Svensk-norska frivilligförbundet

Mot slutet av 1944 inledde det Svensk-norska frivilligförbundet sin verksamhet och under våren 1945 bedrev man, med myndigheternas aktiva stöd, en rekryteringskampanj till en svensk frivilligkår som skulle rycka in i Norge för att stödja Hjemmefronten och västallierade trupper om tyskarna valde att göra fortsatt motstånd när kriget på kontinenten tagit slut. Dessutom bedrev den svenska militären planering för en omfattande truppinsats av minst 245 000 man för att, i samverkan med brittiska och amerikanska förband, vid behov betvinga den starka tyska ockupationsarmén.
Minst 600 frivilliga kallades i april 1945 in till Trossnäs utanför Karlstad. Men alla farhågor att tyskarna skulle fortsätta slutstriden i en ”Festung Norwegen”, även sedan alla positioner i Tyskland hade fallit, kom på skam. Kriget tog helt enkel slut innan den svenska frivilligstyrkan var färdigorganiserad och de norska myndigheterna avböjde vänligt men bestämt alla svenska insatser efter krigsslutet. Det var bara Grupp Fritjof och Harry Söderman, dynamisk svensk utbildningschef för de norska polistrupperna, som kunde göra fortsatta insatser under de kritiska majdagarna 1945. För många frivilliga var den fredliga avvecklingen av den tyska ockupationen en lättnad, men för andra var den en besvikelse i den bemärkelsen att de aldrig fick göra den aktiva insats som de engagerat sig för.

Svensk-norska frivilligförbundet hade t. o. m. söndagen (22/4 1945) fått in nära 3,000 anmälningar, varav hittills 1,000 uttagits. Någon av de närmaste dagarna skall den första kontingenten utrustas i Strängnäs för vidare befordran till intensiv samövning någonstans i Sverige. Kapten H. G. Falkenberg, I 3, komme att bli utbildningschef här i Sverige, och f. ö. räknar förbundet en hel del officerare från skilda truppförband som medlemmar, däribland kapten Carl Vogel, I 18.

(Källa: 590)

Svensk-norska frivilligförbundet beslöt på onsdagskvällen (30/5 1945) att upplösa förbundet. Medlemmarna skola uppmanas att ingå i svensk-norska föreningen eller dess ungdomsavdelning. Mötet antog ett uttalande, vari beklagas att nazismen fått en fristad i Sverige. Alltjämt tolereras dessa fiender mot demokratin på högsta poster inom förvaltningen, militärledningen och polisen, heter det. Det är ett oeftergivligt krav att det rensas ut. (Källa: 591)