Siste båtsmannen for. En märkesdag för Gotland 

En dag i september 1891 eller 92 var en stor dag för Gotland, en riktig märkesdag. Då foro Gotlands sista båtsmän för sista gången till sin tjänstgöring vid kungliga flottan. Båtsmansskyldigheten skulle avskaffas, sättas på vakans, och så småningom helt avskrivas.

Den exakta daton för denna märkesdag har under de snart femtio åren sedan då fallit ur mitt minne, men själva saken minnes jag mycket väl.

 

Gotland var vid denna tid indelat i två båtsmanskompanier, det Norra och det Södra. Det norra stod under befäl av en kommendörkapten med expedition i Visby, det Södra kommenderades av kommendörkapten von Holten, som residerade på Klintehamn. Dagen före märkesdagen hade fregatten Valkyrian ankrat på Visby redd för att från Gotland till örlogsstationen i Karlskrona överföra de många båtsmännen med de underliga namnen. De hette exempelvis Kruslock, Jagbult, Tunna, Hurtig, Drunkfri, Mallgård, Drejer, Lustig, Brygga och liknande.

 

På förmiddagen antydda dag hade nordergutarna gått ombord i Visby. Nu på eftermiddagen var turen kommen till kamraterna från sudret. För underlättandet av deras embarkering hade ”Valkyrian” avseglat från Visby till Klintehamn och låg nu på redden där.

I det lilla idylliska samhället var det den dagen mer än annars liv och rörelse. Rotebönderna, d. v. s. de bönder som hade turskyldigheten att förestå att ansvara för roten, vilket var detsamma som att ansvara för både båtsmannen och hans torp, hade tidigt skjutsat sina båtsmän till handelsplatsen i fråga. Det är där vi stifta bekantskap med några av blåkragarna. De hade sitt tillhåll mest på Donnerska gården.

Här samlades unga spinkiga sorkar, nyinskrivna, och stora jättelika karlar med yviga skäggkransar. De senare hade varit med i många år och sågo mer eller mindre ner på nykomlingarna. Det var alltid ett nöje för både unga och gamla att bevittna båtsmännens avfärd, i dag men än annars eftersom det var sista gången. På gården, sedermera kallad Svahns gård efter handlanden Svahn, som hade järnhandel där sedan handlanden Krokstedt slutat rörelsen, rådde ett äkta marknadsliv. Båtsmännen mottogo böndernas förtroenden att i sinom tid hemföra en äkta ”Karlskronit”, en enbladig fickkniv av särskild typ, torskkrokar och blåbottnade snusdosor. Och så buros sjömanskistor fram och åter, där pratades, söps och småslogs. Här kunde man få se den starke ”Bryggan” från Västergarn komma bärande den lille ”Vester” på armarna som ett litet lindebarn och hur han faderligt satte ner honom på marken, allt till stort nöje för åskådarna.

 

Det hörde till pjäsen att envar rotbonde skulle hederligen avfesta sin båtsman. Och det fanns gott om festmöjligheter på den tidens Klinte. I Donnerska huset, i hörnet av västra landsvägen och kyrkvägen (huset står ännu kvar), härskade med mild hand handlanden Krokstedt. Han sålde bl. a. snäckor, ett slags spiralformade bullar, beströdda med socker och kanel, stångjärn, sockerspån och karameller. Något hundratal meter härifrån, uppåt kyrkvägen, hade handlanden Sundahl en liknande diverseaffär, undantagandes snäckor och sockerspån, men i stället hade han spritförsäljning. Halvvägs upp mot Världsände kvior sålde handlanden Odin brännvin jumfruvis. Och samtliga handlande på platsen sålde ”kissbärsvejn”. Vad brännvinet kostade den tiden vet jag ej, jag förmodar det var föga mer än tolv skilling stopet och sex styver för en jumfru, ungefär för en sup 3 öre. Snäckorna har jag bättre reda på. De kostade fyra styver (2 öre) stycket, och hade en strykande åtgång, mest bland det yngre släktet. Snett emot Sundahls nyss nämnda affär bodde Ann Svensen, som sålde kaffe, kanske också öl, och där gubbarna hade ett kärt tillhåll. Där blandade de sina halvor ur medförda förråd och förbrödrade sig eller råkade i ordväxling. Så nog fanns det möjligheter att avfesta båtsmännen. När dessa å sin sida fått tillräckligt mod dröjde det inte länge förrän de allt efter naturligt eller av halvorna påverkad munvighet sökte sak med sin rotbonde och trakterade honom huden full för verkliga eller förmenta brister i omvårdnaden av torpet och dess byggnader. Rotbonden klarade sig nog bäst ifrån supandet, och han ville, ty när han bjudit sin båtsman o. några av dennes kamrater kunde han dra sig undan, men båtsmannen kom lätt nog in ett nytt gäng där kaffehalvorna fortfarande dominerade, och därpå i ett tredje, fjärde eller ännu flera gäng tills han egentligen icke visste ”va han hadd pa hamni u gäre”. Då fick rotbonden söka med lämpliga medel återkalla honom till medvetandet om sina plikter mot kung och fosterland och von Holten, förstås. Den hade man respekt för. Det var bonden, stackaren, tvungen till,  ty han skulle avlämna sin båtsman i fullgott skick. Full gick nog lätt att avlämna honom, men i gott skick var värre. Det gick inte alltid att släcka av med ett stop fatöl.

 

När gubbarna blivit riktigt i tagen och ordväxlingen utvecklas till mindre vänliga former var det inte långt till handgripligheter, dock mest i hotfulla åtgärder. Kruslock, som var en temperamentsfull kronans karl, hoppade rakt upp i luften, kom ner på något ostadiga ben, böjde sig ner och slog ena handflatan i det spottströdda golvet så det skvatt. Det var signalen till att nu kunde slagsmålet börja.

— Ska vi slåss? frågade han med en ton som påminde om en utmaning.

Den närstående, inte ont anande civila åskådaren Nilsson avböjde dock utmaningen med ett ”Naij, ja slas aldri”. Kruslock fick vända sig med utmaningen till någon annan. När han gått laget runt och fåfängt utmanat de kringstående uppträdde store Mallgård och gjorde slag i saken.

 — Vitt däu slas, Kräuslock? frågade han. De kan ja hjälp di mä, de.

Sagt blev gjort. Förr än den lille spinkige Kruslock visste ordet av hade den bastante Mallgård fattat honom nästan bokstavligen i nackskinnet och lyft honom så högt att hans bens sprattlade i jämnhöjd med bordet, där ännu en och annan kaffehalva stod outdrucken.

— Jag skall säg di, Kräuslock, att u mint däu haldar di lugnar skall ja stöjr um att när vörr umbord skall däu bäuris in ej förpiken, där vasken sol eller mån sken på di.

Under uttalande av denna hotelse ruskade han Kruslock så eftertryckligt att offrets ben sprattlade som ett par trumpinnar. Och så tillade han i fostrande och frågande ton:

— Tvi skäm äut di! Vitt däu nå slas majr så säg ejfran mens ja haldar di ej lufti, så skildar vörr a mä de pa en gang.

Efter den avbasningen såg Kruslock rätt blek ut, trots att han var ganska rödmosig strax förut. Inte var det värt att utmana till slagsmål så länge Mallgård var i närheten. Kruslock avlägsnade sig från platsen från platsen fortast möjligt, följd av rotbonden, som ju stod i ansvar för att hans båtsman inte avlägsnade sig utom hörhåll då von Holten skulle ropa upp gossarna till embarkering.

 

Efter allt pokulerande var äntligen stunden inne då barkasserna skulle föra mannarna ut till ”Valkyrian”. Avskedsstunden var inne. På kajen stodo mannarnas hustrur, kanske här och där också en fästmö, och klämde sönder en och annan tår mellan ögonlocken. Valkiga händer sträcktes fram och kramades tillbaka. En och annan av de yngre årsklasserna torkade sig med handen om munnen och fick plötsligt påsktankar i sinnet. Lite tafatt sökte sig ett par rödsvullna läppar upp mot ett annat par hos en schalettklädd gumma eller blivande sådan. Den som inte varit med om en sådan avfärd flera gånger förut torkade tårar ur ögonvrån och snöt sig emellanåt. Ibland fick enbart handen tjänstgöra som näsduk, och med en talande gest slängde hon handen och dess innehåll ifrån sig under det hon sakta framsnyftade den förtvivlade tanken:

— Di far ja aldri se majr.

Det var naturligtvis sin herre och man hon mente.

 

Men seglen svälla, kölen far i skum utöver Östersjövågor.

Och snart i aftonsolens lågor stå gummorna ensamma kvar.

 

Den sista kontingenten båtsmän på Gotland hade för något år eller mer lämnat fäderneön, gråtande hustrur och långögda barn. När männen kommo åter efter fullgjord tjänstgöring voro de icke kronans karlar utan civila män, som i regel skyndade att utbyta sina underliga namn mot mera vanliga sådana. Torpen stodo ännu kvar med byggnader och åkerlappar, och det mötte inga svårigheter att få överta dem och bo kvar som civila arbetare.

Ännu stå på Gotland mångenstädes dessa torpbyggnader kvar, liksom på fastlandet en och annan soldatstuga, både minnande om en gången tid. Huruvida denna indragning av båtsmanshållet var för vårt försvar nyttigt eller ej kan jag ej bedöma, vill endast anföra vad en sjöofficer utlät sig då vi nyligen resonerade härom:

— Det var, yttrade han, det dummaste som gjorts inom vårt sjöförsvar. En sådan yrkesutbildad, kunnig och i farans stund pålitlig stam av sjömän få vi aldrig mer inom flottan.

Men antagligen finnes det också andra, och motsatta uppfattningar. (Källa: 1945)

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Kjell Olsson / Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig