Den svenska frivilligbataljonen på Hangö

Utdrag ur boken "Till bröders hjälp"

Freden efter vinterkriget blev bitter för finnarna. Nära en tiondel av sitt territorium tvangs man lämna ifrån sig till ryssarna. Bland de orter som överlämnades fanns badorts- och hamnstaden Hangö som skulle arrenderas av ryssarna i 30 år för användas som örlogsbas och buffert till försvaret av Leningrad.

Redan tidigt under år 1940 blev en finsk försvarslinje för Hangöudd fastställd. Den benämndes betonglinjen och drogs från Storholmen via Vitträsk och Harparskog till Skogby. I nära anslutning till betonglinjen, 5 km innanför arrendegränsen, drogs den nya stridsförpostlinjen.  Själva försvarsområdet indelades i sex avsnitt, Ingåavsnittet, Snappertuna-avsnittet, Prästkullaavsnittet, Bromarfavsnittet samt Hitisavsnittet.

Ansvaret för Hangöfronten ålades 17 divisionen som fick till uppgift att korka igen mynningen till det ryska arrendeområdet. Efter att krig återigen utbrutit påbörjades omedelbart avstängningen. Till en början var det endast enstaka artilleridueller som utkämpades men i början av juli månad började finnarna allt oftare ta sig in bakom de fientliga linjerna med spaningspatruller.

I Stockholm började köerna med svenska frivilliga utanför den finska beskickningen att bli allt längre. Redan några dagar efter krigsutbrottet inrättades vid den finska beskickningen en "Frivilligbyrå" som hade till uppgift att ta emot anmälningar från svenskar som önskade bli frivilliga samt att organisera deras transport till Finland. Men för att den svenska frivilliga insatsen i Finland skulle få "en svensk prägel" bildades den 10 juli 1941 "Finlandskommittén av år 1941". Kommittén fick som första uppgift att undersöka de ekonomiska möjligheterna. Kostnaderna bestod bl a av de frivilligas lönetillskott, resor från hemorten till Finland samt diverse andra administrativa utgifter.

Tanken var att de svenska frivilliga efter ankomsten till Finland skulle insättas i svenskspråkiga förband, med en del undantag. Men efter att anmälningarna antagit allt större proportioner än vad man till en början trott beslöt Mannerheim att istället samla de svenska frivilliga i ett eget infanteriförband. Och då den svenska enheten skulle få eget frontansvar kunde endast välutbildat manskap komma ifråga. Detta innebar en hård men nödvändig gallring bland de frivilliga.

För att kunna ta emot och registrera de frivilliga bildades i Åbo i juli 1941 en Frivilligcentral direkt underställd Frivilligbyrån. Dess uppgifter förutom själva registreringen var bl a att organisera de frivilligas resor till hemlandet, vidarebefordra brev och gåvopaket till fronterna mm.

I slutet av juli 1941 anlände de första svenska frivilliga till Åbo. De förlades på frivilligdepån vid Svenska Lycéet. För att inte försitta någon tid skedde utbildning och utrustning i stort sätt samtidigt. Till utbildningen på de finska vapnen hade finska befäl ställts till förfogande. Till chef för den svenska styrkan hade utsetts Hans Berggren som med sin stab anlände till Hangö den 12 augusti.

Allt eftersom de svenska kompanierna blev färdigorganiserade skickades de till Hangö. Och för att så fort som möjligt få frontvana fick de direkt efter ankomsten under kortare tider avlösa finska enheter i frontlinjen.

Frontansvar

På morgonen den 17 augusti avlöste Svenska Frivilligbataljonen det finska förband som låg i främsta linjen vid Lappvik. Bataljonen bestod då av ca. 500 man med ganska så bristfällig utrustning. En del tyngre vapen hade man fått låna av det avlösta finska förbandet.

Försvarsområde var uppdelad i två olika underavsnitt, Björknäs och Harparskog. Harparskogsavsnittets högra försvarsområde kallades H-avsnittet som till höger gränsade mot en obesatt myr och åt vänster sträckte sig ut till landsvägen. Försvarslinjen ansågs, på grund av att den hade en stark utbuktning i riktning mot fiendelinjerna, som mycket svårförsvarad. Vid den s k "Dödsaltanen" var avståndet till fienden endast ca 100 meter. Området försvarades av 2. Jägarkompaniet (Kompani Murray).

1. kompaniet (Kompani Liljedahl) hade som sitt försvarsområde området mellan stranden och järnvägen vilket benämndes V-avsnittet.

Området mellan järnvägen och landsvägen benämndes C-avsnittet och försvarades till en början av en dansk frivilligpluton som sedermera underställdes 2. kompaniet. Pluton avlöstes senare av en pluton ur 3. kompaniet (Kompani Grafström).

Bataljonens fjärde kompani, det tunga kompaniet, (Kompani Bråkenhielm) bestod av fem granatkastartroppar, en pansarvärnspluton samt fem kulsprutetroppar.

Den svenska bataljonens, utom 3. kompaniet, frontansvar varade ca en månad. Den 18 september avlöstes den och lades i reserv i området Vitsand-Skogby.

Bataljonens förluster denna frontmånad uppgick till ett tiotal stupade samt ett 40-tal sårade.

Den 6 oktober återinsattes bataljonen i sina tidigare ställningar på Harparskogsavsnittet. Manskapsstyrkan hade nu stigit till straxt över 700 man. Man fick även förstärkning av ett kanonkompani samt ett infanterikompani, som i huvudsak skulle handha försvaret av Järnön.

Den 17 och den 18 november var fiendens aktiviteter framför svenskarnas frontavsnitt osedvanligt lugn. Den ryska beskjutningen hade i det närmaste upphört. Bataljonschefen som ansåg den fientliga tystnaden underlig beordrade ut spaningspatruller både från 1. och 2. kompaniet. En utrymning av själva Hangö misstänktes. Den första patrullen tvangs ganska snart återvända efter att ha råkat ut för fiendens mineringar. Den andra patrullen hann knappt påbörja sitt uppdrag innan den blev beskjuten. Men nu hade man emellertid fått ett svar. Fienden fanns kvar. Och för att riktigt understryka att de fanns kvar lades de svenska linjerna under en häftig artilleribeskjutning. Framförallt koncentrerat till C-avsnittet där två man sårades varav en så svårt att han senare på dagen avled. Efter ett kortare lugn återupptogs senare på eftermiddagen den fientliga beskjutningen. Under en timmes tid vräkte det ner granater över svenskarna. Otroligt nog utan att någon svensk blev allvarligare skadad.

I slutet av november avlöstes frivilligbataljonen och drogs tillbaka som regementsreserv till Vitträsk.

Hangö faller - uppgiften löst

Av ukrainska överlöpare fick man kännedom om att Hangö höll på att utrymmas av ryssarna. Det ryska överkommandot hade beslutat att evakuera Hangös garnison och istället transporteras styrkorna till Leningrad.

Den 2 november anlände två transportfartygsavdelningar till Hangö hamn under befäl av viceamiral V P Dozd. Dessa avdelningar överförde 4.246 fullt utrustade soldater till Kronstadt dit de anlände den 4 november. Den 4 november evakuerades 2107 soldater, den 20 november 2051 och den 22 november 4588 soldater tillsammans med en mängd ammunition.

Den 30 november kom viceamiral Dozd tillbaka med en ny stor fartygsavdelning som skulle medföra de sista resterna av den sovjetiska basens manskap. Klockan 18.00 den 2 december hördes från den ryska radion "Hangöbasen existerar inte mer, Hangövakten stängs".

Svenska Frivilligbataljonens 3. kompani under kapten Grafström fick äran att som spetskompani klockan åtta på morgonen den 4 december 1941 rycka in i Hangö. Med salut och med ett högljutt "Gud bevare Finland" hissades den finska flaggan på stadens rådhustak.

Efter Hangös fall ansågs den svenska bataljonen ha utfört sin uppgift och stod nu inför sin avveckling. De rikssvenska frivilliga hade valet att antingen resa hem eller att försöka få annan krigstjänst i finska armén.

Den 15 december, i rykande snöstorm, kom fältmarskalk Mannerheim för att avtacka och hemförlova svenskarna. Efter ett par dagars avrustning marscherade bataljonen tidigt på morgonen den 18 december från sin förläggning till Skogby station där ilastning skedde och senare samma dag lämnade huvuddelen av de svenska frivilliga Finland med båt från Åbo.

Den svenska bataljonen uppgick då till 684 man. Av de sammanlagt ca 900 man som tjänstgjort vid bataljonen hade 26 man stupat och ett 80-tal sårats.