Nils Fredrik "Fred" Holmgren

”Röda kors-arbetet gav mig stor glädje”

Bl.a. träffade vi en splittrad norsk sjukvårdspluton som vi erbjöd att stanna, men den tog sig snart över gränsen igen för att fortsätta arbetet. Fred och hans medhjälpare var sjukvårdare, men jobbet gällde naturligtvis också gränsbevakning. …Berättar om krigsåren: Körde ambulans i Finland, Tog emot balter i Visby. Gränsvakt i Värmland. Med badpluton i Lübeck. Konvoj till Budapest.

Fred Holmgren, 70, sitter ute i solen vid sitt sommarställe i Vale, nära Stenkyrka, och berättar. Han har varit med om en hel del. Han ledde en svensk sjukvårdsambulans i södra Finland våren 1940- ”vi tog hand om kareler som flytt undan ryssarna”. Han samlade upp norska flyktingar i lastbilar i Värmlands-skogarna senare samma år- ”vi kom inte in på norskt område eftersom det gränsområdet redan var besatt av tyskarna”. Han var med och tog emot baltiska flyktingar, som kommit i småbåtar över Östersjön till Gotland 1944-”hela Maltfabriken vid hamnen i Visby var full av trashankar”. Han basade för en s.k. badpluton i Lübeck veckorna efter krigsslutet- ”fångar från Bergen-Belsen och Buchenwald dog i armarna på oss”. Han körde svenska hjälpsändningar till Budapest 1946-”vi kunde inte äta själva när vi såg de utsvultna barnen längst vägarna”.

Hans minne är gott och episoderna passerar revy när han berättar.
Han är känslig för människoöden, minns detaljer från sina möten med människor som haft det besvärligt. Kanske beror det på att han under en stor del av sin yrkesverksamma tid arbetat inom mentalsjukvården. Många av de något äldre på Gotland torde också komma ihåg Fred Holmgren. Han kom tillsammans med sin fru till Visby redan 1097, då fadern blev faktor (sätterichef) på Gotlands Allehanda. Fred gick ett tag i läroverket, försökte sig på drängliv i Tingstäde och Dalhem innan han också började på Allehanda, där han var den förste manlige sättaren genom tiderna. Där stannade han åren 1918-1919, gjorde sedan ett nytt försök som lantarbetare innan han tog fast anställning vid artilleriet. Där fick han gå sjukvårdsskolan, och det kom att staka ut mycket för framtiden. 1926 tog han tjänstledigt från A7 för att bli vikarie på St: Olof i Visby. Det låg på den tiden vid Helge Ands ruin, i de lokaler där militärkommandot nu håller till. Han avancerade, blev 1937 ”näst-ansvarig” vid sjukhuset, senare 1:e skötare. 1942 uttogs han till en mentalsjukvårdskurs på Ulleråker och när han kom tillbaka till Visby blev han överskötare och senare-1946-upplysningsman. 1952 sökte han och fick anställning vid Ulleråker som upplysningsman för yttre arbeten. Efterhand fick han hand om många avdelningar på sjukhuset, blev föreståndare. Vid 63 avgick han men har sedan dess-fram till i sommar- jobbat som expeditionsvaktmästare på skolförvaltningen i Uppsala. Nu har han pensionerat sig på riktigt, och har planer på att flytta tillbaka till Gotland för gott.

RÖDA KORSET

Men det var nog som Röda Kors-man som gotlänningarna minns honom. Han blev ledare för Visby RK-kår 1939 och jobbade redan från början hårt med sjukvårdskurser-första hjälp. Man hade uppvisningar runt hela ön. Kriget hotade och beredskapen måste vara hög. Man ville också lära folk att ta klara av t.ex. drunkningstillbud. Fred försökte t.o.m. ordna beredskapsstyrkor för badande vid Norderstrand och Tofta. Kanske var det sämre med simkunnigheten på den tiden än nu.

AMBULANS I FINLAND

När Världskriget kom var det emellertid andra uppgifter som väntade. I början av mars skrev han kontrakt för ambulanstjänst i södra Finland, vid Nyslott.-Det tog fem dygn att ta sig över till Finland på grund av isen och minorna, berättar han. Väl där fick han bl.a. tjänstgöra på operationsavdelning och transportera skadade från småsjukhus till centralsjukhus , frakta blod med lastbil till sjukhusen o.s.v.- Vi fick ta hand om massvis med kareler som flytt inför den ryska ockupationen. Överallt låg nötkreatur slaktade längst vägarna…

FLYKTINGHJÄLP

Men sejouren i Finland kom att bli kort. Den 9 april kom tyskarna till Danmark och Norge och sjukvårdspersonal kunde ju snart behövas här hemma. Den 14 april kom Fred Holmgren till Sverige, den 15 april skrev han på nytt kontrakt som förde honom till Värmland.-Meningen var att vi skulle ta oss över till norskt område för att hämta skadade, men det gick inte eftersom det gränsavsnittet på norska sidan var besatt av tyskarna. Men det kom många flyktingar som gått över gränsen.

BALTFLYKTINGAR

I maj blev han avlöst och kom åter till Visby och St: Olof. Men Röda Korsjobbet fortsatte naturligtvis. Han var bl.a. med när balter i mängd 1944 kom över havet till Gotland- de inkvarterades provisoriskt i maltfabriken i Visby hamn. -Efterhand delades de upp på olika läger och jag fick hand om Solhem, berättar Fred. Vi hade 70 rum och lade till att börja med en barnfamilj i varje rum. Men snart fick vi reservera rummen helt för kvinnor och barn. Stora salen fick bli ett stort sovläger. Militären på ön svarade för mathållningen minns Fred. Men Gotlands bönder ställde också upp och skickade fruktlådor till Visby.

BERGEN-BELSEN

Fred Holmberg fick emellertid snart lämna Solhem för att som inkallad sköta utbildning i gasskydd. Vid krigsslutet kom bud från Röda Korsets överstyrelse- man vill ha Fred med till Lübeck som bas för en s.k. badpluton. I en enkel tältstad tog man där emot 450 evakuerade fångar per dag.- för registrering, tvättning och desinficering- De flesta låg på bårar och var i miserabelt skick. De fick svenska overaller och många skickades efterhand med båt till Malmö. Mest var det ungrare och polacker från Bergen-Belsen och Buchenwald. Fred berättar många upplevelser från tiden i Lübeck. Om tyska krigsfångar som sålde tapperhetsmedaljer för några cigaretter, om badvikarna i Travemünde som stank av ruttnande lik. Om två sänkta fångfartyg som låg med stävarna upp ute på redden. Troligen var det Altona och Cap Arkona, som GA berättade om i samband med artikeln o den litauiske motståndsmannen Jonas Pajaujis. De fångar som fanns i dessa fartyg kom från Neuengamme. Fred Holmgren talar också om Neuengamme- han besökte lägret efter krigsslutet. De belgier som då kontrollerade lägret tog honom och hans kamrater till tyska soldater och ”internerades” ett tag innan missförståndet klarades upp. Fred hade också kamrater som redan före krigsslutet hämtat fångar från Neuengamme.

BUDAPEST.

I augusti var Fred hemma i Visby igen. Men redan efter ett drygt halvår var han ute på uppdrag igen. Nu gällde det att frakta förnödenheter till nödlidande i Budapest. -Vår konvoj åkte med 75 ton kläder och 5 ton medicin, berättar Fred. Under färden delade vi ut det mesta av den mat vi hade med oss själva- man kunde inte äta när man såg allt elände. i t.ex. Wien var skyltfönstren fulla med varor, men de fattiga kunde inte köpa något. Inflationen hade gjort pengarna nästan värdelösa. En spårvagnsresa kunde kosta 1,5 miljoner… Fred gjorde ytterligare en sådan resa och hade då med sig en hel del gåvor från Gotland till b.la. Wien. Han minns glädjeyttringarna när de överlämnades.

TILLFREDS

Fred Holmgren ser tillbaka på Röda Kors-arbetet med stor glädje. Han fick träffa många människor och han kunde hjälpa till en del. Tillfreds är han också med utvecklingen inom sitt ”civila” arbetsfält, mentalsjukvården.- När jag började var det mycket snålt, man fick aldrig pengar för att ordna något trevligt för patienterna. Det handlade om förvaring, ingenting annat. Nu är det bättre- nya mediciner har gjort att man kunnat ta bort de ”stormiga” avdelningarna. Jag hoppas jag har gjort vad jag kunnat under mina år på St: Olof och Ulleråker. (Källa: 941)