|
Polska upprorsmakaren Lapiński på Gotland 1863 |
||
 |
||
Söndagen den 14 juni 1863 ankrade den danska segelskonerten Emelie af Bogense på den yttre redden i Klintehamns hamn, därifrån debarkerade bl. a. en 37-årig man som var något av en kändis vid denna tid, den polske översten Teofil Łapiński, som var ledare för männen ombord. Samma dag var Gotlands Tidnings krönikör ”Boliwar” på väg hem till Visby efter en fest på landet, skjutsbonden kände sig nödsakad att pusta ut vid Bönders backe och då de diskuterade ditt och datt med personer som de också pustade ut kom en gammal uppskrämd gumma halvspringande uppför backen. De frågade henne om varför hon sprang, efter en stund kunde hon svara och sade åtskilliga gånger ”400 ryssar äro nere på hamnen”. Förundrade frågade de henne hur de såg ut. Hon ville så fort som möjligt gå därifrån och svarade motvilligt ”Alldeles röda från topp till tå”, sen gick hon sin väg. Boliwar med sällskap skrattade åt saken och trodde inte på henne men bestämde sig för att undersöka saken. Snabbt gav de sig utför Bönders backe på väg till Klintehamn Inalles visade det sig at det fanns 88 man ombord varav 8 var sjuka. Inkvartering ordnades genast i Klintehamn, detta gick så snabbt att då landshövdingen gav order om att förbjuda dem att gå iland så var det redan för sent. Klinte kompani beordrades att marschera från Sjonhem till Klintehamn, dit de anlände vid middagstid på måndagen. De utsatte då poster som bevakade båten.
Natten till måndagen hade överste Łapiński hunnit fram till Visby där han anmälde sig för landshövdingen för att för denne berätta om sina avsikter, men landshövdingen beviljade ingen audiens förrän senare på kvällen. Łapiński nöjde sig med detta. Då han tydligen tidigare hade talat med general Gyllenram förklarade han sig nöjd med detta och återvände till Klintehamn. Men innan översten hade kommit iväg till Klintehamn hade befolkningen i Visby blivit på det klara vilken personen var som hade anlänt dit och anordnat en fest till hans ära på Hotell Gottland. Där blev det åtskilliga skålar, tal och leverop då folk ville visa deras sympatier för polackernas sak. Då han till slut avreste till Klintehamn så reste han under hurra- och leverop. Samtidigt i Klintehamn hade befolkningen bjudit Łapińskis officerare på fest. Vem var då denne överste Łapiński och varför hade han 88 militärer med sig? Det var för övrigt en multinationell styrka som landade i Klintehamn, den bestod bl. a. av polacker, tyskar, kroater, italienare, fransmän. I tidningarna hade man en längre tid kunnat följa Łapińskis expedition. De hade en längre tid legat i Malmö. De hade sedan ombord på den danska skonerten Emelie af Bogense under befäl av kapten Wilken kryssat inåt Östersjön. De anlände den 11/7 till den preussiska kusten något söder om Memel (Klaipēda). Klockan fyra på kvällen landsteg översten med fyra man, alla förklädda till bönder. Två man lämnades kvar vid båten de landstigit med. Łapiński och två man vandrade till närmaste by där de förhandlade med befolkningen om ett större antal skjutsar som skulle föra Łapiński och männen på fartyget till det tre timmar längre bort liggande rysk-polska guvernementet Kowno (Kaunas). Efter att förhandlingarna avslutats återvände Łapiński till fartyget kl. nio på kvällen. Klockan tio satte man ut den större landstigningsbåten, ombord fanns 32 utrustade soldater, den bogserades av fartygets mindre båt där Łapiński själv och tre officerare fanns. Nu inträffade det som inte fick hända, den större båten kantrar och bogserlinan måste kapas. Då blåsten tilltog och vågorna gick höga lyckades man efter stora ansträngningar under en halvtinnes tid bara rädda åtta man, resten drunknade. De överlevande återvände till fartyget. Då blåsten tilltog än mer blev de tvungna att gå till sjöss för att söka någon hamn, där de skadade skulle kunna få vård. Man lämnade kusten också för att expeditionen måste anses misslyckad. Anledningen till den misslyckade landstigningen hade varit att starta gnistan till upproret som skulle frigöra den ockuperade polska nationen.
|
||
|
--------------------------------------------------------- |
||
|
Detta Polens sista försök att avskaka det avskydda ryska oket hade i vårt land omfattats med den livligaste medkänsla som även givit upphov till en massa fäster för Polen och de "emissarier" vilka gång efter annan gästade Sverige. Det var för övrigt vid en dylik fest i Upsala, som upplästes en dikt, "På Polens dag", av studenten Snoilsky. Regeringen sökte emellertid då som nu iakttaga obrottslig neutralitet och lät bl. a. i april i Malmö beslaglägga ett engelskt, av polska nationalregeringen utrustat fartyg med några hundra man och en mängd vapen ombord. Ledare för polackerna å nämnda fartyg var den 40-årige översten Lapinski, densamme som sedan kom till Gottland och om vilken det berättades att han i Kaukasus deltagit i tjerkessernas strider mot ryssarna. Det var på e.m. söndagen den 14 juni 1863, som skonerten Emelie från Köpenhamn anlände till Klmtehamn med överste Lapinski och 84 andra polacker ävensom en del vapen och ammunition ombord. Översten jämte ett par andra officerare begåvo sig omedelbart till Visby. Vid ett besök hos landshövdingen därstädes, Gyllenram, meddelade Lapinski, att han och hans män den 11 i samma månad försökt landstiget på kurländska kusten i närheten av Memel, men misslyckats. 24 man hade därvid drunknat, varefter man stuckit ut till sjöss för att, i saknad av vatten och proviant som man var, söka uppnå närmaste hamn. Nu befann sig truppen i mycket medtaget tillstånd och hoppades få vila ut några dagar för att därefter över Stockholm - dit fartyget tänkte gå - och Göteborg fortsätta till England. För höga vederbörande utgjorde emellertid besöket en högst ovälkommen överraskning och det uppstod strax en livlig telegramväxling mellan myndigheterna i Visby och Stockholm. Samtidigt beordrades "Klinte jägarekompani av nationalbeväringen" att avgå till Klintehamn för att bevaka främlingarna, vilka gått i land i skeppsbåtarna och blivit inkvarterade på olika ställen i samhället. Bevakningen synes för övrigt ha blivit ganska sträng, vilket sedan gav anledning till en del klagomål från de internerades sida. Någon genomresa ville regeringen ej vara med om, utan på onsdagen kom meddelande från densamma att ett kronofartyg avgått från Karlskrona till Klintehamn för att överföra Lapinski och hans män till England. Det danska fartyget hade redan dagen förut begivit sig bort utan att lossa lasten. De internerade polackerna, vilka alla utom Lapinski fråntagits sina vapen, avreste med ångkorvetten "Orädd" till Gravesend, dit översten önskat att man skulle sända dem. Två män som voro sjuka måste kvarlämnas. Vid avresan blevo polackerna föremål för livliga hyllningar av ortsbefolkningen, av vilken främlingarna hela tiden rönt stor välvilja och hos vilken regeringens stränga åtgärder synas ha uppväckt, en viss ovilja. För övrigt avlämnade främlingarna vid avfärden en rätt harmfylld skrivelse i vilken de protesterade mot det sätt, på vilket deras förhoppningar om gästfrihet gäckats. (Källa: 1455) |
||
|
--------------------------------------------------------- |
||
|
”Strandfynd. I en tysk tidning läses följande underrättelse: Pillau, 28 juni. I förliden wecka har man å stranden wid Roßitten funnit: en stor båt af furu swartmålad och med en widfästad tågstump, en grå halfylle skjorta, tre gamla söndriga mößor, fyrkantiga och af urblekt rödt kläde med swarta warduks-bräm, några gröna och gula wardukslappar med, af oljefärg målade, namnet: ”Emilie af Bogense”. Deßa strandfynd synes således hafwa tillhört de af Öfwerste Lapinski’s trupp, som omkommo wid landstigningsförsöket söder om Memel, och utgöra de enda lemningar deraf som hittills blifwit uppgifna.”
Den 17/6 beordrade den svenska regeringen ånkorvetten Orädd att gå från Karlskrona till Klintehamn för att återföra expeditionen till England. Kl. 7 på torsdagskvällen lämnade Orädd under kapten Panzerhjelms befäl Klintehamn med Łapińskis expedition ombord, på Gotland lämnades officerarna Jan Cholewa och Ludwik Czempinski, de var för sjuka för att medfölja och vårdades på lasarettet i Visby (nu Helgeandshuset). Men då man läser patientjournalerna från lasarettet framgår det att de var trötta på expeditionen och ville hoppa av. Sympatierna för Polens sak förblev dock starka på Gotland. Den 23/6 1863 fanns en lista utlagd i Nybergs bokhandel där man kunde skänka pengar till polackerna. Den sista rapporten angående ” Insamlingen till Polackarne” hittas i Gotlands Tidning den 1/10 1863 insamlingen har då kommit upp till Rmt 301 Rdr 27 öre. (Källa: 604, 605) |
||
|
--------------------------------------------------------- |
||
|
Angående Öfwerste Lapinskis expedition och ankomst till Klintehamn på Gotland lemna wi wåra läsare följande öfficiella meddelande: Måndagen den 15 d:s kl. 7 och 15 min. f. m. ingick till statsrådet Bredberg, såsom t. f. Chef för Civil- departementet från Wisby följande telegram: "Till Konungens Befallningshafwande har inrapporterats, att ett fartyg, danska skonerten Emelie, kaptenen Wilken, förliden gårdags eftermiddag ankommit uitanför Klintehamn och, utan att taga lots, ankrat å derwarande redd. Fartyget medförde en truppstyrka af 88 man, under befäl af Öfwerste Lapinski. Med fa landstigartygets båt blefwo, innan Kronolänsmannen i orten hann ditkomma, ilandsatta bemälte Öfwerste Lapinski jemte några officerare, af hwilka upplystes att fartyget afgått från Köpenhamn för elfwa dygn sedan; att truppen försökt landstiga någonstädes å ryska kusten, hwarwid flera man drunknat och hwarefter landstigningsförsöket öfwergifwits; att fartyget derefter afgått för att söka hamn och nu kommit till Klintehamn, der truppen, sjuk och utmattad af ansträngningar, önskade hwila några dagar. All widare kommunikation mellan fartyget och land har blifwit förbjuden, tills widare föreskrifter lemnas Klimte Jägare-kompani utaf National-bewäringen är beordradt att i dsg inträffa uti Klintehamn för ordningens widmakthållande. Konungens Befallningshafwande afwaktar Regeringens föreskrifter huru med ofwanberörde fartyg och mansksp förfaras skall. H. Gyllenram. Johan Hambraeus
25 min. senare afgick ytterligare följande: "Öfverste Lapinski hsr warit i staden och jemväl besökt mig. Hans afsigt är att få föra sitt manskap uti twenne afdelningar öfwer Stockholm och Götheborg till England. Från Klintehamn har jag inga officiella underrättelser af landssekreteraren, som ditreste kl. 4 i morse, för att wara till hands i fall af behof. Alltså tyst och stilla H. Gyllenram."
Efter anmälan häraf hos Kungl. Regeringen hade K. Reg. gillat de af Länsstyrelsen widtagna åtgärder samt till Konungens Befallningshafwande i Wisby pr telegraf f. d. aflåtit följande swar: 'Då öfwerste Lapinski och hans trupp, hwilka i Malmö blifwit för sin afresa understödde af allmänna medel, under förbindelse att lemna Swerige, det oaktadt, enligt hwad K. Maj:ts Befallningshafwande anmält, återkommit till Riket och numera förklarat sig önska resa till England, har Kongl. Regeringen, som icke kan medgifwa denna resas werkställande öfwer Stockholm och Götheborg, likwäl welst gå berörde önskan till mötes sålunda att ett Kronans örlogsfartyg nu beordras från Csrlskrona afgå till Klintehamn på samt derifrån föra Lapinski och hans följeslagare jemte deras tillhörigheter till engelsk hamn; hörande K. M:ts Befallningshafwande allwarligen och, i händelse af behof, med militärmakt tillhålla dem att genast lemna sina medförda wapen i wederbörande myndighets förwar samt att under tiden till örlogsfartygets ankomst i Klintehamn. (Underskrifter.)" Den 16 kl. 8 och 40 min. f. m. afgick härifrån ytterligsre följande: "Sent i natt har jag emottagit rspporter från Klinte, hwilka föranleda mig att inberätta följande: Att omedelbart efter den första rspportens afgång till mig, om truppens ankomst till Klintehamn, hade, på Lapinskis befallning, hela truppstyrkan, hufwudsakligen obewärad med undantag af befäl och läkare, blifwit förd i land med fartygets egna båtar, en åtgärd, som warit trängande till följe af sjukdom och bristande utrymme ombord, samt under föregifwande att truppen önskade qwarstadna endast några dagar, hwarefter den åter wille begifwa sig utaf; att truppen till en del inrymt sig sjelfwa på twenne ställen. Men då deßa befunnits otillräcklige, har konsuln Herlitz upplåtit sitt magasin i närheten af ett utaf de först upptagna ställen. Häraf har de blifwit waktbefälhafwaren omöjligt att, efter mine order, cernera truppen inom ett hus, i händelse den af omständigheterna ombord nödgades gå i land; att truppens befälhafware ombesörjer deß proviantering och betalar allt kontant. Penningar synas ej fattas den. Uti fartyget, som är danska skonerten Emelie från Köpenhamn och som i Öresund, straxt söder om Landskrona, från en annan skonert emottagit folket för order af Lapinski, nu ligger så långt till sjös att landssekreteraren Hambræus hyser betänkligheter, om det låter sig göra att belägga detsamma med seqwester, i fall denna åtgärd blir anbefalld; att skepparen uppgifwer sig hafwa ombord wapen endast för manskapets eget bruk, ett parti bly jemte något krut i små kaggar, alltså ingen last häraf; att skepparen, sedan en landstigning straxt söder om Memel mißlyckades den 11 dennes och hwarwid 24 man drunknat, stuckit till sjös för att söka lämplig hamn, enär fartyget hade brist på watten och proviant; att Lapinski yttrat till skepparen att det wore bäst att denne genast afgick med fartyget till Stockholm, medförande hwad som fanns i land, samt att skepparen sagt sig ämna följa denna tillsägelse. H. Gyllenram J. A. Donner." "Genast efter inhändigandet af regeringens telegram, rörande Lapinski och hans trupp, har jag afrest till Klintehamn, för att tillse noggranna efterlefnaden af de nådiga föreskrifterna. Från närmaste bataljon har jag ytterligare hit beordrat hundra man med nödigt befäl för alla eventualiteter. Wid min hitkomst erfor jag, att skepparen kl. 1/2 3 i eftermiddag, qwarlemnande skeppshandlingarne, afseglat med skonerten, utan att förut hafwa lossat innehafwande wapen och ammunition. Enligt skepparens uppgift är fartyget redareegare en färgeman Holst i Köpenhamn, från hwilken plats detsamma senast afgick; skonertens namn Emelie; skepparens Wilcken. Som fartyget legat långt ut på redden; har man icke kunnat förhindra deß afsegling. Klintehamn den 16 Juni 1863. H. Gyllenram." "Ångkorvetten Orädd ankom till Klintehamn i går kl. 1 e. m. och afgick derifrån kl. 7, medförande öfwerste Lapinski och 85 af hans följeslagare, för att öfwerföra dem till Gravesend. De återstående twänne af expeditionen, såsom sjuke, ej medfölja, utan qwarligga under läkarewård." (Källa: 1262) |
||
|
|
||
|
|
||
|
Ångkorvetten Orädd ankom lyckligen den 25 (25/6 1863) till Woolwich i England, hwarest de ombord warande polackarne landstego. (Källa: 1263) |
||
|
|
||
|
Ångkorvetten "Orädd" |
||
|
I en tidning fanns följande dikt att läsa:
Polonia! O du ädla land, du lider ! Fritt, sjelfständigt — så det höf’s din trakt — Så kom förtryckets dolska öfvermakt Och sargade det ädla bröst: du blödde Af örnens klor, han sög ditt blod, sig gödde Uppå din friska kraft — han slöt dig i
Förtryckets bojor, och i barbari. Du höjde frihetens banér — men fällde Det för styrkans råa öfvermakt, Du såg Italien ifrån trakt till trakt Stå väpnadt; såg det leka frihetsleken, Du såg det resa sig — den unga eken. Du stod än lugn fast hvarje fiber skjöd Utaf entusiastisk frihets glöd.
Kring Weichselns sköna stränder snart hörs skalla: Bort med Ryska oket, bort med alla Fiendtliga, emot ett Polen fritt: Med Guds hjelp skall ryssen nog få ”sitt” ! Från slotten höga, och från hyddor låga I härnad gick hvar man mot landets plåga, Frihet eller död — dess lösen var, Med lian mejas hvad som lodet spar.
Kossakers vilda horder svärma redan Uti Polen — mörda, plundra; sedan Spetsas qvinnor, barn — i lågors haf Stördas de — O fasansfulla graf ! Så ha’ de härjat nu det arma landet När dess leder glesna, fyllas bandet Af nya, friska trupper från det land Af alla hatadt, ifrån strand till strand.
Rublar vet man ju kan under göra: Dess klang är ljuf äfven i statsmäns öra; De spela alltid hjelten i det dram Som föres upp af Österns råa gam. När tänker Europa att förvandla Sin liknöjdhet för Polens sak att handla? Det predikar blott om ”Amnesti”. Men nya kedjor smidas väl i
De tappra söner till den polska jorden Som kämpar blöder. — Lugn står vestern, norden. Den polska striden helig, rättvis är, Sverge ju till ”Österns Jätte” bär Ett rättvist hat sen Carl den 12:tes tider; Om den uppträdde nu i strider Mot Ryssland — Polens sak blef fosterländsk — Kanske hvar ”Finne” åter då blef svensk. |
||
|
--------------------------------------------------------- |
||
|
I början av augusti 1863 anordnades en fest i Klintehamn var behållning skulle ges till polackerna, inträdet var 50 öre. Om festen skrevs i en tidning: Festen på Klintehamn. Den af oß förut omnämnda tillställning wid Klintehamn ”till förmån för Polens ädla och olyckliga Folk” egde rum i Söndags på aftonen uti en för ändamålet lämplig lokal, hwilken war prydd med blomsterguirlander och drapperier i de polska färgerna. På en för tillfället anordnad upphöjd scen förewisades Trenne lefwande taflor, föreställande: Första Taflan: (Polens förtryck) Polonia, i sorgdrägt, liggande fängslad med bojor, hufwudet stödt emot högra handen, blicken riktad mot höjden. En skäggig man, af barbariskt utseende, hotar henne med lyftad knutpiska. I bakgrunden en knäböjande moder, sträckande armarne efter sin son, som …det(?) (en koßack, med sabeln höjd mot hennes hufwud) ryckt ur hennes famn, att bortsläpas i fångenskap och slafweri.
Andra Taflan:
(Polens frihetskamp) Tredje Taflan: (Polen befriadt) Polonia, omgifwen af sitt folk — männen samlade kring frihetsbaneret, qwinnorna, iklädda högtidsdrägt, knäböjande, tacka Gud för tillkämpad frihet och sjelfständighet. En andlig man, höjande korset, lofsjunger Herran. På sidan om frihetshjeltarne synes en slagen fiende, liggande i dödskampen. Segerns Gudinna lagerkröner Polonia, under det Fridens Genier strö blommor wid hennes fötter. Hwarje tafla, som trenne gånger förewisades, inleddes med declamation, som jewmäl fortgick under andra taflan. Under första taflan afsjöngs polska frihetsbönen och under tredje taflans förewisning sjöngs en basaria ur Mendelsons Oratorium ”Paulus”, med för tillfället lämpade ord, hwilket gjorde djupt intryck på åskådarne så att nästan hwarje öga tårades. Då denna tafla sista gången wisades upplystes den af bengaliska eldar i de polska färgerna. Tillställningen, som anordnats af badgästerna, wälwilligt biträdde af Klinteboar, lyckades wäl och tillwann sig mycket bifall. Åskådarnes antal utgjordes wid paß 250. Ehuru afgiften war bestämd till endast 50 öre personen, inflöt dock genom öfwerbetalningar, af hwilka en war isynnerhet frikostig, en summa af öfwer 300 Rdr. Efter slutad förewisning war bal på societetslokalen, derwid de flesta damer och herrar woro kostumerde i smakfulla drägter. Tal och skålar werlades;(?) alla woro särdeles lifwade och tillfredsställde. Till festen war inbjuden en för tillfället på orten närwarande polsk emigrant, som, då han icke war …tid(?) swenska språket, genom annan person tolkade sin erkänsla för det deltagande, hwarmed hans olyckliga fädernesland blifwit omfattadt.
Festen lär ha lockat omkring 250 personer och inbringat något över 300 Riksdaler. År 1878 återvände Łapiński från sin exil i Galizien och bosatte sig i Lvov, där han avled den 24/4 1886. Ludwik Czempinski (han tog sig förnamnet Louis i Sverige) stannade i Sverige och bosatte sig i Malmö där han arbetade som bokhållare. Han blev även medlem i Malmö katolska församling. 1888 flyttade han till Lund där han blev stationsskrivare. Han besökte Gotland minst en gång, han hade då i sinnet att skriva en turistbok om Gotland på Polska. Han drabbades sedermera av psykisk ohälsa och blev någon gång mellan 1898 – 1902 intagen på Lunds hospital. Louis avled den 28/2 1917 i Stationshuset i Lunds domkyrkoförsamling av lungsäcksinflammation. Han gifte sig aldrig. En annan expeditionsmedlem som bosatte sig i Sverige var kroaten Carl de Shàrengrad, född den 1/11 1834 i Belgrad. Han hade innan han deltog i Łapiński expedition deltagit i Garibaldis fälttåg. Han bosatte sig sedermera i Malmö och blev med tiden hovfotograf. Han gifte sig och fick två barn. Han avled den 24/3 1878 av hjärtförlamning. Släkten finns ännu kvar i Sverige. (Källa: 606) |
||
|
|
