Krigssjukhus - Lärbro

Fältpostnummer 18581

Krigssjukhus 8/12 1939 - 1/7 1945. Krigssjukvården var baserad på de under beredskapstiden organiserade två krigssjukhusen, Lärbro och Hemse. Av dessa var sjukhuset i Lärbro i funktion utan avbrott intill beredskapens upphörande medan sjukhuset i Hemse endast tidvis, i samband med större inkallelser främst av förband grupperade inom Södra försvarsområdet, varit i verksamhet.

Till krigssjukhusen remitterades patienter från såväl fältförbanden som från mobiliseringsdepåerna.

Krigssjukhuset i Lärbro var för den tiden fullt modernt utrustat med röntgen, laboratorium, operationssal, och hade tillgång till utbildade läkare, kunde lämna erforderlig vård och det var endast i undantagsfall som patienter behövt sändas till Stockholm för att få specialistvård.

Läkarpersonalen utgjordes till största delen av värnpliktiga och tjänstepliktiga läkare som tjänstgjorde i tvåmånadersperioder. Omsättningen av läkare blev därför mycket stor. Under tiden 1/7 1942 - 30/6 1945 tjänstgjorde sammanlagt 103 läkare, 15 tandläkare och 16 apotekare vid de gotländska krigssjukhusen. Flera av dessa tjänstgjorde även i två eller flera omgångar.

Sjuksköterskor rekryterades och utbildades bl a genom Röda Korset. Många var specialutbildade för operation, narkos, röntgen, medicin, laboratorium. De inkallades till militärtjänstgöring i 4-månadersperioder. Dessutom fanns hjälpsystrar, som rekryterades via annonser i pressen och som tjänstgjorde i 2–6-månadersperioder. Sjukvårdarna utgjordes av manliga värnpliktiga som kommenderades för längre tid. Bland dem fanns s k samvetsömma, dvs vapenfria, som fick arbeta i civila kläder.

De täta ombytena, särskilt av chefsläkare med förde vissa olägenheter fråms i fråga om förvaltning och ordningen vid sjukhusen. För att i möjligaste mån eliminera dessa problem och skapa erforderlig kontinuitet i verksamheten vid Lärbro krigssjukhus beslöt militärbefälhavaren att fr o m 25/2 1943 civilanställa en intendent istället för de värnpliktiga intendenter som i regel tjänstgjorde i tremånadersperioder. Sedan denne intendent avgått från sin anställning gjordes framställning om att en intendent ur Intendenturkåren skulle krigsplaceras vid krigssjukhuset i Lärbro. Framställningen bifölls 11/7 1944.

Personalen vid krigssjukhuset i Lärbro utsattes för extra svåra prov i samband med ankomsten av de tyska flyktingarna i maj 1945. De hade under sin flykt varit utsatta för upprepade flyganfall där ett stort antal blivit sårade. Till Lärbro transporterades så snabbt disponibla sjuktransporter medgav sammanlagt 75 - 80 flyktingar av vilka flera var mycket svårt sårade. Den fåtaliga läkarpersonalen var tvungna att operera utan avbrott i 18 timmar och lyckades också rädda flertalet.

Efter beredskapens upphörande utlånades sjukhuset till Kungl. Medicinstyrelsen som fram till 28/5 1946 vårdat omkring 500 tbc-sjuka, huvudsakligen f d koncentrationslägerfångar.

Personal

På vårdavdelningen.

Operation pågår.

Ambulanschaffören Rune Larsson.

Personalstyrkan på sjukhuset.

Avd 4 1944 (Sjuksalen)

Fritidssysselsättning. Tillverkning av tändstickstavlor.

"Stormen" 1944. (Ambulanspersonalens förläggning)

--------------------------------------------------------------

Soldaten får fint betyg som krigssjukhnspatient

Trevliga och hjälpsamma pojkar, förklarar sjukhuspersonalen

(1942) - Pojkarna är jättebra ... hjälpsamma ... och tålmodiga. . . och tänk vad dom är tacksamma, ljuder det från alla håll och kanter i den sjuksköterskebarack, där Gotlandsinfanteristens "flygande" medarbetare en kväll kommit att hamna. Det är sålunda ett mycket fint betyg som soldaterna-patienterna få av systrarna på krigssjukhuset, och vad man samstämmigt poängterar det är att alla soldater som läggas in på sjukhuset, de må vara infanterister, "kustare" eller artillerister, alla ha det gemensamt att de äro oerhört hjälpsamma och det är ingen som inte drar sig för att hugga i om han kan - och får. Och för den behandling, "first class", som patienterna få i Sveriges kanske allra modernaste krigssjukhus - Lärbro-"sjukan" har nämligen fått så gott rykte - röjer man en överväldigande tacksamhet mot läkare, sköterskor och övrig sjukhuspersonal.

Det var en kall oktoberkväll när höststormen ryckte och slet i trädens grenar och gula löv virvlade omkring i luften som Gotlandsinfanteristens medarbetare besteg nordergående "gotlandsexpressen" i akt och mening att resa till Lärbro krigssjukhus för att pröva på hur det känns att vara "patient" på Sveriges kanske bästa krigsjukhusanläggning. Tåget ångare iväg och efter en timmas "tuffande" var det stopp. Det visade sig då att man nått ändpunkten på. järnvägen - Lärbro. Nu uppställde sig spörsmålet åt vilket håll man borde förflytta sig för att komma till sjukhuset, som enligt vad vi tidigare inhämtat borde ligga ett par minuters väg från stationen. Men då nöden är störst är hjälpen närmast och "hjälpen" uppenbarade sig i form av ett par käcka sjuksystrar, som gärna åtogo sig att vara ciceron för en vilsekommen journalist.

- Jaha, korpralen skall ha rum nummer ett, förkunnade en mild sköterskeröst när vi trätt in i en sjukbarack och omedelbart därefter kom det: Var det inte korpralen som skulle opereras för blindtarm? En rysning längs ryggraden och ned till fotabjället genomfors korpralen, som först nu började undra om han gjort något galet.

"Situationen" klargjordes emellertid snabbt för systern, som klädsamt rodnande fann för gott att erkänna misstaget och hon lovade också att se till att något vidare i den vägen inte skulle förekomma.

Det hela skulle dock lätt ha kunnat tänkas utveckla sig därhän att korpralen-journalisten väckts i gryningen och utan vidare förts till "op" (op har ingenting med spirituosa att göra utan det betyder helt enkelt operationsrummet) där man kanske kapat blindtarmen utan pardon! Snart ha vi emellertid installerat oss i rummet, som har plats för tvenne bäddar, och tillsammans med de båda systrarna, vilka avslöjat sig heta syster Carin och syster Agda, bege vi oss ut i höstmörkret och efter en liten promenad stå vi utanför en av sjuksköterskebarackerna. In stiger så Gotlandsinfanteristens "flygande" till de förtjusande och förtjusta (hm) systrarna, som genast låter frågorna hagla:

- Kommer Gotlandsinfanteristen ut på Gotland? ... Är den bara till för infanterister ... Kan Ni inte ta ett kort av mig för tidningen innan jag börjar nattpasset? . .. Säj, är det inte svårt att skriva så här utan vidare? ... o. s. v.

- Lugn, lugn mina damer; säger den "flygande" så fort han fått kappan upphängd i förstugan, om ni inte misstycker skulle jag först vilja intervjua er, och inte vice versa!

Hjälpsystrar vill inte bli kallade småsystrar.

- Var så god, men skynda på för jag börjar nattpasset om en liten stund, kom det från en blond flicka, som satt uppkrupen på en soffa i ett hörn.

- Då kanske jag får fråga Er först syster ...

- Eta, egentligen heter jag Margareta, men jag kallas alltid bara Eta.

- Alltså syster Eta, hur trivs Ni härute i - låt oss säga - ödemarken.

- Utmärkt, alldeles storartat förresten. Arbetet tar ju nästan hela tiden i anspråk och den lilla fritid man har går åt till så mycket.

- Fritidsintressen?

- Mitt enda stora intresse är sjukvård och jag tycker det är väldigt intressant att få arbeta här ute. Förresten hade jag tänkt att bli "riktig syster" så småningom.

- Är Ni inte "riktig syster" nu också?

- Nej, några riktiga systrar är varken jag eller mina kamrater runt häromkring i rummet utan vi är alla s. k. hjälpsystrar. Småsystrar kallar man oss också ibland, men det är inte alls snällt sagt!

I ett trivsamt hörn i sjuksystrarnas också för övrigt mycket smakfullt och praktiskt möblerade dagrum sitter syster Alfhild med drömmande ansikte och någon anförtror intervjuaren att syster Alfhild helt säkert håller på att fundera ut vad hon skall skriva i sitt nästa brev till sin själs älskade, som befinner sig många, många mil från Lärbro och Gotland.

- Visst trivs jag såväl som alla andra bra här men nog blir det lite isolerat ibland, säger syster Alfhild när vi är ofina att störa henne i funderingarna. Dagens stora händelse är när posten lämnas ut och man är alltid i spänning om det kan vara några försändelse hemifrån. I synnerhet brev ...

- Ja, jag förstår. Och han därborta på fastlandet skriver väl lika ofta som syster?

- Var så säker på det, säger charmfulla syster Alfhild och gör en rörelse med vänster hand så att förlovningsringen blixtrar till i lampskenet.

Nästa intervjuoffer blir pigga syster Lillemor, som förklarar att hon vid varje visbyresa gör av med halva om inte nästan hela avlöningen.

- Men tjänsten gör väl att visbyresorna inte bli så många?

- Nej så ofta blir det ju inte av att resa till "stan", tjänstgöringen lägger för det mesta hinder i vägen. Ibland kan det hända att i någon ledig dag cyklar till Visby, men jag vill lova att det tar på krafterna att trampa den sju mil långa vägen Lärbro-Visby tur och retur. Har man då motvind på hemvägen så käns det i benen flera dar efteråt!

Därmed lämna vi "småsystrarna" i deras trivsamma barack och återvänder till "avdelningarna". På en avdelning igenkänner vi genast sergeant Ahlbergs glada ansikte. Glad trots att han varit, bunden vid sjukbädden i ett par månader.

- Nå, hur trivs du på sjukhuset?

- Det är klart att man trivs bra här, man kan ju inte annat med hänsyn till de rara systrarna och den härliga maten, men nog skulle det vara skönt att få komma hem till gamla I 18 ett slag.

- Hur länge har du legat här ute?

- Det var i mitten på augusti som jag kom hit och sedan dess har jag varit tvungen att dväljas här. Hoppet att få komma hem i början av november finns och går allt väl så blir det väl så också, sade den populäre sergeanten-adjutanten vid 102 komp och tog djupt tag i päronpåsen, som hans fru omtänksamt nog skickat ut.

En av de mest upptagna bland sjukhusets stora personal är säkerligen intendenten, som just nu representerats av konstituerade löjtnanten, bankkamreraren, sportsmannem och storsångaren Valter Alfvegren från Visby. Just den dag då Gotlandsinfanteristens medarbetare besökte sjukhuset hade han lyckligtvis en stund över mitt på dagen och erbjuder sitt ciceronskap för en vandring bland en del av sjukhusets anläggningar.

Den första hållpunkten på "inspektions"vandringen är matinrättningen eller centralköket. Köksföreståndarinna är fru Gutenvik, som stolt visar kökets ultramoderna inrättningar som förmår producera oerhörda mängder om det gäller av fläsk och bruna bönor eller vad det nu kan vara som står på matsedeln. Fru Persson tillhör en av de "stadiga" i köket. Hon har varit med ända sedan krigsutbrottet eller i snart tre år och under dessa år har det inte alla gånger varit så lätt att kunna göra i ordning mat åt patienter och arbetare. Innan centralköket blev byggt fick man flytta från det ena till det andra stället sammanlagt sex gånger berättar fru Persson, och det säger sig själv att det inte är så litet besvär förenat med att flytta ett helt kök med all attiralj.

- Skall det inte vara en kopp kaffe, riktigt gott kaffe till och med, säger fru Gutenvik.

- Ja, jag tackar kom det på en gång både från intendent Alfvegren och Gotlandsinfanteristens medarbetare, som sannerligen inte försummar något tillfälle att få smaka gott kaffe i tider som dessa. Med vad anledning är det fest i dag, fråga vi och gör stora ögon åt det dukade kaffebordet där inte ens tårtan saknades bland de sju sorterna kaffebröd.

- Det är Teofil i dag, upplyser fru Persson, och därför är det liksom lite extra festligt.

