Minnen från mobiliseringen 1914

Harry Gehlin

Först gick jag på trupp, för jag tyckte det skulle vara nyttigt för min stofthydda, berättar han. (Han är utan tvekan en av de största och fylligaste männen i sin hemstad). Men så fick doktorn se ett gammalt äderbråck som jag har och sa: "Det ska vi ta bort". "Inte här, doktorn", svarade jag, och när jag kom ner på kompaniet, så låg där en lapp att jag skulle bli skrivare.

Jag fullgjorde min värnplikt då, och jag minns som det var i går den dagen då det blev mobilisering. Jag hade fått order av stabschefen att väcka landshövdingen, generalen och honom själv när budet kom om mobilisering, och kl. 2 fick jag sätta igång. Hos landshövding Roos fick jag vänta en stund, sedan jag bultat på ytterdörren, men så hördes steg i trappan och landshövdingen viskade i dörrspringan: "Jaså, det är färdigt nu".

Till en början låg staben nere vid hamnen, men så skulle vi flytta till Tingstäde. Det blev en hel järnvägsvagn full med papper, ett tioårigt arkiv skulle med, och vi arbetade en hel natt med att sätta upp hyllor på fattighusets vind, där staben skulle hålla till. Senare fick vi det gentilare och bodde på hotellet.

Alltnog, stabschefen (dåv. kapten Wijkström) frågade när arbetet väl var slut: "Är ni trötta, pojkar?" Det är klart man inte ville erkänna att man var trött, så vi svarade nej. "Skicka en ordonnans efter stabsbilen, då!" Bilen kom fram och stabschefen meddelade oss tillstånd att medfölja adjutanterna, som skulle på tjänsteresa till Slite och Katthammarsvik. Det blev en härlig tur och i Östergarn bjödo adjutanterna oss på en trevlig supé. Det kan man kalla ett bevis på kollegialitet, och vi uppskattade saken mycket.

När skrivaren lagade generalens middag.

I Tingstäde inträffade en rolig episod. General Bergström skulle åka till staden en dag och hans kockar beviljades därför permission. Men med samma tåg som de åkte, anlände generalens fru och dotter så generalen beslöt sig för att stanna. Det blev mycket bekymmer för middagen, men löjtnant Reichenberg (chef för ordonnanstroppen) sa åt oss skrivare att vi måste ordna middag åt generalen och flickorna och en del andra, bl a fortifikationsofficeren major Axel Norinder. Ja, soppa hade vi möjlighet att koka på ingredienser som fanns, men varmrätten blev det värre med. I alla fall hade vi en hare i källaren, fast den var så väl hängd att det faktiskt kryllade av den- Det blev den bara bättre av, tyckte Reichenberg. Jag har seglat ganska mycket så jag var inte alldeles borta i matlagning utan stekte haren. Men såsen måste jag få hjälp med utav flickorna på hotellet. Den såsen mindes de ännu när jag var på besök på Gotland 1934, då kamratföreningen bildades. När middagen var över, drack herrarna kaffe och punsch i trädgården efter middagen, och då sade generalen: "Gå efter ett glas, Gehlin, jag är själv östgöte och vill dricka med en östgöte som kan klara upp en kinkig situation".

Vi lagade förresten egen mat, vi skrivare. En dag, det var min födelsedag, hade vi gjort köttbullar och plättar, och det luktade i hela huset. Då frågade löjtnant Lindwall, som tjänstgjorde vid staben som 1:te adjutant: "Vad håller ni på med?" och när han fick reda på saken så måste han få smaka på maten. På kvällen frågade han om vi hade något att dricka, och vi sade att vi hade en halv liter likör. "Det är väl ingenting för karlar. Det ligger ett paket uppe i min säng. Ta hand om det. Men f-n tar er om ni blir fulla, och ni får inte dricka på expedition". Det var punsch i paketet. Sådan var lagandan på den tiden.

En rejäl karl var löjtnant Åke Brilioth, extra stabsadjutant. Han var prästson från Småland, mycket fordrande, men alltid hygglig och kamratlig. Han flög ihjä sig på Malmslätt senare. Han hade fått en fruktlåda hemifrån en dag. #Tycker Gehlin om päron?, Det står en låda där ute." Jag gick ut och tog mig ett, och kom in igen, men efter en stund sade Brilioth: "När jag säger päron menar jag för tusan inte ett päron". När vi senare flyttade tillbaka till Visby från Tingstäde, så var det förstås lika mycket jobb igen att lasta papiren i järnvägsvagnen. Vi var fyra man, men arbetet drog ut på tiden och jag gick in till löjtnant Brilioth för att be om ytterligare ett par man. Men Brilioth, han tog bara på sig en gammal sweater och så gick han ut och hjälpte oss att langa pappersbuntar.

Den starke marketentaren i Tingstäde.

Det var som bekant i Tingstäde som brottningsgeneralen Råberg fick intresse för den idrottsgren han senare skapade svenska världsframgångar i. Den som väckte den slumrande hågen var en marketentare som hette Nilsson. Det var en stark herre, det! En gång, när en häst skadat sig i ett ben och inte kunde gå, klev han under frambenen på honom och bar hem honom till stallet. Han hade ingen att träna med där uppe i Tingstäde, men en dag gick han fram till mig och sade: "Jag kan väl få ta och gå i brygga med Gehlin. så jag få lite övning". Och det gjorde han också, fast det blev bara en gång. På den tiden vägde jag 118 kilo netto, så man brukade inte precis bolla med mig. Jag hade redan då ungefär samma figur som fanjunkarna brukade få på den tiden. Var det lite skumt, så brukade de flesta grabbarna av misstag hälsa på mig. Alla kläder måste sys speciellt för min räkning, och när jag lämnade in, så undrade förrådsfanjunkaren: "Vad skall vi nu göra med de här". "Klipp trasor av dem", menade jag. "Nej, vi ska skicka dem till Nordiska museet så att eftervärlden får se hur karlarna var under mobiliseringen 1914".

Men alldeles utan spänst var jag inte. Jag klarade alla prov för idrottsmärket på den tiden, hoppade höjd 1.35 bl a, fast det förstår jag inte nu, utom löpning 100 meter. Jag hann inte få upp farten på den sträckan. Med flygande start gick det bra, inte annars. Och jag var som nämnts med på trupp. Jag kommer ihåg en gång, då dåv. underlöjtnant Brodin hade straffexercis med oss. Det blåste stark västlig vind, och han stod som vanligt stilla och kommenderade. En gång då han kommit betydligt i lä om oss, det var språngmarsch, kom vi överens om att inte låtsas höra när han kommenderade. Han fick lov att springa ifatt oss för att få oss att stanna. Men sedan blev det förstås straffexercis av allra bästa modell.

Drama framför Tingstäde fästning.

Ja, nog minns jag officerarna från den tiden, överste Fineman, majorerna Nordenskiöld och Bäckström, stabsintendenten Söderberg, tygofficeren Arvid Zetterling, som skrev om bulverket, kapten Lukas Runeborg, den senare hade jag en liten kontrovers med. Jag hade generalorder på att jag skulle fotografera Tingstäde fästning och ställde upp mig med min kamera, straxt innan en skjutning skulle verkställas. "Ta ner kameran", kommenderade kapten Runeborg, men jag förklarade att jag stod där på generalorder. "Ta ner kameran eller jag skjuter skarpt", sade Runeborg. Jag stod i alla fall kvar och salvan gick, jag fick mitt kort. Men kapten Runeborg gick direkt till generalen och rapporterade saken.

Ett verkligt nöje var det att komma tillbaka till Visborgsslätt 1934 och bilda kamratföreningen. Det var stiliga ögonblick som jag inte kommer att glömma så länge jag lever. Och tänk att träffa gamla "distare" som fått buk och blivit fanjunkare....

Ja, Harry Gehlin skulle kunna berätta minnen om krigarlivet på Gotland i all oändlighet, och ändå fick han resa hem till fastlandet redan i december 1914.

(Källa: 1166)

---------------------------------------------------------

John Adolf Harry Gehlin f. 22/8 1892 d. 30/9 1951 i Norrköping.