Nazismen bland gotländska militär

- av Mickael Lundgren -

Man kan inte säga att majoriteten av militärerna på Gotland var intresserade av nazismen när det begav sig, men man kan inte heller säga att alla var ointresserade. En del var mycket intresserade.

Tyvärr så förhåller det sig så att Gotland blev ett relativt starkt fäste för nazismen, om man jämför med riket i övrigt. I valet 1934 fick de båda nazistpartierna på Gotland 499 röster, 2,5%, vilket är fem gånger mer än riket i snitt. I valet 1938 då enbart NSAP ställde upp erhöll de 335 röster. Anga var brunast med 29,5% av rösterna lagda på nazisterna.

Hur nazismen kom till Gotland går inte att säga, men man kan nog gissa att kaptenen vid I 18 Kungl. Gotlands infanterikår, Sven Hedengren (f. 1/4 1897 i Örebro, d. 13/2 1972 i Vallentuna), var en av grundläggarna. En del uppgifter gör gällande att han mer eller mindre ”förvisades” till ön från Stockholm på grund av fascistisk/nazistiska övertygelse den 28/2 1928.

På hans digra meritlista kan man finna att han var medlem i den illegala s. k. Munckska kåren omkr. 1927-1931. Där han var organisatör och utbildare, han hade även nyckeln till vapenförrådet. I kåren lärde han känna tysken Horst von Pflugk-Harttung, som 1919 anklagades för att ha varit delaktig i mordet på Karl Liebknecht, men frikändes. Kåren, som även kallades ”Stockholms luftförsvars frivilliga beredskapsförening” grundades för att värna Sverige mot ett kommunistiskt maktövertagande.

Sven var även med och grundade Sveriges Fascistiska Kamporganisation SFKO 1926 tillsammans med Konrad Hallgren och Sven Olov Lindholm. 1929 ändrades namnet till Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti SNFP. 1930 gick ett antal extremgrupperingar, däribland SNFP, ihop och bildade Nysvenska Nationalsocialistiska Partiet NSNP, vilket årsskiftet 1930/1931 bytte namn till Svenska Nationalsocialistiska partiet SNSP, där Hedengren blev Riks-SA-ledare.

1933 splittrades SNSP, gruppen som följde Sven Olov Lindholm bildade Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, redan samma år återfinns Sven som medlem i NSAP:s partiledning. Sven är god vän med Lindholm, vilket man inte minst kan se i den förtroliga brevskörden dem emellan.

Sven Hedengren finns med i de fascistiska och sedan de nazistiska organisationerna på Gotland från början, han hade där en ledande ställning. Strax efter att han kommit till Gotland bildas en avdelning av SFKO i Visby. Inom SNSP på Gotland finns det inget som tyder på att Sven hade någon framträdande plats, han var

förmodligen hade han nog på riksplanet. I NSAP på Gotland fick han däremot många poster, han var från början 1933 Landsinspektör, vilket 1938 bytte namn till Länderman på Gotland, (vilket betyder att han var högsta chef för NSAP på ön), han lämnade den befattningen 1938. Han var även Avdelningschef för NSAP:s Avdelning 49 i Visby, 1937 var han Kretssekreterare. Han ställde 1936 upp i riksdagsvalet för NSAP på Gotland, 1938 ställde han upp i landstings- och stadsfullmäktigevalet i Visby för NSAP. Sven var minst sagt en mycket idog mötestalare på Gotland och skribent i diverse tidningar, både partiets egna och i olika Gotlandstidningar.

Man kan konstatera att hans engagemang i dessa rörelser inte tycks ha gjort honom till någon paria, exempelvis så var militärbefälhavaren på Gotland och chefen för I 18 Gotlands infanterikår överste Gustaf ”Gösta” Törngren dopvittne till hans förstfödde 1933.

I NSAP:s korrespondens ser man att Hedengren var nära vän med Lindholm, bland annat frågade Lindholm Hedengren om man inte skulle införa kommandoord som hade används i det forna Gotlands Nationalbeväring i NSAP:s ungdomsavdelning Nordisk Ungdom NU. Det kommando Lindholm funderade på var ”sta rajt” istället för ”giv akt”, det finns dock inget som tyder på att det infördes.

1943 var han ordförande i den nazibetonade organisationen Svensk-Finlands vänner.

1946 tillsatte regeringen en bedömningsnämnd, som skulle granska personer var på gång att befordras eller erhålla statlig tjänst.. Nämnden konstaterade att: ”Under nämndens förhör har Hedengren intagit en inställning som närmast skulle kunna betecknas som trubbig. Han är tydligen en envis natur och har svårt att förstå andra synpunkter än sina egna. Därtill kommer att han känner sig förorättad genom att vara utsatt för misstanken om nationell opålitlighet och genom att denna misstanke föranlett utebliven befordran.” Han sade även att han hade lämnat politiken vid årsskiftet 1938/1939. Förordnades den 1/10 1943 till kapten i Arméinspektionen, därefter på referensdetaljen vid Arméstabens bibliotek till 1963. Han befordrades till major.

Ingenting tyder på att Hedengren skulle ha kommit på andra tankar angående sin politiska övertygelse efter kriget, utan han bibehåller förmodligen sin tro på nazismen, bl.a. tycks han prenumerera på Nordiska Rikspartiets NRP:s tidning Solhjulet. I denna tidning rättade han med rödpenna alla skrivfel, det blev en mycket ”röd” tidning. Han höll den 25/9 1959 ett föredrag för Per Engdahls fascistiska parti ”Nysvenska Rörelsen” angående sina erfarenheter som frivillig svensk officer i Finland.

Tord Runeborg (f. 12/12 1921 i Visby, d. 6/10 1941) var ledare för Nordisk Ungdom, NSAP:s ungdomsavdelning, i Visby, NU-lag I. Hans far var majoren Lukas A:son Runeborg vid I 18. Tord var en mycket populär ledare som ungdomarna anförtrodde sig åt. 1938 bevistade han ett Hitlerjugend-läger i Tyskland, han intog därefter alltid en försvarande position till H-J, han ”såg inte något fel där”.
Den 29/5 1939 slogs NU-lag I ihop med NU-lag II i Visby och bildade Kamratskap Tjelvar (sic), han var dess ledare till den 20/4 1941. Han avgick den 13/6 1940 från Visby högre allmänna läroverk för att påbörja sin militärtjänst. Han hade sökt sig till Flygvapnet och hade blivit antagen vid F 10 Kungl. Skånska Flygflottiljen. Han störtade i havet vid Tylön den 6/10 1941, han flög då för F 5.

En annan ledande gotländsk nazist som också var militär är Erik Steffen (f. 12/7 1900 i Uppsala. d. 17/1 1940 i Visby) vid A 7. Han blev medlem i SFKO i Visby, där ju också Hedengren var medlem, de följdes åt till SNSP, men kom 1933 då Svenska Nationalsocialistiska Partiet sprängdes att vara trogen SNSP, eller Furugårdare som de kallades efter partiledaren Birger Furugård. Hedengren som ju följde med utbrytarna som hade namnet Nationalsocialistiska Arbetarepartiet NSAP, kallades då följaktligen Lindholmare efter partiledaren Sven Olov Lindholm.

Senare så splittrades SNSP en gång till. På kongressen blev Steffen av utbrytarna erbjuden att bli partiledare, vilket han vägrade, han förblev Birger Gurugård trogen.

Steffen kom att bekläda många poster inom partiet på Gotland, han var Distriktsledare för Distrikt I Gotland till 1933, han var även Kretsledare och Avdelningsledare. Han och Sven Hedengren tycks ha blivit personliga ovänner. Han avled den 17/1 1940 i den sjukdom som hade plågat honom länge, tuberkulos.

Nu är det ju inte endast dessa personer inom den Gotländska militären som var indragna i de nazistiska och fascistiska rörelserna. Jag har genom att gå igenom partitidningar, Gotlandstidningar, partikorrespondens, medlemslistor, prenumerantlistor hittat ett 40-tal gotländska militärer. Det fanns förmodligen fler då källorna till stor del inte finns bevarade.

De jag hittills hittat var främst underofficerare och officerare, det fanns dock lägre befäl, volontärer och en menig med i leden. Av dessa återfanns 20 stycken på I 18, av dessa var 4 löjtnanter eller kaptener. På A 7 återfanns 14 stycken, bland dessa fanns sex st. med graderna löjtnant, kapten, major. Vid KA 3 fanns två stycken, en av dem var officer. En person har jag inte lyckats hitta förband till, en annan tillhörde ett fastlandsförband, K 3, förlagt på ön.

Personerna var med i NSAP, SNSP, Svensk Opposition, Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Efter kriget försvann de flesta sympatier för nazismen, men dock inte helt några få personer har hittats bland militärerna som hade sympatier åt det hållet. Men de är försumbart få.

"Nazistiska officerare
När min far ryckte in var jag 16 år, och kunde inte i de vildaste fantasierna tro att själv få vara med i "förstärkt försvarsberedskap", men det kom att bli tre månader för mig också! Efter att ettårs-värnplikten var klar. I Gammelgarn, med ett par ärkenazistiska officerare som befäl!
Och här har vi en av orsakerna till att nazismen flödade kanske mer här på Gotland. På ett av våra regementen (det största) drällde det av nazisympatiserande officerare! Som inte försummade att sprida sitt människoföraktande budskap!
Våren 1944 ryckte jag in till min värnplikt, som då var ett år lång. Under vintern hade jag gått på Brunnsvik, och där fick vi ungdomar verkligen veta vad nazismen stod för! Där gick också norska ungdomar, som lyckats fly undan ockupationen. Jag minns särskilt hur de varje vecka gick runt i skolan

och bjöd ut "Trots allt", den protesttidning som gavs ut av Ture Nerman, och som ofta hade stora vita rutor, det tyskovänliga hade censurerats! Vi fick

se Chaplinfilmen "Diktatorn", som var förbjuden att visa på offentliga biografer!

 
Nazivänlighet på I 18
När jag så ryckte in till värnplikten här på I 18, som det hette då, så upplevde jag med avsky, den nazivänlighet, som rådde här! Nazi-generalen Rommel var den store dagsaktuelle idolen, Karl XII var den historiske diton!
Det här gjorde att jag kom att uppleva mitt värnpliktsår som en enda lång förnedring, också som en följd av hur vi beväringar värderades som människor! Någon information om krigsläget därute fick vi inte, utom en enda gång. Det var efter det misslyckade 20:e juliattentatet mot Hitler, då mitt kompani fick ställa upp på kaserngården, och kompanichefen informerade om vad som skett!
Det är länge sen nu, men nog vill jag minnas att det fanns en underton av tacksamhet för att man hade misslyckats! Men vad kunde vi vänta, vårt svenska försvar hade då en överbefälhavare, generalen Thörnell, som var klar fullblodsnazist! Henry Lindkvist" (Källa: 589 )

Sveaborgsrörelsen

I en granatgrop på Hangöfronten den 3 augusti 1941 bildades den nazistiska föreningen Sveaborg. Den utgjordes av svenska frivilliga som tjänstgjorde i den svenska Hangöbataljonen. Föreningen var en underavdelning till nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS) med sin ledare Sven-Olof Lindholm. Till en början bestod Sveaborgsrörelsen av drygt två hundra frivilliga svenskar ur bataljonens sju hundra man. Under krigets gång ökades antalet till att omfattade mellan 300 och 400 personer. Från hösten 1941 övertog Sveaborgarna partiets ”frontavdelningar”. Det var säkerhetsstyrkor organiserade liknande det tyska nazistpartiets SA-förband. Som mest fanns det 1943 30 sådana avdelningar i Sverige. Ett stort antal frivilliga gotlänningar var med bland de första när föreningen bildades. Flertalet av dessa tjänstgjorde som underofficerare och officerare vid de gotländska förbanden.