- Ett namnsdagskalas alltså?

- Just precis. "Inspektionsfärden" går vidare efter kaffedrickningen och snart skymtar ångcentralens tegelskorsten, som reser sig högt mot skyn. I samma byggnad som ångcentralen ligger den hypermoderna tvättinrättning där personalen har fullt arbete med att tvätta alla olika plagg och sängkläder som smutsas ner vid sjukhuset och dess olika inrättningar. Därmed skulle "inspektions"-vandringen genom en del av sjukhusets anläggningar vara genomförd och intendent Alfvegren skyndar tillbaka till sin expedition, där tusen och ett göromål väntar honom. Solen håller nu på att sjunka bakom grantopparna i väster och på Lärbro "bangård" står loket med ångan uppe i väntan på att få "tuffa" iväg till Visby. Gotlandsinfanteristens medarbetare lämnar krigssjukhuset och Lärbro med den förutsättningen att göra en fortsättning på reportaget i ett kommande nummer av tidningen.

Vpl Pablo. (Källa: 1442)

Gotlandsinfanteristens medarbetare har med sin kamera fångat några bilder av krigssjukhusets förtjusande systrar.

Kvinnliga sjukhuspersonalen samlade i sitt trivsomma dagrum.

Intendent Alfvegren i kretsen av sin expeditianspersonal.

Från sjukhusets moderna tvättinrättning.

--------------------------------------------------------------

Krigssjukhus på Gotland. Sveriges förnämsta.

Sjukhuset nu fullt färdigt eller tre byggnadsår.

Gotlandsinfanteristen presenterade i tidningens förra nummer en artikel om krigssjukhuset. I detta nummer fortsätta vi med några glimtar från den populära institutionen. Efter ett byggnadsarbete, som pågått i över tre år, står nu i dessa dagar krigssjukhuset fullt färdigt, redo att när som helst ta emot 100~tals patienter och bereda dem vård i sjukhusets moderna auIäggningar. Gotlandsinfanteristens medarbetare har sökt upp krigssjukhusets intendent, Robert Cyros, som sedan en lång tid haft sin militärtjänstgöring förlagd till krigssjukhuset och känner sjukhuset både utan och innan, och bett honom berätta något om sjukhusanläggningen.

- Ja, vi är glada att sjukhuset nu är fullt färdigt, säger intendenten, för många gånger under de här tre byggnadsåren har det varit ganska besvärligt. Men allt har gått bra och när vi nu tar det färdiga sjukhuset i bruk, så är vi alla stolta över att få ha vår dagliga gärning förlagd hit till krigssjukhuset, som i alla avseende är tip top. Själva överbefälhavaren, general Thörnell, ansåg vid en inspektion för någon tid sedan sjukhuset vara Sveriges förnämsta, och det är ju det bästa betyg det kan få.

- Det var vid krigsutbrottet 1939, som man, beslöt att omedelbart sätta igång med sjukhusbyggnadsarbetet och med en amerikansk hastighet reste sig barackerna. Efter en kort tid kunde, man provisoriskt uppta sjukhusverksamheten, som sedan oavbrutet bedrivits under de tre krigsåren. Under tiden har den ena sjukhusbyggnaden efter den andra rest sig och i nuvarande stund uppgår sammanlagda antalet byggnader till ett 40-tal.

- Vem har utfört allt byggnadsarbete ?

- Uteslutande är det värnpliktig personal, som byggt sjukhuset och det är också värnpliktiga som nu sköter sjukhusets anläggningar. Det är detta förhållande som gjort att det hela fått ett så lyckat förlopp anser jag. De värnpliktiga har med intresse och nit gått in för sina uppgifter och under sådana förhållanden blir det verkligen något gjort.

- När jag tänker på alla som verkat vid sjukhuset under dessa första år, kommer jag särskilt ihåg doktor Kjellbergs namn, säger intendenten bl. a., Doktor Kjellberg, har nedlagt ett mycket stort och intresserat arbete till förmån för sjukhusets fromma och fortfarande visar han sitt stora intresse. Bl. a. var han här på några dagars besök i somras.

- Hur ställde sig de kommunala myndigheterna till sjukhusbygget ?

- Samarbetet har alltid varit mycket gott med kommunen, trots att vi säkerligen många gånger åsamkat en hel del bekymmer. Allt har emellertid reglerats på bästa sätt.

Färre simulanter med åren, anser sjukhusets chefläkare.

I den trivsamma läkaremässen, som av någon läkare med konstnärligt handlag blivit rikligen utsmyckad med sköna kvinnor och andra väsen, träffa vi på sjukhusets chefläkare, doktor Lundberg, som tar sig en stunds vila i arbetet.

- Hur är doktorns intryck av soldaten som patient?

- Mycket gott, måste jag säga. Simulanterna bli allt färre med åren och skulle det nu vara någon som försöker sig på att simulera, så upptäcker vi det nästan ögonblickligen. Det syns nämligen alltid på utanskriften om en karl försöker sig på att simulera eller ej.

- Vad är det för krämpor som soldaterna vanligen komma med för att få behandlade?

- Mestadels är det inga svårare sjukdomsfall, utan det rör sig, vanligtvis om smärre blessyrer, förkylningar och någon blindtarm då och då.

- Hur trivs doktorn med arbetet på krigssjukhuset?

- Jag har varit här en vecka, men på den korta tiden har jag fått ett synnerligen gott intryck av sjukhuset och jag tror att jag också i fortsättningen av den tvåmånadersperiod jag skall vara här ute kommer att trivas.

- Har doktorn under den här lärbroveckan hunnit få några önskemål?

- Något önskemål beträffande sjukhuset har jag inte för närvarande att göra, men däremot har jag kommit underfund med att gotlandspilsnern gott kan göras starkare. Skriv det i tidningen, så är ni snäll.

Sagt och gjort.

Krigssjukhusets husmor har mycket att bestyra.

Husmor på sjukhuset är syster Lizzie, som om ett par veckor skall lämna krigssjukhuset efter att i 6 månader ha tjänstgjort där. Under denna tid , har hon gjort sig synnerligen omtyckt för sin sällsynta duglighet och för sitt goda handlag med personalen, vilket försäkras oss från flera håll:

- Ja, ni skall veta att en husmor vid ett krigssjukhus har mycket att bestyra, säger syster Lizzie när vi träffa på henne. Hela dagen är alltid fylld av arbete och man undrar efter någon tid vart alla dagarna ta vägen. Åtminstone har jag tyckt att tiden gått ovanligt fort här ute.

Den sommar Jag upplevt här har faktiskt varit den härligaste i mitt liv.

- Syster har alltså inte haft någon känsla av att ha varit förlagd i "ödemarken"?

- Nej visst inte. Tvärt om tycker jag att tiden härute har bjudit på både omväxling och trevnad, och vad jag framförallt fäst mig för är det goda samarbete som råder mellan oss alla, hög som låg.

- Har syster några önskemål med avseende på sjukhuset?

- Jag skulle vilja byta ut alla manliga sjukvårdare på avdelningarna och istället anställa kvinnliga. Det bleve mycket bättre ur flera synpunkter då, säger syster Lizzie slutligen.

I sällskap med sjukhusintendenten har Gotlandsinfanteristens medarbetare tagit en titt på sjukhusets många anläggningar, som finns spridda över hela det stora sjukhusområdet. När man går igenom de olika byggnaderna märker man med vilken utomordentlig noggrannhet allt är uppfört. Det är minsann inget hastverk, utan ett välgjort arbete, som fyller alla rimliga anspråk.

Patienterna trivs storartat, men hemlängtan går inte att bota.

Under intendentens överinseende ta vi en titt in i en sjukhusbarack som för tillfället nära nog är fullbelagd av patienter. Avdelningssköterskan syster Kristina visar oss omkring bland sina skyddslingar och berättar att man inte just nu har så gott om s. k. långliggare.

Vpl Kastman, I 18, är den som har rekordet, han har varit inlagd i 4 månader. Men det är inte bara infanterister, som få behandling i krigssjukhuset utan i sjukhusbarackerna träffa vi på representanter för både artillerister och "kustare". Gemensamt för dem alla är att de trivas. Samstämmigt försäkrar man oss att maten är prima och vällagad och systrarna rara och förstående. Hemlängtan finns det dock vanligen inte någon säker bot för, trots all god mat och utmärkta behandling. Man ger sig emellertid till tåls och avbidar med spänning den dag då läkaren ger order om utskrivning. En av dem som längtar "hem till gamla Sverige" (i det här fallet är gamla Sverige uttytt med östergötland) är vpl Magnusson, A 7. Han har legat på sjukhuset i snart 4 veckor och tror sig snart bli utskriven.

Tro nu inte bara att det endast finns soldater inlagda på krigssjukhuset. I en barack träffa vi på några lottor och ett par civilanställda kvinnliga "militärer". Bl. a. fröken Grundström, som är biträdande husmor vid I 18:s matinrättning.

- Det var en svårartad förkylning som gjorde att jag kom hit ut till krigssjukhuset och jag försäkrar att jag trivs utmärkt härute, men nog skulle jag bra gärna vilja komma hem till I 18 igen, säger fröken Grundström.

Sjukhuspatienterna lyssna gärna på stabspastorns predikningar.

På ett sjukhus är den andliga vården av stor betydelse. De sjuka få ofta tillfälle att fundera över livets problem. För den andliga vården vid krigssjukhuset svarar stabspastor Erik Beijer i samarbete med andra fältpräster. Vi ha vänt oss till pastor Beijer med förfrågan om erfarenheterna som predikant vid krigssjukhuset.

- Mina besök på krigssjukhuset tillhöra de intressantaste i min verksamhet, säger pastor Beijer, Jag har det intrycket att patienterna gärna lyssna på vad predikanten har att säga. Man har ju på sjukhuset också bättre tillfälle att fundera över det sagda, än då man efter ett korum direkt kastas in i Ex I eller andra mera påtagliga realiteter. Och jag söker alltid i mina predikningar gripa in i den vardagsvärld, där vi alla - prästen och soldaten - leva. Det är också roligt att prata med pojkarna, skriv gärna upp, att har man något att fråga om vid mina besök här ute, så kan man gärna göra det. Vi präster äro ju också till för att lämna råd och dåd, säger pastor Beijer slutligen.

Rundvandringen i sjukhuset fortsätter och med intendenten som ciceron få vi praktiskt taget veta allt om sjukhuset som är värt att veta. Inte utan stolthet förevisar han den moderna operationsanläggningen, där de mest invecklade operationer kunna företagas, och röntgenanläggningen, som lär vara något alldeles enastående i sitt slag. Ett helt litet apotek inrymmes också i sjukhuset och där kan apotekaren framställa alla de olika medicinslag, som kan komma till användning. Laboratoriet, som förestås av en kvinnlig laborant, kompletterar utrustningen.

Facit av det hela blir, att detta krigssjukhus är en imponerande anläggning, där man alltid står i högsta beredskap, beredd att med läkare konstens modernaste hjälpmedel möta varje eventualitet. Och för den storartade sjukhusanläggning, som statsmakterna placerat på Gotland, äro säkerligen alla gotländska krigsmän innerligt tacksamma. Det inger en säker trygghetskänsla att veta, att det finns läkare, sköterskor och moderna anläggningar redo att omedelbart träda i verksamhet om kriget en dag skulle braka lös över våra landamären.

Vpl Pablo. (Källa: 1443)

--------------------------------------------------------------

Från allmänheten - Helgen på ett gotländskt krigssjukhus

(8/1 1944) Undertecknad, som firat julhelgen som patient på ett gotländskt krigssjukhus, fältpost 18512, ber att på detta sått få framföra att varmt tack till läkare, systrar och övrig personal vid sjukhuset. På sjukhuset hade man ordnat det synnerligen trevligt för patienterna. Julaftonen firades med jultomte och fältjulklappar och slöt med att alla gemensamt sjöngo ”Heliga natt, stilla natt”. En stämningsrik och minnesvärd julafton. Sedan under julen har julfirandet fortsatt med julfester och gemensam samvaro allt eftersom omständigheterna tillåtit. Ett särskilt tack vilja vi uttala till systrarna för deras goda omtanke om patienterna. Värnpliktig. (Källa: 63)

--------------------------------------------------------------

17/1 1944) Narkotika från apoteket. Förste provinsialläkare Åke Nordlander har anmält hos medicinalstyrelsen att vid visitation på apoteket i Visby iakttagits att avsevärda mängder narkotika utskrivits av en militärläkare. (Källa: 64)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper