Gustaf Hjalmar Wallin

Återvände till Klinte efter 46 år i Amerika

Av Johannes Gardell

När köpman Ture Christiansson, Visby, och hans fru Briten för några månader sedan var i Amerika – där de har tre döttrar bosatta, träffade de också en f. d. klintebo, målarmästare Gustaf Wallin och hans fru Ethel, som bor i Quincy nära Boston. Tore Christiansson är också född i Klinte, så de hade varit skolkamrater. Sammanträffandet var förstås hjärtligt.

Nu har de träffats igen, men denna gång är det makarna Wallin som hälsar på. De kom till Sverige för några dagar sedan tillsammans med 140 andra svenskar och svenskättlingar. I en resa som Vasa orden i Quincy anordnat. Fru Ethel är född i Amerika men hennes föräldrar var komna från västra Sverige. Modern, värmländska till börden, lever ännu, 88 år gammal. Gustaf Wallin, nu 64 år, emigrerade 1923.

Det var stor skillnad att gå över nu mot vad det var då, säger han. Då tog resan flera veckor, nu gick det på 7 timmar till Arlanda.

Kände knappt igen sig

När Gustaf Wallin kom till Klinte – de har redan hunnit med ett besök där – kände han knappt igen sig. Det har hänt en hel del på 46 år, som han varit borta.
− Mycket har blivit annorlunda här hemma. Men Klinteberget tyckte jag inte var så välskött, gräset var högt. Ja, nog har det hänt en hel del sen man gick på magisterskolan där hemma för Brodén eller när man höll på med måleriet i sin ungdom. Jag var nu på en plats i Klinte där jag aldrig förr satt min fot: den nya färjekajen de byggt.

Till Amerika

− Hur kom det sig att Du emigrerade?
− Man tänkte förstås man skulle plocka guld på gatan! Nej, det var väl egentligen bara detta, att jag hade två bröder där i Amerika förut. De var snickare och jag fortsatte, som jag börjat hemma, i målaryrket. Har hållit på med detta alla åren, de senaste 30 åren med egen målarfirma. Quincy är en stad på 85. 000 invånare och där är det gott om arbete. Det har bott många svenskar där tidigare och det finns fyra olika svenska kyrkor där. Vi tillhör den lutherska. Den enda gången på året som det predikas på svenska är julottan, och då är det en gotlänning som predikar: professor Ehrenström, visst kommen från Rone.

Vi har många goda vänner bland svenskarna där. Svenskföreningen Viking, den största i trakten, har 600 medlemmar, svenskarna och deras anhöriga. Eftersom det numera inte är någon emigration från Sverige blir det för varje generation allt mindre svenskbetonat i Amerika. Vi bor på en backe i stan där det för 30-40 år sen bodde enbart svenskar. Den har fått namnet ”Bullebacke”, amerikanarna kallar den ”svenska backen”. Nu bor många andra svenskar där.

Bättre i Sverige

− Svenskarna flyttar inte till Amerika för det är bättre här hemma än där. Ni behöver inte tänka på ålderdomen och spara pengar till den, men det måste vi i Amerika. Ni har bra pension, fri sjukvård och mycket annat i den vägen som vi saknar. Den högsta pension man kan få i Amerika är 134 dollar i månaden. En 3-rumslägenhet får man ge minst 200 dollar/mån. för. De börjar nu bygga höghus i 10-12 våningar där man kan få en lägenhet för lägst 150 dollar. Annars får man nog säga att den allmänna levnadsstandarden i Amerika och Sverige är ungefär lika. Och levnadskostnaderna skiljer kanske inte heller så mycket. Ett par skor kostar 12-15 dollar och det är väl ungefär vad en snickare där tjänar på 3 timmar.

Inte lätt för Nixon

− Vad säger man i Amerika om Vietnamkriget?
− Ingen tycker om detta. 650.000 amerikanska soldater är nu där. Varje vecka förloras 150-200 ungdomar, och man frågar sig varför. Till värnplikt tas ut alla unga män 19-22-23 år, som inte går i någon högskola. Gör de detta slipper de det militära. De fattiga, de som inte har råd att gå på högskolan, tas ut. Det är inte rättvist. Eisenhower lovade militär hjälp i Vietnam. Kriget har fortsatt under de andra presidenternas tid. Nixon vill ha ett slut på detta men har det inte så lätt. Många gör stora förtjänster och vill att kriget skall fortsätta.

Gustaf Wallin har själv varit ute i krigstjänst. Det var under världskriget, då han i två år tjänstgjorde på ett fältlasarett på Söderhavsöarna. Krig är fruktansvärt och de soldater som säger att de inte är rädda de ljuger. Alla är nog rädda men man får hoppas att man själv skall klara sig när andra ligger där stupade. Man reagerar inte på samma sätt, när man ser hur en ramlar här och en annan där, som man skulle ha gjort under fred. Får inte tänka!
Vi kommer också in på negerproblemet.
− Visst är det fel med dessa motsättningar. Men det har nog blivit bättre än förut. I varje fall i Boston, där många negrer bosatt sig för den humanare inställningen där. Nu vill de ha större rättigheter ändå. Men en stor del bland dem bryr sig inte om att utbilda sig och vill heller inte grovarbeta. Detta gör det svårare för dem.

Vackert här på Gotland

Men varför skall vi så här fördjupa oss i de amerikanska problemen – hur angelägna de än kan vara. Nu ska de amerikanska gästerna njuta av den svenska sommaren med den vänliga ”grönskans rika dräkt” och ha det trevligt hos vännerna här.

För fru Wallin är det här första kontakten med det gamla fäderneslandet, som hon hört så mycket talas om.
− Det är mycket fint här – och kort kort som i Amerika! Visby är också vackert. Men vi fick inte se rosorna här. Bara ruinerna!

(Källa: 879)