Föregående sidaa

Valdemar Atterdag erövrar Gotland 1361

Konung Valdemar Atterdag av Danmark hade lyckats samla det splittrade och delvis pantsatta rike han tagit i arv och senast återförvärvat de danska länderna öster om Öresund som en tid varit i svenska händer. Året därpå, 1361, gällde det de stora östersjöarna. Med en välrustad här seglade han först till Öland som erövrades. Därifrån styrdes hans sägenomspunna färd till Gotland. Svenska rimkrönikan uppger att landstigningen skett i "Garna haffn" (Västergarn) . Då emellertid en rad sägner om Valdemars frammarsch är knutna till orter längre söderut med början vid kastalen i Fröjel, som skall ha blivit förstörd, förefaller denna uppgift mindre trolig. Strelow uppger att Valdemar "kom for Landet under Chronevold". Var denna plats ursprungligen legat vet man inte, men det är knappast troligt att landstigningen skett på det öppna Kronvallslandet. Utan tvivel har han sökt närmaste hamn som var Fröjel hamn alldeles nedanför kyrkan och kastalen.

Landstigningen ägde rum den 22 juli och kom antagligen tämligen överraskande. Gotlänningarna var dock förvarnade; redan på våren 1361 hade den svenske konungen Magnus Eriksson skrivit till Visby att han fruktade ett anfall på Gotland och att man därför borde vara noga på sin vakt. Det är möjligt att gutarna med anledning härav skärpt sin kustbevakning. Den fungerade i varje fall nu så väl att landstigningen omedelbart kunde mötas av traktens stridbara män som dock nedgjordes eller fördrevs.

Valdemar Atterdag

 

Minnessten

Valdemar anträdde nu marschen mot Visby genom Klinte och Sanda och nådde förmodligen fram till Sudertingsån vid Ajmunds i Mästerby den 23. Här stötte han på gotländska krigare.

Gotlänningarna hade givetvis inte några organiserade truppförband till omedelbart förfogande, men när underrättelsen om den fientliga landstigningen kom gick härbud över landet och de vapenföra männen skyndade till uppbådets samlingsplatser Sudertinget torde varit direkt samlingspunkt för Hejde sättings folk, och dit borde också de samlade skarorna från södra Gotlands övriga sättingar komma, men alla kunde inte hinna lika fort fram. Den 24 gick emellertid Valdemar till anfall. Slaget pågick i två dagar och lär ha stått vid Fjäle myr. Det slutade med gotlänningarnas fullständiga nederlag, alla nedgjordes eller togs till fånga. Hur stor del av den gotländska hären som kämpade här kan man inte veta, förmodligen var det Hejde och Burs sättingar, möjligen även Kräklinge. Hoburgs sätting kan inte ha deltagit. Den stod från början söder om den danska hären och kan inte ha hunnit fram för att möta danskarna under slaget.

Efter denna seger hade Valdemar vägen fri till Visby. Hit hade emellertid bondehären från norr hunnit och stod utanför Söderport beredd att möta fienden. Visbyborna ställde sig avvaktande och släppte inte in landsfolket i staden. Den 27 juli stod det beryktade slaget då enligt gamla uppgifter 1800 gutar skall ha stupat och begravts vid Solberga kloster. Efter detta kapitulerade Visby och Valdemar intågade där som segrare och utkrävde också segrarens lön i en stor brandskatt. Emellertid led Visby inte så stor skada av att få en ny herre. Dess privilegier som köpstad förnyades högtidligen och det fick samma rättigheter som andra danska städer. Valdemar stannade på Gotland i en månads tid. Därunder företogs ett fälttåg mot södra Gotland som omtalas i många sägner och antydes aven inskription i Fide kyrka. Just där har troligen hoburgarnas härskara satt sig till motvärn och fallit till sista man. Valdemar hade nu lagt under sig hela Gotland och kallade sig "de Goters Konge".

Gotlänningarna hade kämpat med stor tapperhet och utnyttjat sina krafter till det yttersta, både gubbar och ynglingar deltog i striden. Varför gick det så illa? En fransiskanerbroder i Lübeck skrev ett par årtionden senare en krönika vari säges att bönderna var obeväpnade och ovana vid strid. Obeväpnade var de säkert inte även om vapnen inte var så tidsenliga som de danska riddarnas och tyska legoknektarnas. Troligen bar gotlänningarna folkvapen enligt den senare vikingatidens bruk dvs svärd, yxor eller spjut, kanske stridsklubbor, dessutom fanns det säkerligen skyttar med bågar eller armborst, som skyddsvapen borde man haft sköld och hjälm och de blottade gravarna visade att åtminstone många hade ringbrynjor och dyrbara rustningar av mer eller mindre ålderdomlig typ. Det var nog inte vapnens fel, de kunde säkerligen varit effektiva nog om man valt ett lämpligt stridssätt. Gotlänningarna var inte krigsvana. De kände troligen ingen annan stridsformering än den täta hop som använts mot landstigande vikingar. Alla de slagfält gutarna valt, både under striderna mot Valdemar och de tidigare kända, har varit öppna fält. Det är tydligt att de inte förstod att strida med stöd av förhuggningar och bråtar som smålänningar och västgötar visat sig vara mästare i. På öppna fältet blev gutarnas sättingshopar ett lätt byte förde i dåtidens krigskonst väl förfarna danska härförarna som disponerade tungt riddarkavalleri understött av skickliga armborstskyttar. När dessutom gotlänningarna troligen var numerärt underlägsna i var och en av de olika striderna hade de endast att falla när de inte ville vika. (Källa: Söderberg, Nils Vilhelm. Gotländskt försvar)

 

Stenkorset restes cirka 1380 som ett minnesmärke över de cirka 1800 gutar som här stupade i striden mot kung Valdemar Atterdag och hans danska krigshär. Slaget ägde rum en het sommardag den 27 juli 1361. Under grässvålen döljer sig nu flera massgravar med de omkomnas kvarlevor. Från den gotländska landsbygden deltog en i hast hopsamlad bondehär och man "gick man ur huse" och för att försvara sig deltog allt från unga tonårspojkar till gamla gubbar. De flesta var dessutom oerfarna och beväpnade med sina egna primitiva vapen. Stadens portar förblev under striden stängda och gutarna utlämnades helt till fienden. De stupade begravdes i massgravar på cisterciensernunnornas egna begravningsplats intill klostret Solberga som var beläget straxt intill slagfältet. På platsen restes sedan ett minneskors.

På korset står följande på latin: "ANNO D(OMI)NI M CCC LXI F(E)RIA IIIA POST IACOBI ANTE PORTAS WISBY I(N) MA(N)IB(US) DANOR(UM) CECIDERU (N)T GUTENSES H(IC) SEP(UL)TI OR(ATE)" I svensk översättning: I Herrens år 1361 den 27 juli föllo framför Visby portar i danskarnas händer de här begravda gutarna, bed för dem.

Område med gravar (massgravar), delundersökt, ca 40 x 15-2 meter (NNÖ-SSV), ursprungligen bestående av 4 massgravar, varav 3 har undersökts Den återstående massgraven är belägen 10 - 15 meter SÖ om minneskorset. Fynd av vapen och rustningsdetaljer m.m. De undersökta gravarna Ö och NÖ om minneskorset var ca 6 x 4 - 12 x 6 meter stora och 1,5 - 2,3 meter djupa. I en av dessa gravar var skeletten täckta av ett lager kalk och murbruk. Gravarna undersöktes åren 1905, 1912, 1926 samt 1928-30. Datering: Enligt minneskorsets latinska inskription stod slaget mellan danskar och gotlänningar den 27 juli år 1361 framför Visbys stadsportar. (Källa: RAÄ)

 

 

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig