Danska ockupationen av Gotland 1676 - 1679

Hösten 1675 huserade fientliga kapare i Östersjön och uppbringade många svenska fartyg. Gotland blev tämligen förskonat för påhälsningar, om det nu berodde på att ryttarpatrullerna vid stränderna uppträdde med "stoor bruit". Endast några får rövades vid Kronvalla och Hoburgen. En till Gotland på hösten beordrad truppstyrka på 500 man fick återbud och så låg Gotland ganska värnlöst på våren 1676, i synnerhet som den svenska flottan inte var segelfärdig förrän i slutet av maj. Den danska flottan kunde löpa ut omkring en månad tidigare. Detta tillfälle begagnade den danska amiralen Niels Juel att börja årets sjöoperationer med erövringen av Gotland.

Den 28 april 1676 ankrade amiral juels flotta i hårt väder vid Karlsöarna. Flottan räknade sju större och sex mindre skepp samt sju mindre fartyg och därtill ett svenskt 32-kanoners skepp som tagits på vägen. En dansk kapare som kom från Klintehamn rapporterade att hamnen där försvarades av en liten skans, som skjutit ett par kanonskott efter honom. Juel lät då bemanna en båt som sändes dit för rekognosering. Denna besköts från skansen. Då fördes landstigningsmanskap över på Havsmanden, Hummaren, Sprangleride Falk och det svenska skeppet Charitas samt mindre fartyg och båtar, vilka lade sig

utanför Klintehamn. Krigsfartygen, som tillsamman kunde bruka 58 kanoner mot land öppnade en häftig eld mot skansen och på stranden samlat folk (enligt en uppgift kl. 2 på morgonen den 29/4).

Niels Juel (8/5 1629 - 8/4 1697)

Gabriel Oxenstierna (11/8 1647 - 7/7 1700)

Det gotländska kustförsvaret och larmsystemet hade fungerat bra. Landshövdingen, hauptmannen och en hel del andra "betiente", förmodligen åtföljda av sina ryttare, kommit till platsen och dit samlades också, utom den ordinarie hamnvakten ett par hundra uppbådade bönder. Elden från fartygen besvarades enligt Oxenstierna med fyra pjäser, av vilka troligen två tillhörde skansen och två var av honom medförda "fältstycken".

Danska källor talar om att skansen stormats med stor tapperhet och att guvernören och kommendanten med två kompanier ryttare och sex hundra man drivits på flykten. Dessa uppgifter är uppenbart oriktiga. Kommendanten var inte med och Oxenstierna disponerade inga soldater. En senare svensk "relation" berättar att "bönderna icke voro alldeles obenägne till at giöra efter deras pund någon resistence", men att de beordrats att dra sig tillbaka, och att danskarna då utan motstånd kunde gå i land på Sågholmen (utanför Vivesholme).

Oxenstiernas egen rapport berör dessa händelser mycket knapphändigt, men ger en något annorlunda bild, förmodligen riktigare. Den överväldigande danska kanonelden åstadkom en del förluster som gjorde att bönderna sökte skydd i skogen. (Major Tranaeus, som dock inte var närvarande uppger att en bondhustru blev träffad, varefter bönderna flydde.) Då intet motstånd vidare kunde ordnas drog sig landshövdingen med sitt folk till Visby. Alla försök att uppbåda allmoge till stadens försvar var förgäves, nu hade folkmeningen ändrats.

På den danska flottan medfördes en gotlänning Thomas Walgensteen, som studerat i Köpenhamn och bosatt sig där. Denne sändes omedelbart i land och uppsökte bönderna. Han kunde tala till dem på deras eget språk om den milda danska styrelsen, och när danskarna dessutom betalade sina rekvisitioner kontant var deras förtroende snart vunnet. Skjutsar för den danska styrkan samlades snart ihop och så kunde marschen gå mot Visby.

Oxenstierna uppger att danskarna landsatt 3.000 man med ryttare och artilleri, antalet 3.000 anges även av kommendanten Michael Schultz och major Tranaeus. Den landsatta styrkan bestod utan tvivel endast av infanteri och antalet var nog högt beräknat. I danska källor ser man siffrorna 1.000 och 2.000 man.

På aftonen den 29 var danskarna framme vid Kungsladugården. Där möttes de av kanoneld från slottet. En deputation från borgerskapet med borgmästaren och kyrkoherden i spetsen hade då redan mött med stadens nycklar. Tillträdet dit var således obestritt. Borgerskapet gjorde myteri och vägrade att sända förstärkningar till slottet och hotade t.o.m. de utsände med sina musköter.

Nu kunde danskarna utan hinder komma in i staden och drog sig utom skotthåll för slottets kanoner österut för att tåga in genom Norderport.

Under tiden hade den danska flottan kommit fram till Visby och kunde i det rådande lugna vädret ankra på redden. Nu fick sjöfrontens kanoner träda i verksamhet. Det fanns sammanlagt 49 pjäser på slottet men endast 18 artillerister. Tre danska skepp, Gyldenlöve, Delmenhorst och Hummeren med tillsammans 70 verksamma kanoner varpades närmare stranden. Det tycks huvudsakligen varit dessa som deltog i bombardemanget, Dessutom landsattes några pjäser vid Norderstrand som sedan sköt från ett batteri vid Silverhättan. Eldgivningen pågick hela natten från båda sidor. De danska skeppen led en del förluster och fick skador, bl. a. sköts rodret bort på Gyldenlöve.

Den 30/4 ryckte den danska truppen genom staden närmare slottet. Dess befälhavare överste Marten Bartel uppfordrade så fästningen att kapitulera, vilket dock avvisades. Kanonaden fortsattes då och pågick till morgonen den 1/5. Slottet hade då erhållit betydliga skador. Enligt kommendanten skulle danskarna ha skjutit "bågskott" så att taken rasat in. Ett par batterier var också skadade, två pjäser hade sprungit. Dock hade ingen bräsch i muren åstadkommits. Den fåtaliga garnisonen, endast 75 man, var givetvis uttröttad av den ständiga vakthållningen. Den tycks dock inte ha lidit några förluster och var vid gott mod. På morgonen den 1 maj gjordes ett nytt erbjudande om kapitulationen. Och kommendanten begärde då betänketid.

Helt säkert har både Oxenstierna och Malmenius påverkat honom att ge upp. Slottet var inte ännu sönderskjutet och det fanns gott om ammunition. Däremot var det illa ställt med proviant och vatten. Vattenledningen var sönder och trots i god tid gjorda rekvisitioner hade förråden inte fyllts. Först dagen innan danskarnas ankomst hade landshövdingen skaffat 40 tunnor råg, för övrigt hade han endast 6 tunnor mjöl. Utom garnisonen var det också soldathustrur att försörja. Det var således klart att besättningen inte kunde hålla ut med sin hårda tjänstgöring länge och var för fåtalig att stå emot en stormning av den danska övermakten. Någon omedelbar hjälp var inte heller att vänta.

Kommendanten beslöt sig för kapitulation på ärofulla villkor, som åtminstone räddade besättningen. Kapitulationsakten undertecknades senare på dagen och innehöll bl. a. "Guvernören, kommendanten, alla militärpersoner få med säck och pack, flygande fanor, kulor i munnen, brinnande luntor efter krigsmaner avtåga." De skulle med erforderlig proviant föras över till Sverige. Av slottets garnison kom 84 man, befäl och manskap, till Stockholm. Före kapitulationen hade 26 man tagits av danskarna. På slottet lämnades 16 metall- och 24 järnkanoner samt ammunition.

I och med att Visborgs slott uppgivits var också hela Gotland i danskarnas händer. Det är därför egendomligt att Oxenstierna, som hade det högsta ansvaret för landet inte var med och undertecknade dokumentet. Det har uppgivits att han då redan lyckats ta sig från Gotland men det kan inte vara riktigt då hans egenhändigt undertecknade rapport, bevittnad av flere personer, är daterad i Visby den 3/5 1676. Michael Schutz blev sedan arresterad och ställd inför krigsrätt.

Det är väl oundvikligt att en spionhistoria förknippas med en så märklig tilldragelse. En dansk vid namn Winterberg kom på hösten 1675 till Visby med Kungl. Kommercekollegi pass. Han fick gå fritt i staden och såg naturligtvis en hel del. Någon utsänd spion tycks han dock inte ha varit. Han lyckades emellertid komma till Klintehamn och tog sig därifrån ut till den danska flottan och kunde ge amiralen en del värdefulla upplysningar. Han blev sedan utnämnd till chef för strandridarna på Gotland.

Ty danskarna hade kommit för att stanna. Niels Juel utnämndes till ståthållare på Gotland. Han var dock bunden vid flottan och i hans frånvaro utövades den högsta civila myndigheten av den tidigare nämnde Thomas Walgensteen, som utnämnts till landsdomare. Militär chef var kommendanten på Visborg. Chr. Bilenberg senare M. Bartel. Där inlades en garnison på fem kompanier från olika regementen, tillsammans omkring 500 man jämte artillerister.

Stort arbete nedlades åt att sätta slottet i stridbart skick. Under danskarnas tre år uträttades där mer än under svenskarnas trettio. Landsbygdens folk organiserades också tredingsvis som kavalleri och infanteri, som kommenderades av utbildade officerare från Danmark. Därigenom uppkom den egendomliga situationen att de gotländska båtsmännen kämpade på den svenska flottan under det att de hemmavarande landsmännen bar vapen för Danmark.

Juel utnyttjade Gotland som replipunkt för sin flotta, och därifrån utgick ett par härjningsföretag mot Smålandskusten. Även den svenska flottan var i verksamhet och gjorde två försök att landsätta trupper på Gotland som dock misslyckades.

När fredsunderhandlingarna började var således Gotland ännu i danska händer. Det var en erövring som man inte godvilligt ville släppa. Men Ludvig XIV ville annorlunda. I freden i Fontoinbleau den 23 augusti 1679 tvangs Danmark att återställa Gotland till Sverige. Detta bekräftades också i freden i Lund i september samma år. I fredsbestämmelserna föreskrevs att fästningar skulle återlämnas i befintligt skick. Den danske konungen hade tydligen förutsett hur det skulle gå och gav i god tid order om förstöring av Visborg. Den 16 juli 1679 gick det första sprängskottet och sedan försiggick förstöringen mycket noggrant, ledd av en major de Clary, under två månaders tid.

Återtagandet av det svenska styret gick inte med samma ståt som 1645. Danskarna lämnade ön i början av november. Först den 24 samma månad kom översten Erik Soop, utan några trupper, till Visby för att mottaga invånarnas trohetsed. Den danska episoden var slut.  (Källa: Söderberg, Nils Vilhelm. Gotländskt försvar)