Hans Erland Håkansson |
|||||
|
|
||||
![]() |
![]() |
||||
Hans Håkansson, ny chef för Gotlandsgruppen sedan november. Vem är du? - Jag är gotlänning, fram till 2003 jobbade jag som stabschef på P18 på Gotland. Jag har bland annat också varit stabschef i Kosovo, och arbetat med Viking 08, en datadistribuerad övning där staber från 30 länder övar att tillsammans förbereda en stor fredsbevarande insats. Jag har hela tiden bott kvar i Visby och pendlat, så det är fantastiskt att nu kunna ta cykeln till jobbet. Varför sökte du tjänsten? - Förutom att kunna jobba där jag bor så får jag spännande uppgifter nära konkret militär verksamhet – ak 4:a, gruppstrid, vara ute och träffa folk. Det var ju därför jag började i den här firman. Så jag är väldigt glad. Vad betyder Gotlandsgruppen för Sveriges försvar? - Gotlandsgruppen är den enda operativa delen av försvaret som finns kvar på Gotland, och ansvarar för att utbilda en Hemvärnsbataljon. Hemvärnets uppgift är att skydda vital infrastruktur, och om till exempel ett utländskt militärt flygplan måste nödlanda så är det Hemvärnet som ska vara där, det är sådant vi övar inför. - Den andra biten är att stödja samhället vid påfrestningar. Vi är ju ganska ensamma här ute och Hemvärnet är något som folk räknar med. Du har tidigare sagt att den viktigaste frågan för dig är rekrytering. Hur kommer du att arbeta med det? - Vi har fältrekryterare som på sin fritid tar kontakt med folk. Sedan tror jag att den absolut bästa rekryteraren är den vanliga Hemvärnssoldaten som tycker att arbetet är meningsfullt och vidarebefordrar budskapet. Rekryteringen blir helt avgörande nu när vi inte har någon värnplikt. Här på Gotland har vi ändå ett litet trumfkort på hand eftersom vi varje år ska utbilda två omgångar GMU (Grundläggande militär utbildning) med 30 rekryter vardera. - En av de civilanställda har
som en av sina huvudsysslor att syssla med rekrytering, till exempel på
Gotlandsbåten. Jag skulle önska att vi hade fler lokala resurser. ( Tidningen
Hemvärnet).
Om händelserna i Kosovo i mars 2004
har Hans Håkansson hållit ungefär
femtio föredrag. Ingenstans har
åhörarna
insett vad som hände, eller kunde ha
hänt, när svenska, finska, irländska
och norska
soldater förhindrade massmord, kanske
ett
nytt Srebrenica, genom att stå kvar
och hålla
emot när uppretade Kosovoalbaner
ville krossa
en serbisk by.
Provinsen Kosovo beskrivs i
internationell
press som ett av FN:s stora bakslag.
Hit återvänder
inga flyktingar, här finns inga
mänskliga
rättigheter, ingen sund ekonomi,
kriminaliteten
är hög och så vidare.
Enligt Hans Håkansson, som inte vill
kalla
sig säkerhetspolitisk expert, men som
läst på
inför sina missioner i området, beror
detta
på en våldsam missuppfattning från
det internationella
samfundet. – Kosovoalbanerna var utsatta för
förtryck
av serberna. Därför tog man bort det
serbiska
förtrycket så albanerna kunde leva i
harmoni. Men en sådan tanke har
aldrig funnits.
I detta område har man härskat eller
varit härskade över. Och nu fick
albanerna
chansen att härska igen. Och det är
vad de
gjort. Samtidigt har man inte gjort
upp med
den gamla albanska UCK-gerillan. De
styr
och ställer i kulisserna.
hans håkansson är alltså reservchef i
dramat.
Den ordinarie bataljonschefen, Karl
Engelbrektson,
som byggt förtroende med sina
soldater, fanns inte i Kosovo. Han
var på ledighet
med familjen hemma i Sverige. Så här berättar Håkansson:
– Måndag den 15 mars skjuts en ung
serb på
öppen gata i byn Caglavica. Serberna
i byn
tycker inte att Kfor-styrkorna i
området kan
skydda dem mot albanerna. I ilskan
börjar de
kasta stenar på poliser och patruller
i området.
Samtidigt drar man ut skrot och
blockerar
vägen utanför byn. Vägen fungerar som
en
pulsåder in till Kosovos huvudstad
Pristina ett
par kilometer bort. Så här har
serberna gjort
tidigare. Att blockera huvudvägen är
denna
lilla befolkningsminoritets enda
möjlighet att
vädra sitt missnöje så att Pristina,
som i huvudsak
befolkas av albaner, märker det.
Det står inga bilar stilla i kö.
Ryktet att vägen
är blockerad har spridit sig med
blixtens
hastighet. Ännu är detta en polisiär
sak. Militärens
uppgift är bara att stödja polisen om
det behövs, förklarar Håkansson. – Polisen vill förhandla. Om de går
in med
batonger och häver blockaden skickar
serberna
ut blodiga bilder om misshandel i
världen.
Den fällan ska vi undvika, säger
polisen.
Och vi ser inte det här som någon
allvarlig
konflikt. Den här typen av incidenter
inträffar
lite då och då.
tisdag den 16 mars. Tre barn drunknar
i en
flod. Ett fjärde barn överlever och
nyheten som
kablas ut över världen berättar att
serber jagat
ner barnen i vattnet med hjälp av
hundar.
– Den här nyheten sprids som en
sanning,
även i svenska medier. Men det här
med serber
och hundar är fullständigt påhittat.
Nu
kan folk inte ta sig till jobbet.
Färskvaror når
inte Pristina. Och nu har dom ihjäl
våra barn
också. Serberna … Under tisdagen anländer förstärkning
från
ett tjeckiskt och ett slovakiskt
Kfor-kompani.
Ett tillskott som är välkommet. Man
vet ju
aldrig.
– Men fortfarande förstår ingen att
en aggressiv
konflikt är på väg. Vi betraktar
detta
som problem inom de serbiska byarna.
De
stökar internt. Låt dem stöka, säger
vi. Bara
de inte ger sig iväg någonstans. Man
är inte
listiga på Balkan. Det är känslor som
styr.
Alltid. Själva tittar vi åt fel håll. Onsdag den 17 mars. Politisk
demonstration
i Pristina. Det händer ofta och
innebär
inget allvarligt läge, säger
Håkansson. Det är
nu han tar med sig stabsassistenten
som har
tråkigt, och en fotograf.
– Syftet var att chefen visar sig.
Jag var stabschef
och tjänsteförrättande bataljonschef.
Inget operativt. Det här löser
kompanicheferna.
Senare skulle vi fira S:t Patricks
Day
med irländarna.
Över radion går ett meddelande ut:
demonstranterna
har börjat röra sig söderut, mot
den serbiska byn Caglavica. Dessutom
har
albanerna upprättat en egen vägspärr.
Varför
är oklart.
– Här ringer en liten larmklocka.
Något
hundratal personer är på väg mot
serberna,
som finns två kilometer söderut. Jag
beordrar
full beredskap. För säkerhets skull.
Vägen är full av blåa hjälmar.
Framför dem
finns lokala poliser och folkmassan
från Pristina
som tjocknar mer och mer. Plötsligt
kastas
första stenen.
– Som på ett givet kommando börjar
stenarna
hagla. Det regnar sten. Folket börjar
slå sönder rutor på de bilar som
kommer i
deras väg. Det är fullständig panik.
Vi har
totalt missbedömt det här och tvingas
dra oss
tillbaka.
Vad finns det för militära metoder
att styra
upp en sådan här situation? Det här
är rena
gatloppet. De välter och bränner
flera polisbilar.
Våra pansarbilar vänder och kör mot
Caglavica och möter förstärkningen,
som är
två kompanier, ett finskt och ett
irländskt.
Strax före byn bildar
kravallsoldaterna en
köttmur med sköldar framför sig. Det
ligger
ett kloster en bit bort som har stor
symbolisk
betydelse för serberna. Klostret
skyddas av
några soldater utan
kravallutrustning. Men
hur långt räcker det, om folkmassan
bestämmer sig för att gå dit?
De har order att skjuta
om det behövs.
– Folkmassan är i
rörelse. Serbiska män i
byn har beväpnat sig med
allt vad de fått tag
på, hötjugor, yxor, och
de påminner om en
medeltida mobb. Vi står
mittemellan hötjugorna
och den albanska
stenkastningen.
Lagom kul. Mer och mer
folk strömmar till
från Pristina och det
blir en våldsam fight.
Två irländska plutoner
stöder polisen och det
är slagsmål på tre
platser samtidigt. Irländarna
verkar vara vana att
slåss, det är tuffa
grabbar.
De slåss i fyra timmar
och tar emot oerhört
mycket stryk. När de
slutligen begär att få
träda tillbaka och
plåstra om sig säger Hans
Håkansson nej.
– Och då fortsatte
irländarna att stå där i
frontlinjen och ta
stryk. Skölden skyddar, men
det gör ont i armen att
stå och ta emot slag
timme efter timme. Jag
vet inte hur det hade
gått utan de här 70–80
irländarna. Vi hade ju
inga gummikulor eller
kravallstaket, endast
mänskliga sköldar.
Även en del ur den
ukrainska polisplutonen
var tuffa och
disciplinerade, säger Håkansson.
– Några pakistanier hade
gummikulor. Men
de var dåliga på
engelska och dåligt utbildade.
Fattade inte vad de
skulle skjuta på. Pang, så
sitter ett skott i
armhålan på en svensk fänrik
…
– Folk hugger på
sköldarna med yxor. Man
slänger stora järnspett,
kastar brandbomber,
soldater springer iväg
som levande facklor.
Samtidigt pågår ett
krypskytte från några av
husen bakom oss. När som
helst blir någon av
oss träffad av en kula
eller en rikoschett. Soldaterna
upplevde dödsångest i
det här läget. Det brinner i några av
husen runt omkring.
Håkansson antar att
prickskyttarna finns på
andra ställen.
– Då dyker det upp ett
specialförband som
vi inte för befäl över.
Chefen för gänget kalllar
sig ”Kenny” och frågar
vad han kan göra
för oss. Få tyst på
krypskyttarna, säger vi.
”Har jag eldtillstånd?”
”Ja.”
Efter någon timme kommer
några av hans
pojkar tillbaka och
slänger en jättehög med
vapen, 10–15 gevär,
framför oss. Och nu avtar
skjutandet avsevärt. Vi
har kulhål i bilarna
och i uniformerna. En
soldat hittar en kula i
västen på bröstet. Vi
hade en otrolig tur.
Det var aldrig tänkt att
vi skulle ut och kriga
som en bataljon, säger
Hans Håkansson.
– Vi kallades för
semesterbataljonen och
hade ingen fungerande
ledningsfunktion. Jag
hade en handburen radio
att leda med. Jag
hade inte ens en tröja,
eller en karta. En av
kompanicheferna, Marko
Tillaeus, ritade en
skiss i dammet på min
jeep. Där hade jag min
karta över området.
Plötsligt avtar alla
aggressioner och det hörs
en röst. ”Dom vill
förhandla!”
– Vi vill protestera
genom att fredligt gå
förbi byn. Släpper ni
inte igenom oss, så slår
vi ihjäl er. Ni får fem
minuter på er att bestämma
er.
Sannolikheten att de kör
över oss är jättestor,
säger Håkansson.
– Vi börjar bli
utmattade, har många skadade.
De väntar på transport i
diket. Mest
krosskador, en norrman
har en kula i knät.
Ska vi låta den här
flodvågen av människor
strömma igenom? Serberna
i byn kommer att
bli mördade. Jag hör med
Brännström. Han
svarar: det här kan bara
du avgöra. Jag stödjer
dig, vilket beslut du än
tar, svarar Brännström.
Det blir nej.
scenen som följer är
närmast lik en tragikomisk
filmsekvens.
Soldaterna i frontlinjen
drar isär sköldarna,
soldaten Marko sticker
ut sitt huvud som en
sköldpadda och skriker:
No! Innan sköldarna
sluter tätt igen och
stenregnet fortsätter.
– Någonstans i detta
inser folkmassan att
man inte kommer igenom
den mänskliga
muren av Kfor-soldater,
säger Håkansson.
– Så man börjar försöka
skada dem i stället.
En lastbil försöker köra
rakt in i soldatmuren.
Ett norskt befäl skjuter
ihjäl föraren. Tio skott
går igenom bilrutan.
Folkmassan blir ännu
mer uppretad och ger sig
på en Sisu som blivit
kvar hos albanerna när
Kfor-styrkorna
retirerat. Man har
tryckt in trasselsudd i avgasröret
och får därmed stopp på
motorn.
Hackar med järnspett på
pansarbilens ruta
och får faktiskt ett
litet hål till slut.
Inne i pansarbilen
sitter soldaterna med
sina vapen riktade mot
dörrarna i en timme.
Utanför skriker folk att
de ska komma ut. På
svenska. Men de sitter
kvar i den tysta bilen,
medan ett gäng soldater
samlar ihop en improviserad
styrka som strax ska
frita pansarbesättningen.
– Till slut lyckas de ta
sig ur bilen utan att
skadas. I tumultet som
uppstår hamnar en
brandbomb inne i bilen
som totalförstörs.
Det som är kaos och
skrämmande i dagsljus,
blir ännu värre i
mörkret, förklarar Håkansson.
– Man hör folk, ser
skuggor och uppfattar
inte varifrån skotten
kommer. Vem är vem i
mörkret? Skenet från
brinnande hus i närheten
dödar allt mörkerseende.
De skadade soldaterna
prioriteras i strikt
medicinsk ordning.
De svårast skadade flygs
till sjukhus, men vi
i ledningen får ingen
information om hur
svårt skadade de är. Jag
var övertygad om att
vi skulle få flera döda.
Det såg så ut och i det
här läget börjar man
fundera: Vad ska det
kosta att hålla stånd
mot den här byn? Vad är
byn värd egentligen?
I Tyskland exempelvis,
pågår en bitter debatt.
Tyska Kfor har anklagats
för feghet. Ett
mycket känsligt kapitel
för tyskar, säger Håkansson.
på natten mot den 18
mars släpper trycket.
Mycket tack vare de två
norska kompanierna,
tårgas och – kylan.
– Allt detta hjälper
oss. Plus att brigadchefen
Brännström beordrat oss
att så fort som
möjligt pressa de
återstående demonstranterna
tillbaka mot Pristina.
Brännström har
tänkt på nästa steg. Det
har inte jag haft tid
med. Men nu är det helt
avgörande. Vi är inte
pressade bakåt, vi
driver aktivt framåt med
norska styrkan längst
fram. Det är dem albanerna
stångas mot hela dan.
Till slut ger man
upp och går in i stan
för att bränna kyrkor i
stället. Folk från
Brännströms stab åker in
och plockar ut något
hundratal serber i en
ren räddningsaktion.
Är detta det värsta du
varit med om?
– Självklart! Alla
kategorier. Först kände jag
panik. Det fanns ingen
självklar lösning. Man
har utsatts för mycket
fanstyg under sin utbildning.
Alla övningar och
simulatorsystem,
elaka lärare som hittat
på jäkliga situationer
med betygsblocket i
högsta hugg … Hade jag
varit med om något
liknande? Men noll träff.
Då känner man panik. Vad
ska jag göra?
Summan av
marshändelserna är 35 skadade
soldater, varav 14 är
svenskar. 11 hus är
nedbrända. Hur många
människor som dog
lär vi aldrig få reda
på. Båda sidor har allt att
vinna på att hålla nere
dödssiffrorna, säger
Håkansson.
56 timmar stod han
upprätt utan sömn och
får en tår i ögat när han möter någon
av de andra som var med.
|
_________________________________________________________________________________________ |
Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig. Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper |
Till huvudsidan Kontakta sidansvarig |
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se" |