Frivilligkåren i krig

Utdrag ur boken "Till bröders hjälp"

Den första stora enheten av frivilliga transporterades den 21 december 1939 med tåg från Stockholm till Torneå. Den skulle följas av nästan dagliga transporter. När manskapet hade kommit fram till Torneå skulle de inmönstras vilket skedde på registreringsbyrån. Där infördes den frivilliges namn i stamrullan och hans placering inom frivilligkåren bestämdes. Kontrakt upprättades mellan den frivillige och den finska staten. Därefter skulle personlig utrustning ske, ankommande utrustning skulle lossas och fördelas samt utbildningen påbörjas. Arbetet leddes till en början av överstelöjtnant Dryssen. General Linder som utsetts till chef för den Svenska Frivilligkåren anlände tillsammans med sin stabschef överstelöjtnant Ehrenswärd till Torneå den 7 januari 1940. Allteftersom tiden gick utökades kåren mer och mer och kom till slut att uppgå till ca. 8.000 man.

Mot fronten

Efter att I. Grupp blivit fulltalig påbörjades marschen mot fronten via Rovaniemi den 3 februari. Marschen blev ansträngande. Det var oerhört kallt och ett flertal frivilliga råkade ut för förfrysningar. Från Rovaniemi skulle gruppen transporteras med tåg till Kemijärvi. II. Grupp låg tillsvidare kvar i Kemi för utrustning och diverse kompletteringar.

Ännu i början av februari visste ingen var frivilligkåren skulle insättas. Den 19 februari kom dock order från finska högkvarteret att frivilligkåren skulle avlösa fem finska bataljoner samt två artilleribatterier i nordligaste Finland och avlösningen skulle vara utförd senast den 29 i samma månad.

Från Rovaniemi förflyttades frivilligkåren vidare till Kemijärvi antingen på järnväg eller med motortransport.

I. gruppen påbörjade sin marsch mot Märkäjärvi på kvällen den 22 februari. Man följde en plogad väg och nådde fram till Joutsijärvenkylä omkring midnatt. Där bivackerade man. Nästkommande kväll fortsatte man de 20 km fram till Kuusivaara där II. gruppen skulle inväntas.

Köldmarschen

Natten den 24 februari var det dags för II gruppen att påbörja sin marsch mot fronten. Gruppen hade tre alternativ att välja på: 1) Att följa landsvägen Kemijärvi - Märkäjärvi 2) Att gå genom skogen söder denna landsväg 3) Att göra en längre förflyttning på sjön Kemijärvis is ytterligare söderut. Det första alternativet förkastades med hänsyn till det ryska flygets aktivitet längs vägarna även nattetid, och det tredje alternativet dömdes ut på grund av den långa marschvägen. För att underlätta marschen skickades plogplutonen ett dygn i förväg för att skapa en framkomlig väg för slädfordonen. Några timmar före huvudstyrkan skulle jägarkompaniet Grafström avmarschera för att spåra för den efterföljande styrkorna. Vädret var vid marschens igångsättande det bästa tänkbara. Termometern visade -15 grader och himmeln var till hälften molnbetäckt, varför någon risk för effektiv flygspaning inte förelåg. Marschen över sjön Kemijärvi gick bra men då man kom in i den kuperade skogsterrängen fick jägarförbandet i det rådande mörkret och i den lösa snön ett tungt arbete, och redan vid 10-tiden hade förläggningstruppen hunnit upp jägarkompaniets kö. Helt plötsligt slog vädret om. Molnen försvann och fullmånen kom fram. Samtidigt blev kölden besvärande. Ute på sjöarna och myrarna bet kölden så pass, att soldaterna tvangs dra upp ansiktsskyddet så högt, att endast en springa lämnades öppen för ögonen. Deras andedräkt frös i ansiktsskyddet. Megick bra men då man kom in i den kuperade skogsterrängen fick jägarförbandet i det rådande mörkret och i den lösa snön ett tungt arbete, och redan vid 10-tiden hade förläggningstruppen hunnit upp jägarkompaniets kö. Helt plötsligt slog vädret om. Molnen försvann och fullmånen kom fram. Samtidigt blev kölden besvärande. Ute på sjöarna och myrarna bet kölden så pass, att soldaterna tvangs dra upp ansiktsskyddet så högt, att endast en springa lämnades öppen för ögonen. Deras andedräkt frös i ansiktsskyddet. Megick bra men då man kom in i den kuperade skogsterrängen fick jägarförbandet i det rådi förflyttningen deltagande, på kvällen avtransporteras till sjukhus. Förläggning uppsattes i södra ändan av Joutsijärvi.

Frontansvar

Avlösningen av de finska förbanden påbörjades på kvällen den 26 februari i 47 graders kyla. I. gruppen fick som övervakningsområde landsvägen mot Salla. På södra sidan om vägen förlades 1. och 2. kompanierna intill varandra och norr om vägen 2. kompaniet.[1] Själva landsvägen försvarades av 1. pansarvärnsplutonen.

II gruppen förlades i huvudsak i och runt terrängen vid Laijeselkä.

De första veckorna för frivilligkåren vid fronten blev relativt lugna, det hela artade sig i huvudsak till ett ställningskrig. De svenska linjerna utsattes dock nästan dagligen för fientlig artilleri- och granatkastarbeskjutning.

Några större anfallsförsök mot de svenska försvarslinjerna gjordes inte av ryssarna. Svenskarna skickade ut spaningspatruller för att få kännedom om de ryska posteringarna. I störande syfte skickades bl a II. gruppens jägarkompani under befäl av löjtnant Grafström ut bakom fiendens linjer. Denna raid tillhör en av de främsta handlingar som svenskarna utförde under sin tid vid fronten.

Den 10 mars attackerades II. gruppen av ett fientligt kompani. Anfallet slogs tillbaka av svenskarna och med stora förluster för fienden. Det var i huvudsak den del av linjen som försvarades av 2:a kompaniet som hamnade i elden.

Tidigt på morgonen den 13 mars kom order från högkvarteret om att vapenstillestånd rådde och alla stridsaktiviteter skulle inställas från klockan 11. I stort sätt samtidigt som ordern anlände utsattes de svenska linjerna för en häftig fientlig artilleri och granatkastarbeskjutning. Beskjutningen kostade 8 svenskar livet varav tre enbart vid 2. pansarvärnsplutonen,  och uppemot ett 30-tal frivilliga sårades.

Under slutet av februari hade III. Grupp börjat uppsättas men hann inte insättas innan fredsslutet.

Den 26 mars avtackades den Svenska Frivilligkåren av fältmarskalk Mannerheim vid Paikanselkä och samma dag började kårens tillbakamarsch och avveckling.