Neutraliteten upprätthålles med hjälp av smålänningarna

I Smålands Allehanda har märket Puck meddelat följande anteckningar rörande fastlandstruppernas kommendering till Gotland under västmakternas krig mot Ryssland 1854.

I slutet af 1853 kom den stora underrättelsen, som slog ned som en bomb i Sverige, antändande krigiska minnen, gammalt hat mot arffienden och väckande till lif slumrande förhoppningar att återfå det älskade systerlandet på andra sidan om östrasaltets vågor.

Västmakterna hade såsom Turkiets allierade förklarat Ryssland krig. Nu blef det oro i sinnena. Skulle Sverige-Norge ställa sig på västmakternas sida i den stundande kampen? Skulle Sverige ännu en gång draga svärdet mot arffienden i öster ?

Den 20 Januari 1854 lästes i Posttidningen den officiella neutralitetsförklaringen. Regeringen ämnade sålunda åtminstone ej ögonblickligen störta sig in i striden utan se tiden an. Men Sverige intog ställningen af en spejande vaktpost, som med handen på hanen afvaktade hvad komma skall. Det gälde att skydda den proklamerade neutraliteten och i främsta rummet att mot fientlig öfverrumpling trygga Östersjöns pärla, det fagra Gotland.

Redan den 23 Februari 1854 ankom med snällpost till Jönköping från Stockholm skrifvelse från landtförsvarsdepartementet till schefsämbetet vid Jönköpings regemente, innefattande förhållningsorder för första bataljonen vid nämnda regemente att vid första uppbrottsorder vara beredd att marschera till ort och ställe, som framdeles bestämmes.

Alla visste emellertid, att det gälde Gotland.

Liknande skrifvelser hade expedierats till schefsämbetena vid Smålands grenadierbataljon, Kronobergs och Kalmar regementen.

Det var sålunda de småländska regementena, som först skulle rycka ut.

Jönköpings Tidning gifver i följande ord uttryck åt stämningen i den lugna Vetterstaden vid dessa krigiska nyheter:

Hvad alla dessa förebud skola innebära kan endast afgöras af en framtid, som kanske är mindre aflägsen än man kan förmoda. Svenska folket kan emellertid med förtröstan se den till mötes, öfvertygadt att vår regering i denna sak troget bevakar landets väl, på samma gång som den upprätthåller dess ära, i det att den hvarken obetänksamt störtar sig i ett vidt utseende krig eller låter en hårsmån tubba sig från den en gång med hela nationens bifall utstakade banan.

Skulle ryssen likväl ej ha försyn att störa det gamla svenska lejonet i dess fredliga hvila, skall han verkligen ha glömt den erfarenhet han vann, där ”en mot tio stäldes”, så låtom oss då i Guds namn åter uppfriska hans minne i det afseendet.

Snart kom ordern att verkligen bryta upp. Genom de täta skogarna i det dåvarande Småland gick från det ena soldattorpet till det andra uppbrottsordern i ett bref med stort sigill, som var prydt med en liten fjäder till tecken af att det genast skulle befordras. Och hvart detta bref nådde fram, väckte det allvarliga tankar och far iklädde sig kronans mundering.

Kronobergarne bröto först upp, en bataljon under major Liljencrona, och ankommo den 34 och 24 Mars till Gotland.

Den från Jönköpings regemente kommenderade bataljonen tog vägen öfver Karlskrona och anlände till Gotland den 29 Mars. Bataljonen fördes af öfverstelöjtnant Munck, regementskvartersmästaren löjtn. Elfström, regementsadjutant underlöjtn. Flintberg, bataljonsadjutant Rosengren, läkare Drougge, kaptenerna von Gedda, Åberg, Adlerstam, Hebbe och Printzensköld, löjtnanterna Söderblom, Stjernspetz, Hellman, Cervin, Carlheim-Gyllensköld, underlöjtnanterna Almqvist, von Hedland, Theorin och Stjernspetz.

Den 3 April anlände till Slite Smålands grenadierbataljon, 506 man, under befäl af öfverstelöjtnant Fleetwood, reg.-kvartermästaren löjtnant Bergenstråhle, reg.-adjutanten löjtnant Lindgren, läkare Egerström, kaptenerna Ahlgren, Wejdenhjelm, Fock och af Klint, löjtnanterna von Otter, Stedt, Löwenadler, Brithelli, Wrede, underlöjtnanterna Ribbing, Nordensköld, Murray och Rappe.

Vidare samlades på Gotland en bataljon ur Kalmar regemente under befäl af öfverste Dandenell, en skvadron ur Kronprinsens husarer, ett 6-pundigt åkande batteri ur Göta och ett 12-pundigt fot batteri af Vendes artilleri.

De på Gotland förlagda trupperna fördelades på två brigader, den ena under befäl af schefen för Jönköpings regemente öfversten Nordenfeldt och den andra under befäl af landshöfdingen på Gotland, af Dahlström.

Den 12 Juni ankommo konung Oscar och kronprins Carl samt prins Oscar till Slite ombord på linieskeppet Carl XIII, åtföljdt af en samlad svensk-norsk eskader. På Carl XIII förde amiral von Krusenstjerna befäl och prins Oscar var flaggkapten.

Från Slite åkte de kungliga landsvägen till Visby, öfver allt hälsade med entusiasm, blommor och äreportar.

I lägret utanför Visborgs kungsladugård var den 14 Juli stor militärisk högtid. Konungen, omgifven as sina bägge söner och en lysande svit, bland hvilken märktes statsråden Ulner och Gyldenstolpe, general Meijer, öfverste af Klint, adjutanten hos Napoleon III de Blanchard m. fl. utdelade två nya fanor till Jönköpings regemente samt höll därvid följande tal:

”På dessa fanor, hvilka hädanefter skola utgöra Jönköpings regementes dyrbaraste egendom, står skrifvet namnet ”Lützen” till ärofull hågkomst af småländingarnes tapperhet vid detta ryktbara fältslag. Men hvad äro frejdade minnen, om de icke uppbäras af fosterländska dygder — blott en förebråelse. Lagrar, skurna för mera än tvenne århundraden tillbaka, skulle svart förvissna i deras händer, hvilka, om plikten därtill manar, ej förmådde att med nya skördar uppfriska de redan inbärgade. Så tänka och mina trogna småländingar. Jag är därom förvissad. Om fosterlandets själfständighet hotas, skolen igenom eder tapperhet ådagalägga, att ett mångårigt fredslugn icke förmått rosta edra svärd och att de armar, som troget plöja svenska jorden, veta att äfven försvara den.

Med denna glada tillförsikt frågar jag eder, befäl, underbefäl och soldater vid Jönköpings regemente:

Lofven I att med lif och blod försvara dessa fanor, så sant eder Gud hjälpa skall?”

Fanutdelningen slutade med defilering och efter denna red konungen med sina båda söner, en på hvar sida om sig, längs trupperna och tackade dem kompanivis.

Fram på sommaren hemsändes de småländska trupperna och ersattes med andra lifgrenadierregementet.

Den 18 Juli på förmiddagen anlände Smålands grenadierer och bataljonen från Jönköpings regemente till Kappelshamn. Hos handlanden Vestöö på Storugns voro öfverstelöjtnant friherre Fleetwood samt hela grenadierbataljonen, befäl och manskap, inkvarterade och hos handlanden Lindström öfverste Nordenfeldt och öfverstelöjtnant Munck. På redden låg en eskader, som skulle föra trupperna öfver till Västervik under befäl af prins Oscar.

På eftermiddagen paraderade de båda småländska bataljonerna för prins Oscar och på aftonen voro officerarne från eskadern och från bataljonerna samt damer inbjudna till Vestööska parkanläggningarna, där också prins Oscar infann sig, vänligt samspråkande med officerarne.

Tidigt påföljande morgon gingo trupperna ombord: öfverste Nordenfeldt med stab samt öfverstelöjtnant Fleetwood med ett kompani af grenadiererna på schefsfartyget Valkyrian, de tre öfriga grenadierkompanierna på korvetten Orädd och jönköpingsbataljonen på korvetterna Gefle och Thor.

På eftermiddagen samma dag skedde landstigningen i Västervik. Den 20 på morgonen afmarscherade grenadiererna, sedan prins Oscar tagit afsked af dem.

På förmiddagen hade stadens borgerskap anordnat en frukostmiddag för fursten och officerarne. Grenadiererna fingo ej deltaga däri, men jönköpingarne gjorde det och Jönköpings regementes musikkår utförde taffelmusiken.

I förbigående kan jag omnämna, att lokalpressen i Västervik ägnade vackra loford åt musikkårens prestationer.

Den 21 på morgonen tågade jönköpingsbataljonen, sedan prins Oscar tagit afsked af densamma, med sin nya fana i têten och under full musik genom Västervik.

I Eksjö upplöstes bataljonen, och kompanierna togo olika vägar till sina hem.

Det är naturligt, att truppernas afmarsch till Gotland väckte liflig rörelse, och om stämningen hos befolkningen kan följande i pressen berättade historia tjäna som prof:

— Hvarför så allvarsam, kamrat? tillfrågades å ett inkvarteringsställe en af de till Gotland tågande soldaterna.

Han såg upp.

— Du svarar icke.

— Vi ska´ ju bara till Gotland.

— Du säger det.

— Det vore mycket bättre, om vi finge gå takt på Ryssland.

Tidningarna denna historiett med följande karaktäristiska reflektion:

”Hvar man knackar på den svenska jorden, så ljuder det hat mot arffienden”. (Källa: 1734)