom engelska och franska krigsskepp, en mindre svensk-norsk flotta: vackra örlogsfartyg, på hvilka den kära, blågula kronoflaggan svajade, helsade på emellanåt i de gotländska hamnarne.

  Dertill kom, under sköna junidagar, glansen af kung Oscars och hans söners besök, hvilket förorsakade en så mycket större uppståndelse, som alltsedan år 1624, då Christian IV reste i det då danska landskapet, ingen konung varit sedd i den aflägsna öns ensliga bygder.

  Och vidare: hvimlet af förnäma, in- och utländska militärer och diplomater, som kommit att uppvakta konung Oscar.

  Det var naturligtvis på Gotland en utomordentlig rörelse och glädje, ett förut osedt och ohört lif med glänsande vapenöfningar, storartade fältmanövrer, granna parader, väldiga kanonader och konsertmessiga tapton, samt i staden och flerestädes på landet för de älskvärda och redbara officerarne mindre och större, men alltid hjertliga festligheter; det var mellan de i bygderna inqvarterade ypperliga soldaterna och deras värdar ett innerligt förhållande af välvilja och vänskap. Det var en alldeles ovanlig varuomsättning till höga priser, i synnerhet vid det genom sin väldiga hamn märkliga Fårösund, der engelska flottan hemtade en stor del af sina förnödenheter. Det var överflöd på penningar, det var för alla säljare och spekulanter en gyllene tid.

  Från detta festliga år skola vi här meddela en liten berättelse. Den handlar dock icke om någon af de många lysande och högt uppsatte furstar, krigshöfdingar och utländska sändebud, som då uppträdde på den eljest tysta ön. Det var tvärtom en person ur den stora hopen, en af de ” gemene” eller rättare en af ”spelet”, som här spelar hufudrollen.

  Den yngste af de elfva trumslagare vid en af de nämda bataljonerna hade blifvit inqvarterad i en bondgård uti en af de nordliga socknarna. Han hade fått till bostad en liten mörk och otreflig kammare i en obebyggd sidobyggnad: man tyckte, att den kunde vara god nog åt den lille pojkvasen.

  Janne, så vilja vi kalla trumslagaren, var en fattig, tidigt föräldralös gosse med vårdslösad uppfostran. Öfver hans fint formade anlete hvilade en sjuklig blekhet: kring de stora blåa ögonen, ur hvilka något hjertegodt och botten ärligt blickade fram, låg en skugga af vantrefnad.

  En bondenka, som bodde på en annan ”part” af gården, och som sedan länge var barnlös men ännu mycket barnkär, hade ofta gifvit sig i samtal med den småländske gossen, och fått höra, hur otrefligt han hade det. Det var ju synd, at han skulle bo så uselt, och hon, som var sjelfva ordningen och renligheten, anade, hvilka olägenheter en sådan bostad skulle medföra för gossen, som syntes henne vara i behof af en bättre omvårdnad. Hon erbjöd honom en liten kammare i sin snygga och trefliga bostad, och gossen antog hennes oväntade anbud med synnerlig glädje.

  Den lille trumslagarens uniform var, enligt order, utvändigt alltid putsad och ren, men innanföre var det icke så, som det borde vara. Men nu tog den erfarna gumman Gertrud hand om gossen och det med allvar och kraft. Janne fick nu dagligen och ovillkorligen underkasta sig en för barn vanlig och för helsan nödvändig behandling.

  Efter en vid Jannes år afliden son hade Gertrud qvar några skjortor och strumpor samt en hvardagsklädning, som hon skänkte gossen till behöflig ömsning. På sina från exercis, revelj och tapto lediga stunder måste Janne hjelpa gummans dräng i stallet och ladugården samt i åtskilliga landtbrukssysslor. Hans matportioner lagades af henne, och vid hennes eget bord fick han välja mellan kronans och gummans kost: både den förra och den senare var god och kraftig. Landtbrukssysslorna voro väl i början något motbjudande; men gumman befalde, och han fick lyda. Snart fick han nöje i dem. För öfrigt fick han af Gertrud lära sig vackra morgon- och aftonböner, och hvarje söndagsmorgon måste han för henne läsa ett kapitel i bibeln eller i Luthers postilla.

  Inom kort blef trumslagaren som en ny menniska. Helsa, glädje och käckhet framstrålade ur det glada ansigtet, som nu fått färg och rundning. Hans blod flöt lättare, hans muskler växte, och hela hans väsende erhöll en prägel af skick och ordning. Han fick grundligt och praktiskt lära sig, ”om små saker, så är i ordning i små saker en stor sak”. Detta var gummans vanliga ordstäf, öfver hvilket hon ofta, i synnerhet i början, höll för Janne små lärorika predikningar.

  Förhållandet mellan Janne och ”mor Gertrud”, såsom han strax fått tillåtelse att kalla henne, blef med hvarje dag allt innerligare. Gossen kände på sig hur väl han mådde, och han förstod det gagn, han hade af den gudfruktiga, stränga och karska gummans moderliga förmaningar och omsorger. Gumman å sin sida gladdes, att gossen visade henne så mycket lydnad och tillgifvenhet, samt att han trifvdes så synbart bra och åt med sådan aptit.

En dag kom Janne hem från reveljen med bedröfvad uppsyn. Order hade kommit, att bataljonen inom åtta dagar skulle bryta upp, för att från en landthamn på vestra kusten återföras till fastlandet. Sedan han för Gertrud omtalat detta, satte han sig i en vrå och gret. Han var ju så lycklig, der han var: han hade der fått åtnjuta hvad han icke kunde minnas sig någonsin hafva åtnjutit – moderlig huldhet.

  Äfven mor Gertrud blef bedröfvad öfver den oförmodade nyheten: men hon ansåg det för sin pligt, att dölja sina känslor.

  ”Sitt inte och gråt, Janne!” sade hon. ”Du tjenar kunglig majestät, och det passar icke för en kronans karl att så der sitta och lipa. Du vet, att jag håller af dig som eget barn, och vi skola träffas igen, om Gud så vill när du tjenat ut dina år.”

  Gumman kände inom sig, att på den förhoppning, hon uttalat, var det ej stort att lita; men hon ansåg sig sålunda böra trösta gossen

  Snart kom uppbrottsdagen. Mor Gertrud hade tvättat Jannes skjortor, stoppat hans strumpor och gjort hans lilla packning i ordning.

  ”Vänta litet, innan du snör till din ränsel”, sade hon, i det hon ur ”lädikan” (lådan) i sin kista framtog en vackert inbunden psalmbok, som der, jemte en vissnad blomsterqvast, låg omsorgsfullt inlindad i en hvit näsduk. Boken hade varit hennes aflidne sons konfirmationsgåfva, och blomsterqvasten hade denne burit den dag, då han med de andra nattvardsbarnen, ”stod i koret”. Hon lade varsamt de vissnade blommorna åter in i näsduken och gömde den i kistan.

”Tag den här boken med dig, min gosse! och läs flitigt deri. Hvar du är och hvad du gör, så tänk på din skapare! Se så”, fortfor hon med konstladt lugn och såg på det gamla vägguret; ”gif dig nu åstad, Janne! ty dina order skall du lyda, och Gud vare alltid med dig!”

  Trumslagaren gick fram till henne för att taga farväl. Det syntes på hans glänsande ögon, att han hade mycket, mycket, som han ville säga; men han fick ej fram ett endaste ord. Han såg på henne så förunderligt godt, och stora tårar tillrade utför hans kinder.

  Nu var det också med ens slut med det lugna, som gumman hittills så väl lyckats bibehålla. Den sorg, på hvilken hon tyst och stilla burit i många dagar, bröt ut i häftig gråt. Snart fattade hon sig, klappade gossen på axeln, och pekade på uret.

  Janne slängde sin trumma på ryggen, tog sin mössa och skyndade ut.

  När han kom till grinden på lillgården, vände han sig om. Mor Gertrud syntes icke i dörren, såsom han hade väntat: men mellan geranierna *1) och levkojorna *2) i fönstret tyckte han sig se ett sorgset ansigte framskymta. Han rättade sig och förde sin hand till mössan, liksom om han stått inför sjelfva sin öfverste. Han visste icke någon bättre, någon vördnadsfullare helsning. Och sedan skyndade han åstad.

  Några dagar derefter var Janne i sitt land igen.

Fjorton år senare, en lördagsqväll på sommaren, satt gumman Gertrud vid sin spinnrock i sin snygga och trefliga hvardagsstuga. Då rullade en vagn in på gården; en ung, skäggig och välklädd herre hoppade ur, och gick in i stugan.

  ”God afton här inne! Kan jag få litet mat till qvällen och en säng för natten?” frågade den nyss ankomne.

  ”Nej”, svarade gumman kort och bestämdt, utan att afbryta sitt arbete vid den snurrande spinnrocken. ”Sådan fin herre kan jag ej ta emot.”

  ”Ni visar således bort mig och här är dock allt så fint och städadt”, återtog den resande, i det han såg sig om i rummet, och uppmärksamt betraktade alla föremålen derinne – den perlfärgade soffan, det gamla vägguret, den med målade blommor och bokstäfver utsirade kistan, Frälsarens bild i glas och ram på ena väggen, samt de friska geranierna och levkojorna i fönstren: allt mönstrade han med glada och nyfikna blickar.

  ”Herrn får på gästgifvaregården, som ligger helt nära, allt hvad han behöver”, svarade gumman, i det hon satte ny fart på spinnrockshjulet. ”Jag är icke i tillfälle att herbergera resande.”

  Den unge herrn steg närmare och ställde sig midt emot gumman.

  ”Känner du då ej igen mig?” sporde han med rörd stämma.

  Gumman spratt till vid det förtroliga tilltalet, men skakningen på hennes gråa hufvud svarade ett tydligt nej.

  ”Mor Gertrud!” fortfor han, ”gamla mor Gertrud känner du ej igen Janne, den lille bleke och slarfvige trumslagaren mot hvilken du var så huld och så sträng, och som du skapade om till en frisk och ordentlig gosse? ”Små saker äro små saker: men ordning i små saker är en stor sak” – minnes du ditt ordspråk, goda mor Gertrud.

  Gumman spratt till, spärrade upp sina ögon, sköt spinnrocken åt sidan, och slog hop sina händer.

  ”Kors i all verlden, är det Janne, som blifvit så stor och ståtlig!” utropade hon, utom sig af öfverraskning, och mätte honom från topp till tå. Derpå reste hon sig upp och sträckte mot honom sina armar. ”Är det verkligen du Janne? Hur i all verlden har du kommit hit?”

  ”Jag har enkom rest till Gotland för att få träffa dig, snälla mor! Till din pastor hade jag i all tysthet skrivit, för att få veta, om du lefde ännu. Till min glädje fick jag ett jakande svar. Hvad jag är lycklig, att få återse dig, att få tacka dig, ty utan dig hade jag aldrig blifvit hvad jag är.”

  Nu blef det alls icke fråga om att bortvisa den fine herrn till gästgifvaregården. Den lilla kammaren, der Janne bott såsom trumslagare, städades i ordning; en tarflig måltid uppdukades, och så blef det ett ömsesidigt frågande och svarande hvad som händt, sedan de för fjorton år åtskildes.

  Janne – vi kalla honom så fortfarande – var nu handlande i en köping på fastlandets östra kust, var gift sedan ett år, hade redan ett barn, och stod sig för öfrigt mycket godt. Han upprepade, att han hade mor Gertrud att tacka för hvad han var, ty af henne hade han fått lära sig grunden till lifvets lycka: gudsfruktan, ordning, arbetsamhet.

  Så sutto de språkande långt in på natten. Den följande morgonen skulle Janne resa, för att på qvällen med ångbåten afgå från Visby.

  Dagen derpå var gumman tidigt uppe för att, innan den käre gästen vaknade, ha stugan städad och frukostbordet i ordning. Hon klädde den hvita bordduken med blommor från trädgården, hon öfverlade med sig sjelf hvad bäst huset kunde förmå, för att fägna den resande.

  Snart kom Janne ut, och åter begynte samspråket om forna dagar.

  ”Hör på, mor Gertrud!” sade han, ”det är i dag söndag. Minnes du, hvad vi alltid gjorde på söndagsmorgonen innan vi åto vår frukost? Får jag icke, såsom förr i verlden, läsa för dig ett kapitel i bibeln eller en predikan af doktor Luther?”

  Gertruds ögon glimmade till af glädje.

  ”Tack, Janne!” sade hon. ”Hvad du kommer ihåg allting! Ja, låt, tillsammans läsa Guds ord. Tag och läs evangeliet om enkan i Nain, som fick sin son igen, och sedan i psalmboken om dem som äro på resor: jag tror det är psalmen 370.”

  Efter slutad bibel- och psalmläsning intogo de den enkla, men landtligt läckra frukosten. Medan gumman under måltiden sprang i sina bestyr ut och in, begagnade Janne tillfället, öppnade kistan och nedlade der ett paket, som han vid ankomsten haft gömd i sin dammrock, och som innehöll hvarjehanda smått och godt, nyttigt och rart.

  Afskedsstunden var snart inne, och gästgifvareskjutsen körde in på gården.

  ”Kanske får jag aldrig mer återse dig, moder!” sade han. ”Men kom ihåg, att om du någonsin i råd eller dåd behöfver en hjelp, så skall det bli mig en riktig fröjd, att få visa, hur högt jag värderar dig. Här är min adress, och här har du min hustru, mitt eget och min lilla dotters porträtter. Kan du gissa, hvad barnet heter? Hon heter som du, som hennes fars fostermor! När vi sist skildes, då gret både du och jag. Nu skiljas vi åt med glädje, och med glädje skola vi ofta mötas i våra tankar och böner!”

  Gumman fattade med sina båda händer om hans hand, och höll den länge så, medan hennes ögon   honom.

  ”Tack!” hviskade hon, ”att du kom med glädje till den gamlas tjäll. Jag har i går och i dag varit så lycklig, att jag här på jorden ej kan vänta mig någon större lycka. Enkan fick igen en son, af hvilken hon ansåg sig förgäten – och nu, när helst Gud kalla mig, låter han mig fara i frid!”

Samma år på hösten dog Gertrud. Om Janne lefver eller är död, veta vi icke. Men det veta vi, att om han – som i början af vår berättelse endast var en fattig gosse ur den stora hopen och en af de ”gemene”, – om han sedan i allt öfrigt ådagalagt samma hjertelag, som han visade mot sin gamla fostermoder, så är han värd att räknas bland de höge och sällsynte, bland de väl borne i landet – såsom det heter i ordagrann öfversättning af ett par välbekanta, uttrycksfulla latinska och franska ord. 3*) (Källa: 1602)

*1) Troligtvis pelargonia

*2) El. lövkoja. En trädgårdsväxt

*3) Bene natus. Bien né.