BA 05 och 10. Pansarskyttekompaniet Tango Lima (TL)  14/10 1995 -30/3 1996

Dalabrigaden (NB B/I 13) var huvudansvarig för BA 05, där IB 1 (Livgardet) och MekB 18 (Gotlands regemente) svarade för var sitt pansarskyttekompani (psk).

Inledningsvis var detta en svensk-dansk bataljon, som benämndes Nordbat 2, innehållande ca 1 100 man, indelade i ett stab/ingenjör-, ett tross- och fyra pansarskyttekompanier (pansarbandvagn 302 eller hjulgående finsk SISU-vagn) samt ett danskt stridsvagnskompani (Leopard 1). Bataljonen leddes också inledningsvis även av en dansk överste.

Regementets första internationella kompani

(Texten nedan baseras delvis på en berättelse av kompanichefen Per Wallin i Gotlands Nationalbeväring och regemente Band I)

Rekrytering bland befäl/värnpliktiga vid regementet påbörjades redan hösten 1994. Strävan var att få en stark Gotlandsanknytning till kompaniet. Rekryteringen inriktade sig främst till boende på Gotland eller personal/värnpliktiga, som gjort sin grundutbildning eller krigsplacerats vid något av de förband som då fanns på ön, dvs P 18,A 7, Lv 2 och KA 3.

Till slut kom ca 60 gotlänningar att ingå i kompaniet och 70% av all personal hade anknytning till ön såsom tidigare värnpliktstjänstgöring etc.

Utbildningen skedde under hösten 1995 och uppdelades i utbildning av befäl och vissa specialistbefattningar vid Swedint (Almnäs/Södertälje). Utbildningen av kompaniet som helhet utfördes sedan på Gotland under veckorna 37-39 1995. Som utbildningsledare utsågs major Pehr Nylander. Övningarna avslutades med en förevisningsskjutning med skarp ammunition på Tofta skjutfält, där försvar och urdragning ur en OP (Observation Post) visades. Urdragningen understöddes även av en dansk stridsvagnspluton samt fällning av 150 kg-bomber från två danska F-16-plan.

Kompaniet var på plats i sin helhet den 27 oktober. Bataljonen var då grupperad norr Tuzla, i norra delen av Bosnien-Herzegovina, där 10. pansarskyttekompaniet hade sin "kompanicamp" vid den gamla kolgruvan i Brgule.

Bataljonen arbetade i starten under FN-flagg i UNPROFOR med att försöka övervaka det eldupphöravtal mellan parterna, som trätt i kraft den 11oktober. Eftersom det hade brutits så många eldupphöravtal före detta datum hade kompaniet och bataljonen fortfarande problem med att få full rörelsefrihet inom området. Detta var en frustration för många inledningsvis, då de stoppades i checkpoints och nekades tillträde av bosniska armeförband (ABiH).

Kompaniets främsta uppgifter var att bemanna och övervaka CFL från OP T 18 och T 22.Strävan var att samtidigt utöka patrulleringen i området och om möjligt upprätta

OPT (Observation Post Temporary). Redan tidigt fick också kompaniet ett större område och fler uppgifter då det holländska kompaniet (ACoy) lämnade UNPROFOR.

Ytterligare ett OP, V 06, som överblickade Tuzla övertogs och bemannades.

Kompaniet fick också ansvaret för "Sapnatummens" norra del, som hade varit en mycket orolig och svårtillgänglig plats under kriget mellan parterna och dit nästan inga FN-enheter tidigare haft tillträde. Kompaniet hade framgång där och lyckades i mitten av november etablera ett OPT i Teocak beläget i "Tummens" norra spets." Samtidigt togs även den första kontakten med den Bosnien-serbiska armen (VRS) öster om T 18.

Kvällen den 21 november blev startpunkten för en om möjligt ännu intensivare period. Daytonavtalet skrevs på och längs hela CFL sköts och sprängdes det av glädje av båda parterna.

Nya uppgifter tog sin början och kompaniet upprättade sin första "crossing point", A 11, strax öster om T 18 den 4 december och genomförde där i ingenmansland det första mötet med både Bosnien-muslimer och -serber. De "crossing point" som upprättades skulle utgöra de övergångsplatser, där människor längre fram skulle kunna passera för att komma tillbaka till sina hembyar eller träffa släktingar etc.

Sakta började kompaniet få större rörelsefrihet inom området även om den "blå" färgen fortfarande sinkade oss i vår patrullering.

Kompaniet avvecklade OP VO 6 och T 22 Base för att frigöra mer av kompaniets resurser för patrullering och nya uppgifter.

Den 14 december tecknades fredsavtalet i Paris och det blev nu helt definitivt att BA 05 skall byta från blått till grönt och därigenom ledas av NATO för att säkerställa att fredsavtalet genomdrevs och efterlevdes. All personal måste också ta ställning till om de ville stanna och gå in under NATO-styre eller åka hem. 95 % valde att stanna vid bataljonen trots de dåliga ekonomiska ersättningar som erbjöds. Endast sex man lämnade kompaniet.

Den 20 december övergick BA 05 som bataljon till IFOR. Förutom att kompaniet nu fick nya och utökade uppgifter så tillkom även praktiska detaljer som måste rättas till. Bland annat skulle bataljonens alla fordon skifta färg från vitt till grönt och märkas enligt NATO-standard. 7,5 ton grön färg åtgick för bataljonen!

Kompaniet tillhörde nu den första svenska truppen att lyda under NATO befäl. Bataljonen lydde direkt under 1. US Armoured Division "Old Ironsides", som successivt etablerade sig på Tuzla airbase. Kompaniet tilldelades nytt område i sydostspetsen av "Ozren-fickan" och påbörjade etablering där, samtidigt som det löste uppgifter inom det  "gamla" området. Detta fick till följd att kompaniet fick mycket dålig handlingsfrihet inledningsvis pga att många grupper var låsta till uppgifter spridda inom både det gamla och nya området.

Före den 27 december avvecklades OP T 18 och T 22, men flera uppgifter innebar fortfarande att kompaniet hade dålig handlingsfrihet. De nya uppgifterna för kompaniet i Ozren-fickan blev bl a att:

• upprätta ett antal "crossing points (A 14, A 15, A 16)

• patrullera inom området för att fastställa säkra patrullvägar och upprätta MCP (Mobile Check Points) för att kontrollera att avtal efterlevdes.

• utföra vapenräkning vid vapen/ fordons samlingsplatser på ömse sidor Zon of operation (ZOS)

• utmärkning av ZOS m m

Mitt i allt detta och samma dag som bataljonen lämnade organisationen Nordbat 2 för att övergå till en helt egen svensk bataljon, Swebat, den 14 januari så inträffade den tragiska minolyckan vid det gotländska kompaniet. I anslutning till den blivande "crossing pointen" A 15 körde en pbv 302 ur AT (1. pluton) på en stridsvagnsmina (mina av 6 st i ett minband, minan var en TMA 3 som väger 7 kg varav 6,5 kg sprängämne. Minan har tre mintändare)

Detta trots att kompaniet hade meddelats att vägen var klarerad och öppen för trafik dagen före händelsen. Fem man skadas allvarligt vid händelsen. Mathias Hackzell tvingades amputera båda underbenen. Karl-Magnus Karlsson blev amputerad över vänster knäled. John Lantz och Martin Steen skadas lindrigare men kunde ej komma tillbaka till kompaniet under resterande tid av missionen. Anders Gahnström skadades också men kunde åter ansluta till sin pluton i Bosnien före hemrotation.

Löjtnant Ronny Siggelin: "Jag var vagnchef på den 302a som gick på minan den dagen. Dvs satt fram höger när minan utlöstes bak vänster. Vi var på patrullering i detta för bataljonen nya området och skulle för kvällen förläggas på en ny patrullbas i centrum av Ozerenfickan. Den serbiska Ozerenfickan var som allt område nytt för hela IFOR då FN endast fått rörelsefrihet på den bosniakiska sidan under hela konfliken. Patrulleringens huvudsyfte var att besöka dom helt nya svenska posteringarna på frontlinjen runt Ozeren (A14, A15, A16 samt relästationen B08) för att helt enkelt att i dagsljus få koll på om kartan överensstämde med verkligheten. Vi skulle på kvällen ingå i en larmstyrka från patrullbasen (tillsammans med Delta plutonen, Jocke Martell) med syfte att snabbt kunna understödja dessa posteringar vid stökigheter. Eftersom dessa posteringar (crossingpoints) uteslutande låg på fronten var minhotet högt och reellt.

Vi kom 300 m över fronten från A15 innan det small. A15 besattes vid denna tidpunkt av 2 grupp från egen pluton AT (med Ronny Sandqvist som chef) så vi fick relativt fort stöd till fots, sjukvårdshelikoptrarna tog dock 40 minuter på sig innan evakueringen av dom svårast sårade kunde lyftas bort pga minläge men också att denna leriga bergsväg inte gjorde det lätt att landa på. Blackhawkarna fick helt enkelt sättas ner sakta medans deras rotorblad högg av träd o buskar intill bergsväggen. Mycket kompetenta piloter som med stor sannorlikhet räddade livet på två av vagnens soldater".

Den "nya" bataljon Swebat ingick nu i den nordisk-polska brigaden och bestod av fem kompanier (stab/ing-, tre psk-, trkompani). Då bataljonen understöddes av ett amerikanskt haubitskompani (M 109) så tilldelas kompaniet ett amerikansk FIST (Fire Support Team) bestående av två man. Dessa skulle också kunna leda amerikanskt flygunderstöd (CAS och Ahkp: AH 64 "Apache").

Den 21 januari 1996 lämnade kompaniet sitt gamla område nordost Tuzla för gott och överlämnade det till den nyanlända ryska bataljonen ur 76. luftlandsättningsdivivisionen i Pskov.

Arbetet i det nya området fortlöpte intensivt med patrullering, kontroller, utbyggnad av crossing points" m m. Kompaniet fick också bekymmer med de tilltagande plundringarna i Ozren, då främst bosnien-muslimska flyktingar plundrade och ibland brände övergivna bosnien-serbiska hus. Frustrationen var ibland mycket stor på kompaniet över detta, då de saknade effektiva handlingsregler för ingripande.

Trots detta löste kompaniet sina uppgifter väl och fortsatte även med det efter tilldelande av bemanning av relästationen B 10 och utökat kompaniområde söder ut ned mot Banovice. Man får heller inte förglömma alla de humanitära uppgifter och insatser som gjordes över hela missionstiden under ledning av kapten Per Ekstedt. Som exempel kan nämnas stödet till de boende på soptippen i Lukavac.

Den 31 mars överlämnades ansvaret till efterträdare ur IB 2 (Värmlandsbrigaden) och BA 06.

Camp Sleipner var grupperingsplats för 10 pansarskyttekompaniet inom Nordbat 2 och SWEBAT i Bosnien. Campen var förlagd till orten Zivinice. Campen upprättades under BA 01 och var verksam genom delar av Nordbat 2 från hösten 1994 bytte campen gruppering till Mramor Brgule utanför Tuzla. Campen avvecklades under 1997.

En händelserik tid för bataljonen medför även tyvärr en hel del tråkiga minnen så som minolyckan och gotlänningen Lars Gardells dödsfall, som var ett av de tre vådadödsfallen vid bataljonen.

Lars Per-Arne Gardell.  Föddes den 18 maj 1966 vid Hägvide i Lärbro men var bosatt i Visby. Han var son till Arne Emil Oskar Gardell och hans hustru Stina Kally Maria.

Tjänstgjorde som furir vid BA 05 / UNPROFOR i Bosnien. Tjänstgjorde i televapengruppen. Tillsammans med en dansk kollega skulle han den 11 december 1995 vid OP Sierra 03 resa en radiomast. Masten kom i kontakt med en ledning med starkström vilket medförde att Gardell avled.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper