Gotlänningen i FN-tjänst på Cypern 1967

GT-serie om FN-gutar på Cypern

”Med Gotlands Tidningar på Cypern” heter en artikelserie som inleds i dag. Det är major Stig Barke – i det ”civila” kapten på P 18.

I dag presenterar vi en del gotlänningar som är i FN-tjänst på Cypern och i major Barkes kommande artiklar presenteras i tur och ordning en historisk översikt, frihetskampen mot engelsmännen på 1950-talet, oroligheterna och dessas utbrott på 1960-talet och till sist en artikel om själva Cypern och FN:s styrka där

Nöjda gotlänningar trivs fint i Cypern-bataljonen

Trots att Sverige är ett litet land har vi svenskar många sätt, på vilka vi aktivt bidra till lösandet av en del av de stora problemen i världen. Ett sätt är att sända truppstyrkor och andra enheter till olika konfrontationsområden när Förenta Nationerna gör en framställning därom. Den svenska riksledningen har heller inte varit nödbedd när det gällt att göra sådana insatser. Nu senast är det Cypern som fått hjälp i och med att en bataljon svenskar sändes dit för tre år sedan. Och fortfarande finns en svensk FN-bataljon på plats.

Inom dess led tjänstgör flera gotlänningar, det är noga räknat 2 % av styrkan som bytt ö under vinterhalvåret. Vad säger major Barke, chef för den operativa sektionen vid bataljonsstaben som vi träffar på ”Carl Gustaf Camp”: hur är det att tjänstgöra här nere? – ”Alldeles enastående. Något som tilltalar mig särskilt mycket är de tillfällen till internationell kontakt som bjuds i denna blandade FN-styrka. Det är nog mycket värdefullt för många att tvingas inse, att det faktiskt finns annat i världen än Sverige och svenskarna”. – ”Är tjänstgöringen pressande?” – ”Både ja och nej. Det är alltid stimulerande med omväxling, nya kamrater, nya uppgifter, miljön är också trivsam. Å andra sidan är det till slut mycket pressande att upprätthålla den höga beredskap vi ständigt har.”

Vi stöter på rustmästare T S I Andersson, chef för en reparationsgrupp, på motorplan. Han är urgute – ingen tvekan om den saken – även om hemmastaden f. n. är Eksjö. Är det bra här på Cypern? ”Ja, jag finner mig mycket väl tillrätta”. – ”Vad är det som då spelar in?” – ”Det är svårt att säga, men mycket beror nog på att man kan känna sig som folk härnere även under denna årstid”. Sade och tänkte (i solskenet) på den slaskiga gotlandsvintern…

Men låt oss lämna Famagusta, som är Cyperns näst största stad och främsta hamnstad, och i stället bege oss till Larnaca. Denna stad ligger på sydkusten, och där håller tredje kompaniet till. I tredje kompaniet tjänstgör Bengt Cedergren från Hallbjens i Guldrupe, Clas-Eric Lingstedt från Visby och Tore Pettersson från Nybingels i Gothem. Vi träffar också chefen för transportcentralen, överfurir Sture Nordin, som f. n. bor i Malmö men som är från Visby. han ser ut att trivas bra, så vi frågar direkt: varför? ”Vet inte direkt. Kanske kan det vara för alla likheter med Gotland – lammen, kalkberget, havet, kulturen, historien”. Sture har rätt. Det är frapperande att två öar i helt skilda delar av världen kan vara varandra så lika. Är det månne för att de – var och en på sitt håll – legat längs de rätta traderna i historiens gryning?

Överallt där vi träffar gutar i Cypernbataljonen träffar vi också nöjda människor. Alla har funnit sig väl tillrätta. I några artiklar en tid framåt kommer Gotlands Tidningars läsare att få veta mer om det Cypern, som dessa gotlänningar tjänstgör på.

Kilroy. (Källa: 1200)

Cypern har blivit ett världsproblem motsättningarna går långt tillbaka

President Makarios: ”Ingen annan lösning än Enosis kommer att accepteras av grekcyprioterna. Vi önskar inte förtrycka turkcyprioterna, men vi kommer aldrig att hissa den vita flaggan och acceptera oresonliga krav på delning av Cypern.

Vicepresident Kutchuk: ”Om grekcyprioterna insisterar på Enosis kommer turkcyprioterna att begära, att deras del av Cypern anslutes till Turkiet i stället för att låta sig tvingas att bli grekiska undersåtar mot sin vilja”.

Vad är nu detta? Kommer den självständiga republiken Cyperns grekcypriotiske president inte överens med sin turkcypriotiske vicepresident. Nej – det gör han inte. På denna vackra Medelhavsö råder allvarliga motsättningar mellan grekcyprioter och turkcyprioter, dvs de båda dominerande befolkningsgrupperna. Grekcyprioterna utgör, som utgör närmare 8 % av Cyperns totalt 600,000 innevånare, räknar Grekland som sitt moderland, de talar grekiska och bekänner sig till den grekisk-ortodoxa religionen. Deras önskan om Enosis innebär anslutning till Grekland. Turkcyprioterna utgörande ca 18 % av befolkningen, talar turkiska, är muhammedaner och känner Turkiet som sitt modersland. Turkcyprioternas önskan om anslutning till Turkiet är icke på långt när så uttalad som grekernas Enosis.

Många intressen

Nåväl – detta är inte hela problemet: Både Grekland och Turkiet är medlemsstater i NATO, och det är alldeles givet att stridigheter inom ett av Västs starkaste pakter är olämpligt. Vidare har Storbritannien på ön två basområden, som är suverän brittisk mark. USA har sin 6. flotta i östra Medelhavet, beredd för omedelbart ingripande. Sovjet har genom sin premiärminister Kosygin tagit avstånd från Enosis. Härutöver kan man inom de grekcypriotiska leden spåra olika fraktioner, varav Makarios anför den ena och den gamle EOKA-kämpen Grivas den andre. Och på allt detta sitter Förenta Nationerna med en styrka på 5-6.000 man…

Det är som synes en enda härva av motsättningar och kraftlinjer, som det måste vara av intresse att klara ut. Varför har Cypern blivit ett världsproblem? Varför tjänstgör i dag 654 svenska soldater och poliser i FN:s fredsbevarande styrka på ön? Kanske en blick bakåt på den växlande historien kan ge en del av svaret.

Tidigt grekiskt inflytande

Cyperns långa historia domineras av två grundläggande faktorer. Den första är det stora antal ockupationer, innebärande ett lika stort antal civilisationer som svept fram över denna ö – den naturliga skärningspunkten för folk och kulturer från Asien, Afrika och Europa. Den andra faktorn är det konstanta grekiska inflytandet på Cypern under i runt tal 4.000 år.

Cypern har varit befolkat troligtvis i närmare 8.000 år. Självfallet är kunskaperna om ön från denna tid obetydliga: man tar sekel och årtusenden med samma portionssked som veckor och år i dagens historia. Man tror sig emellertid ha funnit att de första inbyggarna var estetiskt högt begåvade, samt att de influerades av invandrare från Mindre Asien under 3. Årtusendet f. Kr. Dessa invandrare upptäckte öns koppar, som givit Cypern både stor del av dess rikedom och möjligen även dess namn. En annan tolkning av namnfrågan ger cypressen, ett träd som förutom på Cypern även finns i Syrien och Egypten, med vilka länder Cypern vid denna tid hade livlig handelskontakt.

Det skulle föra alldeles för långt att detaljerat redogöra för historiens alla växlingar alltifrån denna tid. Vad som är av vikt att konstatera är att det grekiska inflytandet börjar vid denna tid i form av kontakter med Kreta. Den mykenska kulturen invandrar, och Cypern måste anses höra mer till den hellenistiska kultursfären än den levantiska fr. o. m. senare delen av 2. årtusendet f. Kr. Som vittnesbörd nämner man namn på städer (t. ex. Salamis) och berg (t. ex. Olympos), som förekommer både på Cypern och i Grekland. Det är också vid denna tid som det grekiska språket och grekiskt myntväsende får fäste på ön. Mytologin har t. o. m. låtit Aphrodite, den grekiska kärleksgudinnan, födas ur skummet vid några klippor nära Papphos på öns södra kust.

Härskarna växlar

Från tusentalet f. Kr. växlar de härskande oupphörligt: Assyrierna börjar på 700-talet, sedan kommer egyptierna, perserna, fenicierna, romarna, grekerna (Alexander den Store), egyptierna igen, återigen romarna tills Cypern på 300-talet e. Kr. blev en del av det östromerska riket Det förtjänar nämnas att Cypern dessförinnan (år 45) blev det första land som fick en kristen härskare.

I nära 1000 år tillhörde Cypern det byzantinska imperiet. Därefter, det var år 1191, börjar den modernare historien i och med att Richard Lejonhjärta erövrar ön på väg till det heliga landet under det tredje korståget. Redan året därpå sålde denne ön till Guy de Lusignan, en f. d. kung av Jerusalem, som därmed för 100.000 gulden inleder en av Cyperns få glansperioder. I 300 år varade denna period, som avlöstes av inlemmandet i det Ottomanska riket 1571-1878. Under hela denna period utnyttjades Cypern hänsynslöst av sina erövrare, hårda skatter sög ut ön. Den turkiska dominansen förhindrade dock inte grekerna att ytterligare befästa sin ställning: bl. a. inrättades skolor från 1841, i vilka eleverna lärdes grekiska.

Enosis en gammal dröm

Ett nytt blad i historien vändes när britterna kom till ön. År 1869 hade Suezkanalen öppnats och det är givet att britterna såg sig om efter en bas, varifrån Suez kunde försvaras. Den 12 juli 1878 flaggades det brittiskt för första gången på Cypern – den som det då sedan ”provisoriska” brittiska ockupationen kom att räcka i 82 år. Vad som i detta sammanhang är särskilt intressant är att grekerna på ön i samband med det brittiska maktövertagandet uttalar en önskan att förenas med Grekland – här har vi alltså Enosis vagga. Dagens strider är sålunda strider som syftar till att förverkliga en snart 100-årig dröm.

Därmed närmar sig denna korta historik sitt slut. Låt oss bara tillägga att det som från början var ett brittiskt arrenderande av Cypern från Turkiet övergick, när Turkiet förklarade England krig 1914, till ett annekterande. År 1925 gavs Cypern status av brittisk kronkoloni. Efter 2. Världskriget, under vilket 30.000 cyprioter kämpade på engelsmännens sida, frigjorde sig cyprioterna från den brittiska överhögheten: landet blev självständigt 1960, upptogs i FN samma år och i brittiska samväldet 1961.

Men det skedde icke oblodigt. Mer om frigörelsekampen samt om bakgrunden till den nuvarande krissituationen kommer i nästa avsnitt.

Stig Barke. (Källa: 1201)

”Vi är greker – skall bli en del av Grekland!

Redan år 1878, då britterna arrenderade Cypern av Turkiet, förklarade den andlige och politiske ledaren att ”vi är greker och vi är beslutna att så småningom utgöra en del av Grekland”. (Förhållandet greker-turkar på ön var då 3-1 mot nuvarande 4-1). Det verkar precis som om sade sig att ”nej nu får det vara nog – inte ett nytt härskarfolk nu igen!” Och en anslutning till Grekland ansågs inte innebära underkastelse − i varje inte fall av den sedan årtusenden dominerande befolkningsgruppen – utan helt enkelt en anslutning till det rärra moderlandet. Därför har de senaste knappt hundra åren inneburit en mängd uppvaktningar i denna fråga – i London, hos FN – och även stridigheter för att få den enligt grekcyprioterna enda tänkbara lösningen – Enosis – till stånd. Men ingenstans har man mött förståelse, allra minst hos turkcyprioterna.

1878 års överenskommelse mellan Turkiet och England bröts 1914, då Turkiet förklarade England krig. Krigsförklaringen medförde att England annekterade Cypern, en annexion som slutligen erkändes genom Lausanne-avtalet 1923. Två år senare gavs ön status av brittisk kronkoloni under en guvernör och ett allierat engelsk-grekisk-turkiskt råd.

Det politiska förmyndarskapet ledde emellertid snart till en alltmer växande förbittring gentemot britterna. Tiden hade väl blivit för modern för den gamla sortens kolonialism. Framför allt skapade härskarnas intoleranta inställning mot kyrkan och de grekiska lärarna så småningom svåra oroligheter. Den förbjudna grekiska flaggan och den brittiska ohörsamheten gentemot cyprioternas krav på Enosis var heller inte faktorer ägnade att förbättra relationerna på ön.

SPÄNNINGEN STIGER

Under 2. Världskriget dämpades känslorna något – cyprioterna stred snällt med 30.000 man på engelsmännens sida – men efter krigsslutet antog kravet på Enosis rentav formen av en väpnad folkrörelse mot England. År 1949 valdes Makarios III till ärkebiskop av den ortodoxa kyrkan och blev därmed andlig och politisk ledare för den grekiska församlingen på ön. Valet av Makarios gav grekcyprioterna ett väsentligt krafttillskott i fråga om kampen mot engelsmännen. År 1949 drog man t. o. m.  Cypernfrågan inför FN, som dock vägrade att diskutera saken. Samma år organiserade dåvarande översten Grivas, även han grekcypriot, underjordsorganisationen ”De aggressiva kämparnas centralorganisation”. Spänningen steg, och tidigt den 1 april 1955 började striderna med de första bomberna mot administrationsbyggnader, polisstationer, och militära etablissements över hela ön.

Under 1955 och början av 1956, allt medan stridigheter pågick mot engelsmännen, fördes livliga förhandlingar för att söka lösa cypernproblemet. Man var nära att lyckas, men utan någon ordentlig förklaring ändrade England hela sin Mellersta Östern-politik i februari-mars 1956. Man började bli hårdare, bl. a. deporterades Makarios till Seychellöarna mitt i Indiska Oceanen. Den hårda linjen var dock inte inte särskilt lämplig – den misslyckades också skändligen då man tillsammans med fransmännen sökte intervenera i Suez i oktober 1956. Även inom Cypern blev förhållandena värre och nu börjar de första stridigheterna även mellan grekcyprioter och turkcyprioter. De senare skapade en motsvarighet till EOKA, nämligen TMT: våra dagars animositet mellan de båda befolkningsgrupperna är alltså inte mer än ett decennium gamla – och de har såvitt kan bedömas startats av den makt som nu nästan helt dragit sig tillbaka från ön.

SJÄLVSTÄNDIGHET

För att nå ett gynnsammare förhandlingsklimat släpptes Makarios, och den 17 april 1957 – för 10 år sedan endast – gjorde han ett hjältemodigt intåg i Athén. Till Cypern fick han inte resa. Stridigheterna fortsatte dock mellan grekcyprioter-turkcyprioter-britter. Detta kostade britterna stora pengar, 28.000 man hölls engagerade av några hundratal EOKA-terrorister, förhandlingar gav också föga resultat. Då tog USA ett initiativ och förde samman de turkiska och grekiska regeringarna för att söka finna en kompromisslösning. Så skedde också: de båda ländernas premiär- och utrikesministrar möttes i Zürich och London i februari 1959. Även de två cypernledarna, Makarios och Kutchuk, deltog. Och äntligen nåddes en överenskommelse. Den 2 1 mars kunde Makarios återvända i triumf till huvudstaden Nicosia igen.

Så hade då striderna upphört – för denna gång. Men Cypern hade blivit en självständig stat – låt vara att effekten dröjde till april 1960 på grund av långsamheten hos den gemensamma kommission, som hade att utarbeta den nya statens konstitution. Eftersom tiden skulle komma att utvisa att just konstitutionen blev Cyperns akilleshäl., finns all anledning att gå in på huvudpunkterna här.

KOMMUNALT SJÄLVSTYRE

Det fastslogs att Cypern skulle vara en oberoende republik med grekiska och turkiska som officiella språk. Den exekutiva makten skulle utövas av en grekcypriotisk president och en turkcypriotisk vicepresident. Av dessas 20 ministrar skulle 7 vara grekcyprioter och 3 turkcyprioter – men ser här att antalet poster på högsta nivå ej svarar mot befolkningsfördelningen. Förhållandet är detsamma inom ”riksdagen”, där grekcyprioterna skulle ha 35 medlemmar och turkcyprioterna 15. En för framtiden avgörande punkt i konstitutionen var bestämmelsen, att det i de fem största städerna d. v. s. Nicosia, Limmassol, Famagusta. Larnaca och Pophos, skulle finnas separata grek- resp. turkcypriotiska styrelser. Det stadgades även – och här är en av huvudorsakerna till inbördeskriget – att presidenten och vicepresidenten skulle pröva huruvida denna lag skulle fortsätta att tillämpas och inte när den efter 4 år upphörde att gälla.

I fråga om krigsmakten stadgades att den skulle bestå av 2.000 man – 60 % grekcyprioter. Cyperns allians med Grekland och Turkiet skulle symboliseras med närvaro på Cypern av 960 resp. 650 nationella grekiska och turkiska styrkor. Britterna skulle få behålla – och gör så än i dag – två basområden på södra delen av ön, på Cypern finns alltså engelsk mark där engelska lagar gäller.

Man bestämde även hur den cypriotiska flaggan skulle se ut, en vit flagga med Cypern i grönt ovanför två olivkvistar. Varför denna vackra flagga så sällan ses på Cypern – den ersätts i regel av de nationalgrekiska och nationalturkiska flaggorna – skall beröras i nästa avsnitt.

Stig Barke (Källa: 1202)

Cypern – ej för litet för att kunna leva

Cypern blev själständigt den 16 augusti 1960. Cypern är ett litet land, men ingalunda för litet för att kunna leva. Farhågorna i denna riktning fanns dock, framför allt hos grekcyprioterna, redan från början, man tvivlade också på den nya konstitutionen på flera punkter. Farhågor och tvekan skymdes dock av det faktum att man nu skulle få regera sig själv för första gången i historien. När man så gick till premiärval i juli 1960 fick Makarios’ parti 30 av de 35 grekcypriotiska platserna, medan 5 gick till AKEL, kommunistpartiet. De 15 turkcypriotiska platserna, stödde allesammans dr. Kutchuk.

Makarios och Kutchuk är varandras motsatser, de nästan karaktären hos de kvicka grekerna respektive de långsammare, solida turkarna. Makarios är pigg, ståtlig, vältalig. Med ett drag av ironisk humor; Kutchuk är satt, en grov och allvarlig talare. Båda är starka och envisa män.

Det dröjde inte länge förrän de turkcypriotiska ministrarna vid olika överläggningar började känna sig förbigångna av grekcyprioterna, som de trodde resonerade om olika frågor sinsemellan på förhand. En bidragande orsak härtill var att turkcyprioterna, enligt Richard Stevens i, ”Cyprös, inte talade engelska lika gärna som grekcyprioterna utan hellre franska. De hade därför inte lika lätt att följa med i diskussionerna, där det ofta förekom skämt på, som turkcyprioterna trodde, deras bekostnad. Det var också svårt för grekcyprioterna, som aldrig regerat sig själva förut, att låta bli att utnyttja sin nya makt gentemot turkcyprioterna – de var ju i alla fall minst dubbelt så många i alla sammanhang.

ALLT TYDLIGARE SPRICKA

Ett stort misstag som grekcyprioterna gjorde var, enligt politiska bedömare, att visa sådan likgiltighet inför den turkiska fattigdomen. Ja, fattigdom kanske inte var rätta ordet. Men turkcyprioterna hade det dock sämre än grekcyprioterna. Och eftersom de var färre fick de mindre av kakan, d. v. s. fick det allt sämre. Så småningom klagade turkcyprioterna, med all rätt sannolikt, att grekcyprioterna inte behandlade som en jämbördig nationell kommun, utan närmast som en utländsk minoritet på en grekisk ö. grekcyprioterna å sin sida kände från början att Zürich-Londonavtalet var en dålig kompromiss, och misstänkte att turkcyprioterna skulle använda den som ett språngbräde mot separation. Så småningom kom oliktänkande fram i en mängd frågor: Utrikespolitik, arméfrågor, kommunalt självstyre eller ej, skattefrågor, vetorättfrågor. I fråga om arméproblemen kan nämnas att det inte dröjde länge förrän grek- och turkcyprioter började träna sina egna styrkor i smyg. En kontroversiell fråga var vidare om man av språk- och uniformsskäl skulle ha plutoner och kompanier av endera slaget eller blandade grek- och turkcypriotiska förband.

Den fråga som emellertid framför andra visade sprickan mellan grek- och turkcyprioter gällde självstyre eller ej för de olika befolkningsgrupperna i de fem största städerna. I slutet av 1962, när den dittills gällande lagen angående visst självstyre skulle förnyas, sade Makarios att detta var uteslutet. Allt skulle självfallet integreras. Turkcyprioterna var av motsatt uppfattning, visst självstyre skulle alltså förekomma, och en rad häftiga sammanträden hölls i frågan. Spänningen mellan grekcyprioter och turkcyprioter steg, snart gick det inte att lösa några frågor alls och i början av 1963 blev både Makarios och Kutchuk allt hårdare pressade av de sina. Yran över den nyvunna friheten började dämpas av de gamla tankarna på En(o)sis och separation. Och samtidigt försämrades inrikespolitiska händelser läget både i Grekland och Turkiet.

DE TRETTON PUNKTERNA

Mitt under dessa kriser – i november 1963 – föreslog Makarios med sin sedermera berömda ”tretton punkter” vissa ändringar och tillägg till konstitutionen. Här togs åter frågan om det kommunala självstyret upp och även andra frågor, vilka, om de gått igenom otvivelaktigt skulle ha givit turkcyprioterna ett sämre läge. Helt följdriktigt vägrade dessa därför fullständigt att gå med på dessa tretton punkter. Detta meddelades den 16 december. Dessvärre gjorde efterdyningarna efter mordet på president Kennedy världen blid för den altmer stegrande spänningen på medelhavsön, och fem dagar senare började striderna där igen efter en fred på drygt fyra år. Och vid jultiden 1963 var Cypern indraget i ett inbördeskrig, hundratals människor skulle få sätta livet till och landet var återigen centrum för en internationell kris.

Striderna började i Nicosia, huvudstaden, men spred sig även till andra delar av ön. Det var emellertid till huvudstaden som intresset i första hand knöts. Trots att man mycket snart nådde eldupphöröverenskommelse, samtidigt som principerna för en buffertzon mellan grek- och turkcyprioter i Nicosia accepterades, den sedermera så bekanta ”gröna linjen”.

Allt under det smärre strider fortsatte, skedde ideligen överläggningar på högsta nivå. Så småningom kom en konferens i London till stånd. Olika lösningar diskuterades, bl. a. – och det hävdades framför allt av president Makarios – den att Förenta Nationerna skulle ta hand om problemet. FN tog även upp frågan, och efter ett par veckors diskussion beslöt säkerhetsrådet den 4 mars d. v. s.  2 1/2 efter det striderna utbrutit, att man skulle sända fredsbevarande styrka till den unga republiken för en period av tre månader. U Thant satte 7.000 man som mål, varav britterna lovade att ställa 2.400 man till förfogande av de trupper, som redan fanns på ön. Förfrågan om bistånd skulle även utgå till Kanada, Irland och de skandinaviska länderna. Trots att denna fråga så äntligen syntes gå mot en lösning, hotade Turkiet med invasion den 13 mars. Säkerhetsrådet fördömde Turkiets hot, och dagen därpå flögs förtruppen till den kanadensiska styrkan till Cypern. Den följdes snart av nära 5.000 man från Sverige, Irland, Danmark och Finland. Den 27 mars 1964, för tre år sedan, övertog United Nations Force in Cyprus, UNFICYP, de fredsbevarande uppgifterna på ön – på begäran av Cyperns regering.

Därmed upphörde emellertid ingalunda stridigheterna. På olika platser på ön – främst där grekcyprioter och turkcyprioter bor blandade – har strid då och då blossat upp, mer eller mindre allvarligt. På det hela taget är dock läget i dag relativt lugnt på ytan, även om FN-styrkan måste göra dagliga ingripanden i olika former. Nästa avsnitt kommer att visa hur FN-förbandet, inte minst den svenska bataljonen inom UNFICYP, söker lösa de uppgifter, som den fått sig förlagd.

Stig Barke. (Källa: 1203)

5000 FN-soldater självklar del av Cyperns landskapsbild

I denna Cypernartikel – den sista i en serie om fem – får vi veta mer om själva ön samt om hur FN-soldater löser sina uppgifter.

UNFICYP, dvs FN:s fredsbevarande styrka på Cypern, har en civil och en militär del, lydande direkt under generalsekreteraren U Thant i New York. Det är den militära delen, f n under befäl av den finske generallöjtnanten Martola, som naturligtvis märks mest – man gömmer inte så lätt 5.000 blå baskrar och hjälmar på det lilla Cypern. FN-soldaterna utgör en självklar del av både stads- och landskapsbilden överallt på ön, likaväl som alla vita och ökenfärgade ”UN”-fordonen. Samarbetet med både grek- och turkcyprioter går på det hela taget mycket bra, cyprioten är nämligen mycket älskvärd, vänlig och gästfri.

UNDERBART KLIMAT

Cypern upptar en yta som är lika stor som Skånes eller tre gånger Gotlands. Den är den tredje i storlek i Medelhavet efter Sicilien och Sardinien, och avgränsas av en 780 km lång vacker kust. Att vattnet är badbart året runt gör det ju bara än mer tilldragande för en svensk, vattentemperaturen understiger sällan 15-16º C när det är som kallast, dvs i januari-februari. Under denna tid, ”vintern”, förekommer också en del regn – häftiga regn med stormar och åskväder i följe. Nätterna kan vara kalla, och i år har t o m frost uppträtt på en del ställen. Efter vintern kommer en kort och intensiv vår, varefter det är dags att skörda redan i maj. Och sedan kommer den heta sommaren som bränner sönder och torkar bort som varar till långt in i november. Då – när det är +40º i luften och +27º i vattnet i genomsnitt – då är det bra att ha bergen. Cypern består ju av en vidsträckt centralplatå, som i norr begränsas av en långsträckt bergskedja och i sydväst av ett bergmassiv, Troodosbergen, med en högsta höjd på 2.000 m. Här är det gott om snö på vintern medan det om sommaren bjuds på ett drägligare klimat än nere på slätten.

Det är på denna slätt som huvudstaden Nicosia ligger – 100.000 invånare – samt ett otal byar. Spridd bondgårdsbebyggelse saknas, allt är sammanfört till byarna. Dessa kan vara grekcypriotiska, turkcypriotiska eller blandade.  Det är i de blandade byarna som FN har de största problemen, liksom i städerna, som alla är blandade. De två städerna i den svenska zonen är Famagusta och Larnaca, som båda har en grekdel och en turkdel. Befolkningen håller sig i regel i sin del av samhällena, även om allmän kommunikation förekommer i viss utsträckning. På några platser, bl. a. i hamnen i Famagusta, arbetar t. ex. grek- och turkcyprioter sida vid sida. Men annars är det dåligt med sämjan – vilket ju är FN:s stora problem.

TRE UPPGIFTER

Ja, det är på detta Cypern som FN skall lösa i stort sett tre uppgifter, nämligen att förhindra strid, att bidra till upprätthållande av lag och ordning samt att bidra till återgång till normala förhållanden. Beträffande den första uppgiften måste man då först fråga sig: Hur uppstår strid? Ja, riskerna är som nämnts störst i de blandade samhällena. Orsakerna kan vara av de mest skiftande slag och det som i en normal värld på sin höjd skulle utlösa ett gräl, blir här en allvarlig incident. En getstöld, ett skott, ett hejdande på en väg – vad som helst kan göra att skaror av beväpnade samlas på förbluffande kort tid, de uppträder hotfullt, kanske grupperar sig och utför anfallsförberedelser. Det är då, eller rättare sagt innan dess, som FN skall vara där för att förhindra att strid uppstår. Det är det våra soldater gör varje timme på dygnet, antingen genom att vara grupperade i själva konfrontationsområdena eller genom som larmstyrkor snabbt ta sig ut till hotade områden. Här kommer våra svenska KP-bilar verkligen till sin rätt, de är verkligen imponerande när de kommer dundrande genom lerhusbyarna.

De båda övriga uppgifterna, att bidra till upprätthållande av lag och ordning samt till återgång till normala förhållanden är svårare att klart avgränsa. UNFICYP:s civila polis, varav vi har ett 40-tal man från Sverige, hjälper självfallet till med upprätthållande av lag och ordning och samarbetar därvid intimt både med den cypriotiska polisen och med militära enheter. I övrigt kan man väl sammanfattat säga, att problemen om möjligt skall lösas förhandlingsvägen. De militära och civila representanterna på olika nivåer inom UNFICYP träffar – regelbundet eller när behov föreligger – representanter för grekcyprioter och turkcyprioter på motsvarande nivåer.

MAN TRIVS I FÄLT

Den svenska styrkan har fått hela östra och sydöstra delen av Cypern på sin lott. Inom detta område (som är lika stort som Gotland och med 175.000 invånare) skall vi lösa de uppgifter som nämnts ovan. Styrkan består, förutom av de 40 poliserna, av en 600-mannabataljon. Chef för bataljonen är FN-översten Bertil Stjernfelt, som för några år sedan var stabschef vid kustartilleriet i Fårösund.

De viktigaste förbanden inom bataljonen är de tre skyttekompanierna, som gör ”jobbet på fältet”. De består vardera av ett 150-tal man och är helt bilburna, bl. a. med hjälp av KP-bilarna. Kompanierna är i regel mycket utspridda. Större delen av kompanierna är grupperade i f. d. brittiska camper, där förläggningar, matsalar, expeditioner o. s. v. är inrymda i halvcirkelformade plåthyddor. Men många av soldaterna, i regel två plutoner på varje kompani, tjänstgör långt från denna camp. De utför patrulluppdrag eller är grupperade på OP (Observation Posts) inom känsliga områden. Från dessa OP utförs bl. a. bevakning mot grek och turkcypriotiska ställningar, samt tillses att lugn råder inom området och att träffade överenskommelser följs. Soldaterna bor i tält vid sin OP, får maten utkörd med bil från koktrossen på campen, han har sin fritid vid OP:n etc. Efter ett par veckor sker omgruppering, så att ingen blir kvar för länge på samma plats. Om de trivs? Ja, utan undantag tycker soldaterna att det är mycket roligare på OP än på campen. Det blir alltså långtifrån så goda möjligheter att gå på barer i Famagusta som det angavs i ett TV-program i februari.

FRAMTIDEN OVISS

Många frågar sig naturligtvis hur länge FN kommer att bli kvar på Cypern. Ja, det går inte att besvara den frågan med någon större säkerhet. Vad vi vet är att FN:s mandat förlängts till 26 juni i år. Detta innebär för svenskt vidkommande att nuvarande bataljon kommer att avlösas av en ny i april. Chef för denna blir f. ö. FN-översten Hermansson, som var kapten på dåvarande VII. Milo i Visby några år på 50-talet. Men hur läget efter mandattidens utgång utvecklas är svårt att säga. F. n. inträffar så många incidenter dagligen att FN inte torde kunna dra sig ur utan att ytterligare överenskommelser på högsta nivå träffas. En urdragning nu skulle kunna medföra att inbördeskriget blossade upp igen. Och med tanke på att cypriotiska polisen enligt Makarios skall utökas och förses med tjeckiska vapen, skulle bilden i så fall bli ännu mer komplicerad denna gång.

Alldeles oavsett hur framtiden kommer att bli skall det dock bli av stort intresse – och alldeles särskilt hög grad för den som haft förmånen att tjänstgöra här – i vilken gestalt den klär Cypern. Och alla tusentals svenskar som tjänat FN på Cypern önskar verkligen innerligt att man snart finner en lösning, som återigen ger fred åt folken på denna vackra Medelhavsö. Då vill vi komma tillbaka som turister, vi vill besöka borgar, slott och kloster från en svunnen tid och vi vill sitta på bykaféet under lättjans träd. (Källa: 1204)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper