|
Veteran vid Östfronten i
dramatisk flykt till Sverige
En närmast osannolik tur
gjorde att Herbert König överlevde flera års hårda strider på
Östfronten. Hans dramatiska flykt till Sverige vid krigsslutet utgjorde
inledningen på en annan kamp: att få stanna i sitt nya hemland. När han
i december 1945 sändes tillbaka till Sovjetunionen såg det ut som om det
var en strid han förlorat…
Av Ulf Irheden
De var fyra bröder. Alla
inkallades till Hitlers armé. Två överlevde kriget. En av dem finns nu
kvar i livet: Herbert König, i dag en vital 81-åring. Vi samtalar på
verandan till hans och hustruns villa, naturskönt belägen i skogarna
utanför skånska Höör. Sensommaren är på väg att övergå i höst, och de
sista citronfjärilarna svävar i luften.
Herbert König föddes 1921 i
Nonnewitz, en mindre ort utanför Leipzig. Fadern var socialdemokrat och
verksam i områdets viktigaste näringsgren, gruvindustrin. Efter
folkskolan utbildade sig Herbert till formgjutare. Han hann knappast
ägna sig åt sitt yrke. Kriget kom mellan och gav honom annan
sysselsättning: officer i Wehrmacht.
-När jag var rekryt 1940
diskuterade min framtid med min far, han undrade om jag inte funderat på
att bli underofficer? Nja, svarade jag, då ville jag helst bli officer!
Min far hade varit soldat, en veteran från första världskriget.
RÄDSLA ATT KOMMA FÖR SENT
Herbert gjorde sin militära
förberedelse i Riksarbetstjänsten under ett halvårs tid innan han
inkallades den 6 februari 1941. Bland uppgifterna var att bygga bunkrar
vid gränsen mot Sovjetunionen. Vid denna tid stod Tredje riket på höjden
av sin makt. Såg man som 20-årig rekryt fram emot att få tjänstgöra i
denna segerrika armé?
-Alla unga tyskar ville till
armén, säger Herbert.
-Alla var rädda att komma
för sent, att kriget skulle vara över innan man själv kunde göra en
insats.
Herbert kände också en
entusiasm inför kriget, som inför ett äventyr. Även han var orolig för
att komma för sent, en känsla som senare visade sig vara tämligen
överflödig. Han deltog i fälttåget mot Sovjetunionen från första dagen,
den 22 juni 1941, som menig soldat i II. armén under Erich von Manstein.
Det gick till en början bra. von Manstein utsågs till fältmarskalk efter
erövringen av Krimhalvön och fästningen Sevastopol i juli 1942. Herbert
König deltog i striderna vid Sevastopol:
-Det jag minns är våra många
döda, hur dödgrävarna slängde upp de döda tyska soldaterna på
hästkärror, säger han med lågmäld röst.
EN UTSATT POSITION
Redan vid Sevastopol hamnade
Herbert vid det tunga artilleriet som var underställt Heerestruppe
Russland där han förblev under resten av kriget. Efter
officersutbildning omskolades han 1944 till raketartilleriet. Som menig
ingick han i pjässervicen medan han som officer främst tjänstgjorde som
framskjuten eldledare. Det var en utsatt position och batteriet hamnade
ofta i närstrid. Det hände att ryssarna bröt igenom på flankerna. Då
svängde man pjäserna eller tog till handeldvapen.
Den framskjutne eldledaren
befann sig framför batteriet, hos infanteristerna i främsta
stridslinjen. Via tråd gav eldledaren order om vilka positioner som
skulle beskjutas.
-Vi kallades "brandkåren"
eftersom vi ofta fick växla ställning vid överraskande sovjetiska
anfall. Man tillskrev oss fantastiska egenskaper; vi skulle avvärja alla
anfall, men det var överdrivet. Vi hade våra begränsningar, minns
Herbert. Till dessa hörde att raketartilleriets pjäser hade mindre
precision än vanliga artilleripjäser. Man sköt oftast regementssalvor
med samtliga pjäser mot stormande sovjetiskt infanteri. Regementet
bestod av nio batterier med sex pjäser (15 och 32 cm) i varje batteri,
med en effektiv räckvidd på cirka tre kilometer. Överraskningsmomentet
och massiv eldverkan gav effekt.
UTBILDNING TILL OFFICER
År 1943 såg han tillfället
att förverkliga sin dröm att bli officer:
-Jag var så fräck att jag
frågade kompanichefen om jag kunde bli officer. Han tittade på mig och
sade: Ja, vi kan väl försöka. Ett par dagar senare kom han och berättade
att jag blivit officersaspirant.
-Armén hade förlorat många
officerare vid den här tiden, det behövdes nya. Normalt var det bara de
som hade studentexamen som fick bli officerare, och jag hade bara
folkskola. De tyckte väl, utan att skryta, att jag var en bra soldat,
säger han och ler.
Officersutbildningen
påbörjades hösten 1943 och i mars 1944 utexaminerades Herbert König som
löjtnant. Samma sommar omskolades han till raketartillerist i Werden
eftersom det artilleriregemente han hade tillhört i Ryssland hade
utplånats.
-I. raketartilleriregementet
hade nyss kommit tillbaka från Östfronten och luckorna skulle ersättas.
Jag blev imponerad av deras fordon och salvpjäser, som alla var
vitmålade och kom direkt från Östfronten.
ÅTER TILL ÖSTFRONTEN
Med detta
raketartilleriregemente återvände han juli 1944 till Ryssland.
-Vi åkte tåg till Danzig (i
dag Gdansk i Polen) och skeppades därifrån över till Riga. Sedan körde
vi ända tills vi mötte de förband som retirerade från Leningrad. Hela
tiden var det reträtt under strid, och det var inte särskilt roligt alla
gånger, minns han med en underdrift.
-När vi tvingats tillbaka
ett längre stycke försökte ta tillbaka en bit mark. Annars kunde vi ju
lika gärna ha sprungit hela vägen hem…
Vid samma tid som Herbert
König återvände till Sovjetunionen, i juli 1944, utförde flera högre
officerare kring överste Claus von Stauffenberg det så kallade
20-juliattentatet. Ett misslyckat försök att ta livet av Hitler. Minns
Herbert något av stämningarna vid denna tid?
-Vi officerare diskuterade
aldrig sådant. Utan att prata om det hade vi samma uppfattning om
Hitler. Vi hade inte ogillat attentatet om det hade lyckats.
INNESLUTEN I KURLAND
Herberts batteri var
underställt Armégrupp Nord, som vid denna tid leddes av general
Ferdinand Schörner, som för övrigt var den siste tyske general som
utnämndes till fältmarskalk i april 1945. Armégrupp Mitt trängdes
obönhörligen tillbaka av Röda armén och både Armégrupp Nord och Syd
tvingades retirera. I oktober 1944 bröt ryssarna igenom, och Armégrupp
Nord blev avskuren i den så kallade Kurlandfickan, medan Röda armén
fortsatte sin frammarsch mot Berlin. Sammanlagt omkring 300 000 tyska
soldater blev instängda i Kurlandfickan. Mot sina generalers inrådan
behöll Hitler denna kuststräcka i västra Lettland.
I Kurlandfickan rådde en
märklig situation, som om kriget bara tagit en andhämtningspaus.
Ersättningar anlände sjövägen från Tyskland. Ordning och disciplin
upprätthölls. Herbert König minns en episod som dock avslöjar att kriget
hade förvandlats till svart fars:
-Vi fick i uppdrag att
marschera ut och utföra stridsövningar. Uppgiften var att rensa ett
skogsområde från fallskärmsjägare. Det slutade med att mitt batteri sköt
tre stycken rådjur. Vi hade beordrats att skjuta på allt som rörde sig,
men min chef gav mig ändå en utskällning.
KRIGET TAR SLUT
När, frågar jag Herbert
König, började han förlora tron på en slutseger?
-Kanske förlorade vi den
efter Stalingrad. Vi rycker inte längre fram och det har stor betydelse
om man har initiativet eller påtvingas det.
-Vi var medvetna om vad som
saknades. Det kom hela tågsätt med nya stridsvagnar till fronten, men
man kunde inte köra dem av tåget eftersom det inte fanns någon bensin.
Kanske, tillägger han, var
han för ung för att se situationen i ett större perspektiv.
Våren 1945 var han i alla
fall trött på kriget:
-Jag frågade mig vad det var
vi höll på med.
Kriget var nästan slut och vi
tramsade oss med övningar.
Slutet kom den 8 maj 1945, då
samtliga tyska arméförband - inklusive Armégrupp Nord - kapitulerade.
Någon vecka tidigare hade Hitler begått självmord i Berlin. Men att
överlämna sig till ryssarna var inget som lockade Herbert. Mängder av
tyska soldater tog sig till hamnstaden Liebau (eg. Libau. ML) (i dag
lettiska Liepaja) för att sjövägen försöka ta sig hem till Tyskland. Men
Herbert kom för sent - inga tyska fartyg låg kvar i hamnen.
DRAMATISK FLYKT
Han ville till Sverige, han
hade sedan före kriget en svensk flickbekant, Inga Lisa. Lösningen blev
att kapa en lettisk fiskebåt och fiskaren tvingades med under vapenhot.
Herbert blev något av inofficiell ledare för truppen, som bestod av 34
officerare och meniga, eftersom han hade tagit initiativet till flykten.
Man styrde rakt västerut. Färden över Östersjön saknade inte dramatik.
Plötsligt upptäckte man ett 30-tal ryska transportfartyg som såg ut att
komma rakt emot dem. Men girade 360 grader och till deras lättnad
passerade ryssarna. Fartygen visade sig vara på väg för att ockupera
Bornholm. Under natten blåste det upp till storm. Några ville att man
skulle vända tillbaka; många var sjösjuka. Motorn stannade men fiskaren
fick igång den igen.
INTERNERING I SVERIGE
På kvällen den 9 maj , ganska
exakt ett dygn efter att seglatsen hade påbörjats, siktade man Gotlands
södra udde och lade till i Burgsvik. Välkomnandet minns Herbert som
varmt, och de svenska soldaterna tiggde tyskarnas utmärkelser som
souvenirer. De internerades i ett tältläger över sommaren, innan de i
oktober till Rinkabylägret utanför Åhus.
Omkring 2 700 före detta
tyska soldater internerades i Sverige efter krigsslutet. Intresset
riktades främst mot ett mindre antal balter i denna grupp - siffran 167
nämns ofta - som hade tjänstgjort i tyska armén. Beslutet att i enlighet
med Stalins krav sända tillbaka de baltiska soldaterna orsakade
splittring i den socialdemokratiska regeringen, ledd av Per Albin
Hansson. Baltutlämningen blev ett begrepp i svensk historia, men det
faktum att majoriteten av gruppen var rikstyskar glömdes snabbt bort. I
enlighet med de allierades bestämmelser skulle tyska soldater sändas i
fångenskap vid den front de slagits vid. Ingen tog heller parti för det
förlorande Tysklands soldater hösten 1945 och regeringen beslutade att
utlämna både den och balterna till Sovjetunionen.
TILLBAKA TILL SOVJETUNIONEN
Att skickas tillbaka till
Sovjetunionen och ett ovisst öde var det sista dessa män önskade sig:
-De kunde skicka oss vart
som helst utom dit, det var det sista vi ville. En del var så rädda att
de tog livet av sig. Jag tror det var sju-åtta man, som ligger begravda
i Trelleborg.
Herbert fann sig inte i sitt
öde utan motstånd. Han försökte skära av sig pulsådern med ett rakblad;
ett bleknat ärr vid handleden skvallrar än i dag om händelsen. Andra
försökte sticka ut ögonen och tuggade i sig rakblad.
-Det var inte allvarligt
menat, medger Herbert. Vi tog fasta på den svenske läkarens ord att de
som inte var transportdugliga fick stanna kvar. Det var då folk började
stympa sig.
Men den 16 december 1945 var
vistelsen i Sverige slut. Under sträng poliseskort fördes Herbert och
hans kamrater till Trelleborg, där fartyget Belo Ostrov väntade i hamnen
för att föra sin mänskliga last över havet. De fruktade att sändas till
straffarbete i Sibirien, men farhågorna besannades inte. Herbert fick
arbeta på en kemisk-teknisk fabrik i Riga. Tillsammans med en kamrat
beslöt han sig för att fly. Via en dramatisk flykt genom flera länder
tog de sig hem till Tyskland. Efter ett halvår på vägarna - en period i
polskt fängelse - stod Herbert König åter vid hemmets dörr lilljulafton
1946.
EN NY TILLVARO
I det nya Östtyskland fick
Herbert König snart problem med de ryska myndigheterna. Han saknade
frigivningsdokument. Ryssarna sökte honom, men tillfälligheter gjorde
att de inte fick tag i honom. Han kände snaran dras åt och beslöt sig
för att fly västerut. Herbert hade heller inte glömt svenska Inga Lisa,
som han återsett i Rinkaby. I augusti 1949 flydde han över gränsen till
Västtyskland och kom året därpå till Sverige. Här gifte han sig med Inga
Lisa, bildade familj och skapade sig en ny tillvaro. Fram till pensionen
arbetade han som verktygskonstruktör.
Det har gått nästan 60 år
sedan händelserna Herbert berättar om ägde rum. Kriget påverkade hans
liv:
-Jag fick ingen chans att
utbilda mig eller få en normal uppväxt. Men man kan ju inte bara
avskriva det som jag upplevde, jag utvecklads ju som människa.
Hans båda bröder stupade -
den ene störtade över Engelska kanalen 1940, den andre stupade i
Ryssland 1944 - återfanns aldrig och har inga gravar. Den tredje
överlevde kriget, men blev kvar i Östtyskland, där han senare dog.
Herbert tänker ofta på dem,
kanske särskilt storebrodern som var en förebild för honom:
"Han var min bäste vän." På
Herbert Königs röst hör jag att förlusten gör ont än i dag, en mansålder
senare.
(Ulf Irheden. Pennan &
Svärdet, tidskrift för svenskt militärhistoriskt bibliotek, no. 5. 2003.
Sid. 30-34). |
