Minnen och intryck från mobiliseringen 1914

Överstelöjtnant Filip Wijkström

Jag fick straxt före kl. 9 e.m. ett av mig sedan middagstiden väntat telegram från min chef, Militärbefälhavaren på Gotland, generalmajoren E. W. Bergström, som svarade på min på förmiddagen gjorda telegrafiska adressanmälan. Svaret var kort och gott, att jag efter fältövningarnas slut omedelbart skulle inställa mig till tjänstgöring i Visby. Telegrammet blev på visst sätt en sensation, ty min befattning som stabschef på Gotland gjorde dess innehåll ännu betydelsefullare.

Kommunikationsmöjligheterna till ön medgåvo min avresa från Kalmar följande kväll den 30/7 kl. 11 e.m., detta var den kortaste och snabbaste lägenheten. Ett nytt telegram angående inställelsen mötte mig på torsdagsförmiddagen, då jag telegrafiskt erkände mottagandet.

Jag visste egentligen ingenting om läget, på e.m. fick jag visserligen ett telefonmeddelande, att Tyskland mobiliserat, men det meddelades snart efteråt, att denna underrättelse var gripen ur luften. Först på kvällen i Kalmar fick jag närmare underrättelser av kaptenen på "Gotland", som skulle föra mig över till ön. Han kunde meddela, att fastlandstrupper väntades nästa morgon till Visby och att ett ryskt krigsfartyg grundstött i närheten av Hangö.

Då vi gjorde loss från Kalmar hamn, fick jag i nattens mörker syn på en undervattensbåt på ingående. Det var det första synliga beviset på att fara var å färde, dess anblick gjorde gott, ty jag förstod, att man var på sin vakt, att vår regering insåg farans vikt och att den gjorde sina skyldigheter mot landet.

Överresan till Visby gick bra och utan att något anmärkningsvärt inträffade. Vid halv 8-tiden på fredag morgon (31/7) var jag landsatt och mötte i hamnens närhet en extra adjutant ur Militärbefälhavarens stab (löjtnant Brilioth). Av honom fick jag de första tillförlitliga underrättelserna om vidtagna åtgärder. Jag kan i dessa anteckningar icke närmare ingå på dessa omständigheter eller omfattningen av de åtgärder, som voro under utförande, men på grund av min bekantskap med i generalstaben föreliggande planer o s v, insåg jag, att här gällde frågan upprätthållandet av vår neutralitet. Att synnerligen betydelsefulla storpolitiska händelser inträffat utomlands under de senaste dygnen, insåg jag ävenledes.

Under dagen mottogos trupper från fastlandet och ett rätt livligt telegramutbyte med fastlandet fortgick. Vid truppförbanden bedrevs ett intensivt arbete med utrustning o s v av de trupper, som närmast skulle ut på bevakningsuppgifter, och det dröjde ej länge, förrän de viktigaste av dessa voro på väg ut till sina platser med fyllda ammunitionsgördlar etc.

Av utrikesnyheterna kunde ingen bliva fullt "klok" på huru situationen var eller vad som närmast förestod. Tidningarna hade visserligen telegram i mängd, det ena "fetare" än det andra, men de flesta varandra motsägande. Att spänningen var ohygglig och att man stod inför en katastrof, vars make väl världen hittills icke bevittnat, stod klart för oss lite var. Nervositeten i staden ökade, försiktiga matmödrar gjorde sina uppköp av mest svåranskaffade förnödenheter, framställningar till ortspresse om iakttagande av fullkomlig tystnad rörande de vidtagna dispositionerna o s v gjorde, landshövdingeämbetet utfärdade skärpta bestämmelser rörande övervakande av utlänningar i staden och sist men icke minst reste här på sommarnöje varande fastlandsbor massvis från Visby.

Hamnen var ett böljande hav av människor, spontana hurrarop för de från fastlandet hitkommande militärerna omväxlande med avskedshälningar och tårar. Damernas vita sommartoaletter blandade sig med de grå fältuniformerna, från i hamnen liggande fartyg lossades stora mängder gods och ett liv och en rörelse rådde, som väl sällan förrut.

Så flöt lördagen den 1 augusti i svindlande fart, alla mobiliseringshandlingar fingo undergå en flyktig granskning, ty man måste ju vara beredd på allt. Som dagadjutant låg 1. adjutanten, löjtnant Lindwall i expeditionen jämte skrivbiträden o ordonnanser. Själv kom jag jämförelsevis tidigt hem till mitt älskvärda värdfolk, chefen för Gotlands artillerikår, överstelöjtnant John Améen med fru, född Sparre. Vi diskuterade dagshändelserna och de politiska förhållanden så gott vi förstodo dem och kommo i säng omkring kl. 11 e,m.

Sömnen denna natt blev dock inte ostörd. Något efter kl. 2 f.m. (söndag morgon) väcktes jag av en velocipedordonnans, som endast överförde dagadjutantens meddelande, att jag omedelbart skulle infinna mig i expeditionen. Toaletten gick fort, i språngmarsch gick i nattens mörker förflyttningen till expeditionen, där dagadjutanten satt vid telefonen och mottog telegram. Hans första ord "Mobilisering!" klargjorde genast situationens allvar för mig och med girighet läste jag det hemliga telegrammet om omedelbar mobilisering av Gotlands stridskrafter ur armén, med undantag av vissa årsklasser beväring och landstorm.

Jag hade hunnit sätta mig in i telegrammet inan generalen kom, dessförinnan hade adjutanterna (löjtnanterna Makmgren och Brilioth) kommit till expeditionen ungefär samtidigt med mig och per telefon väckt inskrivningsområdesbefälhavaren (chef för I 27) och landshövdingen. Vid generalens ankomst omedelbar föredragning, den blev ju kort, ty våra åligganden voro klara och erforderliga åtgerder minutiöst förutsedda i den befintliga mobiliseringstabellen.

Det närmaste och mest krävande arbetet ålåg nu i första hand inskrivningsområdesbefälhavaren och hans underlydande rullföringsområdesbefälhavare. För dem blev arbetet mera komplicerat genom de anbefallda inskrivningarna i inkallelsen, vilket föranledde omarbetning och nysättning av de i ordning liggande inkallelsekungörelserna. Detta arbete tog till synes lång tid, ty det var först på söndagseftermiddagen, som Visby gamla domkyrkas klockor började sina tre timmars klämtning.

Ett betydelsefullt telegram

Söndagen flöt undan under ett intensivt arbete. Order mottogos och expedierades, planlagda arbeten och tillgodoseende av förplägnads- och sjukvårdskrav sattes i gång, rapporter från kustbevakningsavdelningar angående deras framkoms till uppgiftsplatserna inlöpte, gniststationen i Tingstäde ställdes under militärbefälhavaren, telegram att rekvisitions- och hästutskrivningslagarna trätt i kraft för Gotland ingingo och sist men icke minst voro ryktena i gång.

En till synes riktig rapport hade redan kvällen förut inlupit, nämligen att tre tyska örlogsfartyg kl. 9.15 e.m. passerat Visby på nordgående. Från Slite meddelades, att 6 tyska passagerare gått i land från en ångare, bland vilka även troddes vara en tysk reservofficer, för att via Visby fortsätta till Tyskland.

Expeditionsarbetet stod på sin höjdpunkt, då jag kl. 5.35 e.m. bröt ett chiffertelegram från Stockholm. Givetvis var min nyfikenhet på lösningen stor. Nu avbrötos alla föredragningar av tjänstegrenscheferna och med en adjutant låste jag in mig i mitt rum för att tolka telegrammet. Efter omkring tio minuter var lösningen klar och med utskriften kunde jag strax göra min föredragning hos generalen. Innehållet var betydelsefullt nog och generalen har sedermera sagt mig, att denna stund var den mest krävande under mobiliseringen. Telegrammets innehåll stannade hos ett fåtal, d v s meddealades endast dem, som voro nödsakade känna detsamma. Intrycken från denna stund stå ännu livligt för mitt sinne, det var för en stabschef en situation, som man ej så lätt kan glömmer.

På aftonen beordrades ett linjekompani till omedelbar bevakning av Visby hamn och stabskvarterets lokaler.

Tidigt på tisdagsmorgonen mellan kl. 5 och 8 stattes kyrkklockorna för andra gången i rörelse för att få nya män, nu äldre årgångar, under fanorna. Ty även landstormen skulle mobiliseras.

Andra mobiliseringsdagen för linjetrupperna, den första samlingsdagen för landstormen, blev en arbets dag. Kl. 10.10 f.m. rapporterade lotsutkiken i Slite; Röken av större eskader på nordgående iakttages vid horisonten. Denna rapport intelegraferades omedelbart till generalstaben och till Fårösunds kustposition. Från denna senare inkom sedermera bekräftelse på rapporten, vadan den gjorda observationen torde ha varit tillförlitlig.

Under denna dag, det var tisdagen den 4 augusti, kommo kyrkklockorna åter irörelse, nu för att inkalla marinens värnpliktiga och från kl. 1 . 4 e.m. ljödo deras manande bud. Det var den tredje inkallelsen under två dygn. Ny tycktes en viss nervös stämning gripa sinnena, ej att undra på, ty "greppet" ner bland de värnpliktiga årsklasserna var kraftigt och överallt i de vardagliga förhållandena på ön. Herreman såväl som arbetare fick lämna den dagliga sysselsättningen å sido och efter sex timmars frist bege sig till respektive utrustningsort. Något spår av antimilitärism fanns dock ej

Ryktena komma i gång

Vi fingo denna dag en intressant uppgift rörande ryska flottan. Kaptenen på en dansk ångbåt på resa från Tyskland till Kotka hade på mandagen (den 3 augusti) stoppats av ryska flottan som "låg utbredd mellan Odensholm och Hangö". Ångaren hade på uppmaning av ryssarna vänt och tagit sig in till Visby, Den hade ej hört kanonad eller sett några tyska örlogsfartyg.

Vad beträffar kanonad, så hade denna dag varit rik på rykten om dylika. Tidigt på morgonen infann sig en representant för Stockholmspressen och påstod med den allra största bestämdhet, att såväl han som "massor av folk" samtidigt hade hört kanondunder inåt landet (åt Tingstädehållet). Han var nära nog tvärsäker på sin sak och då jag upplyste honom om, att inga dylika rapporter ingått till oss och jag själv ingenting hört av kanondundret, ehuru jag varit ute vid den tidpunkten ungefär på samma plats som han, såg han dock alltjämt ut som en tvivlande Thomas.

Tisdagen och onsdagen voro i övrigt "de befängda ryktenas dagar". Eller vad sägs om det ryktet att Tingstäde kyrktorn var sprängt, att en utländsk undervattensbåt under natten till onsdagen löpt in i Klintehamn, ty "en bonde hade sett tornet", eller att vi fått 4 á 5000 man till oss från fastlandet o s v?

Att Åland var taget av tyskarna påstods med bestämdhet, ty det hade en finsk skeppare försäkrat för Dagens Nyheter i Stockholm.

Alla dessa rykten gåvo påtagliga bevis för huru lättledda och lättrogna människor kunna vara under exalterade förhållamden. Jag fick också ett litet begrepp om hur litet det kan behövas för att sätta en i fantasien uppjagad människomassa i upplopp och huru därmed de besinningslösaste handlingar kunna begås.

Exportförbud till fastlandet

Onsdagen den 5 augusti upptogs under förmiddagen huvudsakligast av inpackandet av våra löpande expeditionshandlingar, större delen av vår expedition var redan förut nedpackad och avsänd till vår blivande förläggningsort, Tingstäde.

Hos k. maj:ts befallningshavande gjordes framställning om utverkande av exportförbud till fastlandet av vissa förnödenheter, enär det var att befara, att affärsmännen på fastlandet skulle draga åt sig alltför mycket av öns produkter, vilka för den narmaste tiden erfordrades för att fylla de militära magasinen, som nu voro under uppläggning. K. maj:t gjorde en hastig resolution, ty endast några dagar efter offentliggjordes exportförbudet i Länskungörelserna, Detta hade snart åsyftad verkan, prisen på förnödenheter sjönko och tillförseln till Visby blev riklig. Äggen betalades med 90 öre á 1 krona per tjog, vilket ju var mycket billigt.

Till Tingstäde

På onsdagen fingo vi två genom rekvisition anskaffade automobiler och en motorcykel, och vid 12-tiden på dagen överlämnade vi expeditionslokalerna till borgmästaren. Min fältutrustning fick jag i en hastig vändning packa ned, den skarpa revolverammunitionen fattades ej, men sabeln fick bli oslipad.

Efter en timmes färd voro vi framme i Tingstäde och togo det lilla hotellet i besittning. Källarsalen apterades till expedition, krogdisken flyttades intill en vägg och blev en präktig bokhylla, krogborden förvandlades till arbetsplatser, där säkerligen tillförne icke så mycket nyttigt arbete presterats. Ett kassaskåp flyttades från Furubjers kronogård, och för att inte golvet skulle ge vika för tyngden av detta sattes stöttor upp i källaren.

I Tingstäde såg det ut som om den största marknaden påginge. Hästinmönstring ägde rum alldeles utanför våra fönster på planen utanför stationshuset, stationen var belamrad med lådor, säckar o s v. De värnpliktiga höllo på att utrustas. En glädje var det att se de inryckandes villighet och förnöjsamhet och lika tillfredsställande var det att konstatera hur gedigen och förstklassig hela vår fältutrustning i verkligheten var.

Under eftermiddagen företog generalen i sällskap med fortifikationsofficeren och mig en inspektionstur för att studera de pågående rustningsarbetena. För deras igängsättande hade redan första mobiliseringsdagen genom rekvisition inkallats omkring 150 civila arbetare, som hade en dagpenning av kr. 4:25. De höllo sig dock själva med mat.

Telefoncentralen inreddes i en vedbod, på grund av de tunna väggarna kunde den inte inrymmas i hotellet.

Antalet krigsäktenskap var gabska stort. En ung löjtnant begärde och uttog resolut de tre lysningarna på söndag och vigseln skedde omedelbart därefter. Redan nästa dag måste han taga farväl av sin kära hälft och inkvartera sig i en trång by i Tingstädetrakten.

Till våra nöjen hörde att från vår gniststation få del av de meddelanden som utväxlades med Stockholms radiostation. Dessa telegram som vi sålunda fingo veta betydligt tidigare än genom Stockholmstidningarna visaade sig i allmänhet fullt identiska med tidningarnas. Det var uppseendeväckande nyheter från alla världens kanter.

Den 6 augusti på morgonen omtalade ett telegram att den civila befolkningen uppmanats lämna Karlskrona och i samband härmed en av sjöministern avgiven lugnande kommunike. Från Stockholm rapporterades också genom en resande att en finsk skeppare som anlänt till huvudstaden berätta att 40.000 tyskar landsatts vid Ekenäs i Finland, att Finska viken var minerad av tyskarna och att ryska flottan låg instängd där. Skepparhistorier!

Lördagen den 8 augusti gjorde vi en biltur till Kappelshamn där vi bl a inköpte 1 1/2 tjog präktiga flundror för 1:50. Vid hemkomsten rapporterade den daghavande adjutanten att en tysk f d sjöofficer ankommit till Visby och där sökt möjlighet komma ut till Tingstäde. Han hade emellertid övervakats och genom godvillig överenskommelse med borgmästaren förmåtts vända åter till fastlandet. Detta försök tydde vi såsom ett direkt utslag av tyskarnas önskan att få reda på styrkan mm av våra stridskrafter på ön.

Söndagen den 9 augusti blev en folklivets och fridens dag. Först hölls en anslående fältgudstjäns, och med ankomsten av Visbytåget ökades de besökandes antal högst väsentligt. Mammor och pappor, hustrur och barn och anförvanter kommo i massor, alla medförande persedlar, matsäck, tidningar o s v. Det var ungefär som vid midsommartid under de "90 dagarna" på våra gamla mötesplatser.

Tisdagen den 11 augusti fingo vi från östkusten rapport om att man sett tyska kryssare och från Gotska Sandön meddelades att man sett ett främmande krigsfartyg, troligen ryskt. Senare ingick från Fårösund rapport att skarp kanonad hörts sydöst ifrån i riktning mot Slite. Lotsutkiken i Slite ansåg emellertid att det blott var ett starkt åskväder som drog fram utanför Slite.

Onsdagen den 12 augusti inträffade en sensation. Två tyska kryssare av Augsburgstypen styrde i god fart rakt mot Visby och kommo mycket nära hamnen. Vederbörliga åtgärder vidtogos men snart kom rapport att de tyska örlogsfartygen girat söderut. De båda kryssarna hade varit på spaning efter det ryska fartyg som dagen förut synts i trakterna och man hade bl a velat förvissa sig om att ryssen inte smugit sig in i Visby hamn.

Vid en rekognosering torsdagen den 13 augusti såg jag med en viss beklämning hur skogen formligen mejades ned, det var skogsskövling i ordets sannskyldigaste bemärkelse, i varje minut föllo ett flertal träd som sedan släpades ihip i förhuggningar. Hundratals kraftiga armar skötte yxor och sågar. Särskilt hårt måste det i dessa dagar kännas för vår skogsvaktare som ser hur barhuggningen går fram över de marker, som han förut ägnat rationell skogsvård. Det har också sagts mig att befolkningen med tårade ögon betrakta hur deras gamla hemskogar, visserligen nu statens, skratta åt förgängelsen. Men å andra sidan visa rustningsarbetena hur allvarligt situationen är. Mycket arbete kräver även bortschaktningen av sandåsa som förosaka "döda vinklar". Med spett, hackor och spadar friläggas våra skjutfält och det är dock det förnämsta kravet på våra fältbefästningar. Skyddet får jämlikt erkända regler komma i andra rummet.

Denna dag utsändes jämlikt en nyss anländ generalorder instruktörer av det aktiva befälet till de olika landstormsavdelningarna, en åtgärd som hälsades med stor tillfredsställelse såväl av landstormsavdelningarna som stabskvarteret. På e, m. gjorde jag ett besök i det provisoriska sjukhuset, som var inrymt i tvenne skolhus och hyste ett 20-tal lindrigt sjuka. Tre Röda Korssystrar och två elever voro där i tjänstgöring.

Efter mörkrets inbrott förevisade tygmästaren olika handgranater, minanläggningar, strålkastare, signalraketer mm för att göra befälet förtroget med dessa tekniska hjälpmedel. Pretentionerna hos de värnpliktiga voro inte så stora, en yngling som skulle gifta sig anhöll om 36 timmars permission. Han fick det dubbla.

Fredagen det 14 augusti firades årsdagen av vår 100-åriga fred och på gränsen mellan Sveisge och Norge avtäcktes ett fredsmonument.

På förmiddagen åtföljde jag generalen i automobil till Visby för att inspektera därvarande landstormskompani. Kompaniet, som stod under befäl av majoren Mellerborg, gjorde ett i allo gott intryck. Som plutonchefer fungerade stadskassör Dahlbäck, redaktör Svedman och en Visby-skräddare.

Efter ankomsten till Tingstäde fick jag besök av en fattig hustru till en av de värnpliktige, Hon kom med sitt intyg från prästen, omtalade en jämförelsevis stor familj och fullständig medellöshet. Givetvis gjorde det mig ont om henne, men som några bestämmelser angående understöd till värnpliktigas familjer ännu inte voro av oss kända, kunde jag endast trösta henne med att dylikt understöd sannolikt skulle av riksdagen beviljas och att hon nu endast kunde vända sig till den kommission som i Visby var i verksamhet för att hjälpa de inkallades familjer. Tacksamt och med tårade ögon tog hon avsked av mig. Hon blir sannolikt inte den sista som kommer till mig i detta ärende.

Söndagen den 16 augusti medföljde jag stabsintendenten på tjänsteresa i bil och färden höll på att få en mindre trevlig anslutning. I närheten av St. Hammars mötte vi en skjuts som stjälpte genom att hästarna blevo oroliga och tvärt vände om i fullt sken. Vagnskorgen lossnade emellertid och ramlade ned i mullen på Martebo myr utan att märkvärdigt nog de åkande blevo skadade. Resenärerna voro ett par artilleriofficerare med fruar och några unga flickor från Visby. Vår bil hade stannat i god tid långt från vagnen men likväl lyckades man ej lugna hästarna.

På e.m. spelade infanteriregementets musikkår dansmusik på en gårdsplan och dansen tråddes med liv och lust av manskapet och deras kvinnliga gäster.

Tisdagen den 18 augusti ingavs framställning till konungen om att få inköpa en automobil i stället för att leja dylik, vilket senare förfaringssätt vid en längre tids lejning blir mindre ekonomisk.

Under en inspektionsresa dagen därpå åto vi middag i ett större samhälle vid kusten och bjödos då på andstek. Då jag frågade var änderna skjutits svarade vår värd att man föregående afton tagit dem med händerna ute på en holme i hamnen. Ett originellt sätt att jaga. Förklaringen till att det lyckades var att änderna höllo på att rugga och därför inte kunde flyga. Man hade visst tagit 17 stycken.

Den landstorm vi inspekterade gjorde ett mycket gott intryck och fick de allra bästa vitsord för punktlighet, pålitlighet och villighet. Önskan om snar avlösning började nu dock alltmer att framträde och härpå var ju ej att undra. Sådan skulle också ske den 24 augusti. Landstormens förläggnings. och förplägningsförhållanden voro utmärkta, på ett håll hade man anställt en kokerska mot kr. 1:50 per dag och denna anordning visade sig utmärkt ur självhushållningens synpunkt. Landstormsmännen i denna avdelning voro också så tillfredsställda att de gjort sammanskott till en kaffeservis som gavs kokerskan i present. Helgdagarna voro riktiga festdagar för landstormsgubbarna. Då samlades anhöriga och vänner hos dem, och man roade sig med målskjutning, pärk och andra spel samt dans.

Den 21 augusti, skriver överstelöjtnanten, hade jag flera samtal med KB i Visby rörande en för spioneri mycket starkt misstänkt ryss. Genom vederbörande myndigheters ingripande lyckades man få del av ett till honom från Ryssland ankommet telegram, liksom även ett av honom avsänt brev, vilket stoppades på postkontoret i Visby. Följande dag greps ryssen och fördes under bevakning till Stockholm.

Den 23 augusti, som var en söndag, övervar generalen med stab en fältgudstjänst vid artilleriets förläggningsplats. En mycket anslående och medryckande predikan hölls över dagens text av en ung värnpliktig prästman. En vackrare gudstjänstplats får man söka efter, en leende vacker gotländsk äng med den vackraste gräsmatta, stiliga barrträd samt en och annan ek. I den öppna delen av den av trupperna bildade fyrkanten stod ett bord med svenska fanan som altarduk och därinvid prästen i sin grå uniform med Röda korsets armbindel. Prästerna voro nämligen den tiden placerade på fältsjukhuset.

Efter gudstjänstens slut vidtog en annan prästelig förättning, dock mindre vanlig under fältförhållanden, nämligen ett barndop, då dåvarande löjtnant Rosengrens flicka döptes. På eftermiddagen var det bl a dans vid Furubjers, där infanteriets musikkår blåste trevliga melodier för talrika besökande samt de värnpliktiga. Dansen gick med liv och lust och ett äkta, otvunget folkliv utvecklade sig några timmar, innan ett extratåg till Visby kl. 8 tvingade till uppbrott.

Den 28 augusti sammanträdde för första gången vår fältkrigsrätt. Den hade tre mål mot stamanställda artillerister att avdöma, två voro anklagade för stöld och en för ohörsamhet mot förman. Två straffades med straffarbete (3 och 4 mån.) och en med fängelse (1 mån.). Den minsta möjliga straffgränsen användes.

Påföljande dag, alltså på lördagen, hade andra bataljonen av I 27 anordnat s k bataljonsafton till nöje och förströelse för manskapet. Programmet upptog musik, sång och teaterpjäs samt tillfällighetspoesi. En liten entré upptogs till fördelning bland fattiga värnpliktiga.

På söndagens eftermiddag hade det vidare anordnats sång av en manskör från Visby och de mobiliserade. Det var en mycket förtjänstfull konsert, som hölls i en vacker äng, där två kompanier bivackerade. Efter konserten följde dans. Även här upptogs entré, som tillföll mindre bemedlade värnpliktiga.

Den 31 augusti ägde den första större fälttjänstövningen rum under generalens ledning. Den avsåg närmast övning i samling till marsch, uppförande av krigsmarsch samt vissa uppmarscher.

Hela styrkan gjorde onsdagen den 2 september en stridsövning mot Slite, där landstorm och röda skärmar utförde fiendens roll. Övningen gick mycket bra i lås. Den tredje övningen under generalens befäl i anslutning till det omedelbara försvaret av Tingstäde ägde rum redan dagen därpå, varvid generalen med stab följde anfallsgruppen till fots under framryckningen. Motståndarna voro I 27:s och A 7:s depåer.

Då 1914 var ett valår kom följande dag telegrafiskt meddelande till kommandoexpeditionen, att samtliga trupper enligt generalorder skulle beviljas valpermission. Värnpliktiga hade fria resor på alla järnvägar och ångbåtslinjer, fast anställda däremot endast å statens järnvägar. Valdag var den 5 september, då givetvis antalet permittenter bland de inkallade var stort.

Vid tvåtiden på eftermiddagen denna dag iakttogs en tysk eskader om 24 ångare söder om Hoburgen. Tre lastångare lågo förankrade utanför territorialgränsen, och från dessa provianterade och kolade eskadern. På natten gick eskadern norrut på ömse sidor om Gotland.

Måndagen den 7 september är sista dagen för de anteckningar som så välvilligt ställts till vårt förfogande. Den dagen ryckte tredje avlösningen av landstormen in, och då hösten ju snart skulle göra sitt inträde vidtogos inom förläggningen en del ändringar i syfte att få i tält förlagda truppförband under tak. Förläggningsområdet blev därigenom vidsträcktare. Stabskvarterets expedition flyttade från hotellet till kommunens fattigstuga, ett snyggt litet hus, där det f. n. endast fanns en pensionär. För denna ordnades kvarter hos en familj i närheten.

Den sista anteckningen lyder: Tyskarna hade denna dag hunnit tre mil från Paris". (Källa: 1162)