Ernst Mattias Peter von Vegesack |
||||||
|
|
|||||
![]() |
![]() |
|||||
Då det amerikanska inbördeskriget utbröt år 1861 sökte von Vegesack anställning i nordstaternas armé där han inskrevs som korpral. Den 21 september samma år inskrevs han som kapten vid 58th Ohio Volunters Regemente. Han hann emellertid inte lämna New York innan han den 28 oktober utnämndes till major vid det 20th New York Infantry Regiment som vid den tiden var förlagt vid Fort Monroe. von Vegesack placerades emellertid i general Wools stab. Eftersom von Vegesack egentligen inte ville tjänstgöra i stabstjänst utan i fälttjänst begärde han förflyttning till general McClellans armé. Vilket dock avslogs. Han kommenderades istället som adjutant hos general Mansfield i det befästa lägret vid Newport-News. Där kunde han den 9 mars 1862 se den berömda striden mellan Merrimack och Monitor vid Hamton Road. Men nu hade von Vegesack fått nog av stabstjänst. Han begärde och fick avsked. Han anställdes emellertid omedelbart som frivillig i general McClellans Army of Potomac. von Vegesack deltog därefter den 20 april till den 4 maj i belägringen av Yorktown där han tjänstgjorde som tf adjutant hos general Butterfield. Han deltog därefter i striderna vid Hanover Courthous och Chickahominy. Efter den sista striden befordrades han till major och adjutant med tjänstgöring i general Butterfields stab. Han deltog därefter i slagen vid Seven Pines, Mechanicsville, Gaines Mill, Savage Station, Cross Road samt vid Malvern Hill. Genom sin tapperhet vid Gaines Hill erhöll han den 23 augusti 1893 utmärkelsen "Medal of Honour". Ernst von Vegesack hade den 19 juli 1862 utnämndts till överste och regementschef för 20th New York Volunters Regiment. Regementet var då förlagt vid Harrison's Landing från den 2 juli till den 16 augusti varefter det förflyttades till Fort Monroe och därifrån till Alexandria och Manassa där det deltog i slaget. Hans regemente deltog även i striderna vid Antietam. Den 2 divisionen, dit regementet tillhörde, var placerad längst ut på vänsterflygel, med von Vegesacks regemente i mitten av divisionens stridslinje, en position som i stort sätt hela tiden var utsatt för fientlig artilleribeskjutning och prickskyttar. För att lugna sina soldater red von Vegesack utmed linjen med fanbäraren straxt efter. En officer vid ett angränsande regemente som märkt att den fientliga beskjutningen samlades just mot von Vegesack och hans fanbärare rider fram till von Vegesack och påpekar detta. Överste von Vegesack tittar på officeren och svarar lugnt "Let them wave. They are our glory". Regementet blev det förband i divisionen som fick de största förlusterna, 38 döda, 96 sårade och 11 saknade. Under eftermiddagen beordrades anfall och von Vegesack i spetsen för sitt regemente stormade fram med påsatta bajonetter och under vilda hurrarop. Vid första artillerisalvan stupade regementets fanbärare.von Vegesack rider då fram och lyfter upp fanan och återtar platsen längst fram. Slaget vid Antietam kom att bli det blodigaste endagarsslaget under hela kriget med över 23.000 stupade på båda sidor. Ett trettioårigt minne. En veteran från amerikanska inbördeskriget, general T. W. Hyde, har nyligen utgifvit sina ”Personliga minnen från krigstiden”, af hvilka några utdrag ha intagits i tidningen The Bath Independent för den 24 September och 8 oktober innevarande år. Tidningen utgifves i staden Bath, staten Maine, och omtalar under rubriken ”Efter Manassas” följande trettioåriga minne, glädjande att läsa för hvarje svensk, emedan minnet gäller en svensk officer.
Under sjelfva slaget vid Antietam, det blodigaste i hela kriget, red jag fram till öfverste von Vegesack, påpekade att fienden särskildt riktade sin eld på hans person, emedan fanorna, som följde honom, hans befälstecken, buros så högt svajande, och hemstälde, om icke fanorna för tillfället kunde få sänkas en smula? ”Nej” svarade den tappre svensken, ”låt dem blåsa i topp, de äro ju ändå symbolen af vår ära”. Och så fortsatte han ridten fram och åter längs brigadens led, ordnande och uppmuntrande, ja — men med revolvern i hand för att nedskjuta den förste som visade lust att vända fienden ryggen, sjelf det mest i ögonen fallande målet för fiendens skarpskyttar. (Källa: 687)
|
||||||
![]() ![]() |
||||||
(1862) Baron von Vegesack, som med beröm deltagit i Amerikanska kriget, men för närwarande befinner sig i Newyork för att återwinna sin genom mödosamma ansträngningar under bataljerna wid Richmond medtagna helsa, har blifwit utnämd till öfwerste och chef för 20:de volontaire-regementet från Newyork. (Källa: 819) |
||||||
(1862) Friherre E. v. Vegesack, hwilken är anställd i Amerikanska unionsarmén, har blifwit utnämnd till brigadgeneral. (Källa: 820) |
||||||
(1862) Swenska krigare. Angående twenne swenska krigare, hwilka, begge infödde Gotlänningar, med utmärkelse blifwit omnämnde för deras förhållande i åtskilliga bataljer under pågående nordamerikanska krig, hafwa nyligen ingått sådane underrättelser, som böra på det högsta glädja deras landsmän. Den ene är Kapitenen i Dalregementet Baron Ernst von Vegesack, och hwilken på ett annat ställe i tidningen wi meddela underrättelse och intyga, som äro för honom särdeles hedrande; och den andre är Öfwerste-Löjtnanten i Unions-armén Malmborg. Beträffande den sednaste komma wi att i det följande intaga såwäl en officiell rapport om en strid wid Schiloh, der Öfw.=Löjtn. Malmborg hade tillfälle att ådagalägga sådana militära insigter, att han på det mest smickrande sätt omnämndes af befälhafwaren Öfwerste D. Stuart, som äfwen utdrag af några högst intreßanta bref, hwilka genom benägen wälwilja blifwit oß meddelade. |
||||||
Ernst v. Vegesack wid Antietam. ”Wid utbrottet af det olyckliga amerikanska kriget lemnade, såsom redan bekant är, baron Ernst v. Vegesack sitt fädernesland, för att ställa sig i deras leder som kämpade den stora unionens bestånd och för slafweriets afskaffande. Han war då och är fortfarande kapten wid Dalregementet, men han lemnade en tjenst mer än tillräckligt för hans bergning. Han war nemligen trafikchef wid Gefle-Dala jernwäg med en årlig lön af 4000 Rdr. något som icke slår många kaptener till buds. Men han älskade det yrke, han sedan barndomen egnat sig åt, och han fann hemmets stuga för trång i samma stund han insåg att den goda saken på andra sidan Atlanten, frihetens och mensklighetens sak, kunde behöfwa friska hjertan och öfwade armar. Han tog tjenstledighet från sitt reegemente, gaf jernwägen med deß 4000 på båten och reste med några fyrkar på fickan, men omgjordad med sitt goda swärd. Det dröjde icke länge förrän man genom underrättelse från krigsteatern i Amerika, här hemma fick erfara, huru denna wår landsman, utmärkande sig wid alla de tillfällen han i den wilda leken warit med, avancerade från grad till grad inom unionens armé och en wacker dag finna wi honom anställd såsom öfwerste för ett infanteriregemente, bestående för det mesta af tyskar och skandinaver. Det war såsom sådan han utförde en af de bragder, hwars rykte spridt sig öfwer hela unionen från tidning till tidning, från mun till mun. Den illustrerade tidningen Harpers i Nordamerika innehåller öfwer denna bragd en plansch, hwilken wi öfwerfört i wår tidning, öfwertygade som wi äro att denna bedrift, utförd af en wår landsman, skall finna icke swagare genljud i Vegesacks fädernesland. Det war i den folkförödande slagtningen wid Antietam, der 45,000 menniskor dels sårades och dels blefwo på platsen. I centern af nordamerikanska arméns ställning reste sig trenne höjder, i högsta grad wigtiga positioner och wilka general Mansfield blifwit beordrad att till sista man förswara. Mansfield anfölls, blef slagen och stupade. General Weber fick då befallning att återtaga deßa höjder, men mißlyckades. Efter honom försökte general Sumner, men kunde icke bibehålla deßa positioner längre än 10 minuter, hwarefter han med stor förlust måste slå reträtt. Att utsigt att winna bataljonen ansågs förlorad. Då fick general Franklin, som på högra flygeln haft någon framgång mot rebellerna, order att intaga Sumners plats i centern. Det war under dennes befäl Vegesack regemente då stod och det war just detta regemente som först kom upp i linien och följaktligen äfwen först fick befallning att storma ifrågawarande höjder. Vegesack, i spetsen för sitt regemente, rycker an. Men för fiendens först salfwa stupar bland andra regementets fanförare. Men wår landsman tager fanan från den döendes hand och ridande framför sitt regemente med fanan stormar han höjden. Det uppstår en förfärlig strid, en strid med blanka wapen man mot man. Nio officerare och 250 man stupa omkring sin hjeltemodige öfwerste, men icke desto mindre uppnår han kullens spets, kastar fienden hals öfwer hufwud ned, behåller positionen och räddar dagens ära. På walplatsen komplimerad icke mindre af general Franklin än öfwergeneral M’Clellan för denna lysande bragd, blef han några dagar derefter befordrad till general. Det har warit med werklig njutning wi nedskrifwit deßa rader, öfwersatta från amerikanska tidningar, som icke gerna slösa loford på krigare från främmande land. Wår landsman har häfdat den gamla swenska wapenäran och wisat att swenska stålet biter lika djupt på Söderns slafhållare som det fordom bet på Nordens moskoviter”.
”Potomacarmén d. 24 oktober 1862. Grefwe Piper etc. etc. Min bäste herre ! Det är en högst angenäm pligt jag går att uppfylla, då jag ber att få fäste eder uppmärksamhet på öfwersten wid 20:de friwilliga Newyork-regementet (kaptenen i swenska armén) Ernst von Vegesacks tapperhet och utmärkta uppförande. Som ni wet, tog öfwersten (dåwarande majoren) von Vegesack afsked från den befattning i Förenta Staternas tjenst innehade wid fästningen Monroe, af fruktan att han eljest skulle blifwa försatt i owerksamhet under fälttåget på halfön. Han anställdes oförtöfwadt ånyo af krigsministern och utsågs att göra tjenst hos mig. Under fästningarne wid Hannover Court Hence(?) och Chickhominy ådagalagde han det största mod och det tappraste uppförande, ländade både honom sjelf och hans fosterland till ära. Jag har på det mest hedrande sätt omnämnt honom i de officiella rapporterna till mina förmän. Jag anser mig likwäl icke hafwa uppfyllt alla de förbindelser, i hwilka jag slår till honom, förrän jag meddelat eder och genom eder hans konung och hemmawarande kamrater detta intyg om hans högst utmärkta tjenstgöring, hedrande för honom lika mycket såsom krigare och gentleman. Sedan deßa tilldragelser har han blifwit befordrad till befälhafware för det 20:de regementet från Newyork, och jag betwiflar icke att han fortfarande skall hedra både sig och sitt land under striden för den ärofulla sak som han omfattat. Jag har med utmärkt högaktning äran
wara (Källa: 821) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1863) Swensk i amerikanska kriget. I Götheborgsposten berättas den 21 april: Kapitenen wid Kongl. ingeniörcorpsen C. R. Ljungberg, som på permission en längre tid warit anställd i amerikanska nordstaternas armé, derifrån han såsom ögonwittne medför intreßanta underrättelser om de sednaste bataljerna, ankom i går hit till staden med ångbåten från Hull och afreser med bantåget i morgon till Stockholm, för att åter ingå i tjenstgöring wid ingeniörcorpsen. Kapit. Ljungberg har under sitt wistande i nordstaternas armé träffat flera af wåra landsmän, såsom Cederström, Vegesack m. fl. och förmodar att löjtnanten Roßander är stadd på hemresan till Swerige. (Källa: 822) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1863) Baron Ernst von Vegesack, mottog wid sitt afskedstagande från nordamerikanska unionsarmén följande skrifwelse från divisionens högqwarter: ”Högqwarteret för andra divisionen af sjette armé-corpsen. Lägret wid Rappahannock den 26 Maj 1863. Baron Ernst von Vegesack, 20:de reg. Newyorker-volontärer. Högtärade Herre! Med tilländalöpandet af af eder tjenstetid slutar i dag eder werksamhet inom divisionen. Jag skulle kränka mina egna känslor, om jag skildes från eder utan att uttala mitt lifliga erkännande af edra tjenster. Såwäl uti lägret som i slagtningens tumult har divisionen städse uti eder funnit en trogen, fulländad soldat. Kamrater under slagtningen, äro wi wänner för alltid. Att ni må få lefwa länge och njuta den ära, som ni så glänsande och tappert wunnit, önskar eder män och wapenbroder A. P. Hawe(?), general och befälhafware för andra divisionen. (Källa: 823) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1863) Guldmedaljen för tapperhet i fält har Kong. Maj:t beslutat tillägga officerarne kapitenen wid Dalregementet, Friherre E. M. P. von Vegesack, Löjtnanten wid Wästgötha Dals regemente C. A. Rossander, Löjtnanten wid Lifbewäringsregementet C. U. O Nerman och Löjtnanten wid Bohus läns regemente E. O. Hultman, och har Statskontoret under den 6 innewarande månad erhållit nådig befallning att föranstalta om prägling af 4 exemplar af ifrågawarande medalj, samt att sedermera låta aflemna medaljerna till Landtförswars-departementets Kommando-expedition, för att i behörig ordning wederbörande tillställas. (Källa: 824) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1863) Kapten Ernst von Vegesack, hwilken på ett så ärorikt sätt häfdat det swenska namnet såsom krigare i amerikanska nordstatsarmén, anlände till hufwudstaden den 20 dennes. Wi ha redan förut omnämnt hwilka smickrande bewis af erkänsla, som egnats baron V. i New-York, hwarifrån han den 14 sistl. September afreste, men kunna nu tillägga, att han före sin afresa från Amerika af den utaf Nordamerikas ädlaste patrioter bildade ”Union Leage Aßociation” på ett högtidligt sätt fått emottaga deß i silfwer präglade medalj, en utmärkelse som hittills endast tillkommit tolf personer (i guld slås nämnde medalj endast för presidenten i Förenta Staterna. Under sin hemresa har baron V. på flera ställen i Sweriges städer blifwit på ett och annat sätt uppwaktad, och wid hans ankomst till hufwudstaden med ångfartyget Arboga mottogs han af en mycket talrik folkmaßa med hurrarop, för hwilken wälkomsthelsning baronen med några hjertliga ord tackade. Den 22 blef Friherre v. Vegesack af Kongl. Maj:t utnämnd till Riddare af Kongl. Swärdsorden. (Källa: 825) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1864) Kaptenen friherre von Vegesack höll å ”Sällskapets Krigswetenskapens Wänner” sammankomst den 9:e dennes föredrag öfwer det nordamerikanska kriget. (Källa: 826) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1892) Ett trettioårigt minne. En veteran från amerikanska inbördeskriget, general T. W. Hyde, har nyligen utgifvit sina ”Personliga minnen från krigstiden”, af hvilka några utdrag ha intagits i tidningen The Bath Independent för den 24 September och 8 oktober innevarande år. Tidningen utgifves i staden Bath, staten Maine, och omtalar under rubriken ”Efter Manassas” följande trettioåriga minne, glädjande att läsa för hvarje svensk, emedan minnet gäller en svensk officer. Tidpunkten är marschen från Manassas efter bataljen derstädes genom Washington till Maryland, der den blodiga dagen vid Antietam utkämpades — och det antydda minnet lyder i öfversättning sålunda: Vår brigad stod under befäl af svensken öfversten frih. von Vegesack, som just var mannen att omskapa sitt regemente af tyska soldater (the run-away Germans”) till soldater, sådana som de borde bara. Af alla utländska officerare som jag lärde känna — och det var många sådana i vår armé på den tiden — var han den bäste. Ingen af underbefälhafavarne i konung Gustaf 2 Adolfs arméer har gjort mera heder åt sitt fosterland. Han är nu generalmajor i sitt fädernesland, det gamla Sverige, och njuter, efter afskedstagande från krigstjensten, en välförtjent hvila. Men han har också gjort sig väl förtjent af vår republikanska tacksamhet och för detta i lika hög grad som någonsin Lafayette på sin tid — om vi än voro mindre i behof af hjelp nu än då. Han har öfverskridit den ålder, som menniskan vanligen uppnår — men jag har mina tvifvel om, huruvida icke alla de hedersbevisningar, som kommit honom till del der hemma, skola hos den gamle blekna inför erinringen af våra entusiastiska hurrarop, då han trotsade de hagelskurar, som rebellernas kulor vräkte öfver Antietam, och sålunda genom sin personlighet återförvärfvade hedern och anseendet år 20:e regementet Newyorks frivillige. Under sjelfva slaget vid Antietam, det blodigaste i hela kriget, red jag fram till öfverste von Vegesack, påpekade att fienden särskildt riktade sin eld på hans person, emedan fanorna, som följde honom, hans befälstecken, buros så högt svajande, och hemstälde, om icke fanorna för tillfället kunde få sänkas en smula? ”Nej” svarade den tappre svensken, ”låt dem blåsa i topp, de äro ju ändå symbolen af vår ära”. Och så fortsatte han ridten fram och åter längs brigadens led, ordnande och uppmuntrande, ja — men med revolvern i hand för att nedskjuta den förste som visade lust att vända fienden ryggen, sjelf det mest i ögonen fallande målet för fiendens skarpskyttar. (Källa: 827) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1893) För tapperhet i fält”. Vi omnämnde nyligen att general E. von Vegesack erhållit ytterligare ett utmärkelsetecken från krigsåren, nämligen en ”Medal of honor”. Utmärkelsetecknet i fråga, som i dagarne jämte diplom blifvit tilldeladt den gamle krigaren, består af en femuddig stjerna af brons, krönt af amerikanska örnen, med utbredda vingar, och sockeln bestående af två korslagda kanoner. I medaljens glob synes frihetsgudinnan, med Amerikas sköld nedtryckande symbolerna af förräderi och uppror. Frånsidan af medaljen bär en inskrift, som i svensk öfversättning lyder sålunda: ”Af Amerikas Förenta Staters Kongress till Brigadgeneralen Ernst von Vegesack i Förenta Staternas Volontärarmé för tapperhet i bataljen vid Gainses´ Mill, Virginia, 27 juni 1862”. Medaljen bäres i Stjernbanerets band och fästes vid halsen medelst amerikanska skölden. Särskildt betecknande för denna utmärkelse är, att den är fullkomligt lika för generalen som för den menige man och att den af kongressen utdelats lika till officerare, underofficerare och soldater, ”hvilka med synnerlig tapperhet utmärkt sig uti bataljer under amerikanska kriget 1860 (sic) -1865”. (Källa: 688) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1903) Ernst M. P. von Vegesack. Telegrafen bringar oss idag på middagen det icke alldeles oväntade sorgebudet att den gamle krigaren, f. d. generalmajoren Ernst Mathias von Vegesack, en af de numera få svenska officerare dom på allvar luktat krutrök, fått lykta sina dagar, hvilka på senare åren fördystrats af nästan bedtändig ohälsa och svåra krämpor, ehuru den gamle nog, som det anstod en tapper krigsbuss, äfven när plågorna voro som värst, dock städse försökte hålla humöret uppe. Nu har han kämpat ut, och hans lidande är slut, sedan han i morse stilla aflidit i sitt hem i hufvudstaden. Han var vid sin död 82 1/2 år gammal. Ernst v. Vegesack, hvars ärofulla krigarbana vi för ej då länge sedan utförligt skildrat med anledning af den numera bortgångnes under år 1900 inträffade 60-årsjubileum som svensk officer, föddes i Hemse på Gotland 18 Juni 1820. Föräldrarna var kapten E. F. E. v. Vegesack och hans maka, född Lythberg. Utnämmd till löjtnant vid Gotlands nationalbeväring 1840, förflyttades han därifrån efter två år till underlöjtnant vid Dalregementet och befordrades till löjtnant därstädes 1843. Under åren 1844-1850 biträdde han som landtmätare inom Stora Kopparbergs län, hvarefter han det sistnämda året befordrades till batteriofficer på S:t Barthelemy. Återkommen till fäderneslandet , utnämdes han 1857 till kapten och kompanischef vid Dalregementet hvarjämte han från 1858 innehade trafikschefsbefattningen vid Gäfle-Dala järnväg. Äfven 1861-1868 (sic) deltog han med stor utmärkelse i nordamerikanska inbördeskriget, först i egenskap af kapten, däreftet såsom major och slutligen såsom öfverste och infanterìregementsschef vid unionisternas armé. Härvid bevistade han ett 20-tal fältslag, strider och belägringar. Särskildt vid Antietam (16 och 17 Sept. 1862) ådagalade han i spetsen för 20:de regementet en tapperhet, som väckte allmän beundran. 1865 utnämdes han till brigadgeneral i Förenta staternas armé. Under tiden hade han 1864 befordrats till öfverstelöjtnant och schef gör Västerbottens fältjägarekår, och 1868 utnämdes han till öfverste och schef för Helsinge regemente. 1874-1884 militärbefälhafvare här på Gotland där hans minne skall lefva aktadt och äradt. Utnämd 1884 till generalmajor, förordnades han samma år till generalbefälhafvare i 5:te militärdistriktet och kvarstod i denna egenskap till 1885, få han efter erhållet afsked afgick ur krigstjänsten. Åren 1878-1887 satt han som ledamot för Gotlands län i riksdagens första kammare och af Krigsvetenskapsakademien var han ledamot sedan 1864. Af yttre utmärkelser innehade han storkorset af Svärdsorden , svensk guldmedalj "för tapperhet i fält" samt en mängd amerikanska fälttågsmedaljer, hvarjämte han var riddare af S:t Olafs orden. Gift 1865 med Ella Amalia Sergel, men efter endast några få års barnlöst äktenskap vorden änkling, sörjes den bortgångne nu närmast af syskon, däribland öfverstelöjtnanten i Dalregementets reserv Roderik von Vegesack. Generalmajor von Vegesack var i sin krafts dagar en imponerande krigargestalt, med en stämma som hördes vida kring, när den höjdes för uttalande af kommandoorden. Man kunde såväl förstå, när man såg den ståtlige generalen, med sin stentorsstämma som överröstade stridens dån, själf slltjämt i spetsen kunna elda sina gossar att rusa till anfall och utföra under af tapperhet. Den gamle generalen som genom sina bragder sprida glans öfver gutanamnet, var själf en minnesgod som han i lifvrets senaste höst ägnade sina varmaste känslor. Han bevisade detta genom att så länge krafterna det tilläto kvarstå såsom ordförande för Gotlands gille i Stockholm, och äfven efter det han afgått som gillets ordförande försummade han icke gärna att, såvida någon möjlighet fans, bevista gillets sammankomster, och när talet då, såsom naturligtvis ofta skedde, föll på gamla Gotland, då blef det åter klang i stämman och eld i blicken, ja, kanske skönjdes äfven någon gång innerst i ögonvrån en saknadens tår. Ja, han hade till det sista, äfven när plågorna ansatte honom som värst, ... , Gotland kärt, och kär var han själf, den tappre krigaren och flärdfrie hedetsmsnnen, för hvarje gotländing. Därför skall ock hans minne här lefva i kär och välsignad hågkomst till senaste dagar och hans namn för alltid vara inristad i Gotlands häfder. Hvile den gamle i frid ! (Källa: 1257) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1903) Generalmajoren frih. von Vegesack minne. Då framlidne generalmajoren frih. von Vegesack under lifstiden uttryckte sin önskan att ej blfva ihågkommen med kransar vid begrafningen, hade öfversten för Norrlands regemente A. von Arbin å regementets officerskårs vägnar till generalens minne på hans begrafningsdag öfverlämnat 100 kr. till bespisande af fattiga inom den församling, där generalen aflidit. (Källa: 1258) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1903) Från den gamle generalens griftefärd. Meddela vi idag efter Stockholmstidningarna följande, utöfver hvad telegrafen därom förut haft att förmäla. På den svenska flaggan, och tillika med stjärnbaneret höljde den dödes kista, voro i de fyra hörnen broderade namnen på de fyra regementen, vid hvilka den gamle krigaren tjänat: Gotlands nationalbeväring, Dalregementet, Västerbottens fältjägarekår och Helsinge regemente, samt midt i korset 5;te arméfördelningen, för hvilken generalen en tid varit schef. På kistans lock lästes å en silfverplåt vid hufvudet namnet Ernst von Vegesack samt hans värdigheter, svensk generalmajor och amerikansk brigadgeneral, jämte födelse och dödsår. På en plåt vid fötterna var inristad följande vers:
Han har kämpat, han har vunnit, sitt stöd han haft, sin tro, sitt hopp. Nu har han till fredssint hunnit efter väl fullbordadt lopp Efter arbete och strid har han nu fått salig frid hos sin Gud i evig tid. Urnan, hvari generalens aska efter bränningen förvaras, kommer någon dag i denna vecka att neddättas i den Vegesackska familjegrafven å Nya kyrkogården jämte den ofvannämda flaggorna, hvilka vid jordfästningen täckte kistan. Den militära honnör, som tillkommer honom såsom en på slagfältet bepröfvad krigsman, kommer att ägnas honom vid urnans nedsättning. (Källa: 1259) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
(1903) Generalmajoren frih. von Vegesacks aska nedsattes, efter skedd likbränning, i förgår middag i familjegrafven å Nya kyrkogården i nörvaro af den hänsofnes närmaste anhöriga, trotjänare och några vänner. Grafven var klädd i svart, och å densamma voro placerade alla de kransar, som sändts till likbegängelsen, hvarjämte de svenska och amerikanska flaggor, hvilka till likbegängelsen omslöto kistan, voro vackert draperade å två friska, mindre enar. Urnan var placerad i en större, med lock försedd cylinder af Höganäs lera, och i densamma nedlades de båda flaggorna, i enlighet med den frejdade krigarens i lifstiden gjorda bestämmelse. Till sist nedlades alla minneskransarna, hvarefter griften igenmyllades. (Källa: 223) |
||||||
----------------------------------------------------------- |
||||||
"AMERICA IS, HOWEVER, THE MOST CURIOUS COUNTRY UNDER THE SUN" THE CIVIL WAR LETTERS
OF COLONEL ERNST VON VEGESACK, 1861-1863 Among the many foreign officers who served in the United States during the Civil War, about thirty were on leave from the Swedish army. The best known of them was Ernst von Vegesack. Ella Lonn says that "[n]o other Swedish knight-errant equaled the Baron von Vegesack in importance or in the recognition which he received."1 Alf Åberg, the Swedish military historian, says that of the officers who returned to Sweden, Vegesack was the only one who received any substantial benefits from his service in the American Civil War. He became a Major General and was elected to the Swedish Diet.2 Vegesack started his military career in the United States as a Captain of the 58th Ohio Volunteers in 1861. He became a major and aide de camp the same year, and ended his American service as colonel of the 20th New York Volunteers, 1862-1863. At the end of the war, and after his return to Sweden, he was breveted Brigadier General, U.S.V. He was also decorated with the Swedish Gold Medal for Bravery and the Congressional Medal of Honor. From the existing copies of the
letters to Captain Toll, it is evident from the exclusion marks, that the
copier, Gustaf Nyblæus, has left out parts of the original letters, probably
those not pertinent to Vegesack's military efforts. The letters to Mr. Åman have
only been available to me as published in extract. The letters to Aftonbladet,
however, exist as original manuscripts and as originally published. Copies of
some of the letters to Habicht and Piper were enclosed in the diplomatic
dispatches to Stockholm and still exist. In his letters Vegesack discussed military organization, strategy, military and political events, and rumors about the conditions in the South, and he made unsuccessful predictions about the future. In the private letters he also told about his own achievements in colorful battle sketches. The most interesting aspect of the letters, however, is his view of leadership, morale, and discipline in the Union army. Although Vegesack's perspective was colored, first by a kind of culture shock when he encountered American conditions, then by sickness and increasing war weariness, it is still the view of an European professional officer writing, not as an outside observer, but as an insider in the Union army. The recurring theme is the contrast between the enlisted men and the officers in the volunteer army. The former are seen as the best and bravest ever put under arms, while the latter are regarded as professional incompetents and moral cowards.
AIDE DE CAMP TO GENERAL WOOL With royal permission, Ernst von Vegesack left Sweden in the fall of 1861 for
North America, and the ongoing Civil War. In Washington, he was met with
kindness by the President and the Secretaries of State and War. Through
diplomatic arrangement, and the interest of Secretary Seward, Vegesack received
a commission as captain in 58th Regiment Ohio Volunteer Infantry in September
1861. He did not serve in this regiment, however, but served on the staff of
Brigadier General Dan Butterfield. After only a month in Butterfield's brigade,
he received an appointment as major and additional aide de camp on the staff of
General Wool, the ancient Federal commander of the Department of Virginia. In
spite of the move, young Butterfield remained his friend and benefactor long
after the end of the war.5 Vegesack served with Wool at Fort Monroe during the
fall of 1861 and the spring of 1862, as the only foreigner among the general's
eight staff officers. With a colonel on the staff, he was in charge of the
outposts. The enemy used the wooded terrain, and constantly sent forward patrols
that attacked isolated posts, and Vegesack often had to spend nights in the
saddle, wet and cold.6 Before his promotion to major, Vegesack wrote his first
letter to Aftonbladet, dated Washington, 30 September 1861. In spite of his
brief service in the Union army, Vegesack held very definite opinions about it.
He was particularly struck by the contrast between the soldiers and the
officers. Vegesack received his real baptism of fire on 17 March 1862, when he
participated in the Army of the Potomac's first sortie from Fort Monroe during
the reconnaissance toward and capture of Big Bethel. General Wool allowed
Vegesack to serve on the staff of General Butterfield. During the attack,
Vegesack had to take over command of a vanguard regiment, with its colonel
subsequently serving as his aide. This colonel, happy without responsibility for
a possible defeat, was regarded by Vegesack as typical of the Northern volunteer
officers. Three times Vegesack in vain led the regiment charging the breastworks
thrown up at Big Bethel, before he was successful on the fourth attempt.15 In a
second letter to C.F. Toll, dated Big Bethel, 2 April 1862, Vegesack complained
about General McClellan and the slow progress of the Army of the Potomac. The
strange comportment of junior officers in the presence of seniors also puzzled
him. Vegesack had, however, learned the "Yankee fashion" and was no longer
surprised at anything. Vegesack was promoted to colonel and
commander of 20th New York Volunteer Infantry Regiment as a reward for his
achievements at Gaines' Mill. This was a regiment raised by "Germans in the city
of New York and members of the New York Turnverein.21 At Harrison's Landing
Vegesack fell prey to dysentery and had to be sent to the hospital at Fort
Monroe and later to New York and the care of the Swedish Consul C.E. Habicht.22
From New York, Vegesack wrote a letter to Aftonbladet, dated 1 August 1862, in
which he speculated about the feasibility of raising the new men needed after
the retreat from the Peninsula. |
_________________________________________________________________________________________ |
Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig. Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper |
Till huvudsidan Kontakta sidansvarig |
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se" |